Hur bemöta ”silent treatment”?

[imported_gerbera]

För mig är det en långsam själslig död, jag känner mig så fruktansvärt liten. Jag vill bara få bekräftat att jag blir hörd, sedd och att man kan prata ut om konflikter. Man behöver inte alltid tycka likadant, men vikten av att kunna komma överens om att man är oense är så fruktansvärt viktigt.

Hej, Vill först säga att jag tycker det är modigt att du skriver om detta på ett så ärligt sätt och tycker du bemött alla kategoriska svar på ett bra sätt. Fällde nästan en tår när jag läste din post för jag känner igen mig så jävla mycket. Och jag är så övertygad om att jag är i en relation med en person som har kraftiga brister när det kommer till att stå ut med vissa känslor och att kommunicera om jobbiga saker. Min partner vill definitivt inte kontrollera eller skada mig. Jag tror att det blir en ond cirkel när jag blir ännu mer på och frustrerad och jag tycker det är så genuint sorgligt. Jag tänker som du att det såklart finns en gräns för vad en kan stå ut med och inte, men det är inte där jag är idag. Däremot är det frustrerande och ledsamt att inte känna sig sedd och hörd som du säger. Och jag som person är särskilt känslig för sånt så det blir verkligen en ond cirkel när detta drar igång.

 

[cirkus]

Såg ni programmet Tillammans med Strömstedts i förra veckan? Det är Stina Wollter och hennes Micke som är med och de har varit igenom problematik med silent treatment - sevärt

 

[SusieQ]

Jag vet att det är en gammal tråd, men den kom upp i mitt flöde och den är tragisk som få. Hur gick det för TS redde ni ut det eller tog det slut?

För TS skull, hoppas jag att det tog slut.

 

[Aliide]

Jag har sen snart 2 år tillbaka levt med en alldeles underbar. Jag skulle vilja påstå att det är min livsstörsta kärlek som jag hittade efter 30 år. Han är väldigt snäll, omtänksam, rolig och kärleksfull. Men så har vi ett väldigt stort problem; silent treatment. Så fort vi hamnar i en konflikt (för det mesta skitsaker) så ignorerar han mig. Nu menar jag ignorerar på riktigt; han svarar inte på tilltal, tittar inte på mig och detta kan pågå i många dagar.

För mig är det en långsam själslig död, jag känner mig så fruktansvärt liten. Jag vill bara få bekräftat att jag blir hörd, sedd och att man kan prata ut om konflikter. Man behöver inte alltid tycka likadant, men vikten av att kunna komma överens om att man är oense är så fruktansvärt viktigt.

Ett exempel är vår sista konflikt som nu varat sedan i torsdags;

Jag ber honom lämna min sjuka 12 åriga hund hemma när han ska besöka sin mamma. Dels för att hon har en förkärlek att mata hundarna med skit och mina hundar har känslig mage. Min 12 åriga hund skulle inte klara av 3 veckor med diarré. Och dels för att en släktings lilla hund var där, som min tik aldrig träffat. Jag vet inte hur min hund ska reagera på okända hundmöten när hon är risig, eller vad händer om hon biter ifrån när hon väger 20 kilo mer?
Min kille tar såklart med hunden ändå, men lovar att skilja hundarna åt med kompostgaller och inte mata henne.

Några timmar senare får jag sms att hundarna har umgåtts och min tik har blivit matad med kyckling, kex, ost och grisöron. Jag blir skitförbannad då detta säkert är 10e gången han skiter i mina enkla direktiv kring mina hundar.

Konflikten är ett faktum. Eftersom jag är på jobbet så skriver jag ett långt meddelande som han läser och sen blir jag ignorerad över ett dygn. Så här blir det varenda jävla gång. Försöker på söndag eftermiddag ta upp diskussionen, med vikten av att respektera mig och inte göra saker på bekostnad av mina hundars hälsa. Så fort jag tar upp det stänger han av. Han svarar inte ens när jag säger hans namn. Till slut så säger han ”men gud släpp det”. Jag säger att jag vill att han förstår varför jag blir arg och att han aldrig någonsin gör om det. Påtalar vikten av att vi haft samma diskussion flera gånger tidigare men att han ändå skiter i det. Sen sitter han bara och glor rakt fram. Jag börjar till slut gråta då detta är en fruktansvärt jobbig upplevelse för mig; att bli totalt ignorerad. Även detta skiter han i. Han blir helt känslokall. Vilket gör att det alltid varit jag som medlat, försökt förminska mina känslor, stoppat undan konflikten, struntat i att lösa konflikter utan bara försökt bedja honom.

