Intuitivt ätande

[Shixle]

Får oxå upp en hel del om intuitivt ätande på SoMe.
Personligen så har jag sista året gjort en jätteresa viktmässigt och därigenom även matmässigt.
Och kommit till insikten att det hade nog inte gått lika bra om jag haft andra i hushållet. Sen är ju att äta för viktnedgång och för hälsa helt olika saker oxå. Sen har jag typ aldrig haft vettiga mättnadskänslor och skulle lätt kunna trycka en hel limpa

Men, för mig så känns det som att en stor del av det hela är att av dramatisera/destigmatisera saker. Jag äter allt, blir jag sugen på en chokladbit efter frukost så tar jag en bit, knappar in nuffrorna i miniräknarn (kan kcal för mycke utantill at this point), njuter av den och fortsätter min dag.
Tidigare så har jag mumsat mer, tagit en rad till, och en halva till när jag lägger bort.

Va en sån unge som hade choklad gömt i skrivbordet, knaprade i skåpet, alltid ville ha mer å mer, och alltid varit för stor. (Även om bilder visar att jag inte va riktigt lika stor som jag kände mig)

Har en kollega som förbjuder sig allt hela tiden (sjuuuukt dryg individ på massa sätt) och försöker få en annan att oxå sluta med socker, koffein, mjölk etc, men hon kör mer min stil. Vill jag ha chips så äter jag lite chips, men inte hela påsen.


Jag är lat så brukar fördela "komplett måltid" över dagen. Typ bara pasta till lunch och broccoli å kyckling till middag. Hopslaget så blir det ju typ 2 bra måltider (därav tur jag är själv och kan fylla på med mer om energin inte räckte till det jag tänkt göra)

Huvudsaken är att barn å vuxna får i sig tillräckligt av bra näring. Som nån skrev ovan, en jäkla skillnad på kalaspuffar och typ branflakes
Kan ju tycka att kvarg å bra flingor plus frukt är en så mycke bättre middag är köttbullar å makaroner mindre fett å mer fibrer. Gotta love fibre
Och att ha grönsaker framme till maten. Är ju av nån anledning så mycke godare att knapra morotsstavar än äta rivna lr hel


Har sett en del som serverar efterrätten på tallriken tillsammans med maten för att det ska bli mindre 'grej' av det
Att få en känsla för när man behöver lite extra, typ skillnaden på en hjärntrött dag och kropptrött dag, är inte enkel.

Jag hör ofta fraser som "eat what you need, add what you want", typ är man sugen på plättar så riv lite morötter till. Men sånna grejjer känns mer riktade till vuxna som försöker bryta gamla möster än till barn.

Avundas dig inte alls brottningsmatchen att hålla alla involverade nöjda
Olika pekpinnar från alla håll, och även om typ arfid å matbrus å så blir mer belyst så ligger grunderna resolut kvar

 

[cherie]

Jag håller med, filterbubblorna är ytterst problematiska. Sen tycker jag att just detta är mer lite spritt ändå, jag tycker mig läsa om det på olika ställen utanför sociala medier men jag har väl fått "kantarell-ögon" också. Det kan också pratas om att bli fri från känsloätande eller som det ofta pratas om här på barnforumet, att inte tvinga barn att smaka på saker de inte vill smaka på eller äta upp på tallriken såsom man kanske gjorde i högre grad när vi själva var barn. Men jag är som sagt ändå lättad över att det här inte verkar vara en så stor sak som jag uppfattat det. Det är väl en sån där sak som det finns skalor inom.

Det som jag tampats med främst, utöver logistiken, är också hur matindustrin och stressen påverkar våra upplevda behov. Att äta intuitivt hade nog varit rimligare i ett samhälle där all mat lagades från grunden och vi inte var stressade hela tiden. Men att socker påverkar oss rent biologiskt, att ultraprocessad mat är skapt för att vilja ha mer än nödvändigt och att stressen gör oss hungriga och i behov av komfort är ju sanningar som strular till det. Jag tycker som sagt att det har fungerat bra för mig att gå mer på känsla och ha färre regler, men det beror kanske också på att jag gillar kall och syrlig mat. Jag känner också igen mig i @skiesabove sug efter frukt, grönsakssmoothie och asiatiskt. Medan min man och barn främst gillar varmt och salt, som pasta och husmanskost. Jag har heller inget särskilt stort sötsug och det jag har brukar täckas av att min müsli har extra mycket torkad frukt i sig. Jag verkar inte heller ha någon överproduktion på hunger-hormon som det forskats fram så mycket kring på sistone, men det bör ju tämligen ställa till det rejält för att kunna låta kroppen styra.

Nej, jag hör ju när jag skriver hur min egen skepticism bubblar upp. På ett generellt plan alltså, även fast jag är glad över att jag själv börjat hitta en bra balans som inte styrs av "av" och "på", restriktioner och tillåtelse. Det är väl det jag vill lära mina barn också, om det är möjligt, att inte enbart äta efter regler och restriktioner utan att hunger och sug kan variera och det är bra att lyssna på kroppen.

Fattar! Det är väl överlag sunt att vara mer flexibel och försöka ha en så balanserad relation till mat som möjligt, där varken "överdriven hunger" (eller överdriven avsaknad av hunger/aptit, vilket jag också möter väldigt många barn med) eller "överdrivna regler" får styra. Att försöka låta hunger och sug styra och att lära sig lyssna på kroppens signaler är ju toppen! Och ibland, beroende på hur man är lagd/biologiskt skapt, kan man behöva "hjälpa" och styra in kroppen på rätt spår tror jag. Erbjuda rätt typ av mat som du också är inne på!

 

[Roheryn]

Jag har sett ett par influencers som visar upp hur deras barn lämnar sina godispåsar eller tackar nej till godis eftersom det inte är stigmatiserat för dem. De äter om de är sugna, och passar inte på bara för att de "nu får", och menar att det är så det blir med ett mer tillåtande klimat kring mat och godsaker. Jag har dock två barn som är markant olika, där det ena ibland tackar nej och lämnar och det andra skulle äta tills hon kräktes om hon själv fick välja. Det verkar inte vara uppfostran/hemmiljö som spelar in här utan enbart deras olikheter.

Min bror och jag är uppväxta (på 70-tal och tidigt 80-tal) i stort sett utan godis och definitivt utan lördagsgodis. Ingenting var någonsin förbjudet och det fanns inga regler kring mat, godis osv. men det fanns inte godis/sötsaker hemma normalt sett. Visst fanns det tårta om någon fyllde år, men det var nog det hela egentligen. Och vi har båda hela livet varit rätt ointresserade av godis - minns när min bror var på barnkalas och fick godispåse med sig hem (vilket var vanligt då, vet inte hur det är nu) och sparade påsen i månader. Och jag äter fortfarande (55 år gammal) inte lösgodis och dricker inte läsk - det är ju inte gott liksom? För oss verkar det helt klart ha haft effekt med en kombination av total avdramatisering och nästan noll tillgänglighet

 

[Palermo]

Jag tycker att det är svårt att tro på att det "av naturen" skulle finnas ett slags intuition som om vi bara inte blandar in några regler eller föreställningar om vad som är nyttigt, automatiskt landar på en vettig balans.

(Jag är dock helt med dig i att lagad mat/varm mat är rätt överskattat näringsmässigt. Vad gör fiskpinnar med pulvermos bättre än smörgås med ost, ett glas mjölk och ett äpple?)

Jag ser ätande och matvanor i hög grad som en kulturell grej. Det är av kulturella och sociala skäl som jag äter som jag äter, både tidpunkterna och själva maten. Med barnen har jag velat ge dem ett kulinariskt kulturarv, ungefär som att jag har läst högt för dem och introducerat dem för musik och teater, tex.

Och det är praktiskt för dem som stora om de är bekanta med många sorters mat.

(Jag drömmer om att leva på frukt, nötter ost och vin, men det har jag aldrig testat särskilt konsekvent.)

 

[Lalinea]

Nu är mina barn vuxna så har inte så mycket att sägs ur det perspektivet. (Förutom att jag kommer ihåg att jag tyckte det var svårt att mina behov krockade med det som ansågs rätt för barnen, framför allt i form av lagad mat till middag varje dag.)

Vill bara berätta om vilken känsla av lättnad och frihet det blev för mig när dietist bekräftade att mitt "inte-normala" förhållande till lagad mat var fullständigt normalt och att det jag äter i stället (frukostmat i olika varianter samt soppor) är fullt tillräckligt näringsmässigt. Underbart att bli bekräftad av kompetent person och kunna be alla tyckare att hålla kä-en

Det är ju den frukost man äter i stora delar av världen och måste vara nyttigare än flingor och bröd alla dagar i veckan.

 

[Lalinea]

Jag känner många barn som ätit tills dom spytt på fri tillgång till onyttigheter.
I princip varenda barn jag träffat i hela mitt liv har varit galna i godis och ointresserade till måttlig ok med vanlig mat.

 

[JohannaB]

Jag har inga barn och kan inget om trådstartens intuitivt ätande men blev ändå nyfiken när jag läste i denna tråden. Pga sjukdom så har jag ”aldrig” fått äta vad jag vill eller när jag vill (sanning med modifikation men jag måste planera vad jag äter, sen kan jag såklart göra val men det går inte äta från tanke till handling utan kräver planering)

Men något jag insett bland ”normala friska människor” är hur obehagligt många tycker det är att vara hungrig?
Det är olika hur det beskrivs men blodsockerfall, yrsel, illamående och att det är omöjligt fungera när man är hungrig liksom?
Gissar att det är samma personer som har väldigt svårt med fasta eller periodisk fasta med?

Jag har som lekman tänkt att det här är nog en problematik, att vara tvungen att äta pga hungerkänslor, men nu känns det som att intuitivt ätande (som tråden handlar om) istället ger dessa personer rätt?
Man ska äta när kroppen signalerar hunger?
Och formulerar man det som föregående mening låter det ju sunt men jag har levt helt mitt liv med väldigt icke intuitivt ätande tycker det låter märkligt hur det ska fungera.

 

[Midsommarblomster]

Jag har inga barn och kan inget om trådstartens intuitivt ätande men blev ändå nyfiken när jag läste i denna tråden. Pga sjukdom så har jag ”aldrig” fått äta vad jag vill eller när jag vill (sanning med modifikation men jag måste planera vad jag äter, sen kan jag såklart göra val men det går inte äta från tanke till handling utan kräver planering)

Men något jag insett bland ”normala friska människor” är hur obehagligt många tycker det är att vara hungrig?
Det är olika hur det beskrivs men blodsockerfall, yrsel, illamående och att det är omöjligt fungera när man är hungrig liksom?
Gissar att det är samma personer som har väldigt svårt med fasta eller periodisk fasta med?

Jag har som lekman tänkt att det här är nog en problematik, att vara tvungen att äta pga hungerkänslor, men nu känns det som att intuitivt ätande (som tråden handlar om) istället ger dessa personer rätt?
Man ska äta när kroppen signalerar hunger?
Och formulerar man det som föregående mening låter det ju sunt men jag har levt helt mitt liv med väldigt icke intuitivt ätande tycker det låter märkligt hur det ska fungera.

Jag tänker väl främst att kroppar fungerar väldigt olika. Vissa behöver äta regelbundet med några timmars mellanrum för att må bra, medan andra mår bättre av att ha fasteliknande uppehåll och äta mer sällan (här tror jag graden av träning/fysisk aktivitet spelar en väldigt stor roll också). Men spontant så tycker jag att det är en bra idé att äta när kroppen signalerar hunger, förutsatt att det är just hunger och inte bara sug.

Sen får man nog se rörelsen med intuitivt ätande som ett svar på dietkulturen. Den hade sannolikt inte uppstått i ett vakuum utan många menar att dietkulturen, med alla regler kring både när man ska äta och vad man ska äta förstör mer än vad det hjälper. Det skapar ett "av" och "på" som många kämpar med, och restriktionerna leder till att man sen överäter tills man mår illa när man väl tillåter sig en godispåse på lördagskvällen. Kroppen säger stopp, men man fortsätter för att i morgon är det söndag och då är det restriktioner igen. Många menar att detta gäller barn också, att de överäter socker när de tillåts för att det har stigmatiserats och de "passar på" för i morgon är det inget socker igen. Personligen, och utifrån vad jag vet om barn och socker, tror jag dock att just barn som regel har en extra hög känslighet och att överätandet drivs av sockret självt. Också givetvis olika mellan individer, jag har som sagt ett barn som älskar socker och ett som inte gör det.

Dietkulturen leder ju också till jojobantning som många kämpar med hela livstider. Det har väl delvis med ghrelinet att göra men också ganska basal psykologi. Vi har inte, och är inte skapta för att ha, den mentala styrkan att stå emot hunger och sug över tid. Här menar ju en del att vissa helt enkelt är mentalt starkare och mer disciplinerade, medan vi idag vet att det mestadels har att göra med hur starka signalerna är från kroppen och att det är väldigt olika kroppar emellan. Så klappar man sig för bröstet och tycker sig vara en disciplinerad typ har du sannolikt enbart lägre produktion av hungerhormon och det är enklare för den personen att äta lagom mycket.

Hur som helst, jag svävar ut, men jag tror som sagt att man måste se intuitivt ätande som en reaktion på ovan. Jag tror inte att särskilt många förespråkar att man bör äta en chokladkaka om dagen om kroppen signalerar det. Men om man är sugen på choklad en tisdag så köp det. Är man inte sugen en lördag kväll så hoppa över det. Kanske var det just något den där tisdagen som gjorde att kroppen ville ha lite extra energi just då, och då är det ju bättre att äta chokladen då än när man "borde" för att det bjuds på fika på jobbet eller för att det är helg. Äter man mer av den maten som man tycker om och är sugen på, och inte följer en diet med regler, blir kroppen sannolikt också mer tillfredsställd och signerar mindre sug mellan måltiderna och på kvällarna. Förutsatt då att man får i sig den näring man behöver. Jag äter som sagt en hel del fil med müsli med torkad frukt i. Jag gillar det syrliga och söta och jag blir tillfredsställd av det och är inte så sötsugen annars.

Så jag tänker, lite balans kanske? Vi låter barnens hunger styra om de vill äta mycket eller lite, uppmanar dem att känna efter hur det känns i magen. När vi var ute och åt brunch i helgen åt de mycket av all god mat och innan vi hämtade en ny tallrik sa vi "Hur känns det i magen, får det plats mer?". Samma sak när de inte vill äta så mycket, "Hur känns det i magen, är den mätt?". Vi håller oss till lördagsgodis men är också noggranna med att påminna om att de får spara när de får sötsaker. Vill de inte äta upp godiset, eller bullen de fått så får de spara. Ingen kommer att ta det ifrån dem om de inte äter upp det nu. Jag har börjat lära mig tänka så själv också. Ibland har vi köpt glass på helgen och när vi dimper ner i soffan och ska kolla på en film så känner jag efter om jag verkligen är sugen, eller om det bara är fredag kväll. Ofta landar jag i att det bara är fredag kväll och jag fortfarande är mätt från middagen. Så jag struntar i det. Med en trygg vetskap om att jag lika gärna kan äta den söndag kväll om jag vill då. För mig har det som sagt fungerat bra, men som svar på din fråga vad som är "rätt" så antar jag att svaret ligger i vilken kropp man har och vilken relation till mat som man har i bagaget.

 

[monster1]

Jag har inga barn och kan inget om trådstartens intuitivt ätande men blev ändå nyfiken när jag läste i denna tråden. Pga sjukdom så har jag ”aldrig” fått äta vad jag vill eller när jag vill (sanning med modifikation men jag måste planera vad jag äter, sen kan jag såklart göra val men det går inte äta från tanke till handling utan kräver planering)

Men något jag insett bland ”normala friska människor” är hur obehagligt många tycker det är att vara hungrig?
Det är olika hur det beskrivs men blodsockerfall, yrsel, illamående och att det är omöjligt fungera när man är hungrig liksom?
Gissar att det är samma personer som har väldigt svårt med fasta eller periodisk fasta med?

Jag har som lekman tänkt att det här är nog en problematik, att vara tvungen att äta pga hungerkänslor, men nu känns det som att intuitivt ätande (som tråden handlar om) istället ger dessa personer rätt?
Man ska äta när kroppen signalerar hunger?
Och formulerar man det som föregående mening låter det ju sunt men jag har levt helt mitt liv med väldigt icke intuitivt ätande tycker det låter märkligt hur det ska fungera.

Jag tänker att det är klart man ska äta när kroppen signalerar hunger, det är ju därför den signalerar hunger. Lite som att man går och kissar när kroppen signalerar kissnödig. Sen kanske det inte behöver ske på sekunden. Men det är ju helt självklara signaler från kroppen som det är meningen att man ska följa annars skulle kroppen inte sända ut dom. Sen kan det ju bli fel på systemet, som när man har överkänslig blåsa och är kissnödig hela tiden så kan man få aptit störningar.

Intuitivt ätande är mer komplicerat än att bara äta det man vill när man känner för det. https://www.aftonbladet.se/halsa/a/Oo0low/intuitivt-atande-darfor-ska-du-lyssna-pa-din-kropp

Själv är jag som en kolikponny (vänners beskrivning av mitt förhållande till godis) jag äter godis tills jag mår illa, sen väntar jag lite tills det lägger sig och sen är jag på det igen med samma resultat. Då har jag ju inte lyssnat på min kropp, för den har ju signalerat mättnad/nöjdhet för länge sedan, jag äter inte för att jag är hungrig jag äter av andra anledningar. På samma sätt kan jag lätt åsidosätta min hunger, jag blir både illamående och får huvudvärk (och blir sjukt retlig) men det går ju över efter en stund (retligheten är svårbedömd dock). Men sedan blir hela mat och sovklockan i ofas och jag blir varken hungrig eller mätt när jag bör.

 

[Otherside]

Inte läst hela tråden nu, men tänker direkt att det är lite trist om familjer slutar sitta ner och äta tillsammans vid dukat middagsbord. Det är, tycker jag, en rätt viktig och speciell stund mot dagens slut. Man småpratar om vad som hänt under dagen och ... ja, man äter tillsammans. Vem som fixat middagen splear mindre roll, man får turas om? Vi har alltid ätit tillsammans, när jag var barn likaså. När vi bodde i england ett tag, hos svärföräldrarna, åt de framför TV:n med maten i knät på sån där vadderad bricka. Alla åt medan de glodde på TV. Vi lyckades ändra på det och de tyckte till och med att det var jättetrevligt! Sen åt vi tillsammans vid matbordet allihopa.

 

[Palermo]

Inte läst hela tråden nu, men tänker direkt att det är lite trist om familjer slutar sitta ner och äta tillsammans vid dukat middagsbord. Det är, tycker jag, en rätt viktig och speciell stund mot dagens slut. Man småpratar om vad som hänt under dagen och ... ja, man äter tillsammans. Vem som fixat middagen splear mindre roll, man får turas om? Vi har alltid ätit tillsammans, när jag var barn likaså. När vi bodde i england ett tag, hos svärföräldrarna, åt de framför TV:n med maten i knät på sån där vadderad bricka. Alla åt medan de glodde på TV. Vi lyckades ändra på det och de tyckte till och med att det var jättetrevligt! Sen åt vi tillsammans vid matbordet allihopa.

Ja, matens sociala och kulturella aspekter är väldigt viktiga.

 

[monster1]

Inte läst hela tråden nu, men tänker direkt att det är lite trist om familjer slutar sitta ner och äta tillsammans vid dukat middagsbord. Det är, tycker jag, en rätt viktig och speciell stund mot dagens slut. Man småpratar om vad som hänt under dagen och ... ja, man äter tillsammans. Vem som fixat middagen splear mindre roll, man får turas om? Vi har alltid ätit tillsammans, när jag var barn likaså. När vi bodde i england ett tag, hos svärföräldrarna, åt de framför TV:n med maten i knät på sån där vadderad bricka. Alla åt medan de glodde på TV. Vi lyckades ändra på det och de tyckte till och med att det var jättetrevligt! Sen åt vi tillsammans vid matbordet allihopa.

Jag är inte uppväxt med att äta tillsammans dagligen. Alla hade så många olika aktiviteter att vi alla åt på olika tider jag är uppväxt på 80- och 90-talet.
Bara för att man äter intuitivt betyder ju inte det att man inte äter tillsammmans, för det mesta finns det ju inte utrymme att vara hur intuitiv som helst. Barnfamiljer äter väll oftast när de kommer hem för att barnen är hungriga då och inte sällan äter barnen först själva, i varje fall om jag tittar på min umgängeskrets så har de löst det så beroende på att den som hämtar från förskola slutar tidigare än den andra osv (pga av uppdelning av hämtning och lämning).

 

[vemsomhelst123]

Jag är inte uppväxt med att äta tillsammans dagligen. Alla hade så många olika aktiviteter att vi alla åt på olika tider jag är uppväxt på 80- och 90-talet.
Bara för att man äter intuitivt betyder ju inte det att man inte äter tillsammmans, för det mesta finns det ju inte utrymme att vara hur intuitiv som helst. Barnfamiljer äter väll oftast när de kommer hem för att barnen är hungriga då och inte sällan äter barnen först själva, i varje fall om jag tittar på min umgängeskrets så har de löst det så beroende på att den som hämtar från förskola slutar tidigare än den andra osv (pga av uppdelning av hämtning och lämning).

Jag tycker det är helt förfärligt att man inte äter tillsammans.. det gör nog de flesta barnfamiljer jag känner. Sen är det såklart annorlunda med större barn som har sena aktiviteter osv (så hade vi det när vi var i tonåren, alla kom och gick på kvällarna så sällan det fanns möjlighet att äta ihop på vardagarna). Men så bor jag kanske också så att folk inte behöver pendla så mycket mellan jobb/skola/förskola/hem utan de flesta bor och jobbar inom en radie på 5-30 min och har hämtning/lämning på vägen.

 

[monster1]

Jag tycker det är helt förfärligt att man inte äter tillsammans.. det gör nog de flesta barnfamiljer jag känner. Sen är det såklart annorlunda med större barn som har sena aktiviteter osv (så hade vi det när vi var i tonåren, alla kom och gick på kvällarna så sällan det fanns möjlighet att äta ihop på vardagarna). Men så bor jag kanske också så att folk inte behöver pendla så mycket mellan jobb/skola/förskola/hem utan de flesta bor och jobbar inom en radie på 5-30 min och har hämtning/lämning på vägen.

De flesta har aktiviteter när de börjar första klass. I tonåren sköter man det ju för det mesta själv både att äta innan och att ta sig till sin aktivitet. Men innan dess får man hjälp av föräldrar vad det verkar. Hämtas, utfodras, skjutsas till aktiviter den ena hit den andra dit. Bor också på liten ort.
Jag upplevde personligen inte ätande gemensam som en särskilt trevlig aktivitet en korsning mellan ett förhör och en stressig matupplevelse. När jag blir bjuden på middag hos folk som har barn är det oftast kaotiskt, rörigt och ganska mycket tjafs. Jag förstår nog inte grejen alls faktiskt, varför det är viktigt. Det verkar mest vara en orsak till stress och gräl att alla ska äta samtidigt vid en viss tid.

 

[Askur2017]

Nej här får det verkligen bli som det blir. Barnen är på olika håll på olika tider mest hela tiden.. men det jag uppskattar med den här perioden i familjelivet är att det ganska ofta ges tillfälle att äta med en i taget. Ibland äter jag två gånger, en med varje barn, så får man snicksnacka lite förutsättningslöst med den som sitter mitt emot där och då. Himla mysigt faktiskt!

Och även jag och mannen passar på att äta när båda barnen är iväg ibland, inte att förringa det heller Så kan man sätta sig med en kopp te med barnen sen om man vill.

 

[corzette]

Jag har inga barn och kan inget om trådstartens intuitivt ätande men blev ändå nyfiken när jag läste i denna tråden. Pga sjukdom så har jag ”aldrig” fått äta vad jag vill eller när jag vill (sanning med modifikation men jag måste planera vad jag äter, sen kan jag såklart göra val men det går inte äta från tanke till handling utan kräver planering)

Men något jag insett bland ”normala friska människor” är hur obehagligt många tycker det är att vara hungrig?
Det är olika hur det beskrivs men blodsockerfall, yrsel, illamående och att det är omöjligt fungera när man är hungrig liksom?
Gissar att det är samma personer som har väldigt svårt med fasta eller periodisk fasta med?

Jag har som lekman tänkt att det här är nog en problematik, att vara tvungen att äta pga hungerkänslor, men nu känns det som att intuitivt ätande (som tråden handlar om) istället ger dessa personer rätt?
Man ska äta när kroppen signalerar hunger?
Och formulerar man det som föregående mening låter det ju sunt men jag har levt helt mitt liv med väldigt icke intuitivt ätande tycker det låter märkligt hur det ska fungera.

Jag har gjort en gastric bypass och efter den så känner jag av framförallt blodsockerfall, jag blir kallsvettig och darrar i hela kroppen. Jag VÅGAR inte förbise de signalerna från kroppen. Jag går GENAST och äter något. Om du aldrig varit med om det kan du inte föreställa dej hur det känns i kroppen.

Jag skulle ALDRIG kunna ha fasta i mitt liv i vaket tillstånd. Min kropp mår definitivt bäst av att äta med 2-3 timmars mellanrum enligt det som en dietist förespråkar, dvs frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och ev nåt innan sänggående. Observera att när jag säger som lunch tex så pratar vi då om 1-1½ dl ris och lite kyckling eller 1-1½ dl makaroner och 4-5 köttbullar. Så jag är numer inte stor i maten. Och det gör att jag måste äta oftare.
Äter jag frukost och sen går ut i trädgården och "glömmer bort tiden" så säger som sagt min kropp till MYCKET tydligt med blodsockerfallet att "NU ÄTER DU"... För mej är det MYCKET obehagligt att hamna där... Skulle inte ens komma på tanken att tänka "äh det är inte farligt att va lite hungrig"....

Men det måste då "som tur är" (?) betyda att jag är en "normal frisk människa" ....

 

[JohannaB]

Jag har gjort en gastric bypass och efter den så känner jag av framförallt blodsockerfall, jag blir kallsvettig och darrar i hela kroppen. Jag VÅGAR inte förbise de signalerna från kroppen. Jag går GENAST och äter något. Om du aldrig varit med om det kan du inte föreställa dej hur det känns i kroppen.

Jag törs lova dig att jag haft fler och större blodsockerfall än vad du har haft men det här som ingen betydelse. Din upplevelse gör ju att du måste äta på det sätt du mår bra på.

Ändå har jag lite svårt för att förstå hur intuitivt ätande funkar i praktiken, för barn i förskola t ex (men man kanske får mellis när man vill ha och behöver? Och slipper äta lunch om man inte är sugen?) men också som det beskrivs här med gemensamma måltider eller när man inte hinner äta av någon anledning. Men jag har ett annorlunda liv vad gäller ätandet, och har ofta ätit utan hunger och tvärtom inte kunnat äta när jag är hungrig. Och för mig funkar det med, jag mår inte dåligt och verkar vara normal frisk jag med.

 

[nullo-modo]

Jag har inga barn och kan inget om trådstartens intuitivt ätande men blev ändå nyfiken när jag läste i denna tråden. Pga sjukdom så har jag ”aldrig” fått äta vad jag vill eller när jag vill (sanning med modifikation men jag måste planera vad jag äter, sen kan jag såklart göra val men det går inte äta från tanke till handling utan kräver planering)

Men något jag insett bland ”normala friska människor” är hur obehagligt många tycker det är att vara hungrig?
Det är olika hur det beskrivs men blodsockerfall, yrsel, illamående och att det är omöjligt fungera när man är hungrig liksom?
Gissar att det är samma personer som har väldigt svårt med fasta eller periodisk fasta med?

Jag har som lekman tänkt att det här är nog en problematik, att vara tvungen att äta pga hungerkänslor, men nu känns det som att intuitivt ätande (som tråden handlar om) istället ger dessa personer rätt?
Man ska äta när kroppen signalerar hunger?
Och formulerar man det som föregående mening låter det ju sunt men jag har levt helt mitt liv med väldigt icke intuitivt ätande tycker det låter märkligt hur det ska fungera.

Något jag märkt på mig själv är att äter jag en stor del kolhydrater så är jag hungrig mest hela tiden.
Medan om jag äter mycket fett så kan jag lätt glömma lunchen.

 

[JohannaB]

Något jag märkt på mig själv är att äter jag en stor del kolhydrater så är jag hungrig mest hela tiden.
Medan om jag äter mycket fett så kan jag lätt glömma lunchen.

Det tror jag många kan känna igen sig i, jag med!

Likaså om jag gör något jag tycker är väldigt roligt så kan jag ”glömma” hunger medan när nåt riktigt tråkigt (Teams möten…) är på gång känner jag hunger (eller om det är sug) mycket lättare.

 

[monster1]

Jag törs lova dig att jag haft fler och större blodsockerfall än vad du har haft men det här som ingen betydelse. Din upplevelse gör ju att du måste äta på det sätt du mår bra på.

Ändå har jag lite svårt för att förstå hur intuitivt ätande funkar i praktiken, för barn i förskola t ex (men man kanske får mellis när man vill ha och behöver? Och slipper äta lunch om man inte är sugen?) men också som det beskrivs här med gemensamma måltider eller när man inte hinner äta av någon anledning. Men jag har ett annorlunda liv vad gäller ätandet, och har ofta ätit utan hunger och tvärtom inte kunnat äta när jag är hungrig. Och för mig funkar det med, jag mår inte dåligt och verkar vara normal frisk jag med.

Men enligt vad jag läser om hunger så är det en kroppslig reaktion på att blodsockret sjunker. Måste inte du som diabetiker äta när ditt blodsocker sjunker? Jag trodde det var viktigt, för att man annars riskerade just blodsockerfall på allvar.
Sug tänker jag är en annansak och det är ju det man måste reda ut om man ska äta intuitivt vad som är vad och vad man ska agera på och inte. Att äta för att man är uttråkad är ju inte att lyssna på sin kropp .