Hur hantera bitterhet hos nära anhörig.

[Sar]

Men så skönt att det inte känts så tungt för dig! Har väl antagligen med distanseringen att göra. Bara att fortsätta på samma spår alltså!

 

[Sar]

Men så skönt att det inte känts så tungt för dig! Har väl antagligen med distanseringen att göra. Bara att fortsätta på samma spår alltså!

 

[Raderad medlem 6459]

TS, du är imponerande klok!

Jag vet att du sagt senare att du inte menade så.
Men här har du både en för mig främmande åsikt och har en ganska hård linje tycker jag.

Jag finns till för min mamma, jag har fixat så hon kommer iväg på några dagars semester med hotellvistelse tillsammans med mig. Och jag lyssnar, ofta och mycket. Men just när det gäller min far är jag nog inte beredd att ta speciellt mycket mer anklagande.

Du tänker helt rätt här. Låt dig inte bekommas av inlägg likt det du kommenterar, det är helt uppenbart för vem som helst som läser tråden att du finns där för din mamma och att du hjälper henne. Det är också uppenbart att du gör kloka val och drar gränsen där det behövs.

 

[tuaphua]

Jag vet att du sagt senare att du inte menade så.
Men här har du både en för mig främmande åsikt och har en ganska hård linje tycker jag.

Jag finns till för min mamma, jag har fixat så hon kommer iväg på några dagars semester med hotellvistelse tillsammans med mig. Och jag lyssnar, ofta och mycket. Men just när det gäller min far är jag nog inte beredd att ta speciellt mycket mer anklagande.
Enligt det du sade ovan så tycker jag nog det känns som du är på samma linje som de som tidigare i tråden menade att jag borde välja sida och helst säga upp bekantskapen helt eftersom han betett sig som en idiot.

När två träter är ingen helt oskyldig, även om den ena kan ha bidragit betydligt mer

Jag hamnade i samma sits som dig då mina föräldrar skiljde sig. Pappa gick vidare och behövde han älta något för att processa så skedde det iaf aldrig med mig närvarande.
Mamma however.. Det kunde pratas på min födelsedag då jag hade folk hembjudna om hur "din pappa måste vara sjuk i huvudet, på riktigt" etc etc. När jag då och där sa till (igen) om "att jag förstår att han säkert var ett as mot dig ibland. Men jag har rätt att ha min bild av båda mina föräldrar och er relation och avslut på den är inget som rör mig. Jag förstår att du behöver processa och det är helt ok. Men nu orkar jag inte mer. Och min födelsedagsbjudning är inte rätt plats..."
valde min mamma att storma ut och sätta sig och vänta i trappen tills en annan inbjuden som hon åkte med skulle hem.

Jag står fortfarande fast vid att jag tror att de båda har del i deras gräl. Men oavsett så ska inte jag behöva lyssna på all den där skiten, från någon av dem.

Min pappa har som sagt gått vidare. Och har då lyckats träffa en trevlig kvinna han mår bra med.

Mamma... Ja.. Vi har ingen kontakt idag.
Jag hade gärna haft en mamma om jag vetat att hon inte kommer anklaga en för diverse saker och sen bryta relationen när man inte bara kör hennes race.
Att fortsätta hoppas och dras omkull fler gånger hade riskerat göra mig bitter. Det vill jag aldrig bli.
Och det är ett val man kan göra.

Din mamma kan bli kvitt bitterheten och offerkoftan även med kvarvarande skuld.
Kan folk leva med terminala sjukdomar som begränsar dem ngt så in i...
Då kan man lära sig skita i papperslappar a la pengar så länge som man har så man klarar sig. Man kan fokusera på det bra man har. På det bra man kan skaffa sig och hur man ska göra det.
Eller så kan man fokusera på allt gammalt skit, på det man inte har etc etc..

Jag tycker TS tänker väldigt sunt

 

[TinyWiny]

Jag vet att du sagt senare att du inte menade så.
Men här har du både en för mig främmande åsikt och har en ganska hård linje tycker jag.

Jag finns till för min mamma, jag har fixat så hon kommer iväg på några dagars semester med hotellvistelse tillsammans med mig. Och jag lyssnar, ofta och mycket. Men just när det gäller min far är jag nog inte beredd att ta speciellt mycket mer anklagande.
Enligt det du sade ovan så tycker jag nog det känns som du är på samma linje som de som tidigare i tråden menade att jag borde välja sida och helst säga upp bekantskapen helt eftersom han betett sig som en idiot.

När två träter är ingen helt oskyldig, även om den ena kan ha bidragit betydligt mer

Jag ska försöka förklara en gång till och jag är uppriktigt ledsen att du missuppfattar mig så enormt. Jag menar att du måste känna efter själv hur mycket du kan och orkar finnas för din mamma. Jag skulle t ex aldrig kräva utav mina barn att de skulle orka lyssna på hur sjuk jag är och hur ont jag har varje gång vi träffas eller pratar i telefon och skulle jag beklaga mig så hade det varit helt okej att de hade sagt ifrån att de faktiskt inte orkar lyssna. Mina barn ska inte behöva bära det. De har nog med sina egna liv och de vet ju att jag är sjuk och det räcker så. Jag menar inte alls att du inte finns där för din mamma utan jag menar att du kanske finns där för mycket. Du vill så gärna att hon ska må bra att du slår knut på dig själv och mår dåligt själv också istället. Ingen av er mår ju bra som det är nu. Du vill så gärna lösa hennes problem och missar då att det inte är det hon är ute efter. Hon behöver någon som orkar lyssna på det hon har behov av att säga, inte att någon ska lösa hennes problem, men du är inte rätt person för det. Du ska inte behöva lyssna när hon pratar illa om din pappa. Sina föräldrars relation ska barnen inte behöva lägga sig i och jag tycker absolut inte att du på något sätt ska välja sida. Du har lika stor rätt att umgås med din mamma som med din pappa utan att någon ska ge dig dåligt samvete för det. De är ju dina föräldrar båda två och även om din pappa har gjort något dumt så är han ju ändå din pappa. Han är ju fortfarande samma pappa som du har vuxit upp med. Det har ju inte ändrat sig. Det som har ändrat sig är från tiden vid deras skilsmässa och den har du inget med att göra mer än att du rent praktiskt måste åka till två ställen för att träffa dem och självklart din egen sorg över att de inte längre håller ihop men du har ingen skyldighet att agera problemlösare och psykolog eller att du har någon skyldighet att ta avstånd ifrån någon av dina föräldrar. Jag ber verkligen om ursäkt för att mitt inlägg missuppfattades så grovt och jag hoppas att du kan godta min ursäkt.

 

[Cattis_E]

@TinyWiny
Nu låter det som att du och jag är på samma linje, och nej jag slår inte knut på mig själv för att hon ska å bra längre. Distanseringen som något tidigare kallat det gör att jag inte låter det påverka mig för mycket.
Det är väldigt skönt att läsa att jag inte är dum och småaktig som inte behöver lyssna på det alltid. Att om jag säger ifrån lugnt och samlat att jag inte vill prata om det nu, eller att det är bättre att ta de med någon annan så är det inte jag som är dum när hon reagerar negativt.

Det hade kunnat vara min mamma som gjort något som tuaphuas mamma och stormat ut, frånsett att hon nog kommit tillbaks och "försökt" reda ut osämjan medan hon fortfarande var arg och upprörd (det brukar inte fungera bra alls utan snarare bli värre ;) )

 

[Cattis_E]

Ni kanske vill ha en liten uppdatering?
Jag var iväg och träffade min pappa och hans nya fru Jadet kändes ganska skönt.
Pappa var liksom som han alltid är och hans nya fru verkade väldigt omhändertagande och lagade god mat .
Det känns som vi i alla fall kan träffas i bland och ha det trevligt.

Till mamma blev jag tvungen att säga ifrån.
Jag gjorde henne ordentligt ledsen men det som behövdes verkar ha gått fram.
Jag sade att jag kan hjälpa henne med rent praktiska saker som kontakten med pappa, fråga om saker hon saknar och inte fick med sig osv. Det verkar ha hjälpt, för efter det så hade hon börjat tänka på hur hon ska lösa det med det som finns magasinerat i ett förråd där ute.

Hon verkar i alla fall fokusera något på att "bli klar" med det hon kan nu

 

[mandalaki]

Det låter som om det där att du sa ifrån var den bästa hjälpen du kunde ge din mamma!

 

[Cattis_E]

Tack!
Ja, det verkar i alla fall ha hjälpt lite. Min bror sade dock igår att han inte tycker att det går framåt och att hon fortfarande är så låst i det hela.
Men jag tror att han kanske inte riktigt ser nyanserna samt att han inte har samma temperament som jag utan kanske mest säger till lite försiktigt.
Kanske är det så att det enda som biter just nu är en mental "spark i baken".