Hur får man en man att klippa navelsträngen?

[Kattennizze]

Påstår inte att han måste ändra sig. Och jag är fullt medveten om att han är vuxen. Dock är det ett barn inblandat i det här och om mannen i fråga tillhör dem som har svårt att se konsekvenser (finns vissa som har oerhört svårt för detta) så vore det bra om ngn utomstående förklarade dem för honom så att han kan ta ett välgrundat beslut utifrån vad konsekvenserna kommer bli.

Jag skulle aldrig vilja leva med nån som är så sjukt korkad så att han inte inser konsekvenserna av sitt beteende när det gäller relationen till barnet. Då är man stendum helt enkelt. Eller så är inte barnet så viktigt, åtminstone inte lika viktigt som relationen till föräldrarna. Och då vore relationen ändå körd av den anledningen, att man dumpar sitt eget barn till förmån för nåt annat.

 

[Kattennizze]

Har suttit i den sitsen själv, men tack och lov utan barn. Det slutade med att jag la ner det hela och flyttade, och vad jag vet är han kvar i samma situation än idag. Det går inte att ändra på någon, det måste han vilja och genomföra själv.

Med andra ord: du som utomstående har ingenting att komma med som skulle påverka utgången, tyvärr.

Jag tror att det nog tyvärr är nyckeln, att förändra ett beteende kan många gånger vara ohyggligt svårt, och det måste bygga på inre motivation hos individen själv. Många gånger, speciellt inom vården, har folk lätt för att ge goda råd och tvinga på andra sina förslag till lösningar. Det är aldrig rätt väg att gå, däremot att lyssna och stötta men inte delta i en massa ältande är bättre. En vuxen måste ju själv hitta sina egna vägar och göra sina egna val, hur illa man än tycker om dem (om de inte är rent olagliga förstås).
Jag tycker att när man träffar på en sådan där sanningssägare och problemlösare brukar jag tänka att det nog är individen själv som vill ändra på något men som av olika anledningar tar ut det på mig.

 

[Korven]

Jag skulle aldrig vilja leva med nån som är så sjukt korkad så att han inte inser konsekvenserna av sitt beteende när det gäller relationen till barnet. Då är man stendum helt enkelt. Eller så är inte barnet så viktigt, åtminstone inte lika viktigt som relationen till föräldrarna. Och då vore relationen ändå körd av den anledningen, att man dumpar sitt eget barn till förmån för nåt annat.

Vi vet ju inte vilken "hållhake" föräldrarna har på sonen. Om ens någon.

 

[mandalaki]

Lånar ditt inlägg för det där reagerade jag på och funderade över. Får man ens bara ta sitt barn och flytta till ett annat landskap?

Det här paret har ju tydligen enats om att vara särbo ett tag. Då får man väl utgå från att de är överens kring barnet också.

 

[TinyWiny]

Jag reagerar inte på TS inlägg utan på era som går ut på "tough shit" då får pappan skita i sitt barn då utan att någon ens ifrågasätter ett sådant beslut.

Och ja jag blir rent ut sagt skitförbannad på en sådan inställning, skilsmässobarn som jag är. Jag bryr mig inte ett skvatt om jag skulle anses gränslös men om någon i min närhet hade svikit sitt barn för att man inte har stake nog att stå upp mot sina föräldrar då förtjänar denne att bli ifrågasatt.

Jag vet ärligt talat inte vad du pratar om. Jag har iallafall aldrig skrivit något annat om barnets relation till pappan än att det är pappan som har ansvaret för relationen. Jag vet inget om barnets relation till pappan så vad skulle jag ens skriva? Vem säger att pappan skiter i barnet? De kanske har en jättebra relation, det vet vi ju inte. Det jag vet är att ingen annan än den det berör kan ta ansvar för sina relationer. Man kan aldrig tvinga någon annan till att ha en relation hen inte vill ha.

 

[mandalaki]

Jag reagerar inte på TS inlägg utan på era som går ut på "tough shit" då får pappan skita i sitt barn då utan att någon ens ifrågasätter ett sådant beslut.

Och ja jag blir rent ut sagt skitförbannad på en sådan inställning, skilsmässobarn som jag är. Jag bryr mig inte ett skvatt om jag skulle anses gränslös men om någon i min närhet hade svikit sitt barn för att man inte har stake nog att stå upp mot sina föräldrar då förtjänar denne att bli ifrågasatt.

Men till vilken nytta? Det är ju inget som säger att den det handlar om bryr sig ett skit om din uppläxning. Men du får själv känna dig duktig för att du "minsann talat om hur det är". (Vilket jag för övrigt tror ligger bakom en hel del sån där gränslöshet. Folk vill lätta sitt hjärta för sin egen skull.)

 

[Petruska]

Men till vilken nytta? Det är ju inget som säger att den det handlar om bryr sig ett skit om din uppläxning. Men du får själv känna dig duktig för att du "minsann talat om hur det är". (Vilket jag för övrigt tror ligger bakom en hel del sån där gränslöshet. Folk vill lätta sitt hjärta för sin egen skull.)

Ja, jag tror att det är det som är drivkraften i närmare 100% av fallen.

 

[TinyWiny]

Ja fast med reservation för att här hade partnerns föräldrar behandlat svärdottern illa och det kunde kanske inte svärdottern se från början, tänker jag. Jag hade dumpat snubben direkt om inte han hade stått upp för mig när hans föräldrar betett sig illa. I övrigt håller jag helt med dig.

Nej det kunde hon förmodligen inte förutse.

 

[clusia]

Det här paret har ju tydligen enats om att vara särbo ett tag. Då får man väl utgå från att de är överens kring barnet också.

Ja absolut. Jag bara funderade på vad som är lagligt och inte. Eftersom det i trådstartern stått att hon tagit barnet och flyttat. Det lät så dramatiskt.

 

[mandalaki]

Ja absolut. Jag bara funderade på vad som är lagligt och inte. Eftersom det i trådstartern stått att hon tagit barnet och flyttat. Det lät så dramatiskt.

Ja, fast det stod ju också att de bestämt sig för att bli särbo. Och någon vårdnadstvist verkar det inte vara.

 

[Vallmo]

Vad du ser är vad du får. Vill du inte ha det, helt okej, men försök inte förändra någon annan. Man kan inte komma in i någons liv och börja diktera villkor och att partnern ska förändra allt som är hen. Det har man ingen rätt till. Har mannen i det här fallet, valt att leva med sina föräldrar på gården så är det ett val han har gjort. Uppenbarligen har han gjort valet igen nu när hon lämnade honom.

Hade det varit en kvinna vars manliga partner hade försökt förändra på detta vis, krävt att hon skulle lämna bort sina hästar, hundar eller katter, inte haft en nära kontakt med sin familj längre och leva ett annat liv, vad hade du tänkt då? Fakta är att ingen har någon rättighet att komma in i någons liv och kräva att hen ska förändra sättet att leva.

Hon får bita i det sura äpplet och inse att den drömbilden hon var kär i inte finns och i fortsättningen se människan istället för det hon tror och vill att någon ska vara.

Människor är inga lerklumpar som en partner har rätt att forma som hen vill.

Jag tycker det går lite inflation här i att man inte får förvänta sig eller kräva saker av sin partner. Dessutom att man ska lämna lättvindigt så fort man inte tycker lika i en relation.
För det mesta krävs det kompromisser i livet. Inga människor vill exakt samma sak och tycker lika hela tiden. Varför är det ett mål, liksom?

Då menar jag inte detta som ett direkt svar på ditt inlägg utan mer som en allmän reflektion.

Om man nu ska vara halvreligiös, så kan jag tycka att om man gifter sig med sin partner då går man in för att "stötta varandra i nöd och lust".
Det är förvånansvärt vad lite dom orden betyder egentligen.

I det här fallet får vi bara Ts version av historien, så det kan vara rätt svårt att säga hur det egentligen ÄR, men man får väl utgå från det Ts skriver.
Och jag har ju blivit tillsagd att jag inte ska hitta på massa scenarion själv, så jag ska försöka undvika det.

Men går man in i äktenskapet (och det här har blivit väldigt urholkat) då lämnar man ju också livet med sin mor och far och går in i ett nytt liv med sin partner och ev fortsättning med egna barn.
Det innebär ju att man ska ta hand om sin egen familj i första hand.

Problemet med den här snubben är just det att han fortfarande är en son och ett barn som inte klippt navelsträngen och blivit en vuxen far/ make.
Jag tycker nog att det är en rimlig förväntan som man kan ha på sin partner.
Jag tycker också det är rimligt att man står upp för sin egna familj och inte låter sina föräldrar vara elaka/ frysa ut ens partner.
Om dom gör det så tycker jag att det är rimligt att den som har föräldrarna pratar med dom och talar om att man inte tycker det är ok.

Jag tycker det är orimligt att man som ingift vuxen ska behöva behöva leva som kvinnan gjort.
Jag tror inte heller att hon (eller han heller, för den delen) hade räknat med att det skulle vara såhär.
Det gick nog under kategorin omedvetna val. Den typen av val är oftast inte genomtänkta utan det hände nog bara.
Eller rättare sagt inget hände - han sitter ju fortfarande fast.
Hon gick nog väldigt ovetandes in i detta - tror jag.
Jag tror inte alls att det handlar om att hon visste hur han skulle vara och sen ville ändra på allt.
De flesta människor har lite mer självbevarelsedrift ändå.

 

[Vallmo]

Det man ska göra är att underlätta umgänge. Det man inte ska göra är att som förälder ta ansvar för den andre förälderns relation med barnet. Jag har gjort det för jag förstod inte bättre då. Idag hade jag ställt helt andra krav på pappan än vad jag gjorde då för snart 24 år sedan. Inget, absolut inget blir bättre för att någon annan försöker skapa en relation mellan två människor för det fungerar inte. Vill den ene föräldern inte ha någon relation med barnet så kan ingen tvinga henom.

Självklart är det jättehemskt för barnet om hens ena förälder inte lägger tid och energi på att skapa en relation men oavsett vad den andre föräldern gör så är det ändå den föräldern som inte vill skapa en relation som har ansvaret.

Där håller jag med dig helt!
Har själv sett det där på nära håll och förstått att det inte för något gott med sig.
Det skapar bara irritation och konflikter. Dessutom kan det gå ut över barnet också och det är ju såklart ännu värre.
I det hör fallet var det barn och mor och farföräldrar.
Dom var inte intresserade av att umgås med sina barnbarn. Dom blev pressade ändå "för alla ska älska att vara med sina barnbarn". Kan säga att det blev aldrig särskilt lyckat. Ibland katastrof!

Edit. Det här handlade alltså inte om mig utan en annan familjemedlem.

 

[kryddelydd]

Jag reagerar inte på TS inlägg utan på era som går ut på "tough shit" då får pappan skita i sitt barn då utan att någon ens ifrågasätter ett sådant beslut.

Vi läser den här tråden olika.
Jag har inte sett någon som tycker att det är OK att strunta i barnet.
En del skriver att frun curlar maken (förstår inte hur man fått det till det heller).

Jag ser en situation där en mamma bestlutat att hon inte trivs i familjesituationen sådan den är, och har lämnat den.
Jag ser en situation där en mamma har tagit med sig ett barn och lämnat pappan.
Mammans kompis anser att det är pappan och hans biologiska familj och arbetssituation som är orsaken till separationen.
Mammans kompis anser att pappan borde flytta efter för att hålla ihop familjen.

Jag vet inte vem som är mest skyldig eller mest oskyldig, och visst kommer barnet i kläm som i alla situationer av separation.
Men jag kan inte ta ställning till att pappan är "skurken".
Lika lite som jag kan ta ställning till att mamman är det.

 

[kryddelydd]

Jag skulle aldrig vilja leva med nån som är så sjukt korkad så att han inte inser konsekvenserna av sitt beteende när det gäller relationen till barnet. Då är man stendum helt enkelt. Eller så är inte barnet så viktigt, åtminstone inte lika viktigt som relationen till föräldrarna. Och då vore relationen ändå körd av den anledningen, att man dumpar sitt eget barn till förmån för nåt annat.

Fast han har inte dumpat sitt barn. Det är frun som valt att separera.

 

[kryddelydd]

Jag tycker det går lite inflation här i att man inte får förvänta sig eller kräva saker av sin partner. Dessutom att man ska lämna lättvindigt så fort man inte tycker lika i en relation.
För det mesta krävs det kompromisser i livet. Inga människor vill exakt samma sak och tycker lika hela tiden. Varför är det ett mål, liksom?

Då menar jag inte detta som ett direkt svar på ditt inlägg utan mer som en allmän reflektion.

Om man nu ska vara halvreligiös, så kan jag tycka att om man gifter sig med sin partner då går man in för att "stötta varandra i nöd och lust".
Det är förvånansvärt vad lite dom orden betyder egentligen.

I det här fallet får vi bara Ts version av historien, så det kan vara rätt svårt att säga hur det egentligen ÄR, men man får väl utgå från det Ts skriver.
Och jag har ju blivit tillsagd att jag inte ska hitta på massa scenarion själv, så jag ska försöka undvika det.

Men går man in i äktenskapet (och det här har blivit väldigt urholkat) då lämnar man ju också livet med sin mor och far och går in i ett nytt liv med sin partner och ev fortsättning med egna barn.
Det innebär ju att man ska ta hand om sin egen familj i första hand.

Problemet med den här snubben är just det att han fortfarande är en son och ett barn som inte klippt navelsträngen och blivit en vuxen far/ make.
Jag tycker nog att det är en rimlig förväntan som man kan ha på sin partner.
Jag tycker också det är rimligt att man står upp för sin egna familj och inte låter sina föräldrar vara elaka/ frysa ut ens partner.
Om dom gör det så tycker jag att det är rimligt att den som har föräldrarna pratar med dom och talar om att man inte tycker det är ok.

Jag tycker det är orimligt att man som ingift vuxen ska behöva behöva leva som kvinnan gjort.
Jag tror inte heller att hon (eller han heller, för den delen) hade räknat med att det skulle vara såhär.
Det gick nog under kategorin omedvetna val. Den typen av val är oftast inte genomtänkta utan det hände nog bara.
Eller rättare sagt inget hände - han sitter ju fortfarande fast.
Hon gick nog väldigt ovetandes in i detta - tror jag.
Jag tror inte alls att det handlar om att hon visste hur han skulle vara och sen ville ändra på allt.
De flesta människor har lite mer självbevarelsedrift ändå.

Jag är jättenyfiken.
Du skriver att mannen inte växt upp och tagit ansvar.
Du skriver att det är orimligt att en ingift vuxen ska behöva leva som kvinnan gjort.

Vet du hur det egentligen är i det aktuella fallet?
Jag har ingen aning.
I trådstarten står det inte så mycket mer än hur kvinnan och TS uppfattar situationen - och inte ens det i värst konkreta uttryck.
Det finns en känsla av att inte "bli insläppt" men jag har inte sett så mycket mer konkret.

 

[kryddelydd]

Herregud, varför är män alltid projekt?
Om han väljer att sitta i knät på sin mamma och pappa är det hans val. Det är väl knappast mammans ansvar att se till att han tar sitt ansvar och är förälder till sitt barn.

Inget ont mot dig, du vill bara väl.
Är bara så trött på alla dessa män som ska curlas hela tiden.

På vilket sätt curlar man mannen i det här fallet?

Det kan vara mammans ansvar, när hon väljer att flytta en bit bort, att pappan får möjligheter till umgänge med barnet jo,.

 

[FannyN]

Jag tycker det går lite inflation här i att man inte får förvänta sig eller kräva saker av sin partner. Dessutom att man ska lämna lättvindigt så fort man inte tycker lika i en relation.
För det mesta krävs det kompromisser i livet. Inga människor vill exakt samma sak och tycker lika hela tiden. Varför är det ett mål, liksom?

Då menar jag inte detta som ett direkt svar på ditt inlägg utan mer som en allmän reflektion.

Om man nu ska vara halvreligiös, så kan jag tycka att om man gifter sig med sin partner då går man in för att "stötta varandra i nöd och lust".
Det är förvånansvärt vad lite dom orden betyder egentligen.

I det här fallet får vi bara Ts version av historien, så det kan vara rätt svårt att säga hur det egentligen ÄR, men man får väl utgå från det Ts skriver.
Och jag har ju blivit tillsagd att jag inte ska hitta på massa scenarion själv, så jag ska försöka undvika det.

Men går man in i äktenskapet (och det här har blivit väldigt urholkat) då lämnar man ju också livet med sin mor och far och går in i ett nytt liv med sin partner och ev fortsättning med egna barn.
Det innebär ju att man ska ta hand om sin egen familj i första hand.

Problemet med den här snubben är just det att han fortfarande är en son och ett barn som inte klippt navelsträngen och blivit en vuxen far/ make.
Jag tycker nog att det är en rimlig förväntan som man kan ha på sin partner.
Jag tycker också det är rimligt att man står upp för sin egna familj och inte låter sina föräldrar vara elaka/ frysa ut ens partner.
Om dom gör det så tycker jag att det är rimligt att den som har föräldrarna pratar med dom och talar om att man inte tycker det är ok.

Jag tycker det är orimligt att man som ingift vuxen ska behöva behöva leva som kvinnan gjort.
Jag tror inte heller att hon (eller han heller, för den delen) hade räknat med att det skulle vara såhär.
Det gick nog under kategorin omedvetna val. Den typen av val är oftast inte genomtänkta utan det hände nog bara.
Eller rättare sagt inget hände - han sitter ju fortfarande fast.
Hon gick nog väldigt ovetandes in i detta - tror jag.
Jag tror inte alls att det handlar om att hon visste hur han skulle vara och sen ville ändra på allt.
De flesta människor har lite mer självbevarelsedrift ändå.

Fast nej. Jag tycker inte att människor ger upp för lätt. Jag tycker de blir ihop för lätt. Eller bli ihop kan de väl bli men de blir ihop för lätt på ett för allvarligt sätt tycker jag. Löften och banklån och evig trohet och förväntningar som ofta känns helt orealistiska. Det vimlar av människor som är nöjda med sig själva och missnöjda med sin partner.

 

[TinyWiny]

Jag tycker det går lite inflation här i att man inte får förvänta sig eller kräva saker av sin partner. Dessutom att man ska lämna lättvindigt så fort man inte tycker lika i en relation.
För det mesta krävs det kompromisser i livet. Inga människor vill exakt samma sak och tycker lika hela tiden. Varför är det ett mål, liksom?

Då menar jag inte detta som ett direkt svar på ditt inlägg utan mer som en allmän reflektion.

Om man nu ska vara halvreligiös, så kan jag tycka att om man gifter sig med sin partner då går man in för att "stötta varandra i nöd och lust".
Det är förvånansvärt vad lite dom orden betyder egentligen.

I det här fallet får vi bara Ts version av historien, så det kan vara rätt svårt att säga hur det egentligen ÄR, men man får väl utgå från det Ts skriver.
Och jag har ju blivit tillsagd att jag inte ska hitta på massa scenarion själv, så jag ska försöka undvika det.

Men går man in i äktenskapet (och det här har blivit väldigt urholkat) då lämnar man ju också livet med sin mor och far och går in i ett nytt liv med sin partner och ev fortsättning med egna barn.
Det innebär ju att man ska ta hand om sin egen familj i första hand.

Problemet med den här snubben är just det att han fortfarande är en son och ett barn som inte klippt navelsträngen och blivit en vuxen far/ make.
Jag tycker nog att det är en rimlig förväntan som man kan ha på sin partner.
Jag tycker också det är rimligt att man står upp för sin egna familj och inte låter sina föräldrar vara elaka/ frysa ut ens partner.
Om dom gör det så tycker jag att det är rimligt att den som har föräldrarna pratar med dom och talar om att man inte tycker det är ok.

Jag tycker det är orimligt att man som ingift vuxen ska behöva behöva leva som kvinnan gjort.
Jag tror inte heller att hon (eller han heller, för den delen) hade räknat med att det skulle vara såhär.
Det gick nog under kategorin omedvetna val. Den typen av val är oftast inte genomtänkta utan det hände nog bara.
Eller rättare sagt inget hände - han sitter ju fortfarande fast.
Hon gick nog väldigt ovetandes in i detta - tror jag.
Jag tror inte alls att det handlar om att hon visste hur han skulle vara och sen ville ändra på allt.
De flesta människor har lite mer självbevarelsedrift ändå.

Det är klart att man ska ställa krav och förvänta sig saker. Det har jag inte sett att någon skrivit att man inte ska. Det man däremot inte bör göra är att försöka göra om, forma en annan människa till något man vill ha och den andre inte är. Det har man ingen rätt till. Hade min partner som visste att med mig följer djur och mina barn, att jag vill bo på landet och trivs bäst hemma och inte tycker att det är särskilt kul att resa kommit hem och sagt att han inte vill ha djur i familjen längre och att vi skulle resa jorden runt istället så hade han försökt göra om mig till någon jag inte är. Det har han inget rätt till. Har jag varit tydlig med vem jag är och vilka behov jag har så har ingen annan någon rätt att försöka stöpa om mig efter sin vilja. Hade vi båda däremot upptäckt att vi ville resa jorden runt, bo i en husbil och kuska runt med den eller flytta till lägenhet i storstan och leva utan djur så hade det varit helt okej men inte att den ene försöker förändra den andre mot hens vilja.

Jag håller inte alls med dig om att det krävs kompromisser för att leva ihop. Kompromiss för mig är att ingen får som hen vill och vem mår bra i ett sådant förhållande? Inte jag iallafall. Det handlar inte alls om att tycka lika hela tiden utan att låta sin partner tycka som hen gör och vara som hen är. Man kan vara helt överens om att tycka olika i vissa frågor.
Vad det har med att göra att man stöttar varandra förstår jag inte alls. Man stöttar inte varandra när man försöker förändra varandra.

Att "lämna livet med mor och far" när man gifter sig är helt upp till personen ifråga om hen vill göra det. Det där är så ålderdomligt (och då var det kvinnan som lämnade födelsehemmet, sonen var kvar) att det är löjligt i mina öron. Idag har de flesta vuxna lämnat barnrummet för att det är vad man gör när man blir vuxen, inte för att de träffade någon utan just för att man blir vuxen men att någon flyttar hemifrån hindrar inte relationen till föräldrarna. Den ser jag som viktig och något som ingen partner ska lägga sig i eller ställa ultimatum om. En människa kan ha många relationer, att hen träffar en partner innebär inte att hen måste bryta övriga relationer och relationer ska aldrig ställas mot varandra. Relationer kan och ska inte graderas i viktighet. Att sätta sig i situationen att flytta till någon som bor hemma hos föräldrarna/föräldrarna bor på samma gård är väldigt speciell och man bör ha tagit reda på innan hur saker och ting förhåller sig. Är relationen med svärföräldrarna sådan att de är elaka mot en, varför flyttar man ens dit? Jo, för att människor är blinda och tror att andra ska förändras vilket de inte gör.
Vad du ser är vad du får.

Problemet Ts tar upp är att parterna hade olika förväntningar. Hon trodde att han skulle förändra sig till att bli någon hon ville ha och han trodde att hon ville ha den han är. Tror jag. Jag tror inte att han har haft tankar på hur han ska förändras utan han är som han är och lever det liv han vill ha.
Att tro att partnern ska förändras är det absolut vanligaste felet många gör i relationer. Varför tror du att så många när de lämnar inte vet vilka de är längre? Nej människor har inte mer självbevarelsedrift än så. Kärlek gör människor blinda och de tänker att det ordnar sig. Att saker och ting kommer förändras bara...

 

[Petruska]

Fast nej. Jag tycker inte att människor ger upp för lätt. Jag tycker de blir ihop för lätt. Eller bli ihop kan de väl bli men de blir ihop för lätt på ett för allvarligt sätt tycker jag. Löften och banklån och evig trohet och förväntningar som ofta känns helt orealistiska. Det vimlar av människor som är nöjda med sig själva och missnöjda med sin partner.

Jag håller med. Jag är övertygad om att separationer vanligen är betydligt mer genomtänkta än vad man tänker igenom saker när man blir ihop. Folk skjuter ju ofta upp sina separationer i åratal, ofta till stort lidande för alla berörda.

 

[mandalaki]

Men går man in i äktenskapet (och det här har blivit väldigt urholkat) då lämnar man ju också livet med sin mor och far och går in i ett nytt liv med sin partner och ev fortsättning med egna barn.
Det innebär ju att man ska ta hand om sin egen familj i första hand.

Problemet med den här snubben är just det att han fortfarande är en son och ett barn som inte klippt navelsträngen och blivit en vuxen far/ make.
Jag tycker nog att det är en rimlig förväntan som man kan ha på sin partner.
Jag tycker också det är rimligt att man står upp för sin egna familj och inte låter sina föräldrar vara elaka/ frysa ut ens partner.
Om dom gör det så tycker jag att det är rimligt att den som har föräldrarna pratar med dom och talar om att man inte tycker det är ok.

Jag tycker det är orimligt att man som ingift vuxen ska behöva behöva leva som kvinnan gjort.
Jag tror inte heller att hon (eller han heller, för den delen) hade räknat med att det skulle vara såhär.
Det gick nog under kategorin omedvetna val. Den typen av val är oftast inte genomtänkta utan det hände nog bara.
Eller rättare sagt inget hände - han sitter ju fortfarande fast.
Hon gick nog väldigt ovetandes in i detta - tror jag.
Jag tror inte alls att det handlar om att hon visste hur han skulle vara och sen ville ändra på allt.
De flesta människor har lite mer självbevarelsedrift ändå.

Men vad man "ska", vad som är "en rimlig förväntan" och vad som är "orimligt" - det är ju bara snack och fromma förhoppningar. Det man har att förhålla sig till är vad någon faktiskt gör. Man kan önska saker av honom hur mycket man vill, det är ändå vad han gör som räknas.

Om jag har tvättid förväntar jag mig att grannen ska ha tvättat klart när min tid börjar. Men att jag förväntar mig det hjälper ju inte ett dugg om hen inte gjort det. Då är det det jag har att handskas med, genom att ringa på hos grannen, riva ut hens tvätt eller tiga och vara förbannad. Och det vore rimligt om min kollega fattade att man inte kan babbla i 100 dB hela dagarna med tanke på hur trångt vårt landskap är. Men hur orimligt det än är så är det vad hon gör. Och då är det det jag har att förhålla mig till, genom att säga ifrån, byta arbetsplats eller tiga och lida.

Dessutom: det är inte den här mannens sambo som skriver här, det är mannens sambos kompis. HON bör väl inte förvänta sig något som helst av honom, eftersom hon faktiskt inte har med honom att göra.