Kan vi prata om mobbning?

Fast det är ju inte ok? Dvs när du skriver att det är fullt förståeligt så kan det ju uppfattas som att det också är ok? (vilket jag förstår att du såklart inte menar) Folk är ju ofta vuxna människor och måste kunna hantera olika situationer utan att bara gå på något slags instinkt. Det är ju trots allt antagligen inte nyttigt för deras egna barn att vara en mobbare heller.

Jag skulle nog inte vilja säga rakt av att jag tycker att de flesta föräldrar tar sina barns beteende i blint försvar, utan skulle säga att det är lite olika. Vissa föräldrar agerar ju helt normalt och försöker vara rättvisa, andra föräldrar kommer ju alltid att överdrivet gå på egna barnet och skälla.

Man måste ju, från skolans sida, kunna kräva ett moget och lösningsinriktat beteende av föräldrar helt enkelt tänker jag.
Bara för att någonting är förståeligt så betyder det inte att det är okej. Men man kan ändå förstå reaktionen. Och i blint försvar har jag väl heller inte påstått att dom flesta föräldrar tar sina barn men många har nog svårt att förstå innebörden av vad deras barn orsakar. Man vill ju gärna inte tro sånt om sina barn.

Det innebär inte att sådana föräldrar faktiskt tycker mobbing är okej eller något dom uppmuntrar. Jag tror att dom flesta sådana föräldrar också agerar när dom faktiskt förstår vad deras barn orsakar.
 
Senast ändrad:
Bara för att någonting är förståeligt så betyder det inte att det är okej. Men man kan ändå förstå reaktionen. Och i blint försvar har jag väl heller inte påstått att dom flesta föräldrar tar sina barn men många har nog svårt att förstå innebörden av vad deras barn orsakar. Man vill ju gärna inte tro sånt om sina barn.

Det innebär inte att sådana föräldrar faktiskt tycker mobbing är okej eller något dom uppmuntrar. Jag tror att dom flesta sådana föräldrar också agerar när dom faktiskt förstår vad deras barn orsakar.
Jo antagligen. I så fall är det ju nästan omöjligt att få ett barn att sluta mobba, om föräldrarna i historierna i tråden förstod och försökte, år efter år men ingen förändring skedde. Annars tänkte jag kanske att skolan såg det som förståeligt att de reagerar med förnekande och inte försöker komma vidare från den förståelsen för förälderns förnekande. (Jag har ju lite svårt att förstå den reaktionen, men har ju själv haft den typ av förälder som alltid är noga med andras barns välmående och att helst slippa skämmas över sitt egna barn. Det är mer den typen av förälder jag stött på tycker jag ändå.)

Någon som vet om det har varit några försök med psykologhjälp för mobbande barn?
 
Jag har mobbat, även om jag själv aldrig såg det så.

Jag gick i 6:an(?), vi var tre tjejer i klassen och tjafsade ofta. Det var ofta två av oss som var sura på den tredje (olika varje gång), jag själv var utanför flera gånger. Lärarna ville alltid att vi skulle komma överens eftersom vi bara var 3 tjejer och fick ofta extraraster för att bli vänner. Det hjälpte inte.

Något av dessa tjafs varade längre eller blev mer intensivt, jag vet faktiskt inte, men tjejen som blev utanför kände sig mobbad. Våra föräldrar var (är) vänner och pratade väl, sedan pratade mina föräldrar med mig och jag minns än idag hur ledsen jag blev av att de inte ens frågade om min sida. För min uppfattning var inte alls samma som tjejens (även om hennes naturligtvis ska respekteras).

Ett exempel var när tjejen frågade om hon fick följa med till en häst jag och den andra tjejen skötte, vi sa nej. Direkt blev vi dömda som elaka och taskiga, när vi bara följde vad ägaren hade sagt "jag vill inte ha något spring här, inga andra än ni ska vara i stallet".

Iaf så valde Tjejen att byta skola och trivdes jättebra där, vi hade kontakt efteråt, umgicks lite och är idag bekanta.

Allt är inte så himla enkelt jämt, eller svartvitt. Det finns nyanser, jag (som mobbare) mådde inte dåligt, hade inte dåligt självförtroende eller dåliga hemförhållanden. Jag kommer fortfarande ihåg en period då jag var utanför, kanske var jag mobbad då? Troligen inte, för jag upplevde det inte så.

Jag tror att om vi hade gått i en större klass med fler tjejer så hade det aldrig blivit som det blev.
 
Har du personliga erfarenheter?
Har du blivit mobbad?
Har du mobbat?
Vad startade det hela?
Hur tog det slut?
Vilka är dina bästa tips för att få det att sluta?

Ja helt enkelt, allt ovan och att annat och allt däremellan!

Mvh Miks
Jag har blivit mobbad/retad/utfryst/utanför större delen av grundskolan. Underlågstadiet var det en äldre flicka som brukade få med sig några andra som retades och liksom samlades runt mig. Hon kunde tom få med sig min kompis så den gick över på hennes sida. I mellanstadiet var jag mest utanför bara. På högstadiet vart jag utfryst och liksom uthängd av "vänner", i Sjuan var den en kille i nian som såg ut mig och varje gång han såg mig började han ropa glåpord. Jag var också lågt rankad som en "tönt". Jag skaffade mig så småningom andra vänner/annat umgänge. I gymnasiet gick det över helt (gick på internat på annan plats så ingen jag kände följde med). Sen har det varit lugnt.

Jag vet inte om jag mobbat, men vi var två stycken som hade samma vän och inte direkt gillade varandra. Det är inte omöjligt att den andra tjejen kände sig mobbad av mig, det är inte en period eller ett agerande jag är särskilt stolt över.

Vad som startade att jag blev utsatt vet jag inte, det var ju många olika. De som bara såg ut mig som ett lämpligt offer vet jag inte, kanske för att jag redan var lite ensam och utsatt. Utfrysningen började med att vi när vi började 7:an bytte klass och det var som att de jag då umgicks med ville bli av med mig. Jag var inte tillräckligt cool.
Mellan mig och tjejen som jag kanske mobbade så var det konkurrensen, dels om den kompisen men också om en annan kompis i ett annat sammanhang. Som vuxen inser man ju att mobbare oftast bara är osäkra och försöker hävda sin plats i hierarkin eller sammanhanget. Mellan henne och mig så släppte det såklart så fort vi inte behövde "nöta" på varandra. De som frös ut slutade ju när jag helt enkelt hittade annat umgänge. De mer rena mobbarna slutade när de byte skola eller "växte ur det hela".

Jag tror man behöver göra fler saker, hitta nya sammanhang för det mobbade barnet där det känner sig uppskattat och kan bygga sin självkänsla samtidigt som man även byter klass/skola. Jag tror man lägger sig till med massor av beteenden i samband med mobbingen även som den som är utsatt. Något som verkar kunna trigga andra att börja.

När jag började gymnasiet så kom ju jag från en ganska tuff högstadieskola och jag vet att jag vid något tillfälle satt med några och vi skulle samarbeta i något skolprojekt. Jag så liksom till att ge dom en "verbal örfil" direkt för att de skulle hålla sig på mattan. Men de såg bara helt förvirrade ut, vilket gjorde att jag liksom insåg att jag inte behövde ha den där attityden för att överleva där. Jag kunde "tagga ned" helt enkelt.

De beteende jag har med mig från min uppväxt tror jag både är att jag har en tendens att "hugga mot strupen" och att jag själv berättar allt som är fel på mig för att förekomma att andra ska komma med den kritiken. Så jag typ talar om att jag vet att jag inte är mycket värd, men att om någon försöker skada mig kommer jag att slita dom i stycken... Eh ja... härlig personlighet :D . Något annat jag bär med mig är den där ångesten när man ska delas upp i grupper (eller värre än värst dela upp sig själva i grupper :nailbiting:) eller när man är på kurs och ska sätta sig och äta, vilka man vågar sätta sig med, kommer jag bli accepterad osv.
 
Jag har blivit mobbad och även anklagats för att mobba. Det kom som en chock då minns jag, när anklagelsen kom. Jag säger än idag att jag har inte mobbat, men samtidigt känner jag att det kanske är även så att de som mobbade mig inte ansåg sig mobba?
 
Jo antagligen. I så fall är det ju nästan omöjligt att få ett barn att sluta mobba, om föräldrarna i historierna i tråden förstod och försökte, år efter år men ingen förändring skedde.
Jag tänker att det är väldigt lite man kan göra som förälder till ett mobbande barn. Mobbningen sker ju oftast på skolan där man som förälder inte är normalt.

Visst kan man som förälder på alla vis visa att det inte är okej att mobba andra barn om det framkommer att ens barn är del av en grupp som mobbar andra barn och sker mobbingen på nätet kan man begränsa barnets tillgång till internet. Men sen måste man släppa iväg sitt barn till skolan och då kan man inte kontrollera vad som händer utan då måste skolan vara där och skydda barnen så ingen blir utsatt för mobbing.

Jag tycker det är mycket fokus på föräldrarna i den här tråden, men skolan måste ta sitt ansvar varje dag och varje rast.
 
Jag tänker att det är väldigt lite man kan göra som förälder till ett mobbande barn. Mobbningen sker ju oftast på skolan där man som förälder inte är normalt.

Visst kan man som förälder på alla vis visa att det inte är okej att mobba andra barn om det framkommer att ens barn är del av en grupp som mobbar andra barn och sker mobbingen på nätet kan man begränsa barnets tillgång till internet. Men sen måste man släppa iväg sitt barn till skolan och då kan man inte kontrollera vad som händer utan då måste skolan vara där och skydda barnen så ingen blir utsatt för mobbing.

Jag tycker det är mycket fokus på föräldrarna i den här tråden, men skolan måste ta sitt ansvar varje dag och varje rast.

Det fetade..

Självklart måste skolan ta sitt ansvar. För egen del tycker jag inte dom verkar lyckas allt för ofta, men absolut. De ska markera och åtgärda.

DOCK kan vi inte komma ifrån grunden till problemet. Varför mobbar vissa barn? Jag för min del tror att en stor del av problemet ligger i hemsituationen. Hur föräldrar och andra anhöriga beter sig. Sen finns det säkert andra faktorer, kanske lika många som det finns mobbare. Och det finns barn som inte har det lätt hemma som tar ut det på andra barn i skolan. Men om inte mobbarens föräldrar engagerar sig i att deras unge ska sluta mobba så tror jag det är oerhört svårt att få till förändringar. Har föräldrarna inte förutsättningar att engagera sig i sitt barn så pass som krävs så tycker jag det är ett fall för att söka stöd i sin föräldraroll hos exempelvis socialtjänsten.

Om jag fick en peng varje gång jag hört "men nn som är en så go unge..." när sagda unge betedde sig om ett as (förlåt ordvalet med det var ärligt talat så det var).

Föräldrar är ytterst ansvariga för sina barn. Inte skolan. Skolan har också ett stort ansvar, men som förälder kan man inte lämpa över ansvaret att dom ska lösa situationen med deras mobbande unge.
 
Föräldrar är ytterst ansvariga för sina barn. Inte skolan. Skolan har också ett stort ansvar, men som förälder kan man inte lämpa över ansvaret att dom ska lösa situationen med deras mobbande unge.
Håller så med i detta! Skolan har absolut ett stort ansvar, men det har definitivt föräldrarna med. Vad är ursprunget till att mobbaren mobbar? Hur mår det mobbande barnet? Hur ser det ut hemma? Vilka värderingar har man lärt sitt barn? Tycker det är en skrämmande utveckling hur sällan föräldrar förväntas ta ansvar över sina barn.
 
Senast ändrad:
Jag tänker att det är väldigt lite man kan göra som förälder till ett mobbande barn. Mobbningen sker ju oftast på skolan där man som förälder inte är normalt.

Visst kan man som förälder på alla vis visa att det inte är okej att mobba andra barn om det framkommer att ens barn är del av en grupp som mobbar andra barn och sker mobbingen på nätet kan man begränsa barnets tillgång till internet. Men sen måste man släppa iväg sitt barn till skolan och då kan man inte kontrollera vad som händer utan då måste skolan vara där och skydda barnen så ingen blir utsatt för mobbing.

Jag tycker det är mycket fokus på föräldrarna i den här tråden, men skolan måste ta sitt ansvar varje dag och varje rast.
Hmm jag känner nog att man ska kunna prata om acceptabla beteenden med barn ändå. Men det är säkert olika från barn till barn. Vissa barn kan lyssna och förstå och ändra beteenden genom diskussioner om känslor eller vad det nu kan vara, de flesta barn och föräldrar jag mött verkar kunna reflektera tillsammans över vad som är snällt och inte. Men de kanske var udda. Jag känner nog inte att det vore läge att lämna det därhän som förälder eller prata lite någon gång och sedan tycka att det är skolans problem faktiskt (om inte annat för egna barnets hälsas skull).

I din sista rad låter det nästan som att det är en naturkatastrof som drabbar det mobbade barnet, som bara kan undvikas genom att någon är där och lägger en sköld över barnet. Att det liksom inte finns någonting som någon kan göra för att påverka mobbarens beteende, eller få hen att förstå eller känna medkänsla, utan de är helt enkelt skapta som mobbare, för livet? Alltid kommer någon annan vara i deras väg resten av livet och denne måste skyddas eller försvara sig helt enkelt?

Ur den synvinkeln så skulle tex utskällningarna min lärare gjorde, som fick dem/en att skämmas och byta perspektiv aldrig fungerat alls. Hon borde bara inte sagt något utan bett rastmormor och morfar att skydda? Eller förskolepersonal som fokuserar på empati och medkänsla, det är egentligen kört att lära barn sådant?
 
Senast ändrad:
Merparten av föräldrar jag ringt som har barn som betett sig ”som as” (bra ordval, tack @Linn-Nora) har varit vettiga. De har lyssnat, förfasats, sagt ”Jag ringer tillbaka till dig om en stund, jag måste prata med mitt barn”. När de ringt tillbaka har barnet oftast berättat en annan historia först. När föräldern pressat barnet har sanningen kommit fram. Tre barn har varit hemma hos oss tillsammans med sin förälder och bett om ursäkt. Med de barnen har det fungerat bättre.

En av föräldrarna reagerade väldigt annorlunda. Svaret blev ”Oh I’ve seen worse! Boys will be boys you know! What’s wrong with your kid? Why are they bullying him?” Jag brann av både två och tre gånger kan jag säga. Han svarar inte längre när jag ringer. Hans barn är ett av de värsta just nu.

Kontentan är alltså att många av föräldrarna vet inte att deras små gullefjun beter sig som as men kan hantera det när de får reda på det. Andra föräldrar hänvisar allt till skolan. Som pappan ovan sa ”What can I do about it. I’m not in school whit him!”

Mvh Miks
 
Merparten av föräldrar jag ringt som har barn som betett sig ”som as” (bra ordval, tack @Linn-Nora) har varit vettiga. De har lyssnat, förfasats, sagt ”Jag ringer tillbaka till dig om en stund, jag måste prata med mitt barn”. När de ringt tillbaka har barnet oftast berättat en annan historia först. När föräldern pressat barnet har sanningen kommit fram. Tre barn har varit hemma hos oss tillsammans med sin förälder och bett om ursäkt. Med de barnen har det fungerat bättre.

En av föräldrarna reagerade väldigt annorlunda. Svaret blev ”Oh I’ve seen worse! Boys will be boys you know! What’s wrong with your kid? Why are they bullying him?” Jag brann av både två och tre gånger kan jag säga. Han svarar inte längre när jag ringer. Hans barn är ett av de värsta just nu.

Kontentan är alltså att många av föräldrarna vet inte att deras små gullefjun beter sig som as men kan hantera det när de får reda på det. Andra föräldrar hänvisar allt till skolan. Som pappan ovan sa ”What can I do about it. I’m not in school whit him!”

Mvh Miks
Då hade jag polisanmält för trakasserier på studs!
 
En gång mobbad, alltid mobbad. Jag blev mobbad i mellanstadiet och högstadiet. Det var olika personer som mobbade. Sen blev jag mobbad på ett jobb. Det snackades skit om mig bakom min rygg. Jag förlorade jobbet för det tyckte chefen var det lättaste sättet att lösa problemet. Jag fick skadestånd för det men förlorade min hälsa och tilltron till människor. Jag vet att folk snackar skit om mig bakom min rygg nu med. Jag känner mig oönskad, defekt och det läggs skuld på mig. Hur jag än gör så är jag fel.
 
Det fetade..

Självklart måste skolan ta sitt ansvar. För egen del tycker jag inte dom verkar lyckas allt för ofta, men absolut. De ska markera och åtgärda.

DOCK kan vi inte komma ifrån grunden till problemet. Varför mobbar vissa barn? Jag för min del tror att en stor del av problemet ligger i hemsituationen. Hur föräldrar och andra anhöriga beter sig. Sen finns det säkert andra faktorer, kanske lika många som det finns mobbare. Och det finns barn som inte har det lätt hemma som tar ut det på andra barn i skolan. Men om inte mobbarens föräldrar engagerar sig i att deras unge ska sluta mobba så tror jag det är oerhört svårt att få till förändringar. Har föräldrarna inte förutsättningar att engagera sig i sitt barn så pass som krävs så tycker jag det är ett fall för att söka stöd i sin föräldraroll hos exempelvis socialtjänsten.

Om jag fick en peng varje gång jag hört "men nn som är en så go unge..." när sagda unge betedde sig om ett as (förlåt ordvalet med det var ärligt talat så det var).

Föräldrar är ytterst ansvariga för sina barn. Inte skolan. Skolan har också ett stort ansvar, men som förälder kan man inte lämpa över ansvaret att dom ska lösa situationen med deras mobbande unge.
Exakt, då tänker man väl, vilken tur, det är en go unge, det betyder god kontakt med föräldrarna och betyder att föräldrarna kan berätta för sin goa unge att det där inte var så snällt, det accepterar vi inte. Eller? Och andra alternativet, nej vi försöker men vi får ingen kontakt alls med barnet, det är hemskt, du skulle bara veta hur det är för syskonen. Så är det ju bup?
 
Jag har alltid blivit accepterad. Svåraste för mig var att jag "tvingades" ihop med en person som blev mobbad på typ mellanstadiet tror jag. Vi hade liknande intressen men jag umgicks liksom på dennes villkor och inte mina. Jättesvår sits för mig som alltid haft för mycket empati och omöjligt att säga nej. Det blev liksom umgänge på skuldkänslor. Tycker det är en hopplös baksida av det man mer direkt tänker på när man pratar mobbing.
 
Det fetade..

Självklart måste skolan ta sitt ansvar. För egen del tycker jag inte dom verkar lyckas allt för ofta, men absolut. De ska markera och åtgärda.

DOCK kan vi inte komma ifrån grunden till problemet. Varför mobbar vissa barn? Jag för min del tror att en stor del av problemet ligger i hemsituationen. Hur föräldrar och andra anhöriga beter sig. Sen finns det säkert andra faktorer, kanske lika många som det finns mobbare. Och det finns barn som inte har det lätt hemma som tar ut det på andra barn i skolan. Men om inte mobbarens föräldrar engagerar sig i att deras unge ska sluta mobba så tror jag det är oerhört svårt att få till förändringar. Har föräldrarna inte förutsättningar att engagera sig i sitt barn så pass som krävs så tycker jag det är ett fall för att söka stöd i sin föräldraroll hos exempelvis socialtjänsten.

Om jag fick en peng varje gång jag hört "men nn som är en så go unge..." när sagda unge betedde sig om ett as (förlåt ordvalet med det var ärligt talat så det var).

Föräldrar är ytterst ansvariga för sina barn. Inte skolan. Skolan har också ett stort ansvar, men som förälder kan man inte lämpa över ansvaret att dom ska lösa situationen med deras mobbande unge.
Det är ju ett fruktansvärt problem och förmodligen svårt att komma till bukt med. Varför är säkert av olika skäl.

En gammal barndomsvän till mig fick en väldigt allvarlig cancer området kring gommen typ. Hon fick opereras utomlands iom att svenska vården inte kunde. Sedan strålas etc etc. Det var fruktansvärt för henne, hennes dotter, familj mm. Man visste ju inte om hon skulle överleva ens. Dottern tror jag då gick i mellanstadiet. Då hade någon via anonyma konton på KIK och liknande skickat vidriga meddelanden till den här unga dottern. I vissa av dem så skrev de att de hoppades att hennes mamma skulle dö av cancern. Dottern ville inte att mamman skulle veta iom att mamman var sjuk och dottern ville skydda henne. När det iaf kom fram och man kunde veta vem som gjort det var vi många som hade förstått om man som mamma som dessutom var helt slut av sjukdom, behandlingar etc skulle bara bli förbannad och agera i affekt.
Men hon åkte dit och pratade med barnet och undrade hur barnet mådde, varför den gjort detta och verkligen fick ungen att fatta hur det denne skrivit påverkat dottern.
Ungen mådde tydligen väldigt dåligt själv utan att någon visste. Efter det kunde ungen få hjälp, bla på BUP och hemma. Och det hemska beteendet upphörde.

Nu är det väl inte en universallösning eller ngt för alla. Men i just det här fallet var det skönt att se att två barn som mått dåligt fick må bra igen.
 
Jag fick öknamnet ”hästkvinnan” av en lustigkurre i högstadiet. Fick även ett brev av en tjej där det stod att jag var ful och förtjänade att dö. Hon var dock inte på mig specifikt, utan mer alla ”töntar”. Slog en kille på käften bland annat. Sen blev hon LVU:ad, så det fanns ju betydande problematik bakom hennes beteende.

Men vi hade ett killgäng i klassen som var rent ut sagt vidriga. Främst 2 som var drivande, dom andra gjorde aldrig nånting men hade dom inte funnits där hade det ju inte funnits någon att sätta sig i respekt inför. Aldrig någonsin sa någon i den här gruppen ifrån heller. Osäkra, omogna tonårskillar helt enkelt. Vi var ett tjejgäng som fick spottloskor och tuggummi i håret, våra saker förstörda, blev kallade diverse öknamn, skrikna i ansiktet, knuffade och dragna i, inlåsta på toaletten (inte jag, men två av dom andra) blev medan dom hysteriskt roliga och charmiga pojkspolingarna stod utanför och brölade ”fucking Åmål!!!”

Har träffat flera av dom här killarna i vuxen ålder och det är lite ansträngt. Det är vanliga killar från övre medelklassfamiljer. Dom kanske skäms eller ångrar sig, lite oklart, men det spelar liksom ingen roll. Det var nånstans här som jag utvecklade något slags manshat, och det höll i sig en bra bit upp i åldern. Fanns ”tuffa tjejer” i klassen också men dom var aldrig vidriga på samma sätt som detta killgäng. Jag var livrädd för dom, även om jag ser nu i backspegeln att dom var rätt harmlösa och hemskt osäkra.
 
Det här var ju väldigt intressant.
(Det är flera röster och många verkar helt enkelt inte vetat om att de mobbade personer, vissa var rent av "snälla". Det antyder ju att det faktiskt visst går att hantera genom att prata med folk (som förälder och lärare) och få dem att förstå. Det är en på en av länkarna som till och med blev pratad med av kuratorn utan att koppla. Så de vuxna är nog väldigt diskreta och går som katten kring het gröt kanske? (vet att jag skulle nog haft väldigt svårt att säga något rakt ut och sakligt utan att antingen mumla i skägget eller rasa ut på ett sätt som skulle få de andra vuxna att försvara.)

"Hur är det möjligt att jag inte förstod vad jag gjorde?" En mobbare berättar sin historia – berätta du din! | Familj | svenska.yle.fi

Men när det gäller det andra mobbningsfallet jag var delaktig i, är det idag helt klart för mig att jag mobbade. Hur är det möjligt att jag inte förstod vad jag gjorde?

En enkel förklaring, som ändå är sann, är att jag var en i gänget, och att jag gjorde som alla andra och egentligen inte reflekterade.

Jag tror ingen av oss i min högstadieklass märkte att det alltid var samma elev som fick sig, men jag var hela tiden medveten om vilken plats i hierarkin som inte fick bli min.

Numera är jag själv lärare. Jag har under de år jag jobbat rett ut tiotals mobbningsfall och jag har på nära håll sett de mekanismer som gör det möjligt för mobbningen att fortgå.

Jag vet inte om lärarna i mitt högstadium såg vad som pågick, men jag vet att det varken fanns ordentliga verktyg eller strukturer för att förebygga och bekämpa mobbning.

Jag skulle kunna skriva mycket om hur tandlös skolan är när det gäller mobbning, för jag vet mycket och har många åsikter.

De två orsaker som är viktigast för alla att känna till är de dåliga verktygen och de obefintliga strukturerna.

För det första finns det ingen modell för att förebygga mobbning som behandlar fenomenet på ett sätt som får eleverna att förstå att de alla är potentiella mobbare.

Fenomenet mobbning beskrivs på ett sätt som gör gällande att mobbaren alltid är en ond person, en annan. En som inte är den elev som tar del av den förebyggande verksamheten.

De flesta mobbare jag har talat med har aldrig ens tänkt tanken att det de sysslar med kunde vara mobbning, för de själva kan ju bara inte vara mobbare.

"Det var inte henne det var fel på, det var jag som hade problem" - Mobbare berättar varför de mobbade | Familj | svenska.yle.fi

Diskussion om ämnet fick mig att tänka till, jag har aldrig känt mig som en mobbare. Jag var en såkallad vänelev i högstadiet som hjälpte lärarna hålla extra koll bland eleverna så ingen skulle bli mobbad.

Jag såg mig själv lite som en vardagshjälte som sade till om det var någon man märkte att blev extra utsatt. Jag har aldrig mobbat i bemärkelsen att säga fula eller elaka saker om eller åt någon, men kan tydligt minnas att det fanns de som man mer eller mindre frös ut.
 
Senast ändrad:
Problemet börjar ju redan tidigare. Hos mobbaren. Jag vågar påstå att mobbare generellt mår asdåligt. De har dålig självkänsla och kompenserar ofta med självförtroende. Att straffa den fungerar nog oftast ganska dåligt.

Så egentligen finns i teorin en superenkel lösning: fixa självkänslan hos alla barn redan från 3-4årsåldern.

I praktiken är det himla svårt och oftast omöjligt.

Det bästa är väl kanske att försöka separera och spränga klickar. Som lärare vara uppmärksam och ordna in i fungerande smågrupper hela tiden.
 
Problemet börjar ju redan tidigare. Hos mobbaren. Jag vågar påstå att mobbare generellt mår asdåligt. De har dålig självkänsla och kompenserar ofta med självförtroende. Att straffa den fungerar nog oftast ganska dåligt.

Så egentligen finns i teorin en superenkel lösning: fixa självkänslan hos alla barn redan från 3-4årsåldern.

I praktiken är det himla svårt och oftast omöjligt.

Det bästa är väl kanske att försöka separera och spränga klickar. Som lärare vara uppmärksam och ordna in i fungerande smågrupper hela tiden.
Vet inte, ibland sägs det ju annorlunda

– Det finns en myt om att de som mobbar mår själva dåligt. Men den hemska sanningen är att mobbare ofta mår bra. Mobbningen skänker mobbaren en trygg plats i gruppen, en hög position och en maktkänsla, berättar skolpsykologen John Kaneko.

Jag var mobbaren 10 april 2018 kl 11.04 - Tendens – kortdokumentärer | Sveriges Radio

Fast andra håller med
Why do People Bully? The Scientific Reasons - Ditch the Label

Oavsett så verkar det klart värt att ta tag i det även för den mobbarens skull.
 

Liknande trådar

Kropp & Själ Kan inte sova utan ligger och snurrar i sängen och funderar på något som psykoterapeuten sa till mig i dag. Jag ska besluta mig. För...
2
Svar
21
· Visningar
1 381
Senast: tuaphua
·
Relationer Hejhopp. Bönar och ber efter nått svar från någon klok människa med lite livs erfarenhet. Har visserligen lite själv betoning på lite...
2 3
Svar
52
· Visningar
3 754
Senast: Mabuse
·
Kläder & Bli fin Jag har funderat mycket på vad min sambo ska få i julklapp. Han ligger troligtvis någonstans på autismspektrat och får sensory issues av...
Svar
12
· Visningar
1 266
Senast: Sassy
·
Skola & Jobb Hej, jag har varit arbetslös nu ett bra tag och känner mig värdelös som aldrig får nåt riktigt jobb. För 3 år sen läste ja till...
3 4 5
Svar
91
· Visningar
5 420
Senast: escodobe
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Burkfisk
Tillbaka
Upp