Hur hittar man tillbaka till kärleken?

Ja, det är bättre att du berättar för mig att jag är coolare om jag gör som du tycker, du har ju satt på mig offerkoftan också.

Självklart ska man vara mån om sitt förhållande. I vissa stunder jag har slitit som ett djur för vår relation. Med blod, svett och tårar, bokstavligen talat. Det är för mig "nöd & lust". Jag lever inte direkt i krig, så det är den nöd det blir.

Jag är inte så okomplicerad att allt bara rullar på i blomdoft och lycka hela livet. Och jag känner ingen av dessa fantastiska människor heller. Mitt umgänge består av helt vanliga, underbara människor. Och genom att prata med dem - föra riktiga samtal IRL - inser jag att jag inte är unik. Det här händer många med mig. Man får jobba på att en relation ska fungera.

Anstränga sig emellanåt, kompromissa, göra något som kanske inte är den sanna drömmen om lycka. Det ingår för mig. Och många andra. Att jobba på relationen.
 
Med blod, svett och tårar, bokstavligen talat. Det är för mig "nöd & lust". Jag lever inte direkt i krig, så det är den nöd det blir.
Vad innebär det konkret?

De du beskriver om att anstränga sig (för varandra) och kompromissa betraktar jag som en följd av nära relationer överlag. Särskilt om man delar hushåll. En konsekvens av det praktiska livet och har inte så mycket att göra med romantik och tvåsamhet.
 
@Lovisaleonora

Det känns inte riktigt som att du svarar på exakt vad jag skrev eller? Var har jag sagt nåt om huruvida man ska vara mån om sin relation eller ej? Det jag säger är att jag tycker att det är märkligt att man ska ha vänner och intressen för att ens relation blir bättre då, istället för vänner och intressen för att man vill ha et och mår bättre då. För mig känns det bakvänt. Jag har även skrivit det till TS, att jag tror att det här är ett problem som egentligen inte har med relationen att göra; två personer är mer eller mindre missnöjda med sina liv och då ska man givetvis göra nåt åt det. För sin egen skull, för att man ska vara lyckligare. Sen kan det även göra relationen bättre men det är mer en bieffekt som jag ser det. Man ska inte vara lycklig för att ens relation ska funka bra, man ska vara lycklig för att man mår bättre då och är lyckligare helt enkelt.

Men vi kan nog dra det här tolv varv, vi kommer inte förstå varandra ändå.
 
Är det verkligen bara jag och TS i den här tråden som behöver egentid utanför förhållandet?

Det där problemet är helt abstrakt för mig.

Jag gör en massa saker utan min partner, men inte för att jag behöver egentid i första hand och absolut inte för att "vårda förhållandet".

Bara heltidsjobb med lunch och restid, är ju ca tio timmar dagligen utan partner. Även om vi sover ihop, så är drt ju 6-8 timmar då vi just inte umgås. Plus då mina timmar i stallet dagligen.

Plus lite annat smått och gott.

Därför att mitt liv ser ut så, oavsett om jag lever ensam eller inte.
 
De du beskriver om att anstränga sig (för varandra) och kompromissa betraktar jag som en följd av nära relationer överlag. Särskilt om man delar hushåll.

Jag fattar inte heller det där. Självklart måste jag anpassa mig lite, ställa på saker lite, anstränga mig lite ihop med partner. Inte minst för att vi delar hushåll, och förut även barnansvar.

Men jag kompromissar BETYDLIGT mindre med honom, som jag känner väl och har valt själv, än vad jag gör för att få tillvaron att flyta med en del arbetskamrater, tex. (Tänk gubbiga gubbar.)

Arbetsrelationerna behöver man ju för försörjningen, medan förhållandet är sin egen belöning, så att säga. Att vara ihop med en jobbig och krävande person som går på ens nerver, går ju inte.
 
Arbetsrelationerna behöver man ju för försörjningen, medan förhållandet är sin egen belöning, så att säga. Att vara ihop med en jobbig och krävande person som går på ens nerver, går ju inte.
Precis! Såg jag min sambo som ett heltidsjobb skulle jag säga upp mig ;)
 
Det där problemet är helt abstrakt för mig.

Jag gör en massa saker utan min partner, men inte för att jag behöver egentid i första hand och absolut inte för att "vårda förhållandet".

Bara heltidsjobb med lunch och restid, är ju ca tio timmar dagligen utan partner. Även om vi sover ihop, så är drt ju 6-8 timmar då vi just inte umgås. Plus då mina timmar i stallet dagligen.

Plus lite annat smått och gott.

Därför att mitt liv ser ut så, oavsett om jag lever ensam eller inte.
Ja, och inte har du väl en häst för att undvika att du och partnern ska få för mycket tid ihop? Snarare har du väl en häst för att du vill ha en häst?
 
Jag fattar inte heller det där. Självklart måste jag anpassa mig lite, ställa på saker lite, anstränga mig lite ihop med partner. Inte minst för att vi delar hushåll, och förut även barnansvar.

Men jag kompromissar BETYDLIGT mindre med honom, som jag känner väl och har valt själv, än vad jag gör för att få tillvaron att flyta med en del arbetskamrater, tex. (Tänk gubbiga gubbar.)

Arbetsrelationerna behöver man ju för försörjningen, medan förhållandet är sin egen belöning, så att säga. Att vara ihop med en jobbig och krävande person som går på ens nerver, går ju inte.
Ja det är ju det som är poängen med partners och vänner! Att man trivs och funkar bra ihop och inte behöver bita ihop och anstränga sig lika mycket som en kanske gör i andra (ej självvalda) relationer. Sin egen belöning som sagt.

Jag kan inte se vad "jobba på förhållandet" skulle vara i relation till min partner. Inte första gången det diskuteras och inte första gången jag ställer mig frågande. Innebörden i "jobba på förhållandet" förblir abstrakt.

Är det t ex när jag låter bli att laga broccolisoppa till middag för att min partner inte gillar broccoli? När jag oombedd köper cigg till min partner? När jag ger honom en puss och säger att jag tycker om honom? :confused: Jag undrar på riktigt.
 
När man tänker jobba på förhållandet får jag för mig att det är massa problem som ska lösas men i vardagligt tal, att man behöver "jobba" på det skulle jag väl ändå gissa att det handlar om att inte tappa bort varandra i vardagen? Jag kan vara helt fel ute men jag kan väl skylla på att jag inte brukar använda sådana ord medvetet i alla fall.
 
Jag håller helt med.

Jag älskar min man hett och innerligt, men jag älskar inte att umgås med honom 24 timmar om dygnet för det. Han får gärna sova i sängen och killa mig på ryggen och så vill jag att vi äter middag tillsammans och att han ska svara när jag ringer. Utifrån det finns det fantastiska förutsättningar för egentid :)

Word!
 
Det vissa av er inte verkar ha förstått är att jag och min sambo älskar varandra innerligt. Vi älskar att spendera tid tillsammans och göra saker ihop. Vi har jättekul ihop och är bästa kompisar. Vi har väldigt bra och trevligt sex när suget faller på (vilket den gjorde igår för övrigt), med det är inte alltid vi är sugna. Det kan gå 2 veckor och det är helt normalt för oss.
Men just nu är vi inne i en svacka där vi upplever att vi inte riktigt hur mycket "pirr-kärlek" det finns kvar. Om det bara är en slags djupare, vänskaplig kärlek. Vi har gjort en plan ang hur vi tror att vi eventuellt kan väcka pirr-kärleken, om den bara är slumrande. Är den borta så är den. Detta är avdelningen till att jag skapade tråden. Att få tips och råd för hur vi kan prova att väcka kärleken.

Men tråden har utvecklats till något annat som jag inte alls är bekväm med. Poängen med tråden var inte att analysera mitt förhållande i atomform och debattera kring om ni tycker jag verkar vara en "normal" person och mitt förhållande något att satsa på. I de första inläggen fick jag olika perspektiv och synsätt och så långt kändes det okej.
Men märkte ni inte hur det spårade ur? Jag är en människa som älskar en annan människa och vill fortsätta göra det. Vad är problemet? Nej, svara inte. Jag vill inte veta längre.

Jag skapade tråden för att få råd i hur man jobbar med en relation som är där vi är, vilket jag har fått. Många bra råd. Men att få veta vad vissa anser om att jobba på ett förhållande eller att ett "nytt" förhållande är helt förkastligt om det knakar i fogarna hjälper inte mig ett jävla skit. Det gör mig endast ledsen.

Jag har valt att lämna tråden för den har fått en diskurs som jag inte tycker om. Den gör mig ledsen, på riktigt. För jag lever i det förhållande ni dissekerar och jag är människan som valt att samman med mannen jag älskar istället för att packa väskorna. Tyck vad ni vill om mig och mitt val, men jag behöver inte veta det. Det sårar mig mer än det hjälper. Jag kanske är en vek känslomänniska men mycket av det ni skriver får mig att börja gråta. På riktigt. För det är mig ni skriver om.
Och sen får ni tycka vad ni vill om mig, men ni behöver inte kasta det i ansiktet på mig. Jag tror ju att ni skriver för att ni vill hjälpa mig och min situation, inte för att hävda er själva, men jag kanske inte hanterar hjälp på samma sätt som ni. Mitt liv är inte lika självklart, jag är inte lika tuff och stark och det rinner inte av mig. Allt ni säger sätter sig i hjärtat på mig, vare sig jag vill eller inte.
Det är detta jag älskar buke för, men det är också en av bukes mörka sidor. Att jag bryr mig om vad alla ni tycker, och att jag bryr mig om er alla oavsett vad ni tycker. Men här måste jag säga Stopp, jag vill inte mer.

(Eventuell röra i inlägget beror på att jag skrivit det genom rinnande tårar och snörvlande av snor. Jag gråter för att jag bryr mig. Sådan är jag. Tyck vad ni vill.)
 
Att få tips och råd för hur vi kan prova att väcka kärleken.
Grejen är att den frågan för med sig en massa innebörd runt omkring. Den är mer eller mindre begriplig och möjlig besvara beroende på vilket perspektiv en har. Därav att du får olika svar och att folk börjar diskutera olika bitar av det här med att vi har väldigt olika förståelseramar kring relationer.

Den senare delen av diskussionen uppfattar jag som att den rör syn på förhållanden och förhållanden i allmänhet, snarare än att det är en dissekering av ditt specifika förhållande.
 
Det vissa av er inte verkar ha förstått är att jag och min sambo älskar varandra innerligt. Vi älskar att spendera tid tillsammans och göra saker ihop. Vi har jättekul ihop och är bästa kompisar. Vi har väldigt bra och trevligt sex när suget faller på (vilket den gjorde igår för övrigt), med det är inte alltid vi är sugna. Det kan gå 2 veckor och det är helt normalt för oss.
Men just nu är vi inne i en svacka där vi upplever att vi inte riktigt hur mycket "pirr-kärlek" det finns kvar. Om det bara är en slags djupare, vänskaplig kärlek. Vi har gjort en plan ang hur vi tror att vi eventuellt kan väcka pirr-kärleken, om den bara är slumrande. Är den borta så är den. Detta är avdelningen till att jag skapade tråden. Att få tips och råd för hur vi kan prova att väcka kärleken.

Men tråden har utvecklats till något annat som jag inte alls är bekväm med. Poängen med tråden var inte att analysera mitt förhållande i atomform och debattera kring om ni tycker jag verkar vara en "normal" person och mitt förhållande något att satsa på. I de första inläggen fick jag olika perspektiv och synsätt och så långt kändes det okej.
Men märkte ni inte hur det spårade ur? Jag är en människa som älskar en annan människa och vill fortsätta göra det. Vad är problemet? Nej, svara inte. Jag vill inte veta längre.

Jag skapade tråden för att få råd i hur man jobbar med en relation som är där vi är, vilket jag har fått. Många bra råd. Men att få veta vad vissa anser om att jobba på ett förhållande eller att ett "nytt" förhållande är helt förkastligt om det knakar i fogarna hjälper inte mig ett jävla skit. Det gör mig endast ledsen.

Jag har valt att lämna tråden för den har fått en diskurs som jag inte tycker om. Den gör mig ledsen, på riktigt. För jag lever i det förhållande ni dissekerar och jag är människan som valt att samman med mannen jag älskar istället för att packa väskorna. Tyck vad ni vill om mig och mitt val, men jag behöver inte veta det. Det sårar mig mer än det hjälper. Jag kanske är en vek känslomänniska men mycket av det ni skriver får mig att börja gråta. På riktigt. För det är mig ni skriver om.
Och sen får ni tycka vad ni vill om mig, men ni behöver inte kasta det i ansiktet på mig. Jag tror ju att ni skriver för att ni vill hjälpa mig och min situation, inte för att hävda er själva, men jag kanske inte hanterar hjälp på samma sätt som ni. Mitt liv är inte lika självklart, jag är inte lika tuff och stark och det rinner inte av mig. Allt ni säger sätter sig i hjärtat på mig, vare sig jag vill eller inte.
Det är detta jag älskar buke för, men det är också en av bukes mörka sidor. Att jag bryr mig om vad alla ni tycker, och att jag bryr mig om er alla oavsett vad ni tycker. Men här måste jag säga Stopp, jag vill inte mer.

(Eventuell röra i inlägget beror på att jag skrivit det genom rinnande tårar och snörvlande av snor. Jag gråter för att jag bryr mig. Sådan är jag. Tyck vad ni vill.)
När jag läser tråden så ser jag det mera som att alla mer eller mindre syftar till samma sak nämligen att det nog är bra om ni som ett par har egna liv som den andra inte nödvändigtvis behöver vara en del av. Däremot så tolkar man problembilden olika. Dvs din tristess/livsleda/missnöje du känner egenligen inte alls har med ditt förhållande eller din partner att göra utan med hur du lever ditt liv just nu. Så jag tror egentligen inte att folk rekommenderar dig att lämna din partner utan snarare att du ska skifta fokus. Det här är inte ett relationsproblem, det är ett livsinnhållsproblem.

Angående pirr så är det min erfarenhet att det kommer och går lite i relationen. Man känner sig helt enkelt inte nykär hela tiden (det skulle förövrigt vara asjobbigt om man gjorde det). Jag tror man gör sig själv en otjänst om man försöker se till att det pirrar jämt, man får nog helt enkelt acceptera att det ibland är vardag.
 
@monster1

Så jag tror egentligen inte att folk rekommenderar dig att lämna din partner utan snarare att du ska skifta fokus. Det här är inte ett relationsproblem, det är ett livsinnehållsproblem.
Precis! Det har jag också försökt få fram.

Den senare delen av diskussionen uppfattar jag som att den rör syn på förhållanden och förhållanden i allmänhet, snarare än att det är en dissekering av ditt specifika förhållande.
Här @GardenAngel håller jag med @Trani . Min diskussion med @deathslyna gällde till exempel inte alls dig och din relation, utan var ett svar på ett påstående (gällande henne själv och hennes sambo) som hon gav som jag reagerade på. Det gav du dig dock också in på och därför förtydligade jag en gång att det inte var dig och din sambo jag syftade på, just för att det inte skulle bli missförstånd.

Kort sagt: Var inte ledsen och känn dig inte dissekerad. Jag ber verkligen om ursäkt om jag skrivit något som gjort dig ledsen men det har ingenstans varit min mening. Jag har försökt vara så tydlig som möjligt på att jag tycker att det är ett bakvänt resonemang; fixa livet för att relationen ska fungera istället för att fixa livet för att livet ska fungera och så kanske relationen blir bättre också. Att just relationen kanske, för nu, ska ur ekvationen för att det inte är det primära att fokusera på.
 
Det vissa av er inte verkar ha förstått är att jag och min sambo älskar varandra innerligt. Vi älskar att spendera tid tillsammans och göra saker ihop. Vi har jättekul ihop och är bästa kompisar. Vi har väldigt bra och trevligt sex när suget faller på (vilket den gjorde igår för övrigt), med det är inte alltid vi är sugna. Det kan gå 2 veckor och det är helt normalt för oss.
Men just nu är vi inne i en svacka där vi upplever att vi inte riktigt hur mycket "pirr-kärlek" det finns kvar. Om det bara är en slags djupare, vänskaplig kärlek. Vi har gjort en plan ang hur vi tror att vi eventuellt kan väcka pirr-kärleken, om den bara är slumrande. Är den borta så är den. Detta är avdelningen till att jag skapade tråden. Att få tips och råd för hur vi kan prova att väcka kärleken.

Men tråden har utvecklats till något annat som jag inte alls är bekväm med. Poängen med tråden var inte att analysera mitt förhållande i atomform och debattera kring om ni tycker jag verkar vara en "normal" person och mitt förhållande något att satsa på. I de första inläggen fick jag olika perspektiv och synsätt och så långt kändes det okej.
Men märkte ni inte hur det spårade ur? Jag är en människa som älskar en annan människa och vill fortsätta göra det. Vad är problemet? Nej, svara inte. Jag vill inte veta längre.

Jag skapade tråden för att få råd i hur man jobbar med en relation som är där vi är, vilket jag har fått. Många bra råd. Men att få veta vad vissa anser om att jobba på ett förhållande eller att ett "nytt" förhållande är helt förkastligt om det knakar i fogarna hjälper inte mig ett jävla skit. Det gör mig endast ledsen.

Jag har valt att lämna tråden för den har fått en diskurs som jag inte tycker om. Den gör mig ledsen, på riktigt. För jag lever i det förhållande ni dissekerar och jag är människan som valt att samman med mannen jag älskar istället för att packa väskorna. Tyck vad ni vill om mig och mitt val, men jag behöver inte veta det. Det sårar mig mer än det hjälper. Jag kanske är en vek känslomänniska men mycket av det ni skriver får mig att börja gråta. På riktigt. För det är mig ni skriver om.
Och sen får ni tycka vad ni vill om mig, men ni behöver inte kasta det i ansiktet på mig. Jag tror ju att ni skriver för att ni vill hjälpa mig och min situation, inte för att hävda er själva, men jag kanske inte hanterar hjälp på samma sätt som ni. Mitt liv är inte lika självklart, jag är inte lika tuff och stark och det rinner inte av mig. Allt ni säger sätter sig i hjärtat på mig, vare sig jag vill eller inte.
Det är detta jag älskar buke för, men det är också en av bukes mörka sidor. Att jag bryr mig om vad alla ni tycker, och att jag bryr mig om er alla oavsett vad ni tycker. Men här måste jag säga Stopp, jag vill inte mer.

(Eventuell röra i inlägget beror på att jag skrivit det genom rinnande tårar och snörvlande av snor. Jag gråter för att jag bryr mig. Sådan är jag. Tyck vad ni vill.)
Det är bra att du beskriver hur du upplever det, tycker jag. Det är viktigt att det kommer fram. Och jag blir ledsen när jag läser hur illa du har tagit vid dig. Ändå vill jag säga att jag inte tror att det var riktat till dig personligen utan mer en allmän diskussion och/eller försök att visa att det finns andra sätt att se på det.
 
Det där problemet är helt abstrakt för mig.

Jag gör en massa saker utan min partner, men inte för att jag behöver egentid i första hand och absolut inte för att "vårda förhållandet".

Bara heltidsjobb med lunch och restid, är ju ca tio timmar dagligen utan partner. Även om vi sover ihop, så är drt ju 6-8 timmar då vi just inte umgås. Plus då mina timmar i stallet dagligen.

Plus lite annat smått och gott.

Därför att mitt liv ser ut så, oavsett om jag lever ensam eller inte.

Fast om jag har förstått TS rätt så är det de där sakerna hon inte har, en period i början av min mans och mitt förhållande var jag arbetslös, körkortslös och nyinflyttad. Just då klättrade jag på väggarna och ställde rätt stora krav på min sambo att vara med mig och han behövde få lite tid för sig själv utan att jag var där varje gång han vände sig om.
Men idag när jag jobbar, pluggar, har körkort och är engagerad i massor av olika saker så jagar vi snarast tiden att vara tillsammans. Att hinna sitta ner och dricka en kopp te ihop och bara njuta av varandras sällskap.
 

Liknande trådar

Relationer Min sambo släppte bomben att han vill göra slut. Jag är helt förkrossad. Visst vi har bråkat ganska mycket på sistone och vi...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
7 394
Senast: Lisen82
·
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 230
Senast: Whoever
·
Relationer Hur mycket är egentligen värt att offra för kärlek? Är 38 år, har varit tillsammans med min pojkvän i ett år. Han bor 1 timmes bilfärd...
5 6 7
Svar
132
· Visningar
12 734
Senast: Ramona
·
Relationer Jag går och funderar och undrar lite om det finns roliga solskenshistorier om relationer som återuppstått? Jag har tex ett ex sen...
2
Svar
22
· Visningar
1 960
Senast: lingonben
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp