Bukefalos 28 år!

Hur hantera bitterhet hos nära anhörig.

@Gnist det är så jag också ser det. Sveket är inte mot mig, utan mot min mamma. Undrar hur länge måste jag vara arg "åt henne" för ati inte vara den ynkrygg som bornagain vill påskina att jag (och mina syskon) är?.
 
Du ska inte vara arg alls åt henne, deras relation är deras ansvar och visst ska du finnas där för henne, men vill hon snacka skit om honom så är det inte till barnen hon ska lufta sånt med, det får hon ta med sina vänner eller sina syskon osv, men aldrig med barnen.

Svårt råd att följa, men du borde säga åt henne att du inte vill höra hennes klagor på deras relation, den har inget med dig att göra och oavsett hur deras förhållande slutade så är han ändå din pappa och så länge hon snackar skit så vill du inte ha någon kontakt med henne.

Jag tror att hon är så fast i den roll hon klivit in i att hon faktiskt inte förstår vad hon gör, vad det innebär för dig att behöva lyssna på sånt där.
 
@Cattis_E min mamma är likadan trots att de skilde sig för över 16 år sedan. Hon kan sitta i timmar och älta saker som hände medan dem var gifta, talar om hur dålig hon tycker att han är osv osv i all oändlighet.
Han har alltid struntat i mig och bara brytt sig om min bror, det drar hon upp gång på gång på gång. Som att jag kan göra nåt åt saken. Hon lägger ansvaret på mig för att han inte bryr sig om att ha kontakt. Jag är väl typ det enda sociala umgänge hon har förutom sambon. Så jag får ju liksom ta allt.

Har tyvärr inga bra råd att ge, men vet hur det är.
 
Det låter faktiskt som om du har tagit din pappas sida (Du har berättat att du tyckte han hanterade situationen illa och han har gjort en till intet förpliktigande pudel - och det är bra så, inga krav på honom inte! Han säger att han är ledsen - men lägger inte två strån i kors för att rätta till sitt fel - och barnen är så nöjda så.
Det är hennes pappa och de har en egen relation med varandra, oavsett hur föräldrarnas ser ut. Jag förstår inte hur du tänker faktiskt, det är inte ett krig där man som barn måste välja sida.
 
Skulle vara bra att ha fått pappans version också.:(

Lite oväsentligt i sammanhanget eftersom det är fråga om 3 helt olika relationer i grund och botten och tråden handlar om mamma - barnrelationen.

Pappa - mammarelationen = Deras sak att hantera utan att dra in barnen

Pappa - barnrelationen = mellan pappan och barnen som mamman inte har med att göra

Mamma - barnrelationen = mellan mamman och barnen som pappan inte har med att göra
 
@Gnist det är så jag också ser det. Sveket är inte mot mig, utan mot min mamma. Undrar hur länge måste jag vara arg "åt henne" för ati inte vara den ynkrygg som bornagain vill påskina att jag (och mina syskon) är?.

Du ska inte behöva vara arg "åt henne" alls. Du ska inte behöva bryta med din far för att ha en bra relation med din mor - hon har inte med relationen mellan dig och din far att göra!
 
SJÄLVKLART handlar det inte om något ställningskrig. Vi är väl inte 14 år längre?

Du har en relation med bägge dina föräldrar, självklart har du rätt till det och kan ändå tycka att den ena eller den andra har burit sig dumt åt i något sammanhang. Det står dig givetvis helt fritt! Deras inbördes överenskommelse har du inte med att göra, du har självklart ingen skyldighet att "sätta press" på din pappa. Det kommer ju bara påverka er situation. Däremot förstår jag om din mor är missnöjd, men varför gick hon med på det avtalet?
 
Jag har tyvärr inga råd att ge. Har själv varit i samma situation och även om det blev betydligt bättre när min mamma också träffade en ny så tog det flera år innan hon slutade vara bitter över situationen. En god relation tror jag dock aldrig att mina föräldrar kommer få igen och mamma kommer nog alltid sörja förlusten.

Själv "valde" jag att försöka stå ut, det var otroligt jobbigt men min mamma hade aldrig någonsin sökt professionell hjälp eller pratat med någon av sina vänner så det var väl jag som "blev kvar".
 
Däremot förstår jag om din mor är missnöjd, men varför gick hon med på det avtalet?
Det undrar jag också och tycker mig inte lyckas få något vettigt svar på det heller. Jag tror som jag tidigare sagt att hon bara flydde det enorma problem i att renovera sälja huset osv som de plötsligt och för henne oväntat stod inför.
Även om hela saken säkert var väldigt uppslitande, jobbig och hon inte kunde tänka helt klart så var det hon som gick med på den lösningen och skrev under pappret.

Tack för ert stöd och er syn på saken alla. Det känns mindre irriterande redan nu :)
 
Hennes val - hennes problem

Ibland gör man val man ångrar senare, men antingen får man ta tag i saken eller gilla läget liksom och klarar man inget av de alternativen så får man förbanna sin dumhet, svära inombords och bita ihop men det är definitivt inte ditt ansvar att lösa det åt henne.
 
Ok, så är det ju ..mina val , mina problem men jag är glad att jag har föräldrar som ställer upp o hjälper o stöttar om man hamnar fel
Lika skulle jag självklart stötta min som om han gjort ett felaktigt val o det går att rätta till
Livet är inte svart o vitt

Mamman har det knapert , och måste vänta 2 ÅR till på nåt han "ställt till med " ..och man kan väl knappast anklaga henne för det beslutet om hon var i chock när allt hände .
 
Min mor har burit offerkoftan i 4,5 år nu utan bättring. Har satt henne i kontakt med öppenpsyk men fick bara iväg henne en gång. Bittrast av alla bittra jag någonsin mött och det verkar bli ett permanent tillstånd... Pappas nya fru är ingen som jag gillar jag accepterar och kan vara artig men det är en riktig skata för att vara rakt på sak. Eftersom min far vägrar umgås med mig eller mina barn utan hennes närvaro har det helt uteblivit de senaste 3 åren och mina barn känner inte alls sin morfar vilket jag tycker är trist. Pappa ser jag ibland på FB men han är så syrlig där i tonen att jag fundera på at ta bort honom även där. Sååå ensam är du inte i situationen i alla fall..
 
Jag tycker att du ska uppmuntra din mamma att gå och prata med någon, antingen en terapeut eller någon i kyrkan. Det är möjligt att hon har blivit lite traumatiserad av den här händelsen och det har låst sig för henne, i vilket fall verkar hon inte vara i närheten av att ha något sätt att bejaka och hantera sitt mående på. Tänk dig en unge som slår sig, gråter och sen är det bra igen, så funkar människor. Är känslor genomlevda och färdiga så är de ett avslutat kapitel. Så att hon ältar och är bitter är ett tecken på att hon inte kommer vidare. Först när du märker att hon kan se någorlunda klart på situationen är känslorna färdigbearbetade.

Om du känner att du vill prata med henne på allvar, så kanske du kan börja med att be henne att sätta ord på sina känslor och prata om vad hon känner (alltså ta bort fokus från vad pappan gör eller har gjort)? Döljer ilskan något annat, tex skam eller rädsla eller känslor av att vara övergiven? Vad har hon för föreställningar om att den här situationen säger om henne och hur det blir nu, stämmer dessa föreställningar? Hur var hennes uppväxt, vad har hon för tidigare separationer med sig i bagaget som kan tänkas rivas upp av den här situationen? Vad får denna situation henne att tänka på och vad får hon för känslor av det? Hon behöver få bort fokus från din pappa och i stället börja fokusera på sig själv. Hur blev det här för henne? Vad behöver hon bearbeta och reda upp praktiskt för att komma på benen igen?

Jag kan helt hålla med övriga att det låter som en väldigt dålig idé att din mamma ska vara bunden ekonomiskt till din pappa, jag tror att det är viktigt för henne att få bryta. Jag tycker att det låter troligt att hon gick med på detta utan att riktigt inse de känslomässiga konsekvenserna. Där tycker jag att du borde stödja henne, det är ju högst troligt att hon inte vill vara bitter utan att hon bara inte har en aning om hur hon ska hantera sina känslor och återfå självkänslan.
 
Kan du inte be din bror att få din pappa att skynda på avbetalningen? Jag tycker att om man är den som har brutit (som din pappa) så kan man kosta på sig att vara lite schysst mot sin fd.
 
Börjar med (en lång) bakgrundshistorik.

Mina föräldrar skiljde sig för knappt två år sedan. Detta efter ett ganska ordentligt svek från pappas sida.
De hade levt ihop sedan 70-talet men gjorde slag i saken och gifte sig först för 6-7 år sedan. Under de sista åren verkade de utåt set tha det ganska bra, till och med bättre än tidigare. De åkte på någon semesterresa om året oftast till Thailand.

Hur det egentligen var bakom hemmets dörrar vet jag såklart inte. jag började kanske ana att det knakade i fogarna när det "plötsligt" uppdagas att min far bokat biljetter till nästa planerade semesterresa ensam och hemlighållt för min mor fram tills att hon upptäcker det någon vecka före avresa. Han åker alltså (medan de är gifta) sågott som utan förklaring till Thailand ensam och lämnar mamma lite chockad och framförallt besviken kvar hemma.
Det visar sig at than inför avresan också verkar ha haft någon nät-flört med en thailändsk tjej och det de facto är henne han åker för att träffa. Ett tag medan han var borta funderar jag på om han tänker gå "under jorden" medan han är borta för att fly från det här hemma. Jag är ganska säker på att mamma hade samma tankar.
Han kommer dock hem på utsatt datum och mamma väljer att ta ut skiljsmässa och hitta annat boende så snart som möjligt. Naturligtvis tar det ju någon månad. Däremot är han nu gift med denna thailändska och hon bor här i Sverige.

Jag skulle vilja säga att mamma flyr situationen för hon mår så dåligt av sveket. De skriver förvisso papper på att pappa måste lösa ut henne ur huset och betalning ska erhållas senast vid utgången av 2016.

Nu åter till sakfrågan. Mamma är liksom uppäten av hela det här sveket. Hon tar alla chanser att baktala honom och hitta saker som han gör fel. Hon suger till sig allt som hon hör som en svamp och går och bär det inom sig. Sedan pyser det ut i portioner om hur värdelös, lat, dum osv. han är. Hon är bitter över papprena som skrevs (antaligen att hon inte krävde att bli utlöst direkt) och säger att han säkert inte kommer betala.
Jag förstår att hon mår dåligt över sveket. Jag har också talat om för pappa att han skötte det här på sämsta tänkbara sätt och det förstod och accepterade han att jag tyckte.
Hur hanterar man mammas bitterhet, jag känner hur jag blir alltmer irriterad över att hon inte kommer vidare. Det har ändå gått två år?
Finns det något att säga? Något annat att göra än att stänga öronen?
Finns det någon chans att pappan kan tänkas gå med på att betala/göra avbetalningar tidigare än avtalat?
 
Jag tycker att när man är förälder så "kan man kosta på sig att vara lite schysst mot sina barn" och inte använda dem som budbärare och problemlösare.

Vill mamman ha sina pengar fortare än avtalat så får mamman ta den diskussionen med pappan..
 

Liknande trådar

Relationer Försöker att förklara kortfattat utan att ge för mycket info.. Min mamma är sjuk, och kommer inte att bli frisk igen. Vi i familjen...
Svar
8
· Visningar
1 511
Senast: Sleepy
·
Relationer Jag såg att min gamla tråd från i våras hade låsts, men jag fick så himla mycket fina och kloka ord av er den gången, så jag gör ett...
7 8 9
Svar
164
· Visningar
19 481
Senast: jemeni
·
Relationer Gammal användare med nytt nick på grund av känsligt ämne och jag MÅSTE få ventilera och höra utomståendes perspektiv. Jag insåg tidigt...
2 3 4
Svar
75
· Visningar
17 806
Senast: TinyWiny
·
Relationer Skriver under anonymt nick nu. Det är väldigt långt och jag vet inte om jag kommer få några svar, men känner att jag behöver stöd och är...
2
Svar
27
· Visningar
9 640
Senast: Imna
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp