Jag tror att det är skillnad för det finns ju så många som säger att de mår så bra av att träna/anstränga sig/tvinga sig och det känns skönt efteråt, nästan som ett rus för många också. Jag har aldrig känt det så. Jag kan känna mig duktig efteråt men jag mår aldrig direkt bra av det, om man bortser lättnaden av det är över. För mig är det mest vilken ångest som är värst och som jag vill undvika mest som bestämmer. Den av att inte göra något eller den av att tvinga mig. Glad minns jag inte längre hur det känns att vara
Jag vet inte. På sätt och vis väljer jag ju att inte göra något för att det är jobbigt, jag får ångest eller är trött, samtidigt så är det ju för att det är, för mig, så gott som oöverstigligt att göra något hur gärna jag än vill. Jag vill verkligen göra saker men gör jag inte för att jag inte kan eller för att jag är lat? Det vet jag inte. Vissa dagar känner jag att nu är jag faktiskt inte lat, men andra dagar känner jag mig lat, trots att inget egentligen skiljer sig från ena gången till den andra. Så det borde ju betyda att jag inte är lat? Gah! Hela mitt huvud är helt totalvridet nu
Hoppas det går att fatta något av mitt svammel för jag fattar knappt
och då har jag fortfarande blodprov plus 25 mils bilkörning för att hjälpa en vän ta hennes marsvin till veterinären imorgon och ögonspecialisten med Pärla på fredag Jag vill att pojkvännen ska komma tillbaka för det är lättare att slappna av när han är här men han var tvungen att åka hem och egentligen är det nog bäst att jag lär mig att hantera allt på egen hand så inte han blir använd som en distraktion för att fly från alla tankar men jag saknar ju honom Det känns så overkligt! Jag fattar inte att hon är borta, inte bara borta som i borta dit jag inte kan ta mig utan bil där hon bodde utan bortaborta och jag kommer aldrig få träffa henne igen Jag får upp hennes kommentar och gillamarkeringar på mina minnen på Facebook och det påminner mig hela tiden om att hon inte finns mer, men jag kan heller inte med mig att bli blockera henne för det känns som att jag försöker radera henne ur mitt liv då. Jag förstår inte döden. Hur kan någon som funnits och existerat bara plötsligt vara borta?!
Det är inte ens lönt att ha listor för jag glömmer att kolla demVet inte när jag äntligen somnade. Låg med en kylpåse över pannan och ögat till långt över midnatt för att försöka stå ut med huvudvärken men tack och lov vaknade jag utan huvudvärk och ganska pigg med tanke på hur veckan har varit. Nu börjar huvudvärken smyga sig på och ångesten är vidrig men jag får nog försöka att vara nöjd med dagen trots att jag inte gjort allt jag behöver göra. Hundarna har varit ute en liten runda i solen, jag cyklade till dollarstore (vilken extrem frihet elcykeln ger!!) och köpte ett par smågrejer, jag har försökt sy lite och jag har försökt borsta tänderna på hundarna. Jag hade verkligen behövt duscha och byta lakan och helst också städa till marsvinen men tror inte att jag klarar det idag. Jag har också helt glömt bort att försöka skriva lite brevvänssvar varje dag kom jag på nu. Jag kan verkligen inte komma ihåg någonting
Ja, jag försöker att vara nöjd trots att jag egentligen inte är det, men jag orkade ju inte mer så jag ska ju vara nöjd.
Jag tror också att det har med endorfinerna att göra på något sätt. Antingen att min kropp inte svarar på dem eller att den inte producerar tillräckligt av dem. När jag var hypomanisk 2018 kunde jag känna måbrakänslor efter jag tränat tillräckligt, men det var samtidigt extrem ångest om jag inte gjorde tillräckligt så jag vet inte om det var endorfiner jag kände av eller om tillräckligt med träning bara minskade ångesten så pass mycket att det kändes bra.Jag fattar, tror jag, iaf kan jag fortsätta svamla/spåna lite...
Alltså träning/motion utlöser ju endorfiner, som "ska" ge "måbra-känslor". Men jag tänker att det kanske är olika hur man reagerar på dom, och att det inte känns lika starkt för alla? Själv så har jag överlag inte så mycket "känslovariationer" överhuvudtaget, jag blir i princip alldrig sådär bubblande, översvämmande glad, och mycket sällan väldigt ledsen, arg, osv. Vilket jag tror beror på autismen - en del autister har "mycket känslor" vad jag läst, medan andra (som jag) är mera rationella och inte "känslomänniskar". Så om jag har tränat så är kanske "jag är trött" en starkare känsla än "jag mår bra nu som jag tränat"? Jag är iaf värdelös på att träna saker som inte är kul, även om jag vet jag borde, inte ens enkla övningar från fysioterapeauten eller 5 min yoga per dag (som jag försökt med när jag insåg att 30 min eller 15 min inte funkade) lyckas jag följa upp. Den enda träning som funkar för mig att göra kontinuerlig är dans - för att det är faktiskt skitkul, och jag blir glad av att röra mig till musiken (och det är på fasta tider tillsammans med andra, vilket underlätter mycket för att det ska bli av), och ridning - för att jag av någon anledning har mycket lättare att tvinga mig göra tråkiga saker när det är djur som "behöver" tränas.
Jag uppfattar som sagt inte alls dig som lat, det med tröttheten och att allting blir för jobbigt/oöverstigligt påminner om mina vänner som har olika kroniska sjukdommer som gör så att varken kroppen eller knoppen orkar det man vill göra. Och när man har det, så är oftast träning någonting som tappar mycket mera energi än vad det ger, tyvärr. Så då tycker jag iaf inte det är konstigt att du inte får den där "måbra-känslan".
Vet inte om mitt svammel hjälpte någonting alls, men svamlar gärna vidare om du vill!
Ridningen hade jag också velat ta upp igen men jag har inte råd.
men om jag utgår från tidigare så kommer rätt mycket automatiskt bara jag har tillräckligt med energi och tillräckligt lite ångest. Väldigt långt ifrån allt, men betydligt mer än nu. 
Jag tror också att det har med endorfinerna att göra på något sätt. Antingen att min kropp inte svarar på dem eller att den inte producerar tillräckligt av dem. När jag var hypomanisk 2018 kunde jag känna måbrakänslor efter jag tränat tillräckligt, men det var samtidigt extrem ångest om jag inte gjorde tillräckligt så jag vet inte om det var endorfiner jag kände av eller om tillräckligt med träning bara minskade ångesten så pass mycket att det kändes bra.
Jag har inte heller så mycket känslor längre, men jag vet inte om det är så jag är, om det beror på att jag är deprimerad eller om det är för att jag trängt bort alla känslor under så lång tid att det nu sker automatiskt. Arg är jag ofta, men det är på mig själv så det är inte samma arg som ”vanligt” arg.
Jag hade verkligen velat dansa för det verkar så kul! Men jag har så lite kroppskontroll och kan inte hänga med i farten så jag har gett upp. Jag har iofs aldrig dansat i grupp men jag tror inte att jag hade klarat det pga farten. Jag klarar inte ens att hänga med i långsam yoga
Den enda träningen jag har kunnat hålla vid liv tidigare är på min motionscykel för då kunde jag sitta och slöcykla på minsta motståndet och fippla med telefonen samtidigt, men nu har jag en annan cykel som är mycket trögare så nu blir det så jobbigt att jag får ångest av det.
Jag har fått en massa reklam om appar med träning och stretching, men alla kostar pengar. Jag funderar på om jag ska köpa någon om jag får mer ork någon gång för stretching mår jag faktiskt bättre av efteråt.
Mina djur behöver ju tränas men jag lyckas ändå inte trots att jag vill
Som det ser ut nu så tror jag inte att jag är lat för jag är så trött, men samtidigt så försöker jag ju knappt heller
Mer svammel
Angående yoga och stretching tycker att allt med Adriene på youtube är väldigt bra. Älskar hennes lugn och positivitet och att hunden Benji alltid är med på ett hörn.....Lite kort input bara, är för trött just nu för att skriva långt. Men om du skulle investera i en app, så skulle jag överväga en app för ångesthantering, iom ångesten tar så enormt mycket av din energi... Vet tyvärr inte vilka som är bra (och det varierar säkert från person till person vad som funkar), men det borde gå att fråga runt lite/läsa upp sig innan man väljer.
Stretching och yoga brukar jag hitta på youtube, kanske går att kombinera med ett larm/påminning på telefonen för att komma ihåg det? (Borde jag testa faktiskt!) Och dansa kan man även göra själv hemma, bara spela lite bra musik och röra sig till musiken, det behöver inte vara mera avancerad än så.
Min bästa vän är här och trots att vi inte alls har setts så mycket som jag hade velat så är min hjärna totalt grillad och funkar inte alls
Ja, det gör hon! Men det är jättejobbigt för jag får sådan fruktansvärd ångest när jag kommer hem och hjärnan inte kan tänka tillräckligt för att göra något annat än vara helt utlämnad åt ångesten för jag har inte tillräckligt med hjärnkapacitet att kunna distrahera mig på något sätt allsJag är säker på att din vän tycker om att umgås med dig ändå.