Skulle jag inte ta upp konflikten skulle han kunna vara tyst i flera veckor. Säger jag; ”när ska du sluta sura?” Efter 5 dagar så säger han lugnt ”jag är inte sur, men du har inte ställt någon fråga så jag har inget att säga”. Alternativt ”jag släppte det 15 minuter efter vi bråkade”.

När vi varit sams så har vi kommit överens om att det är okey om han går undan när han känner att han blir för arg och riskerar att säga dumma saker. Det respekterar jag. Men att han, när han lugnat ner sig, också behöver komma och ta upp diskussionen. Man kan inte stoppa huvudet i sanden och låta konflikter vara olösta hela livet.

Jag har förklarat att jag varken sover, äter eller fungerar när han ignorerar mig. Att det är ren tortyr när han inte ens svarar på tilltal. Jag har försökt göra samma lika, ignorera, men det äter upp mig att leva under samma tak och inte ens kunna tilltala varandra så i slutändan landar ändå den bestraffningen i mitt knä

Har ni haft samma typ av relation? Hur gör man? Varför gör människor så här? Det går ju inte att lösa en konflikt med en möbel...

 

[Aliide]

Det tog sin tid men till slut gick det inte mer. Det blev snarare värre! Total avsaknad av empati, ingen förståelse för andra, självisk och helt känslomässigt stendöd.

Nu får man slicka sina sår och inse att man faktiskt ”gjorde så gott man kunde”. Även om jag var den som valde att lämna så har det funnits en sorg över det. Kanske mest över att förlora visionen över en framtid ihop med en man som ändå ville jobba på sig själv, inse att härskarmetoden är ohälsosam och kanske öppna upp en mer sympatisk syn på andra.

Så efter 4,5 år ihop (med otaliga tårar!) så packade jag och drog. Hade lite kontakt efteråt, jag talade om att jag fortfarande var kär och älskade honom men att det inte funkade. Han var ledsen, jag var hans allt, han var i avgrunden. Han skulle aldrig bli kär igen. Efter ett tag skickar han en väldigt opassande film på en avrättning av en soldat. Jag har under våra år påpekat ett antal gånger att jag inte vill se. Det sket ju han i. Såklart. Jag sa ifrån och det uppstod en tystnad i drygt 4 veckor. Sen började han hänga på tinder. Så var det med den respekten och kärleken

 

[the_connemara]

Så skönt ändå att höra att du lyckades lämna! ❤

 

[tanten]

Efter ett tag skickar han en väldigt opassande film på en avrättning av en soldat.

Men herregud. Vem skickar en film med ett mord till den man påstår sig älska.

Så SJUKT!

 

[Blyger]

Det tog sin tid men till slut gick det inte mer. Det blev snarare värre! Total avsaknad av empati, ingen förståelse för andra, självisk och helt känslomässigt stendöd.

Nu får man slicka sina sår och inse att man faktiskt ”gjorde så gott man kunde”. Även om jag var den som valde att lämna så har det funnits en sorg över det. Kanske mest över att förlora visionen över en framtid ihop med en man som ändå ville jobba på sig själv, inse att härskarmetoden är ohälsosam och kanske öppna upp en mer sympatisk syn på andra.

Så efter 4,5 år ihop (med otaliga tårar!) så packade jag och drog. Hade lite kontakt efteråt, jag talade om att jag fortfarande var kär och älskade honom men att det inte funkade. Han var ledsen, jag var hans allt, han var i avgrunden. Han skulle aldrig bli kär igen. Efter ett tag skickar han en väldigt opassande film på en avrättning av en soldat. Jag har under våra år påpekat ett antal gånger att jag inte vill se. Det sket ju han i. Såklart. Jag sa ifrån och det uppstod en tystnad i drygt 4 veckor. Sen började han hänga på tinder. Så var det med den respekten och kärleken

Åh vad skönt att du tog dig därifrån!

 

[Aliide]

Men herregud. Vem skickar en film med ett mord till den man påstår sig älska.

Så SJUKT!

Så tycker nog vi normala människor

 

[Aliide]

Åh vad skönt att du tog dig därifrån!

Rekordet på silent treatment blev 16 dagar. Då åt vi ihop, sov ihop. Men i total tystnad. Jag vägrade att återigen leka sambandscentral. Till slut tröttnade jag; som alltid. Lovade mig själv att om han någonsin tystnar igen så är det slut. Och så blev det.

Under våra år så har han gjort så otroligt mycket konstiga saker. Suttit och luftbajsat (spelar mobilspel) när middagen är klar. I 40 minuter. Då har jag städat, lagat mat, tänt ljus och handlat vin. Hans resonemang; ”ät själv då eller vänta? Vad spelar det för roll?”

Han lämnade mig på gallerian i höstas. Efter ett biobesök så skulle vi till bilen. Då älgar han iväg så att han är 50-60 meter framför. Jag ropar. Han ignorerar. Vi var alltså inte ovänner varken innan eller under bion… hans förklaring ”vi skulle ju till bilen? Vill du gå med mig får du väl hänga på.”

Hela hans sätt har påmint om någon form av ”motvallslek”. Säger jag något så gör man tvärtom. Hela tiden. Det var därför jag också tröttnade. Jag kände mig ALDRIG hört. Någonsin. Det kunde vara så enkelt som att han ringde och frågade om jag ville ha något från affären. Jag kunde svara att jag gärna tog en Half Baked-glass (ni som vet, ni vet). Han kom hem med två vanilj/karamell. Han vet att jag avskyr karamell. Då kunde jag fint påpeka ”men jag gillar ju inte karamell, det vet du ju?” Svaret kunde bli; ”Jaja, men den här är verkligen god”. Hela relationen såg ut så. Jag var alltid tvungen att stampa och nästan skrika NEJ!!! Men då kunde man istället bli kallad för ”borderline”, ”psykopat” osv.

 

[Blyger]

Rekordet på silent treatment blev 16 dagar. Då åt vi ihop, sov ihop. Men i total tystnad. Jag vägrade att återigen leka sambandscentral. Till slut tröttnade jag; som alltid. Lovade mig själv att om han någonsin tystnar igen så är det slut. Och så blev det.

Under våra år så har han gjort så otroligt mycket konstiga saker. Suttit och luftbajsat (spelar mobilspel) när middagen är klar. I 40 minuter. Då har jag städat, lagat mat, tänt ljus och handlat vin. Hans resonemang; ”ät själv då eller vänta? Vad spelar det för roll?”

Han lämnade mig på gallerian i höstas. Efter ett biobesök så skulle vi till bilen. Då älgar han iväg så att han är 50-60 meter framför. Jag ropar. Han ignorerar. Vi var alltså inte ovänner varken innan eller under bion… hans förklaring ”vi skulle ju till bilen? Vill du gå med mig får du väl hänga på.”

Hela hans sätt har påmint om någon form av ”motvallslek”. Säger jag något så gör man tvärtom. Hela tiden. Det var därför jag också tröttnade. Jag kände mig ALDRIG hört. Någonsin. Det kunde vara så enkelt som att han ringde och frågade om jag ville ha något från affären. Jag kunde svara att jag gärna tog en Half Baked-glass (ni som vet, ni vet). Han kom hem med två vanilj/karamell. Han vet att jag avskyr karamell. Då kunde jag fint påpeka ”men jag gillar ju inte karamell, det vet du ju?” Svaret kunde bli; ”Jaja, men den här är verkligen god”. Hela relationen såg ut så. Jag var alltid tvungen att stampa och nästan skrika NEJ!!! Men då kunde man istället bli kallad för ”borderline”, ”psykopat” osv.

Jag finner inga ord.
Men det är inte det där som är kärlek.

 

[Snowball]

Rekordet på silent treatment blev 16 dagar. Då åt vi ihop, sov ihop. Men i total tystnad. Jag vägrade att återigen leka sambandscentral. Till slut tröttnade jag; som alltid. Lovade mig själv att om han någonsin tystnar igen så är det slut. Och så blev det.

Under våra år så har han gjort så otroligt mycket konstiga saker. Suttit och luftbajsat (spelar mobilspel) när middagen är klar. I 40 minuter. Då har jag städat, lagat mat, tänt ljus och handlat vin. Hans resonemang; ”ät själv då eller vänta? Vad spelar det för roll?”

Han lämnade mig på gallerian i höstas. Efter ett biobesök så skulle vi till bilen. Då älgar han iväg så att han är 50-60 meter framför. Jag ropar. Han ignorerar. Vi var alltså inte ovänner varken innan eller under bion… hans förklaring ”vi skulle ju till bilen? Vill du gå med mig får du väl hänga på.”

Hela hans sätt har påmint om någon form av ”motvallslek”. Säger jag något så gör man tvärtom. Hela tiden. Det var därför jag också tröttnade. Jag kände mig ALDRIG hört. Någonsin. Det kunde vara så enkelt som att han ringde och frågade om jag ville ha något från affären. Jag kunde svara att jag gärna tog en Half Baked-glass (ni som vet, ni vet). Han kom hem med två vanilj/karamell. Han vet att jag avskyr karamell. Då kunde jag fint påpeka ”men jag gillar ju inte karamell, det vet du ju?” Svaret kunde bli; ”Jaja, men den här är verkligen god”. Hela relationen såg ut så. Jag var alltid tvungen att stampa och nästan skrika NEJ!!! Men då kunde man istället bli kallad för ”borderline”, ”psykopat” osv.

Bra att du lämnade

 

[Sirap]

Förlåt, men vilken j*vla idiot! Lämna honom.

Edit; såg att du gjort just det. BRA!

 

[Tranan]

Rekordet på silent treatment blev 16 dagar. Då åt vi ihop, sov ihop. Men i total tystnad. Jag vägrade att återigen leka sambandscentral. Till slut tröttnade jag; som alltid. Lovade mig själv att om han någonsin tystnar igen så är det slut. Och så blev det.

Under våra år så har han gjort så otroligt mycket konstiga saker. Suttit och luftbajsat (spelar mobilspel) när middagen är klar. I 40 minuter. Då har jag städat, lagat mat, tänt ljus och handlat vin. Hans resonemang; ”ät själv då eller vänta? Vad spelar det för roll?”

Han lämnade mig på gallerian i höstas. Efter ett biobesök så skulle vi till bilen. Då älgar han iväg så att han är 50-60 meter framför. Jag ropar. Han ignorerar. Vi var alltså inte ovänner varken innan eller under bion… hans förklaring ”vi skulle ju till bilen? Vill du gå med mig får du väl hänga på.”

Hela hans sätt har påmint om någon form av ”motvallslek”. Säger jag något så gör man tvärtom. Hela tiden. Det var därför jag också tröttnade. Jag kände mig ALDRIG hört. Någonsin. Det kunde vara så enkelt som att han ringde och frågade om jag ville ha något från affären. Jag kunde svara att jag gärna tog en Half Baked-glass (ni som vet, ni vet). Han kom hem med två vanilj/karamell. Han vet att jag avskyr karamell. Då kunde jag fint påpeka ”men jag gillar ju inte karamell, det vet du ju?” Svaret kunde bli; ”Jaja, men den här är verkligen god”. Hela relationen såg ut så. Jag var alltid tvungen att stampa och nästan skrika NEJ!!! Men då kunde man istället bli kallad för ”borderline”, ”psykopat” osv.

Fy fan vad illa han behndalr dig.

 

[Aliide]

Fy fan vad illa han behndalr dig.

Han har ett speciellt sätt att förhålla sig till sina relationer. Silent treatment kör han också mot både vänner och familj

Sen var han också såklart helt fantastisk. Annars hade man inte stannat i 4,5 år. Kunde ligga och massera mitt huvud i flera timmar, utan att jag bad om det. Pillade i håret, väldigt fysisk på ett fint sätt. Humoristisk, charmig, snygg. Överraskade med dyra middagar, spa, fina presenter osv. Men ofta försökte han nog köpa min kärlek. Hellre det än att ta ett samtal eller be om ursäkt.

 

[Tranan]

Han har ett speciellt sätt att förhålla sig till sina relationer. Silent treatment kör han också mot både vänner och familj

Sen var han också såklart helt fantastisk. Annars hade man inte stannat i 4,5 år. Kunde ligga och massera mitt huvud i flera timmar, utan att jag bad om det. Pillade i håret, väldigt fysisk på ett fint sätt. Humoristisk, charmig, snygg. Överraskade med dyra middagar, spa, fina presenter osv. Men ofta försökte han nog köpa min kärlek. Hellre det än att ta ett samtal eller be om ursäkt.

Det gör den behandlingen en mer cynisk! du är bättre utanför!

 

[Snowball]

Han har ett speciellt sätt att förhålla sig till sina relationer. Silent treatment kör han också mot både vänner och familj

Sen var han också såklart helt fantastisk. Annars hade man inte stannat i 4,5 år. Kunde ligga och massera mitt huvud i flera timmar, utan att jag bad om det. Pillade i håret, väldigt fysisk på ett fint sätt. Humoristisk, charmig, snygg. Överraskade med dyra middagar, spa, fina presenter osv. Men ofta försökte han nog köpa min kärlek. Hellre det än att ta ett samtal eller be om ursäkt.

Inte fantastisk alls
Inte det minsta
Snudd på psykopatisk

 

[mysboll]

Så glad att du tog dig ut.

 

[tanten]

Usch. Jag får trista flashbacks från min relation.

 

[Septicemia]

@Aliide Åh så glad och lättad jag blev för din skull av att läsa uppdateringen i tråden