Hur hantera bitterhet hos nära anhörig.

Cattis_E

Trådstartare
Börjar med (en lång) bakgrundshistorik.

Mina föräldrar skiljde sig för knappt två år sedan. Detta efter ett ganska ordentligt svek från pappas sida.
De hade levt ihop sedan 70-talet men gjorde slag i saken och gifte sig först för 6-7 år sedan. Under de sista åren verkade de utåt set tha det ganska bra, till och med bättre än tidigare. De åkte på någon semesterresa om året oftast till Thailand.

Hur det egentligen var bakom hemmets dörrar vet jag såklart inte. jag började kanske ana att det knakade i fogarna när det "plötsligt" uppdagas att min far bokat biljetter till nästa planerade semesterresa ensam och hemlighållt för min mor fram tills att hon upptäcker det någon vecka före avresa. Han åker alltså (medan de är gifta) sågott som utan förklaring till Thailand ensam och lämnar mamma lite chockad och framförallt besviken kvar hemma.
Det visar sig at than inför avresan också verkar ha haft någon nät-flört med en thailändsk tjej och det de facto är henne han åker för att träffa. Ett tag medan han var borta funderar jag på om han tänker gå "under jorden" medan han är borta för att fly från det här hemma. Jag är ganska säker på att mamma hade samma tankar.
Han kommer dock hem på utsatt datum och mamma väljer att ta ut skiljsmässa och hitta annat boende så snart som möjligt. Naturligtvis tar det ju någon månad. Däremot är han nu gift med denna thailändska och hon bor här i Sverige.

Jag skulle vilja säga att mamma flyr situationen för hon mår så dåligt av sveket. De skriver förvisso papper på att pappa måste lösa ut henne ur huset och betalning ska erhållas senast vid utgången av 2016.

Nu åter till sakfrågan. Mamma är liksom uppäten av hela det här sveket. Hon tar alla chanser att baktala honom och hitta saker som han gör fel. Hon suger till sig allt som hon hör som en svamp och går och bär det inom sig. Sedan pyser det ut i portioner om hur värdelös, lat, dum osv. han är. Hon är bitter över papprena som skrevs (antaligen att hon inte krävde att bli utlöst direkt) och säger att han säkert inte kommer betala.
Jag förstår att hon mår dåligt över sveket. Jag har också talat om för pappa att han skötte det här på sämsta tänkbara sätt och det förstod och accepterade han att jag tyckte.
Hur hanterar man mammas bitterhet, jag känner hur jag blir alltmer irriterad över att hon inte kommer vidare. Det har ändå gått två år?
Finns det något att säga? Något annat att göra än att stänga öronen?
 
Finns det något att säga? Något annat att göra än att stänga öronen?

Så oerhört lågt av din mor att beklaga sig över din far inför dig!!

Jag tycker du kan markera att hon är bara 50% av dina föräldrar och att allt som rör din far kan hon hålla för sig själv. Du har verkligen ingen skyldighet att hamna i skottlinjen för hennes bitterhet. Den får hon sköta själv.

Jag kan begripa att det tar tid att komma ur ett äktenskap. Jag till och med vet det av egen erfarenhet. Men barnet ska hållas utanför.

Så nej, stäng inte öronen. Kräv att hon talar om annat med dig.
 
"Tänker du verkligen låta honom förstöra hela ditt liv? Räcker det inte med de åren du ser som förlorade? Och är de verkligen förlorade? Nu bor han hyresfritt i ditt huvud och du låter honom förgifta dig genom att gå runt och vara bitter istället för att leva ditt liv - det låter ju som du ändå är glad att bli av med honom".

Kan vara en bra inledning på ett samtal.
 
@lil-sis Det har jag provat. . Det leder tyvärr ingenstans mer än att vi möjligen blir ordentlgit osamas och det mår jag ännu sämre av i längden.:/
 
@tanten Det gör hon faktiskt oftast efter att jag sagt till. Men ändå tränger det fram vid olika tillfällen och det gör mig lika irriterad varje gång. Speciellt om det fortsätter som en droppande kran när hon kommit in på det.

@Lovisaleonora. Tack, om jag finputsar det där lite så får jag prova det.

Min mamma är alldeles underbar också i andra avseenden. Men det är ju minst sagt störande att hon låter det äta upp henne så och man tycker att ens mamma borde vara vuxen nog att ta sig vidare ;).
Egentligen tycker jag hon skulle behöva professionell samtalshjälp men hon verkar inte beredd att ta till sig det även om jag skulle försöka tvinga iväg henne.
 
Sätt dig ner och prata med henne. Gör det inte i förbigående, och förklara för henne att hela situationen är ohållbar både för henne och dig. Du vill ju att hon ska ha ett bra liv. Gå vidare. Och det går, men inte om hon inte släpper offerkoftan.
 
Börjar med (en lång) bakgrundshistorik.

Mina föräldrar skiljde sig för knappt två år sedan. Detta efter ett ganska ordentligt svek från pappas sida.
De hade levt ihop sedan 70-talet men gjorde slag i saken och gifte sig först för 6-7 år sedan. Under de sista åren verkade de utåt set tha det ganska bra, till och med bättre än tidigare. De åkte på någon semesterresa om året oftast till Thailand.

Hur det egentligen var bakom hemmets dörrar vet jag såklart inte. jag började kanske ana att det knakade i fogarna när det "plötsligt" uppdagas att min far bokat biljetter till nästa planerade semesterresa ensam och hemlighållt för min mor fram tills att hon upptäcker det någon vecka före avresa. Han åker alltså (medan de är gifta) sågott som utan förklaring till Thailand ensam och lämnar mamma lite chockad och framförallt besviken kvar hemma.
Det visar sig at than inför avresan också verkar ha haft någon nät-flört med en thailändsk tjej och det de facto är henne han åker för att träffa. Ett tag medan han var borta funderar jag på om han tänker gå "under jorden" medan han är borta för att fly från det här hemma. Jag är ganska säker på att mamma hade samma tankar.
Han kommer dock hem på utsatt datum och mamma väljer att ta ut skiljsmässa och hitta annat boende så snart som möjligt. Naturligtvis tar det ju någon månad. Däremot är han nu gift med denna thailändska och hon bor här i Sverige.

Jag skulle vilja säga att mamma flyr situationen för hon mår så dåligt av sveket. De skriver förvisso papper på att pappa måste lösa ut henne ur huset och betalning ska erhållas senast vid utgången av 2016.

Nu åter till sakfrågan. Mamma är liksom uppäten av hela det här sveket. Hon tar alla chanser att baktala honom och hitta saker som han gör fel. Hon suger till sig allt som hon hör som en svamp och går och bär det inom sig. Sedan pyser det ut i portioner om hur värdelös, lat, dum osv. han är. Hon är bitter över papprena som skrevs (antaligen att hon inte krävde att bli utlöst direkt) och säger att han säkert inte kommer betala.
Jag förstår att hon mår dåligt över sveket. Jag har också talat om för pappa att han skötte det här på sämsta tänkbara sätt och det förstod och accepterade han att jag tyckte.
Hur hanterar man mammas bitterhet, jag känner hur jag blir alltmer irriterad över att hon inte kommer vidare. Det har ändå gått två år?
Finns det något att säga? Något annat att göra än att stänga öronen?
Din mamma behöver hjälp och att få älta skiten, troligen har det slagit väldigt hårt så hon behöver prata om det för att komma vidare. Försök att stå ut och lotsa henne vidare.
 
Jag tror också att din mamma kan behöva professionellt stöd för att bryta sina tankemönster och komma vidare. Men kom ihåg att två år kan vara en ganska kort tid i det här avseendet. Man kan inte gå vidare förrän man är beredd att lägga bitterheten bakom sig.

Förklara för din mamma hur hennes beteende påverkar dig och låt dig inte dras in i något som inte känns OK. Hon behöver kanske en container för sina negativa känslor men hon behöver inte dumpa dem på dig. Dra gränsen där och upprätthåll den.
 
@lil-sis Det har jag provat. . Det leder tyvärr ingenstans mer än att vi möjligen blir ordentlgit osamas och det mår jag ännu sämre av i längden.:/

Trist att behöva säga det, men det är din mammas sätt att hantera det hela på. Däremot kan du ju vänligt men bestämt tala om att du inte vill höra hennes åsikter i fallet, utan att du har egna och det får räcka med det.
 
Börjar med (en lång) bakgrundshistorik.

Mina föräldrar skiljde sig för knappt två år sedan. Detta efter ett ganska ordentligt svek från pappas sida.
De hade levt ihop sedan 70-talet men gjorde slag i saken och gifte sig först för 6-7 år sedan. Under de sista åren verkade de utåt set tha det ganska bra, till och med bättre än tidigare. De åkte på någon semesterresa om året oftast till Thailand.

Hur det egentligen var bakom hemmets dörrar vet jag såklart inte. jag började kanske ana att det knakade i fogarna när det "plötsligt" uppdagas att min far bokat biljetter till nästa planerade semesterresa ensam och hemlighållt för min mor fram tills att hon upptäcker det någon vecka före avresa. Han åker alltså (medan de är gifta) sågott som utan förklaring till Thailand ensam och lämnar mamma lite chockad och framförallt besviken kvar hemma.
Det visar sig at than inför avresan också verkar ha haft någon nät-flört med en thailändsk tjej och det de facto är henne han åker för att träffa. Ett tag medan han var borta funderar jag på om han tänker gå "under jorden" medan han är borta för att fly från det här hemma. Jag är ganska säker på att mamma hade samma tankar.
Han kommer dock hem på utsatt datum och mamma väljer att ta ut skiljsmässa och hitta annat boende så snart som möjligt. Naturligtvis tar det ju någon månad. Däremot är han nu gift med denna thailändska och hon bor här i Sverige.

Jag skulle vilja säga att mamma flyr situationen för hon mår så dåligt av sveket. De skriver förvisso papper på att pappa måste lösa ut henne ur huset och betalning ska erhållas senast vid utgången av 2016.

Nu åter till sakfrågan. Mamma är liksom uppäten av hela det här sveket. Hon tar alla chanser att baktala honom och hitta saker som han gör fel. Hon suger till sig allt som hon hör som en svamp och går och bär det inom sig. Sedan pyser det ut i portioner om hur värdelös, lat, dum osv. han är. Hon är bitter över papprena som skrevs (antaligen att hon inte krävde att bli utlöst direkt) och säger att han säkert inte kommer betala.
Jag förstår att hon mår dåligt över sveket. Jag har också talat om för pappa att han skötte det här på sämsta tänkbara sätt och det förstod och accepterade han att jag tyckte.
Hur hanterar man mammas bitterhet, jag känner hur jag blir alltmer irriterad över att hon inte kommer vidare. Det har ändå gått två år?
Finns det något att säga? Något annat att göra än att stänga öronen?

1) Din mamma ÄR ett offer. Varför ska hon vänta i fyra år på en bodelning? Det vore väl det rätta från dig och eventuella syskon att kräva av pappa också - att huset borde säljas så att skilsmässan blir klar för hela familjens skull? Det låter faktiskt som om du har tagit din pappas sida (Du har berättat att du tyckte han hanterade situationen illa och han har gjort en till intet förpliktigande pudel - och det är bra så, inga krav på honom inte! Han säger att han är ledsen - men lägger inte två strån i kors för att rätta till sitt fel - och barnen är så nöjda så. Däremot ska Offret för hans agerande kamma till sig och inte vara så mycket offer. Vet du hur din mor har det ekonomiskt - bitterheten mot honom kan vara ett sätt att dölja att hon inte får ihop det?)

2) Vad vill du - slippa lyssna på din mamma eller att mamma ska må bra? Om mamma ska må bra måste hon bearbeta det inträffade och det gör hon inte som det är. Men hon kommer inte att göra det mer om du lyckas få stopp på hennes "gnäll". Hon behöver en bra jurist och professionell samtalshjälp. Och hon behöver att du klart tar ställning. Säg upp bekantskapen med din far om han inte kammar till sig. Säg åt mamma att ni har en deal - du slutar umgås med din far mot att ni två (din mor och du) pratar om trevligare saker när ni träffas.
 
