Hur stöttar jag nära anhörig

[Fru_Tuvstarr]

Jag har en nära anhörig som för ett tag sedan berättade om sexuella övergrepp som hände när denne var barn. Det är många många år sedan men min anhöriga upplever att det fortfarande påverkar denne i omgångar. Min anhöriga är ledsen, orolig och känner sig väldigt skamsen trots att personen vet att det inte är dennes fel. Såklart.
Jag stöttar allt jag kan. Någon som har erfarenhet av detta? Särskilt av trauman som ligger många år tillbaka i tiden och som ingen har vetat om.
Hur stöttar jag på bästa sätt? Jag har väldigt väldigt nära kontakt med personen.
Personen kommer också att söka terapi för att ta tag i det som har hänt.

 

[gulan]

Jag har en nära anhörig som för ett tag sedan berättade om sexuella övergrepp som hände när denne var barn. Det är många många år sedan men min anhöriga upplever att det fortfarande påverkar denne i omgångar. Min anhöriga är ledsen, orolig och känner sig väldigt skamsen trots att personen vet att det inte är dennes fel. Såklart.
Jag stöttar allt jag kan. Någon som har erfarenhet av detta? Särskilt av trauman som ligger många år tillbaka i tiden och som ingen har vetat om.
Hur stöttar jag på bästa sätt? Jag har väldigt väldigt nära kontakt med personen.
Personen kommer också att söka terapi för att ta tag i det som har hänt.

Jag tänker att det du kan stötta på allra bästa sätt genom att uppmuntra personen att söka terapi så det inte stannar vid att "ska söka". Tex. lyssna och bekräfta -jag är ledsen att du varit med om det här. Ta reda på vad personen behöver av dig, bli lyssnad på, uppmuntrad att "göra" saker för att bli distraherad, påmind om att ta hand om sig själv osv. Det är även viktigt att du sätter mjuka gränser och inte ger avkall på dig själv och dina behov och att du inte hamnar i en "terapiställning". (Typ Jag vill gärna lyssna, men jag kan inte vara den enda du pratar med om det här. Eller att du själv börjar grubbla / blir nedstämd. )
Min vuxna dotter har de senaste 5-6 åren haft en tendens att dra till sig härliga individer, där det nästan alltid framkommer traumatiska händelser i livet som tar sig olika uttryck och skapar problem i deras liv. Tyvärr avslutas de här vänskaperna i princip alltid. Ibland med mycket sorg från bägge, och vid två tillfällen i affekt och uppsagd vänskap. Jag stöttar min dotter i (även om hon själv blivit brutalt medveten om fenomenet) att inte låta sig uppslukas av andra människors problem. Uteslutande bli den person som lyssnar, ställer upp och tar om hand. Hon är ju också i behov av att se mönster hos sig själv som bidrar till de här situationerna med människor med psykologiska problem.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag tänker att det du kan stötta på allra bästa sätt genom att uppmuntra personen att söka terapi så det inte stannar vid att "ska söka". Tex. lyssna och bekräfta -jag är ledsen att du varit med om det här. Ta reda på vad personen behöver av dig, bli lyssnad på, uppmuntrad att "göra" saker för att bli distraherad, påmind om att ta hand om sig själv osv. Det är även viktigt att du sätter mjuka gränser och inte ger avkall på dig själv och dina behov och att du inte hamnar i en "terapiställning". (Typ Jag vill gärna lyssna, men jag kan inte vara den enda du pratar med om det här. Eller att du själv börjar grubbla / blir nedstämd. )
Min vuxna dotter har de senaste 5-6 åren haft en tendens att dra till sig härliga individer, där det nästan alltid framkommer traumatiska händelser i livet som tar sig olika uttryck och skapar problem i deras liv. Tyvärr avslutas de här vänskaperna i princip alltid. Ibland med mycket sorg från bägge, och vid två tillfällen i affekt och uppsagd vänskap. Jag stöttar min dotter i (även om hon själv blivit brutalt medveten om fenomenet) att inte låta sig uppslukas av andra människors problem. Uteslutande bli den person som lyssnar, ställer upp och tar om hand. Hon är ju också i behov av att se mönster hos sig själv som bidrar till de här situationerna med människor med psykologiska problem.

Mycket bra råd. Tack. Påminde idag igen att boka samtalsterapi.

 

[Midsommarblomster]

Mitt enda och varmaste råd är att lyssna. Sitt i tystnaden, sök lagom med ögonkontakt, ställ följdfrågor. Ofta blir vi för ivriga att hjälpa till och kommer med råd som kanske är både oönskade och inte konstruktiva. Vi vill väl, men min erfarenhet är att få saker hjälper så mycket som att bara bli lyssnad på av någon som verkligen bryr sig och inte dömer.

Sen tycker jag @gulan hade bra råd om att vara vaksam på dina egna gränser, och möjligheter. Att vara en god lyssnare och en varm famn är en sak, men en terapeut kan bara en terapeut vara.

 

[Palermo]

Jag tror generellt att man ska undvika att gå in i någon sorts "stöttande" roll som inte ens efterfrågas. Man ska ju inte "stötta" andra för sin egen skull.

 

[tuaphua]

Jag har en nära anhörig som för ett tag sedan berättade om sexuella övergrepp som hände när denne var barn. Det är många många år sedan men min anhöriga upplever att det fortfarande påverkar denne i omgångar. Min anhöriga är ledsen, orolig och känner sig väldigt skamsen trots att personen vet att det inte är dennes fel. Såklart.
Jag stöttar allt jag kan. Någon som har erfarenhet av detta? Särskilt av trauman som ligger många år tillbaka i tiden och som ingen har vetat om.
Hur stöttar jag på bästa sätt? Jag har väldigt väldigt nära kontakt med personen.
Personen kommer också att söka terapi för att ta tag i det som har hänt.

Jag har haft en vän som blev utsatt för liknande i ung ålder. Tyvärr finns personen inte kvar mer. Hen blev tystad av förälder då denne berättade. Förövaren fortsatte få komma till familjen.
Det skapade stor skam, tillitsproblem och självhat etc. Personen fick gå i trauma-terapi för bland annat detta. Hen hade PTSD bla pga detta.

Som redan sagts är det viktigt att uppmana till att söka vård och inte hamna i vårdgivar-roll. Vi kunde prata öppet om vad personen behövde. Det kan ju vara individuellt. Och vissa vet inte vad de behöver(än).
Bara att finnas där och lyssna har jag upplevt varit viktigast. Ibland påminna om att personen bär ingen skuld eller behov av skam. Och visa att det är ok att vara arg, ledsen etc. Och också att i det skitjobbiga är ok att skratta också om det sker. Att det inte förtar hur mkt övergreppet skadat.
Ofta stänger offer in och av känslorna, konserverar. Det kan vara skönt att höra att ”det inte är så att man borde må bra nu för det var ju så länge sedan”. Utan det är ok och normalt att känna starkt även efter många år.
Det finns ingen mall på hur man ska reagera och känna som offer. Högt, lågt, inget och massor är ok.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag tror generellt att man ska undvika att gå in i någon sorts "stöttande" roll som inte ens efterfrågas. Man ska ju inte "stötta" andra för sin egen skull.

Den stöttande rollen efterfrågas i detta fall.

 

[Fru_Tuvstarr]

Jag har haft en vän som blev utsatt för liknande i ung ålder. Tyvärr finns personen inte kvar mer. Hen blev tystad av förälder då denne berättade. Förövaren fortsatte få komma till familjen.
Det skapade stor skam, tillitsproblem och självhat etc. Personen fick gå i trauma-terapi för bland annat detta. Hen hade PTSD bla pga detta.

Som redan sagts är det viktigt att uppmana till att söka vård och inte hamna i vårdgivar-roll. Vi kunde prata öppet om vad personen behövde. Det kan ju vara individuellt. Och vissa vet inte vad de behöver(än).
Bara att finnas där och lyssna har jag upplevt varit viktigast. Ibland påminna om att personen bär ingen skuld eller behov av skam. Och visa att det är ok att vara arg, ledsen etc. Och också att i det skitjobbiga är ok att skratta också om det sker. Att det inte förtar hur mkt övergreppet skadat.
Ofta stänger offer in och av känslorna, konserverar. Det kan vara skönt att höra att ”det inte är så att man borde må bra nu för det var ju så länge sedan”. Utan det är ok och normalt att känna starkt även efter många år.
Det finns ingen mall på hur man ska reagera och känna som offer. Högt, lågt, inget och massor är ok.

Tack.

 

[Palermo]

Den stöttande rollen efterfrågas i detta fall.

Då skulle jag fråga vad personen vill ha av mig i den här situationen, och sedan ta det därifrån (medveten om de gränser och begränsningar som flera i tråden nämner).

 

[skiesabove]

Håll utrymme för dom. Du är inte terapeut, du kan inte lösa knutar, men du kan finnas där som ett tryggt utrymme.

https://www.psychologytoday.com/us/...ations/202305/what-does-it-mean-to-hold-space

 

[Fru_Tuvstarr]

Håll utrymme för dom. Du är inte terapeut, du kan inte lösa knutar, men du kan finnas där som ett tryggt utrymme.

https://www.psychologytoday.com/us/...ations/202305/what-does-it-mean-to-hold-space

Det låter som ett bra förhållningssätt.

 

[Niyama]

Den stöttande rollen efterfrågas i detta fall.

Fråga vad personen behöver. Men behåll din roll som anhörig/vän, bli inte hobbypsykolog. Och var vaksam på att den gränsen kan flyttas sakta och omedvetet från båda håll.