Jag har hamnat i diskussion

[Dainty]

Det kan jag inte svara på, men jag kan ju säga att när jag ska böja hästen på lektionen så får min tränare nästan varje gång påpeka vad jag gör fel med höfterna... så det tycks som att mina omedvetna signaler med höfterna inte direkt uppmuntrar hästen att trampa in under sig med bakbenen på det sätt jag önskar i böjningen.

 

[Annellen]

"Jag håller just på lär om min kropp vad gäller ridning och har hittat intressanta spänningar som gör att min kropp säger "sväng höger" när jag egentligen vill svänga/böja/vända hästen åt vänster."

Där slog du huvudet på spiken!
Precis samma sak har jag kommit till insikt om. När folk sagt: hörrö, du sitter ju snett!, så har jag blivit ledsen och inte begripit något. När sedan hästen vägrat förstå vilket håll jag velat gå åt har jag KÄNT och kunnat bearbeta detta fel.
- Det blev uppenbart för mig att hästen tyckt att jag varit jobbig att bära, när jag trott att vi gjort en trevlig skogspromenad utan krav på form etc.
Har man otur kan denna dagliga felaktiga ridning ge skador hos hästen, det är jag fullständigt övertygad om. (Nu red jag turligt nog inte hästen varje dag!)

Jag tänker söka hjäp hos en sjukgymnast, för min skevhet som inte besvärar mig i dag kan leda till att jag får ont på gamla dar. Och jag vill ju vara en glad pensionär, för det är då som jag ska köpa en egen häst!

/Ann

 

[monster1]

När jag började rida min ponny som inte var särskillt mycket riden innan så upptäckte jag att jag gjorde massor med konstigheter (och upptäcker mer och mer ). Hon gör verkligen som man gör och inte som man säger, nyttigt är det.

 

[evis]

Men, är det inte ofta så att man måste väga av väntandet och "låta vara ifred" med en viss ram, beroende på individen man arbetar med?

Det finns hästar som av naturen rör sej mycket hälsosamt, bärigt, starkt och bra. Dessa hästar behöver inte särskilt mycket "hjälp", de "finns där" ändå. De har en bra form. Dessa hästar är heller mycket sällan svåra att formge "som man vill när man vill" - för visst tycker jag att man bör KUNNA formge hästen även fast det görs på olika sätt och i olika situationer.

Men alla hästar är inte kroppsmedvetna, balanserade - eller sunda. Sunda i den bemärkelsen att de tänker på sitt eget bästa.

För min del handlar mycket av arbetet med mina mörka att få in detta "tänk" (läs; arbete) i kroppen - dvs att lära henne och hennes kropp att ta vara på sej själv, att hon kan känna sin kropp och vad den behöver, balansera sej efter uppgiften och överlag ta vara på sin kropp på bästa sätt. Men för att uppnå detta har hon behövt mycket HJÄLP - dvs en tydlig ram. Jag måste visa henne hur hon ska jobba, var hon ska hålla sina kroppsdelar, hjälpa henne till medvetenhet. Men samtidigt väl avvägt med att vänta ut henne, låta henne söka formen själv och hitta sin egen bekvämlighet och HITTA sin egen kropp.

Inte är det lätt, ställer höga krav på känsla, timing och kommunikation - men visst tror jag att det är nyckeln till att få en frisk, sund, stark, balanserad häst. Just för tillfället har hon faktiskt börjat känna efter och tänka efter, och jag måste låta henne vara - vänta ut henne, i mångt och mycket. Visst behöver hon fortfarande hjälp, framförallt måste jag skapa förutsättningarna för henne att hitta sin form. När hon väl gör det så har vi ett annat utgångsläge och därifrån kan jag sakta börja med att formge henne och hjälpa henne till ÄNNU bättre medvetenhet och balans, men det är hela tiden en avvägning med hur mycket jag måste låta henne vara och "hitta sej själv" och hur mycket jag bör formge henne aktivit (ge tydlig ram).

Man varför skulle inte detta överrensstämma med det akademiska tänket? Eller hur menar du egentligen?

 

[Honungsblomma]

(Lånar svarsknapp)

jag märker tydligt på min häst att jag är sned i bäckenet, hon är väldigt viktkänslig och försöker göra som min kropp säger åt henne, även om det inte är riktigt som min hjärna menar.
Jag tror att det är mycket vanligare med problem skapade av ryttarens snedheter, brist på balans och brist på koordination än egentliga problem i hästen. Vi ryttare måste lära oss mer om oss själva och vår kropp för att ha rätt att säga till hästen vad den ska göra med sin kropp. Varför kräva mer av hästen än man gör av sig själv.
Detta är dock inte det lättaste jag har varit hos flera sjukgymnaster för att "räta " ut mitt bäcken men ingen vill eller kan göra något åt det. Det är bara synd att pållen ska lida medans jag försölker hitta hjälp. /Anna

 

[bigganl]

Om vi inte lägger oss i och försöker påverka hästen kommer den att gå i en ändamålsenlig form för att INTE bära upp en ryttare. Den är inte gjord för att bära tyngd på sin rygg utan vi måste hjälpa till så att hästen bär upp oss på bästa sätt för dess kropp.

 

[Dainty]

Men kan en häst själv välja sin bästa form för att bära upp en harmonisk, balanserad ryttare? Eller måste den alltid läras till det? Finns det nån gräns mellan nöjesridning i skogen och mer krävande ridning där hästen måste lära sig bra form?

 

[mirjada]

Detta var en mycket intressant tråd...

Så som du beskriver att han sa... rider/tänker jag.

Jag tror inte att människan behöver/ska lära hästen att hitta formen, det tror jag att den gör bäst själv. Det man då måste tänka på är att man måste rida hästen på ett sånt sätt så att den inte hamnar på bogarna för då sliter det givetvis på benen.

När jag red in mitt arab sto så gjorde jag det på hackamore på långa tyglar och barbacka. Före inridningen gjorde vi en massa grejer och utvecklade ett "språk" och jag satt inte på henne förrän vi hadde fullkomlig tillit till varandra.
Jag måste bara säga att jag inte håller på med barock/AR men jag och min lilla pålla har testat det och vissa grejer där ifrån är för mig användbara (har "funktions hinder" efter en hästolycka som gör att jag inte kan rida med benen).
Den tränare jag red för då prov red min lilla pålla och sa att han aldrig hadde suttit på en häst som var fullkommligt rak och jämsidig och som bar sig så fantastiskt bra (det är även andra som ridigt henne som sagt samma sak).
Hon är inte jätte utbildad så det beror inte på det. Jag tror stenhårt på att det har med mitt sätt att rida att göra. Jag styr nästan hela hästen med sätet farten, styrningen, steglängd mm. Jag rider utan "stöd" på någon hand och hon kan (när vi ridit igenom ordentligt) gå i form på lång tygel. Jag tvingar henne inte att gå i form utan hon gör det för att hon vill det jag gör för att tala om för henne att det är form jag vill ha är att jag gör ett speciellt "klick ljud" och då vet hon vad det är jag vill. Jag gör aldrig detta klickljud förrän jag har joggat igång henne ordentligt och hon känns uppvärmd.

Alla som suttit på mina hästar säger att dom är väldigt annorlunda att rida men på ett mycket positivt sätt.
Jag har ägt 5 hästar 3 av dessa (en travar/bruks nordis, ett varmblod och en arab) har varit ridna på samma sätt och alla har varit/blivit lugna stabila och samarbetsvilliga.

Detta är iaf hur jag rider.... och mina hästar har då mått bra och uppnått hög ålder utan krämpor så nått gör jag då rätt. Min ridgrund är inlärd av en gammal kavallerist, ridskola och efter min olycka så har jag blivit tvungen att ta lite från lite olika ridstilar och det sissta jag haft användning av är akademisk ridning.

 

[Jessica]

Intressanta synpunkter, tycker jag.

Det går alltså att rida utan skänklar då?!? *försöker banka in i skallen på mig själv*

mvh Jessica

 

[mirjada]

Det går jätte bra...
Det är lite trixande innan man hittar nått som hästen kan ta till sig (känna skillnad på de olika hjälperna) men efter det så gäller det bara att hitta en instruktör som har förståelse och tålamod att hitta "den andra vägen" i alla nya rörelser. När jag rider för någon så kan dom oftast bara förklara hur men ska sitta och hur man använder skänkeln för att uppnå en rörelse. När jag fått kännslan av instruktören brukar det ta 3 - 4 ripass för mig själv tills jag och hästen hittat hur vi ska göra utan att jag använder benen.
Det riktigt positiva med att rida på det sätt jag gör är att det kräver att man har en absolut centretad och rak sits för annars vill ju hästen gör nått annan än gå rakt fram, så jag brukar aldrig få klagomål på min sits.

 

[Jessica]

Jag tycker många gånger att det känns som om mina hälar lever sitt eget liv. De vill att hästen ska få fram mer än vad mitt huvud vill.

mvh Jessica

 

[mirjada]

När jag kollar när andra rider så tycker jag oftast att de går på sina hästar för mycket för hårt och för ofta med skänkeln.

Jag brukar förklara såhär när jag hjälper folk med sina hästar...
Tänk på att hästen känner en fluga eller en mygga som landar på dess kropp. Tänk då hur det känns för hästen när du upprepade gånger trycker på den med skänkeln....
Detta brukar få de flesta att åtminstone lugna ner sig med det eviga tryckandet.
Jag tror också att hästen blir mera lyhörd för hjälperna om du använder dom så sparsamt och lätt som möjligt.

(vill gärna höra om det är någon annan som tänker på nått annat sätt)

 

[Jessica]

När jag kollar när andra rider så tycker jag oftast att de går på sina hästar för mycket för hårt och för ofta med skänkeln.

Jag brukar förklara såhär när jag hjälper folk med sina hästar...
Tänk på att hästen känner en fluga eller en mygga som landar på dess kropp. Tänk då hur det känns för hästen när du upprepade gånger trycker på den med skänkeln....
Detta brukar få de flesta att åtminstone lugna ner sig med det eviga tryckandet.
Jag tror också att hästen blir mera lyhörd för hjälperna om du använder dom så sparsamt och lätt som möjligt.

(vill gärna höra om det är någon annan som tänker på nått annat sätt)

Jo, jag vet allt det här med huvudet, men jag tror någon har sagt (Kyra kanske) att det krävs mer än 30 000 upprepningar innan man har lärt sin kropp ett nytt beteende. Har man då lärt fel från början krävs det ännu fler upprepningar.

Jag är nog på runt 10 000 upprepningar nu, alltså en bit kvar.

mvh Jessica

 

[mirjada]

Ännu finns det hopp!!!

Jo, visst är det svårt att bryta mönster, och det verkar som att negativa (ständigt skänkel tryckande) är ännu svårare att sluta med. Det är för väldigt många mera en "reflex" än en hjälp eller vad man nu ska kalla det.
Det jag inte kan förstå är varför man lär ut såna saker på ridskolor? Tänker dom inte på att eleve är en eventuell hästägare och om man då vart eviga pass sägr driv med skänkeln så blir det ju tillslut en reflex och när då denna ridskole elev hamnar på ryggen på en häst (som tex min) och driver med skänkeln och så springer hästen till månen för att den inte är van att bli riden så.......
Det kan ju sluta riktigt illa eller så slutar det med ännu en skänkeldöd häst.....

Sedan jag skadade mig och inte längre kan rida med benen så har jag lärt mig att se hur "överflödiga" dom är.
Men skulle jag ha haft mina ben normala funktion så hadde säkert jag också hållt på att klämma med skänkeln.

 

[Dainty]

Intressant att läsa om hur du rider och tränar dina hästar. Berätta gärna mera!

Min förra häst, en varmblodig travare, lärde mig att inte använda skänklarna när jag red just henne. Hon var mycket känslig för dem och blev mycket stressad av hårda skänklar. När jag väl kom underfund med det red jag ett bra tag med benen lite ut från hennes kropp för att inte ens nudda henne, och efter en tid kunde jag börja sitta med skänklarna normalt mot hennes sidor. Hon hade så mycket framåtbjudning att jag aldrig behövde skänklarna som drivande hjälp. Jag "släppte" fram henne med säte, tanke och röst och även genom att lätta på tygeln - det fungerade även på lång tygel. Skänklarna använde jag någon gång som korrigerande och som flyttande hjälp. Och, ska erkännas, som framåtdrivande om hon inte vågade gå förbi något läskigt.

Ett steg på vår väg var också det att börja rida på lång tygel för att hon skulle lugna sig och lämna travarhetsen bakom sig. Vi kom aldrig till någon skolrining men vad mycket hon lärde mig bara under vår skogsridning och den kontakt vi jobbade fram för att trivas tillsammans. För mig var det ett stort steg när jag kunde börja rida ut barbacka med bara grimma och grimskaft...

När unga ridskoletjejer skulle rida henne fick jag allra först beordra dem att INTE använda skänklarna! Många har ju lärt sig att sitta upp, korta tyglarna och så sätta igång med en rejäl spark i sidan - de har inte ens fått lära sig att be hästen i flera steg, utan utgår från att det krävs rejäla tag från början

Jag rider numera bara andras hästar och ridskolehästar och får verkligen lära mig att prova mig fram. Vissa ridskolehästar är i stort sett skänkeldöda och det är en pina att rida dem - fram till den sekund det lossnar och hästen plötsligt forsar fram med kraft och lätthet. Jag avskyr att skänkla fram dem till det läget och försöker lära mig rida på ett sånt sätt att hästen vill jobba med mig. Jag tänker mig att jag behöver rida i mycket god balans, vara mycket tydlig och konsekvent med alla hjälper så att jag belönar med eftergift så fort hästen svarar och även slutar använda skänkeln när den inte behövs... Vad som då verkligen stör är när ridlärarna hojtar om mer skänkel och mer framåtdrivning...

 

[Dainty]

Jag kan tillägga att min travare sökte sig mycket framåt nedåt med tiden och hittade en ganska så låg form som hon trivdes i. Hon musklade sig bra och fick mycket rund rygg och rumpa samt kraftig överlinje på halsen. Hon gick säkerligen för mycket på bogarna sett från skolridningens sida, och jag var definitivt inte kunnig nog för att lära henne flytta tyngden bakåt. Hon hade även exteriört svaga bakben och var mycket överbyggd, så frågan är om hon nånsin hade klarat av att lära sig en form med mer tyngd på bakbenen?

 

[eldfaengd]

Hej "Mirjada".

Jo, jag blev väldigt glad då jag läste dina inlägg. Jag försöker också rida/tänka på ett sätt som jag tror liknar ditt.

Dvs som jag uppfattade det att rida utan dominans, skänklar och drivning enligt det "vanliga" sättet. Det kräver fri vilja och samarbete.

Det senaste året har jag försökt utveckla detta djupare, men har då och då tvivlat och även ramlat tillbaka till gammalt tänkande och sätt att rida, framförallt har det varit svårt då jag ridit för tränare med dominanstänkande och även då jag haft vissa åskådare som påverkat mig åt det hållet (dominans) och då hamnar vi en slags ingenmansland där vi båda blir förvirrade och vilsna.

Men vi börjar hitta mer och mer rätt. Mycket tack vare en fantastiskt tjej som heter Emelie, utan henne vet jag inte om jag hittat rätt, (kanske därför att jag har hela min kropps styrka?). Senast i helgen hade jag ett underbart ridpass där allt skedde av fri vilja och där hästen gick i hygglig form och där både våra kroppar och tankar samarbetade. En underbar känsla, speciellt eftersom jag vet att det skedde helt med hästens fria vilja.

Skänklarna/benen använder jag ibland, men mest som stöd, psykologiskt stöd, och inte speciellt ofta. Det räcker ofta att förmedla informationen via ryggraden, kanske blunda ibland och känna efter.

Men vi har långt kvar att gå fortfarande, och ännu går det krokigt fram när jag kommer på avvägar. Det är svårt att bryta mot det som "alla" eller åtminstone de flesta anser är det rätta. Sedan är det olika med olika hästar. Med min ena häst som påverkas så totalt av mig så räcker det att jag ska vara det allra minsta ur obalans för att han ska bli det också. Jag måste alltså hålla mig harmonisk, balanserad förutom att jag måste centrera mig, andas rätt, vara avslappnad och hålla mig själv fokuserad och koncentrerad för att det ska fungera. Min andra häst är inte lika mycket i "symbios" med mig utan har en större integritet och är därför "lättare" därför att han inte störs lika mycket av mig, där brukar det räcka att jag hanterar min kropp, avslappningen och mitt fokus, han behöver inte "hela mig" för att allt ska fungera om du förstår vad jag menar.

En sak som är intressant med det hela är att när man börjar viska så blir nästan vilken häst som helst mycket uppmärksam och intresserad. Jag upplever att det är en absolut förutsättning att jag själv kan hålla mig balanserad, centrerad, fokuserad och avslappnad och i jämvikt ( vilket för mig är svårt!!) för att hästen ska kunna vara detsamma samt i fin form, åtminstone om det ska ske utan tvång. Med tvång/dominans/hårdhet och "traditionell drivning" kan man också komma långt men för mig försvinner hela glädjen, kanske för att jag känner hur den äkta och sanna glädjen då sakta rinner ur hästarna. Känslan och glädjen måste ju ändå vara det viktigaste. Jag tror man måste släppa på prestigen. Sen visst, för vissa kanske det är viktigast att snabbt få hästen att prestera något. För mig är det viktigast HUR det sker. Jag är helt övertygad på att det andra kommer liksom på köpet. Sen kanske det iallafall inte alltid blir bra, men det är ju en helt annan sak...

 

[mirjada]

Jag tror att detta sätt att rida kräver mer av både häst och ryttare och jag är helt övertygad om att alla hästar går att rida på detta sätt.

Jag har också haft problem att hitta tränare och har därför tagit lite från alla "stilar" barock, engelsk, western men även indianernas sätt att hantera hästar har kommit med.

Jag tror att om du får hästen att arbeta av fri vilja så får du en mera harmonisk och balanserad häst, då kommer du också fortare märka tex förändringar i hästens rörelser (som kan bero på tex inflammationer/skador eller att den utvecklas) efter som att hästen då har ett större "utrymme" att visa vad den känner och vill.

Jag förstår också att det är lätt (när man har hela kroppen i behåll="frisk") att halka tillbaka till det lite tuffare sättet att rida. Efter som att jag då har mina skador så har jag inte den fysiska möljigheten att göra det men det hindrar mig också från att ta hjälp av tex skänklarna när jag ska göra vissa rörelser och det kan göra att utbildningen av min häst "stannar av" för en tid tills dess att jag har löst mitt problem.

Det här med att rida lite "annorlunda" än andra är både intressant och kul men det är även väldigt svårt ibland. Det är roligt när folk vill ha en hjälp för att dom tycker att min ridning ser så fin och harmonisk ut och att mina hjälper som jag gör knappt syns.
När jag säger åt folk att jag inte använder skänklarna alls när jag rider så blir dom väldigt förvånade och undrar hur jag då gör. Och när jag beskriver min ridning så brukar jag oftast få reaktionerna: Så kan man väll inte göra! eller Då är din häst väldigt välutbildad(och i nästa andetag frågar dom hur svåra klasser vi tävlar)!
Och så välutbildad är hon inte och ännu så länge har jag inte tyckt att allt har varit bra nog för tävling, men nu i höst eller till våren ska jag tävla dressyr för första gången och det kommer att bli typ en LC:2 eller nått liknande. Anledningen till att jag ska göra det är just för att se om det vi gjort ännu så länge är tillräckligt bra.

 

[Gripen]

Härligt att läsa om människor som hittat andra vägar att utveckla sig själv och sin häst! Jag tränar också min häst på liknande sätt tror jag...Jag arbetar alltid med att förbättra min balans och kroppskontroll. Detta gör att jag kan styra min häst (inklusive flytta den i öppna eller sluta) med säte och förskjutning av min egen tyngdpunkt. Jag använder sällan underskänkeln, endast då jag vill ha lite extra tramp i en sluta eller lite extra kraft i ett galoppombyte. Tygeln använder jag som ett komplement då jag vill flytta framdelen åt något håll. Jag har tränat i många år på att lära mig grunderna ordentligt (min tränare är pedantisk när det gäller grunder) och under den tiden rider man alltid med långa tyglar och använder aldrig skänkeln.Under denna period får man massor med kommentarer, "råd" och frågor från omgivningen och jag har nu faktiskt tröttnat till och med på att svara på frågor om varör man gör si eller så. Det är svårt att förklara en filosofi på en timme eller ens en hel dag. När man sedan kommit så långt att man är i en sådan balans att man inte stör hästen utan kan ge den frihet i hals, rygg och andnig så kan man få korta tyglarna. Det är en fantastisk känsla att känna hur hästen läser av minsta rörelse i min kropp, tolkar den och följer den. Jag är ganska ensam om mitt sätt att träna, men jag är helt övertygad om att det går att komma långt med detta sätt att tänka.Jag tror också att en förutsättning är att man släpper all prestige, fokuserar och balanserar sig själv i kropp och själ. Och som sagt, det är så härligt att komma in här på Bukefalos och läsa om människor som är i liknande situationer.