@BornAgain. Hon ska vänta på pengarna för att de kom överens om det kanske? För att det är avtalat mellan dem? bodelning är klar så till säga att pappa tagit över lång och ägandet i huset men däremot har en (avtalad) skuld till min mamma.
Nu tycker jag du missuppfattat lite. Jag tycker inte alls jag tagit pappas sida. Jag har varit riktigt arg på honom och låtit honom veta det. Jag umgås ytterst lite med honom men svarar de får gånger han ringer och har träffat honom max två gånger på ett år och ännu inte träffat hans fru. Mamma och jag ses väl någon gång i månaden åtmistone och pratar minst en gång varje vecka.
Hon har det såvitt jag vet tight men klarar sig ekonomiskt.

Jag vill helst att hon ska må bra en samtidigt vill jag naturligtvis att hon slutar få mig att känna mig maktlös i situationen. Hon beter sig som att hon vill att jag ska lösa sitationen åt henne ena stunden och nästa när jag försöker ge råd så ska jag itne bekymra mig om hennes problem. Vi har redan dealen att vi pratar om trevligare saker och huruvida hon pratar om det har nog inget att göra med om jag brutit helt med min far eller ej. Min bror jobabr nämligen med honom och träffar honom betydligt oftare än jag ;)
 
@Pepson2 Nix, tyvärr inte och det min mor är verkligen inte färdig för det i nuläget. Hon kan enligt min uppfattning inte föra ett samtal om min far ens med någon annan utan att höja rösten och gå upp ordentligt i varv.
 
@Pepson2 Nix, tyvärr inte och det min mor är verkligen inte färdig för det i nuläget. Hon kan enligt min uppfattning inte föra ett samtal om min far ens med någon annan utan att höja rösten och gå upp ordentligt i varv.
Hon kanske skulle behöva möta honom öga mot öga och få häva ur sig hela skiten?
 
Jag vill helst att hon ska må bra en samtidigt vill jag naturligtvis att hon slutar få mig att känna mig maktlös i situationen. Hon beter sig som att hon vill att jag ska lösa sitationen åt henne ena stunden och nästa när jag försöker ge råd så ska jag itne bekymra mig om hennes problem.

Det är en naturlig reaktion som vi ofta får när någon (speciellt någon nära) berättar om sina känslor eller problem. Vi vill plåstra! Men det kan vi inte! Din mamma ska inte använda dig som terapeut men om hon gör det kan du välja ett annat förhållningssätt. Spegla tillbaka det du hör henne säga. Kom inte med lösningar, fråga istället vad hon kan/vill göra. Så hjälper du henne att själv se alternativ och ta kontrollen själv. Och försök att tänka att din egen maktlöshet är en känsla som ligger hos dig. Att stå ut med den känslan utan att gå igång och vilja fixa kan vara svårt men är det som hjälper din mamma bäst i längden eftersom det upprättar hennes egna kompetens.
 
@BornAgain. Hon ska vänta på pengarna för att de kom överens om det kanske? För att det är avtalat mellan dem? bodelning är klar så till säga att pappa tagit över lång och ägandet i huset men däremot har en (avtalad) skuld till min mamma.
Nu tycker jag du missuppfattat lite. Jag tycker inte alls jag tagit pappas sida. Jag har varit riktigt arg på honom och låtit honom veta det. Jag umgås ytterst lite med honom men svarar de får gånger han ringer och har träffat honom max två gånger på ett år och ännu inte träffat hans fru. Mamma och jag ses väl någon gång i månaden åtmistone och pratar minst en gång varje vecka.
Hon har det såvitt jag vet tight men klarar sig ekonomiskt.

Jag vill helst att hon ska må bra en samtidigt vill jag naturligtvis att hon slutar få mig att känna mig maktlös i situationen. Hon beter sig som att hon vill att jag ska lösa sitationen åt henne ena stunden och nästa när jag försöker ge råd så ska jag itne bekymra mig om hennes problem. Vi har redan dealen att vi pratar om trevligare saker och huruvida hon pratar om det har nog inget att göra med om jag brutit helt med min far eller ej. Min bror jobabr nämligen med honom och träffar honom betydligt oftare än jag ;)

Vem är på din mammas sida? Du umgås med din far, din bror jobbar med din far... Vem talar om för honom att han löser skulden till er mor NU! Varför ska han få gå omkring och vara skyldig henne pengar om hon har det tight? Har ingenn i er familj bollar nog att tala om för er far att han har behandlat er mor så pass illa att han borde låna av banken istället för av henne? Hon behöver få skilsmässan färdig
 
@BornAgain. Hon ska vänta på pengarna för att de kom överens om det kanske? För att det är avtalat mellan dem? bodelning är klar så till säga att pappa tagit över lång och ägandet i huset men däremot har en (avtalad) skuld till min mamma.

Men det är väl lite här skon klämmer, tycker jag? VARFÖR blev det så här? Varför kunde han inte bara lösa ut henne direkt? Vems idé var det att han skulle vänta med att lösa ut henne? Din mamma verkar inte speciellt nöjd med den här lösningen, och det kan nog vara svårt för henne att få "closure" när de har "ouppklarade affärer" ihop.


Sen tycker jag att du är storsint, som fortfarande har kontakt med din pappa. Det är stort av dig. Jag är tyvärr inte sån. Ett sånt stort (och mycket osnyggt) svek mot min mamma hade jag själv aldrig kunnat förlåta. Jag hade nog brutit kontakten helt med min far. Man kan ju skilja sig - men man kan ju välja att göra det på betydligt mycket schystare sätt. Åka till Thailand och vara otrogen med nån tjej och sedan komma hem och skilja sig, det kändes riktigt, riktigt låg och riktigt, riktigt fult.
 
Alla mina barn har kontakt med sin pappa, mitt (otrogna) ex och de har även viss kontakt med kvinnan han var otrogen med och senare dessutom gifte om sig med.

Hans och min relation och hans svek mot mig har noll och inget med relationerna med barnen att göra what so ever! Han är deras pappa liksom och det är sällan bara den enes fel att det blir otrohet och skilsmässa. Båda parter har sin roll i att det blir som det blir och när det går så långt som till otrohet så har förhållandet varit dåligt länge men det har ändå lunkat på, mest av bekvämlighetsskäl för även om det inte är bra för någon av parterna så "funkar det ju" och det är enklare att låta det fortgå än att ta tag i det hela.

Visst kan man vara bitter, vältra sig i hur synd det är om en själv, utmåla den andre som "den onde" och sig själv som ett offer.. Jag valde att inte göra så och ja det är ett val man gör, men när det gått tillräckligt lång tid, så tror jag inte de som väljer bitterheten, offerrollen klarar av att ta sig ur det på egen hand.
 
@WaterLily För att de kom överens om det eftersom han inte hade råd att lösa ut huset rakt av, inte kunde få mer lån och de ville slippa (fanns inte varken engagemang eller pengar) att göra de renoveringar som behövs för att kunna sälja huset. Hade de sålt (då, eller nu) hade allt faktiskt varit löst nu. Men de valde att göra annorlunda och mamma gick med på det. Jag kan väl itne anklaga pappa för att de två valde att göra annorlunda. De hade faktiskt ganska många veckor medan hon bodde kvar på sig att komam överens. Om mamma bett mig eller någon av oss barn att se till att det gick rätt till eller de behövde hjälp at tkomma överens om en lösning hade vi givetvis ställt upp.
Men allt det jag vet idag om överenskommelsen osv har jag fått veta av mamma i efterhand.

Jag har ju nästintill brutit vi har ju så gott som inget umgänge. Jag var väldigt arg första tiden och ville absolut inte prata med honom vilket jag inte heller gjorde på länge efter jag talat om vad jag tyckte. Att jag "förlåtit" har nog att göra med att jag vet mer om bakgrunden. Mamma har inte gjort några sådana svek men hon har också dragit sitt strå till stacken för att splittra förhållandet genom åren. Men det är som sagt min far som betett sig illa och vi har inte mycket till relation idag.
 

Liknande trådar

Relationer Försöker att förklara kortfattat utan att ge för mycket info.. Min mamma är sjuk, och kommer inte att bli frisk igen. Vi i familjen...
Svar
8
· Visningar
1 492
Senast: Sleepy
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
18 962
Senast: jemeni
·
Relationer Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv. Jag insåg tidigt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
17 630
Senast: TinyWiny
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 571
Senast: Imna
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Lösa hundar
  • Bra familjehund? Rasvak😇
  • Valp 2024

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp