Delvis kl; Jag förstår inte heller riktigt. Jag tänker att det viktigaste är att avstigmatisera maten och har sett på nära håll hur svårt det blir när man som barn drabbas av diabetes typ 1 vilket jag antar du har. Men att ändå måltiden i sig är en trevlig stund när man får till det. Jag tror många (friska) barn faktiskt har någon typ av intuitivt ätande då jag tycker många små barn är lite som ormar, de kan äta extrema mängder i perioder och knappt något alls i perioder. För vårat barn har det gått väldigt hand i hand med mycket söm och mycket växande. Men då pratar vi mat, inte som den influencer som jag fått upp i mitt flöde som har ett helt skafferi med godis, chips och annat som inte är mat..Jag törs lova dig att jag haft fler och större blodsockerfall än vad du har haftmen det här som ingen betydelse. Din upplevelse gör ju att du måste äta på det sätt du mår bra på.
Ändå har jag lite svårt för att förstå hur intuitivt ätande funkar i praktiken, för barn i förskola t ex (men man kanske får mellis när man vill ha och behöver? Och slipper äta lunch om man inte är sugen?) men också som det beskrivs här med gemensamma måltider eller när man inte hinner äta av någon anledning. Men jag har ett annorlunda liv vad gäller ätandet, och har ofta ätit utan hunger och tvärtom inte kunnat äta när jag är hungrig. Och för mig funkar det med, jag mår inte dåligt och verkar vara normal frisk jag med.
Jag hade inte kunnat äta intuitivt, jag kan gå hela dagen utan mat ibland när jag jobbar hemma eftersom jag glömmer att äta. Jag blir inte hungrig utan oftast bara illamående när jag inte ätit på länge. Tänker att en ätstörning i tonåren kanske stökade till mitt intuitiva ätande. Oavsett tycker jag inte någon (vuxen eller barn) behöver äta sötsaker och snacks intuitivt, mat däremot