hur tänkte ni?

Sv: hur tänkte ni?

Jag är ganska orolig och nervös som person.

Sedan dras jag med ett missfall sedan några år och dessutom dog min brorsdotter endast 4 dagar gammal..

Dom välkomnade mig och lät mig vara väldigt involverad i Thyra, så jag satt vid hennes sida när hon tog sitt sista andetag :(

Allt detta, plus min egen olycka gör att jag kommer vara extremt orolig, men jag får hjälp iaf :)
 
Sv: hur tänkte ni?

Ush då, då förstår jag att det kommer att vara jobbigt. Men förhoppningsvis går allt bra (det gör ju det i de flesta fall)! Bra att du får hjälp.

Jag kommer ihåg det som hände Thyra. Jag läste din tråd, det var hemskt.

//Julia
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag har en son på precis fyllda ett. Han var inte planerad, Jag och mitt ex hade då varit ihop i 1½ år och varit förlovad i ett. Kilen ballade ur och jag stod ensam. Pluggade sista året på gymnasiet, så någon bra ekonomi hade jag inte och ingen egen bostad. Jag valde att behålla min son för från första stund älskade jag det lilla livet.

Jag gick färdigt gymnasiet i förtid och fick hjälp av soc så jag fick egen bostad.

Det var tufft att vara ensamstående mamma i början, men jag har aldrig ångrat mig. Min son är det viktigaste i mitt liv.

TRäffade min sambo när sonen var 3½ månad. Han föll som en fura för sonen och än en gång blev jag gravid. Denna gången efter att vi varit tillsammans 1½ månad. Jag är helt klart för fertil för mitt eget bästa. Jag och min sambo ska få barn ihop om mindre än en månad.

Denna gången var jag inte lika glad då jag är trött nu, hur blir det med två små. Men sambon och jag sa att vi kunde inte göra en abort med tanke på hur underbar sonen är. Vi vet ju nu hur underbara de små är. :love: Om än ganska jobbiga ibland. Nu har vi bra ekonomi och behöver absolut ingen hjälp av soc.

Nu börjar jag känna att jag ärfärdigmed barnafödandet. Visst om tio år eller något kanske jag vill skaffa någon till, men absolut inte nu. Blir ajg gravid igen nu så blir det abort. Man ska orka med också. Nu kommer det bli dubbla skydd så risken att bli gravid är ytterst liten.

Jag skulle fylla 21 när jag födde sonen och har nästan fyllt 22 innan min andra kommer.
 
Sv: hur tänkte ni?

Vi vill ha en till, men vi vill vänta tills det är bättre. Tills man har hög föräldrapenning + ett större boende.
 
Sv: hur tänkte ni?

Det är ju så hemskt att man inte ens vill läsa....

Söta, underbara lilla änglabarn...
 
Sv: hur tänkte ni?

Ja det är jätte tragiskt, barn ska INTE dö och så är det bara :(

Men ljuset i svarta tunneln är ändå Tuva, Thyras lillasyster :love:
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag har alltid sagt att jag vill ha barn innan jag är 25 och då skulle dessa önskningar vara uppfyllda:

- Att ha en karl jag vill leva resten av livet med och som i mina ögon är det bästa till pappa ett barn kan få.
- Att både ska har fast jobb.
- Att bo på ett ställe jag anser är en bra miljö för ett barn att växa upp i.
- Att ha en säkerthetsmässigt bra bil.
- Att vi skulle ha pluggat färdigt först.
- Att ha skaffat hund först.

Nu sitter jag här med min älskade sedan 7 år tillbaka och två hundar, gravid i v 24 och är just i startgroparna för att börja bygga hus. Min karl är klar med sin högskoleutb. nu i juni, vi har båda fast jobb och ny kombi.

Jag kan väl inte påstå att allt vart som planerat i och med att vi ska bygga nu i sommar men jag tog fasta på min systers råd att börja inte försöka försent, för hon tog det sex år att bli gravid så jag var livrädd att det skulle ta jättelång tid. När det sen tog sig på första försöket var ju kanske höggravid och husbygge inte den optimala kombon men, det var ju sånt vi ändå hade tagit med i beräkningarna, fast än väldigt långt bak. Men nu är det ju som det är och man får göra det bästa av situationen helt enkelt!
 
Sv: hur tänkte ni?

Calazirya och Freyja_bus: Vad kul att ni ska börja bäbisverkstad! :bump: Stort lycka till!
 
Sv: hur tänkte ni?

Tack :)

Ja nu är man ju så ivrig, jag har alltid varit sådan att ska det hända så ska det hända på engång, men detta kan man ju inte styra över riktigt ;)
 
Sv: hur tänkte ni?

*KL*

Vår son var planerad. Även om omgivningen tyckte att vår planering sög..:angel::rofl: Jag var 22år, sambon 26år. Vi hade varit tillsammans ett år, bott ihop i 10månader. Han pluggade, jag hankade mig runt som timvikarie. Efter 2 månaders försök blev jag gravid.
Sambon fick fast jobb, vi köpte hus & flyttade innan Alvin föddes.

Tänkte börja plugga. Alvin var 9 månader. Då plussade jag igen. KATASTROF..tyckte vi. Bestämde oss för att köra på iaf.
Omgivningen la in sitt veto..
Disa föddes när Alvin var 1,5år (jag var 24år). Jag sökte in på högskolan när Disa var några månader. Kom in på socionomlinjen. Började plugga när hon var 8månader.
Nu är hon 3 år och jag är snart färdig socionom. Vi letar efter ¨gård.

Visst har det varit tufft periodvis. Ekonomin har varit tuff när barnen var små. Men man klarar det man bestämmer sig för att klara! Nu är vår ekonomi rätt stabil (trots studielån) & barnen börjar bli stora (3,5år & 5 år)

Jag är övertygad om att man inte behöver planera så in i norden. Har man bestämt sig på allvar så löser man det..
 
Sv: hur tänkte ni?

Nää, det är ju det. När man väl bestämt sig så känns tiden till ÄL som en evighet, när väl den kommer så blir tiden till BIM en evighet! Ett dygn känns helt plötsligt längre än 24 timmar!
 
Sv: hur tänkte ni?

Jag har alltid sagt att jag vill ha ett barn innan jag fyller 25 år. Varför vet jag inte exakt. Jag fick min dotter när jag var 21 ½ år.
Slutade att äta p-piller för jag var väldigt stor på den tiden. Vi visste riskerna så på ett sätt så var hon planerad.
Jag var rätt nöjd med mitt liv, hade fast boende, fast jobb. Har rest när jag var mindre och varit ute mycket osv. Så jag kände att jag var redan färdig med det. Elller nej det lät bara fel. Klart man kan göra sånt när man får barn. Jag menar att jag hade redan testat på det flesta sakerna som jag hade velat göra.

Jag sa att när jag får barn ska jag göra allt för inte min dotter skulle få som jag. Mina föärldrar gjorde slut när jag var ett år. När jag var 5-6 år så ville inte min mor mer och valde att lämna allt till min far.
Men det slutade med att jag och dotterns far gjorde slut när hon var 1 år. Men jag stod fast vid att jag inte skulle bli som min mor.
Jag kämpade vidare som ensamstående. Jobbade, pluggade i 1 ½ år.
Idag när jag ser tillbaka så är jag glad att det blev som det blev.
Nu har jag fast jobb, bra boende, snart sambo med en underbar kille.
Nu träffar dottern sin far i mellan åt. Ibland blir det inte som man har planerat, men det kanske är tur det för annars hade jag inte varit här som jag är idag.

Klart att jag längtar efter fler barn. Jag tittar på små bebisar när man ser dom och kollar på olika sidor om bebisar. Som sagt så har jag fast boende, fast jobb, bra ekonomi. Men min sambo ska plugga nu ett tag och sen jobba.
Man känner när tiden är dags. Jag tror inte den bara kommer sådär man vaklnar uppen dag jaha idag ska vi göra barn. Utan den kommer smygandes och allt faller på plats.


MVH
 

Liknande trådar

Hästmänniskan Jag red som barn, men slutade efter en olycka i tidiga tonåren och satt inte på en häst på 15 år. Nu har jag ridit i vuxen ålder igen i...
2 3
Svar
44
· Visningar
3 098
Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 458
Övr. Barn Då var utredningen klar på sonen, och vi fick två diagnoser. Jättetråkigt såklart, men också väntat. En del av mig känner ”Jaha, nu...
Svar
15
· Visningar
2 255
Senast: Destiny_D
·
Samhälle Dumpen är en organisation som letar reda på pedofiler som man har kontakt med via tex chattar. Efter detta brukar man stämma träff då...
17 18 19
Svar
366
· Visningar
17 142
Senast: Lobelia
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Valp 2024
  • Uppdateringstråd 29
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp