Hur tar man sig igenom?

[bergstopp]

jag har länge funderat på om jag ska göra en sådan här tråd. Jag vet inte varför jag gör det, mest för att få skriva av mig. Kanske har någon något tips.
Jag vill vara anonym men om någon skulle lista ut vem jag är så håll det för er själva.

Jag har i många år haft problem med ångest och dåligt samvete. Jag har ätit antidepressiva och sömntabletter i ca 8 år. Sömntabletterna slutade jag med dagen jag fick veta att jag var gravid och antideppen trappade jag ner under graviditeten.
Jag funderar mycket på om jag ska börja med antidepp igen, samtidigt som jag helst vill slippa. Men som det är nu är ohållbart.
2016 var ett riktigt kämpigt år. Jag var relativt nybliven förälder, jag fick en helt annan syn på min man - saker kom fram som verkligen chockerade mig och gjorde mig besviken. Vi besökte veterinären sammanlagt 14 ggr under förra året. Familjens hund avlivades och min häst fick hastigt tas bort likaså.
Efter min graviditet var jag mer rädd om mig själv när jag hanterade hästarna. Ena hästen blev helt personlighetsförändrad och skrämde mig vilket har gjort att jag inte vågar rida själv längre. Han har blivit lugnare och vi har hittat en skada på honom efter att ha vart fram och tillbaka hos veterinären i ett halvårs tid.
Han har fått behandling o prognosen är god.
Jag har blivit helt förändrad i hästhanteringen. Jag har alltid varit otroligt lugn och trygg med hästarna. Nu räcker det att hästen halkar till eller stannar plötsligt och det får mig nästan att kräkas.
Jag mår otroligt dåligt över det och vill inget hellre än att kunna ut och rida igen, som jag alltid gjort.

Utöver det så har jag ett sjukligt behov av att alltid vara alla till lags, jag analyserar situationer ända ut i fingerspetsarna, jag får för mig att folk blir sura eller stör sig på mig.
Jag tror alltid att jag gör fel, dubbelkollar ofta vad en person sagt även fast jag hört tydligt. Enbart för att jag är så rädd att jag ska svara "fel" och göra bort mig.

Just nu är det riktigt jobbigt. Jag vill ut och rida men kan inte, jag oroar mig över händelser, jag har dåligt samvete hela tiden för min son - att jag inte hittar på tillräckligt med saker, att jag snart ska börja jobba.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har gått till psykolog innan och ska tillbaka dit om två veckor.
Det känns som ett otroligt rörigt inlägg det här men jag behövde få skriva av mig.

 

[Hyacinth]

Öka på antideppen säger jag. Börja där, hitta lagom dos och se hur det känns då. Ligger du för lågt kan det påverka massor.

 

[Vallmo]

Låter lite som jag har haft det. Och har också för den delen.
Jag fick också ta bort en häst när mitt första barn var några månader.
Innan det så hade jag tagit bort min första häst och min stora kärlek.
Sen har ju familjesituationen varit mer eller mindre jobbig hela tiden efter det.

Har även fått stå ut med min beskärda del av en rövhatt till sambo och det är inte särskilt upplyftande.

Jag säger som @Hyacinth öka antideppressiva.
Går du till en läkare? Om inte annat så är det väl ett bra första steg att göra det.
Du behöver ju uppenbarligen medicin. Se till att det är en specialist i psykiatri också.
På vårdcentralen är dom inte tillräckligt kunniga (min åsikt, på min VC).

Sen undrar jag, trappade du ut själv eller var det på läkares ordination?

När jag blev gravid med min första stod jag på sertralin.
Det första som kom över mig var att jag skulle sluta med det, för man vill inte äta medicin som kanske är farligt för barnet.
Men sen fick jag tid hos en specialistläkare (psykiatri/gynläkare) som sa jag skulle stå kvar på medicineringen under graviditeten och minst ett år efter för att ha som "skydd" första året eftersom det är så omvälvande med att bli förälder.
Och att om man är skör, vilket man är om man behöver medicin, så är det var viktigt att ta hänsyn till det.

Jag slutade sen med medicinering för att jag verkligen ville det och när jag fick mitt andra barn två och ett halvt år senare så stod jag inte på medicin.
När min yngsta var ca 3 år fick jag en riktigt svår depression. Kämpar fortfarande nu, fyra år senare.

Sen, hoppas du inte tar illa upp, men jag läser in att du har till viss del problematik med tvång också. Och kanske lite fobi också.
Det finns ju antideppressiva som hjälper även mot det (sertralin) så då har du ju ännu fler anledningar till att se över din medicinering.
Sen läser jag in att du har en del ångest också.

Men ta hand om dig och vänta inte med att söka hjälp.
Prioritera ditt eget mående. Det gjorde inte jag och det blev bara värre av det i slutändan. För alla. Och du är värd att må bra, tänk på det.

 

[bergstopp]

Låter lite som jag har haft det. Och har också för den delen.
Jag fick också ta bort en häst när mitt första barn var några månader.
Innan det så hade jag tagit bort min första häst och min stora kärlek.
Sen har ju familjesituationen varit mer eller mindre jobbig hela tiden efter det.

Har även fått stå ut med min beskärda del av en rövhatt till sambo och det är inte särskilt upplyftande.

Jag säger som @Hyacinth öka antideppressiva.
Går du till en läkare? Om inte annat så är det väl ett bra första steg att göra det.
Du behöver ju uppenbarligen medicin. Se till att det är en specialist i psykiatri också.
På vårdcentralen är dom inte tillräckligt kunniga (min åsikt, på min VC).

Sen undrar jag, trappade du ut själv eller var det på läkares ordination?

När jag blev gravid med min första stod jag på sertralin.
Det första som kom över mig var att jag skulle sluta med det, för man vill inte äta medicin som kanske är farligt för barnet.
Men sen fick jag tid hos en specialistläkare (psykiatri/gynläkare) som sa jag skulle stå kvar på medicineringen under graviditeten och minst ett år efter för att ha som "skydd" första året eftersom det är så omvälvande med att bli förälder.
Och att om man är skör, vilket man är om man behöver medicin, så är det var viktigt att ta hänsyn till det.

Jag slutade sen med medicinering för att jag verkligen ville det och när jag fick mitt andra barn två och ett halvt år senare så stod jag inte på medicin.
När min yngsta var ca 3 år fick jag en riktigt svår depression. Kämpar fortfarande nu, fyra år senare.

Sen, hoppas du inte tar illa upp, men jag läser in att du har till viss del problematik med tvång också. Och kanske lite fobi också.
Det finns ju antideppressiva som hjälper även mot det (sertralin) så då har du ju ännu fler anledningar till att se över din medicinering.
Sen läser jag in att du har en del ångest också.

Men ta hand om dig och vänta inte med att söka hjälp.
Prioritera ditt eget mående. Det gjorde inte jag och det blev bara värre av det i slutändan. För alla. Och du är värd att må bra, tänk på det.

Jag har gått till en läkare på vc som varit väldigt bra. Nu sist åt jag sertralin och det mådde jag bra på.
Dock rekommenderade hon att man skulle sluta med den innan bebis föddes så hon hjälpte mig hur jag skulle trappa ner.
Fick sedan höra på BB att, precis som du skriver, jag kunnat fortsätta med medicinen.
Nu på efterhand ångrar jag att jag inte började tidigare. Tänker att jag kanske varit en bättre mamma då. Men jag gör verkligen allt för att min son ska ha det så bra det går, så jag hoppas jag varit ganska bra ändå.

Jag är trött på att ständigt oroa mig och må dåligt. Jag vill kunna koppla av och njuta av småbarnslivet.
Tack för ditt svar

 

[Vallmo]

Jag har gått till en läkare på vc som varit väldigt bra. Nu sist åt jag sertralin och det mådde jag bra på.
Dock rekommenderade hon att man skulle sluta med den innan bebis föddes så hon hjälpte mig hur jag skulle trappa ner.
Fick sedan höra på BB att, precis som du skriver, jag kunnat fortsätta med medicinen.
Nu på efterhand ångrar jag att jag inte började tidigare. Tänker att jag kanske varit en bättre mamma då. Men jag gör verkligen allt för att min son ska ha det så bra det går, så jag hoppas jag varit ganska bra ändå.

Jag är trött på att ständigt oroa mig och må dåligt. Jag vill kunna koppla av och njuta av småbarnslivet.
Tack för ditt svar

Det är just det jag menade med VC läkare att dom inte är tillräckligt bra.

Dom säger att man ska sluta för att dom överskattar riskerna för barnet (vilket är inga, som tester har visat) och underskattar vikten av att man har adekvat behandling om man har depression eller andra psykiatriska problem.
Risken för mamman är betydligt större när man väger risken mot fostret och det nyfödda barnet.

Vem som helst kan få förlossningsdepression och har man redan den problematiken så ökar ju risken markant.
Är inte otroligt att du har/haft det.

Det enda som behövs är att man stannar några dagar extra på BB för att kolla barnet extra.
För oss var det ingen nackdel, direkt. Första barnet, eget rum för både sambon och mig.

Hade också en sån som var allmänläkare som sa att jag skulle sluta direkt.
Kom inte ihåg hur det kommer sig att jag fortsatte. Antagligen var det bm som skickade mig till specialistläkaren på stora sjukhuset.

Som du vet så tar det ju ett tag innan medicinen har effekt. 2-3 månader är faktiskt ingen omöjlig tidsrymd även om det låter som en evighet.
Det är heller inte otroligt att du behöver högre dos nu än vad du stod på innan.

Hoppas du mår bättre snart!

 

[bergstopp]

Det är just det jag menade med VC läkare att dom inte är tillräckligt bra.

Dom säger att man ska sluta för att dom överskattar riskerna för barnet (vilket är inga, som tester har visat) och underskattar vikten av att man har adekvat behandling om man har depression eller andra psykiatriska problem.
Risken för mamman är betydligt större när man väger risken mot fostret och det nyfödda barnet.

Vem som helst kan få förlossningsdepression och har man redan den problematiken så ökar ju risken markant.
Är inte otroligt att du har/haft det.

Det enda som behövs är att man stannar några dagar extra på BB för att kolla barnet extra.
För oss var det ingen nackdel, direkt. Första barnet, eget rum för både sambon och mig.

Hade också en sån som var allmänläkare som sa att jag skulle sluta direkt.
Kom inte ihåg hur det kommer sig att jag fortsatte. Antagligen var det bm som skickade mig till specialistläkaren på stora sjukhuset.

Som du vet så tar det ju ett tag innan medicinen har effekt. 2-3 månader är faktiskt ingen omöjlig tidsrymd även om det låter som en evighet.
Det är heller inte otroligt att du behöver högre dos nu än vad du stod på innan.

Hoppas du mår bättre snart!

Tack
Nyss hemkommen från vc. Fick utskrivet sertralin. Naturligtvis sa läkaren att jag inte bör amma när jag tar dom, trots att dom aldrig sett ett barn bli påverkat av det.
Nu är min son såpass gammal så jag ska snart sluta amma, men har ingen brådska. Just nu ammas han 2 ggr/dag.
Men visst borde det inte vara någon fara att fortsätta amma med sertralin? Jag vet ju andra som gör det.

 

[mandalaki]

@bergstopp Jag förstår din oro men jag tror att du kan lita på @Vallmo när hon skrev Men sen fick jag tid hos en specialistläkare (psykiatri/gynläkare) som sa jag skulle stå kvar på medicineringen under graviditeten och minst ett år efter för att ha som "skydd" första året eftersom det är så omvälvande med att bli förälder.
Och att om man är skör, vilket man är om man behöver medicin, så är det var viktigt att ta hänsyn till det.

Hennes läkare verkar ju ha specialkunskap om just det.

 

[Hyacinth]

Jag slutade med antidepp vid första graviditeten och fick en förlossningsdepression som ett brev på posten.
Nu inför andra var det något jag tog upp direkt och läkaren ansåg att det var av största vikt att jag fortsatte med dem. Graviditet är en påfrestning för både kropp och knopp, att då sätta ut antidepp är vanskligt värre. Numer rekommenderar man att gravida ska fortsätta medicinera just på grund av riskerna med att sluta.

 

[Vallmo]

Tack
Nyss hemkommen från vc. Fick utskrivet sertralin. Naturligtvis sa läkaren att jag inte bör amma när jag tar dom, trots att dom aldrig sett ett barn bli påverkat av det.
Nu är min son såpass gammal så jag ska snart sluta amma, men har ingen brådska. Just nu ammas han 2 ggr/dag.
Men visst borde det inte vara någon fara att fortsätta amma med sertralin? Jag vet ju andra som gör det.

Byt läkare!!! Bedrövligt med sån okunskap.

Det var 10 år min var liten så jag tycker rimligtvis att utvecklingen och kunskaperna inom läkarkåren borde gått fram.

Förstår att det känns obekvämt för dig ändå. Läkaren säger en sak och Buke en annan. Jobbigt!

Självklart kan du amma och ta sertralin.
Jag ammade min i nio månader. Tog 50 mg/dag.

Helt ärligt, jag tror att du får mer adekvat behandling om du söker dig till en specialistläkare i psykiatri.

 

[Vallmo]

Jag slutade med antidepp vid första graviditeten och fick en förlossningsdepression som ett brev på posten.
Nu inför andra var det något jag tog upp direkt och läkaren ansåg att det var av största vikt att jag fortsatte med dem. Graviditet är en påfrestning för både kropp och knopp, att då sätta ut antidepp är vanskligt värre. Numer rekommenderar man att gravida ska fortsätta medicinera just på grund av riskerna med att sluta.

Ja, det är ju det som händer...
Jag börjar misstänka att jag faktiskt fick det också när jag väntade mitt andra barn.
Kom jag på nu, faktiskt.

När jag blev gravid med andra barnet så tog jag ju inte någon antideppressiva.
Jag var så himla slutkörd den graviditeten. Jag mådde illa, var trött och sjuk. Jämt!
Hade en tvååring som drog hem alla möjliga infektioner och naturligtvis blev jag smittad av allt.
Blev sjukskriven i slutet av graviditeten.
Var helt slutkörd och antagligen utbränd från mitt krävande jobb som psykiatrisjuksköterska. Blev hotad med våld på jobbet, höggravid.
Fick noll stöd från min chef. Överhuvudtaget fick jag inget stöd.
Fick jobba massor med sena kvällar fast man egentligen inte ska göra det enligt direktiven.
Tack och lov är inte det dumhuvudet kvar som chef på jobbet.

Ja, sen blev jag ju deprimerad igen.
Antagligen sökte jag hjälp alldeles för sent för jag var hemskt illa däran när jag väl gjorde det.

 

[Vallmo]

Byt läkare!!! Bedrövligt med sån okunskap.

Det var 10 år min var liten så jag tycker rimligtvis att utvecklingen och kunskaperna inom läkarkåren borde gått fram.

Förstår att det känns obekvämt för dig ändå. Läkaren säger en sak och Buke en annan. Jobbigt!

Självklart kan du amma och ta sertralin.
Jag ammade min i nio månader. Tog 50 mg/dag.

Helt ärligt, jag tror att du får mer adekvat behandling om du söker dig till en specialistläkare i psykiatri.

Förlåt min arga .
Kanske lite överilat! Jag hoppas att du inte tog illa vid dig.
Blir lite matt bara.......

 

[Vallmo]

Tack
Nyss hemkommen från vc. Fick utskrivet sertralin. Naturligtvis sa läkaren att jag inte bör amma när jag tar dom, trots att dom aldrig sett ett barn bli påverkat av det.
Nu är min son såpass gammal så jag ska snart sluta amma, men har ingen brådska. Just nu ammas han 2 ggr/dag.
Men visst borde det inte vara någon fara att fortsätta amma med sertralin? Jag vet ju andra som gör det.

Det som är lite upprörande är att din VC-läkare låter sitt "tyckande" avgöra om du ska ha/inte ha medicin och om du ska/inte ska amma.
Inom vilken annan disciplin som helst arbetar man evidensbaserat, men så fort det kommer till psykiatri tas det inte riktigt på samma allvar.

Depression är i högsta grad en dödlig sjukdom, men av någon anledning så räknas inte det på samma sätt.

Har svårt att tänka mig att din VC-läkare skulle låta bli att behandla ett högt blodtryck och riskera att patienten får hjärtinfarkt på samma sätt som hon bara satte ut ditt sertralin, trots att det är evidensbaserat att det inte ger skador på fostret/spädbarnet.

Ja, nu har jag spamat tråden tillräckligt.
Jag hoppas jag inte skrämt upp dig. Det vore förfärligt och i sådana fall ber jag om ursäkt.

 

[bergstopp]

Det som är lite upprörande är att din VC-läkare låter sitt "tyckande" avgöra om du ska ha/inte ha medicin och om du ska/inte ska amma.
Inom vilken annan disciplin som helst arbetar man evidensbaserat, men så fort det kommer till psykiatri tas det inte riktigt på samma allvar.

Depression är i högsta grad en dödlig sjukdom, men av någon anledning så räknas inte det på samma sätt.

Har svårt att tänka mig att din VC-läkare skulle låta bli att behandla ett högt blodtryck och riskera att patienten får hjärtinfarkt på samma sätt som hon bara satte ut ditt sertralin, trots att det är evidensbaserat att det inte ger skador på fostret/spädbarnet.

Ja, nu har jag spamat tråden tillräckligt.
Jag hoppas jag inte skrämt upp dig. Det vore förfärligt och i sådana fall ber jag om ursäkt.

Du har absolut inte skrämt mig
Ja, det är tråkigt att man inte kan få ordentlig hjälp men huvudsaken just nu är ju att jag fått dom utskrivna. Ska försöka få tag på en bättre läkare så småningom. Ska höra med min psykolog också hur insatt han är!

 

[Vallmo]

Du har absolut inte skrämt mig
Ja, det är tråkigt att man inte kan få ordentlig hjälp men huvudsaken just nu är ju att jag fått dom utskrivna. Ska försöka få tag på en bättre läkare så småningom. Ska höra med min psykolog också hur insatt han är!

Vad bra!
Det är absolut det viktigaste att du fått din medicin.
Hoppas du mår bättre snart!