Kass självkänsla

[Novisis]

Har mer eller mindre alltid haft dålig självkänsla, framförallt i vuxen ålder. Nu som snart 50 år fyllda är den sämre än sämst. Förklimakteriet? Självförtroendet är bra, men jag tvivlar på om jag är omtyckt och undrar hur folk ser på mig. Ältar saker jag sagt och gjort och tror att folk dömer mig och tycker att jag är falsk och hemsk. Typ. Vad gör man?

 

[tanten]

Vad man gör?
Man kämpar på. Och om man har råd söker man hjälp.

Terapeuter, psykologer, kuratorer etc finns inte tillräckligt i vården så oftast får man betala själv.
I min kommun klarar de inte ens att tillsätta tjänsterna.

 

[cassiopeja]

Om man som jag inte har råd med terapi så finns det (som vanligt) en del självhjälpstips. Då får man vara lite ihärdig... Jag har ägnat mig åt några och tycker att de har gjort mitt förhållande till mig själv lite bättre, men jag är inte helt i mål än.
I grova drag är det här de områden jag har hittat som är viktiga att arbeta med:
- Självmedkänsla
- Antiperfektionism
- Fysisk omtanke
- "Rätt" relationer

Jag försöker lägga upp arbetet lite som ett projekt (för att det funkar bäst för mig) och definierar VAD det är jag vill uppnå, VARFÖR jag vill lägga ner tid och möda på att arbeta med mig själv, HUR jag kan nå dit (tydliga steg och delmål), NÄR jag ska göra det, och vilka FALLGROPAR jag kan råka ut för och hur jag i så fall ska hantera dem. Här gäller det att verkligen rannsaka mig själv och känna mina egna "demoner" och försvar som kan sätta in när det börjar bli jobbigt och vara beredd på hur jag ska bemöta motgångarna som tveklöst kommer att dyka upp.

SJÄLVMEDKÄNSLA
Jag har läst flera böcker, gått webkurser och även IRL-kurser. Det finns en del övningar i att träna upp sin egen självmedkänsla och bemöta/hantera sin inre kritiker som jag tycker har gett bra resultat för mig. För en person som jag, som tidigare har haft en väldigt elak inre dialog till mig själv, så har det krävts en hel del övning för att ändra på den och lära in ett nytt sätt att tänka och reagera på. Men min relation till mig själv har blivit SÅ mycket bättre efter övningar i självmedkänsla.

ANTIPERFEKTIONISM
Om man lider av perfektionism och har för höga krav på sig själv och sitt liv är det här en viktig punkt att arbeta med. Som jag har förstått det är perfektionism en del av ångest-familjen och kan vara rätt tufft att adressera. Själv har jag inte haft någon allvarligare perfektionism att arbeta med utan arbetet med självmedkänsla och ett medvetet fokus på att vara "antiperfekt" och hur jag hanterar att göra fel har räckt långt för mig.

FYSISK OMTANKE
Här räknar jag in att göra gott för sig själv och ta hand om sin kropp. Och då är det viktigt att nämna att det inte handlar om att "unna sig" alkohol, socker, överätning, överträning eller andra såna ångestdämpande handlingar, utan att verkligen lägga manken till att ge sig själv och sin kropp det bästa den behöver i form av näringsrik mat och hälsosam uppbyggande rörelse. Att visa omtanke om sig själv och sin kropp "som om man älskade den" är en handling som förhoppningsvis leder till att det blir lättare att uppskatta sig själv och sitt värde.

RÄTT RELATIONER
Man behöver ha relationer där man känner sig trygg, inkluderad, sedd och uppskattad för den man är. Om man har en omgivning som hela tiden är kritisk och nedvärderande kan inte jag se att det är möjligt att känna något större egenvärde oavsett hur mycket man tränar på självmedkänsla och de andra punkterna. Det kan bli nödvändigt att skilja sig, säga upp sig, bryta kontakten eller på något annat sätt ändra förutsättningarna för att kunna odla sin självkänsla.

 

[saltakatten]

Har inte så mycket klokt att komma med, förutom detta: försök att skita i vad folk tycker! Kram

 

[Skrottiskrott]

Här är en till. Måste ändå säga att det är en liten tröst för mig att jag inte är ensam, jag brukar skämmas över att jag är 37 åt och "fortfarande" har så dålig självkänsla. Men när jag tänker på att fler har det känns det mer okej.

Jag kör på och fungerar fullt ut i ett mycket socialt yrke, men inombords frågar jag mig konstant hur alla uppfattar mig. Livrädd för att vara jobbig, för mycket, för mesig, uppfattas som en besserwisser osv... En dålig självkänsla som även blivit social ångest, fast jag undviker inte situationer utan lever med att älta, älta och älta allt jag säger och gör — både inför och efter sociala situationer.

Förstår var det kommer ifrån i mitt fall och har gått i terapi flera omgångar, men det har inte hjälpt alls. Avskyr KBT, har ändå gett det flera chanser och jag är envis och ambitiös, gör inget halvdant. Det har ändå inte gett resultat. Avskyr också att öppna upp mig för en främling som jag inte känner att det klickar riktigt med.

Så jag har väl inga superbra tips, men försöker mer att acceptera att jag är såhär och försöker inte att fixa det så himla mycket som jag har försökt genom åren. För mig blir det bara en jobbig kamp. Bara acceptera att sån här är jag, ok jag har dålig självkänsla... Och sedan gör jag saker ändå. Tvingar mig att träffa folk, håller i stora möten, gör grejer som jag tycker är skitläskiga. Försöker se på saker och ting med humor när det känns som att jag gjort eller sagt något dumt... Ser mig själv som huvudkaraktären i en komedi. Det kanske låter dumt men för mig kan det kännas skönt.

Men med det sagt, vill ändå tipsa om mindfulness med fokus på självmedkänsla. Finns flera bra i appen Mindfulness. Det finns även en äldre app som var ett forskningsprojekt, den heter Compassion lifestyle och innehåller guidad mental träning för att stärka självkänslan och självmedkänslan. Sedan älskar jag Björn Natthikos meditationer, de finns helt gratis i Mindfulness-appen, trot de finns gratis på flera ställen (typ Spotify?) för hans önskan innan han gick bort var att de skulle vara tillgängliga för alla. Har man inte sysslat med mindfulness innan kanske man kan undra hur det kan hjälpa självkänslan... Men det är fantastiskt att komma i kontakt med ens egen inre värld. Det kan faktiskt hjälpa en hel del. Nu blev jag påmind själv om att försöka meditera lite oftare, för det är som med konditionsträning, det är en färskvara.

 

[Midsommarblomster]

Jag har läst mycket de senaste åren. Om psykologi, förhållningssätt och resiliens. Många böcker senare har jag börjat förstå att den jag är inte är skrivet i sten, och jag börjar också förstå hur mycket min egen självuppfattning har hämmat mig i livet. Att jag har begränsat mig själv. Det är en otrolig frihet att förstå att jag inte måste vara hon med ångest, den röriga i familjen, den sköra eller vad jag nu har definierat mig som. Jag är fri och kapabel att välja en annan väg och samtidigt ha just de förutsättningarna som jag har. Jag har också börjat förstå och uppleva kopplingen mellan fysisk och mental träning. Att det ena främjar det andra.

Det är ju svårt att veta varför du känner som du gör, och vad du behöver, så mitt råd är baserat på högst anekdotisk bevisföring men – läs. Om du inte redan gör det. Plocka upp en bok om hjärnan som verkar lockande, kanske en just om självkänsla, och se om det väcker något i dig. Om det gör det, läs en till, och landa mjukt i att det är en långsam och komplex process att ändra sina tankemönster. Men det går.

För mig började det helt otippat med ”The subtle art of not giving a fuck” som jag fick för mig att läsa under en period när jag hade elaka kollegor och trodde att det skulle vara en handbok i att sluta bry sig om vad andra tycker. Det var det inte riktigt, utan en rätt grabbig käftsmäll om att vakna upp ur mitt eget pity party och ta ansvar för mitt eget liv. Det väckte något i mig, för fram tills dess hade jag enbart omgivits av silkesvantar och aldrig hållits tills svars. Helt otippat som sagt men den boken blev starten på min egen resa som jag är mitt i just nu och jag har aldrig mått bättre. (Och jag vet inte om just den boken är den bästa jag läst, eller sanna, men just där och då gjorde den något som satte igång nåt…)

 

[Grazing]

Har mer eller mindre alltid haft dålig självkänsla, framförallt i vuxen ålder. Nu som snart 50 år fyllda är den sämre än sämst. Förklimakteriet? Självförtroendet är bra, men jag tvivlar på om jag är omtyckt och undrar hur folk ser på mig. Ältar saker jag sagt och gjort och tror att folk dömer mig och tycker att jag är falsk och hemsk. Typ. Vad gör man?

Ältandet är en stor bov i dramat. Lättare sagt än gjort med försök sluta älta allting. Skulle rekommendera någon att gå och prata med om det och om att leva mera i nuet och inte tänka på vad som sagt och gjorts eller vad någon tänker om en.

 

[Midsommarblomster]

Ältandet är en stor bov i dramat. Lättare sagt än gjort med försök sluta älta allting. Skulle rekommendera någon att gå och prata med om det och om att leva mera i nuet och inte tänka på vad som sagt och gjorts eller vad någon tänker om en.

En kollega till mig pratade faktiskt om en bok som heter just ”Sluta älta och grubbla” på en lunch förra veckan. Fnissade lite åt titeln och hans nakna sätt att dela med sig av att han känt behovet att läsa den. Men blev lite nyfiken ändå!

 

[Novisis]

Tack för era svar och för att ni delar med er! Jag ska läsa det ni skrivit om och om igen och följa era råd. Tack!

 

[TinyWiny]

Sluta ta dig själv för given. Sluta behandla dig själv som en gammal värdelös hålig socka och börja ta hand om huvudpersonen i ditt liv.

Se vilken fantastisk kropp du har som har tagit dig hit. Som kanske är trasig och sliten ibland eller alltid men som ändå dag efter dag ställer upp så bra den bara kan. Den har fått utstå mycket både från andra men också från dig själv. Sluta behandla dig själv illa och se vilken fantastisk människa du är. Ta hand om dig och behandla aldrig dig själv sämre än din bästa vän. Varje gång du tänker eller säger något negativt om dig själv så stanna upp och fråga dig själv om du verkligen hade sagt så till din bästa vän. Om inte, säg inte så om/till dig själv.

Många säger tex "dumma xx" om de har ont någonstans istället för att fundera över vad som behöver göras, kanske ändras för att den kroppsdelen ska bli glad igen. För inte säger du till din bästa vän att hen är dum om hen lider. Du tar självklart hand om hen och försöker hjälpa hen att läka eller iallafall må så bra den kan och du är din bästa vän.

När du ser dig själv och behandlar dig själv som du faktiskt är värd kommer väldigt mycket med på köpet. Både fysiskt och psykiskt.