Klassåterträff ?

[Blimblom]

Hade vart kul att gå om det gällde låg och mellanstadiet.
Högstadiet tveksamt, där var jag utfryst. Men hade kaanske gått ändå pga nyfikenhet.
Gymnasiet hade vart skitkul! Gillade verkligen min klass där

 

[TheRedLightning]

Någon som varit på en klassåterträff ? Hur var det ?

Jag har varit på klassåterträff för högstadiet. Det var inte bara min klass utan alla i samma årskurs. Jag valde att gå dit bara för att jag kunde, även om det innebar att träffa mina gamla mobbare.
Det var riktigt intressant, de vågade inte ens se på mig eller ens hälsa, och jag bara log och njöt inombords. För jag hade blivit starkare och att de troligen skämdes.
Sen var det kul att träffa de andra klasskompisarna, riktigt roligt. Har fortfarande kontakten med några via sociala medier. Kanske borde försöka träffas dom någon dag igen.

 

[avslutat medlemskap]

Den ena gången ställdes en mobbare mot väggen - rätt så obehagligt.

Någonting jag garanterat skulle gjort med 2 stycken som förstörde hela min skolgång om vi träffats på en klassfest. Nu har det inte varit nån återträff men jag har sett dom på fejjan och dom verkar lika blåsta som jag minns dom och den ena är fortfarande fet och dryg och ganska tom i bollen.

 

[Zoya]

Blev inbjuden en gång (för typ 10 år sedan) till återträff för min mellanstadieklass men gick aldrig dit. Kände inte att jag hade något som helst förbehåll av att träffa människor jag inte tänkt en sekund på sedan vi splittrades.

 

[Kiwifrukt]

Grundskoleklassen hade en återträff tio år efter. Jag gick inte. Ville inte umgås med dem då och vill verkligen inte träffa dem igen. Har två personer jag står ut med, och dem träffar jag gärna vid något annat tillfälle.

Gymnasiet är inte tio år sen än, men dem skulle jag hellre träffa i så fall. Men det är inte många som är kvar i stan längre. I klassen från nian är väl i princip 90% kvar hemma i byn.

 

[gul_zebra]

Jag insåg i samband med klassträffen 10 år efter 9an hur utfryst jag varit i alla år. Mest för att jag fick höra om klassträffens existens ett år senare

10 år efter gymnasiet var jag kluven till (jag blev utslängd några månader före studenten och visste således inte om jag öht var välkommen) men skolan schabblade bort inbjudan till min klass helt och hållet och folk fick veta om träffen i sista sekunden... Tror typ 3 pers gick bara. Så jävla klantigt De verkar ha haft kul dock!

 

[Raderad medlem 68338]

Någonting jag garanterat skulle gjort med 2 stycken som förstörde hela min skolgång om vi träffats på en klassfest. Nu har det inte varit nån återträff men jag har sett dom på fejjan och dom verkar lika blåsta som jag minns dom och den ena är fortfarande fet och dryg och ganska tom i bollen.

En vän till mig mobbades gravt under hela sin skoltid i en småstad. Både fysiskt och psykiskt.
Som vuxen har hen ”lyckats”. Hen driver redan som 30-åring två framgångsrika företag med flera anställda, jobbar också inom framstående positioner inom flera yrkesområden. Hen tjänar bra, reser mycket, har en stor lägenhet i attraktivt läge i Sthlm, äger lyxiga bilar ( betalat utan lån). Vidare har hen ett mycket rikt socialt liv, samt är lyckligt gift med en fantastisk partner. Kort sagt hen har enligt mallen ”lyckats”.
Det fantastiska är att denna människa går på återträffen, inte för att bevisa för ngn allt ovanstående utan hen går bara dit och är trevlig! Utan hävdelsebehov och utan vilja att ”hämnas”. Hen hade naturligtvis kunnat åka dit i sin maserati sportbil och ”skrivit alla på näsan”. Är så grymt imponerad av hen inte gjorde detta! Så stort gjort!

 

[avslutat medlemskap]

En vän till mig mobbades gravt under hela sin skoltid i en småstad. Både fysiskt och psykiskt.
Som vuxen har hen ”lyckats”. Hen driver redan som 30-åring två framgångsrika företag med flera anställda, jobbar också inom framstående positioner inom flera yrkesområden. Hen tjänar bra, reser mycket, har en stor lägenhet i attraktivt läge i Sthlm, äger lyxiga bilar ( betalat utan lån). Vidare har hen ett mycket rikt socialt liv, samt är lyckligt gift med en fantastisk partner. Kort sagt hen har enligt mallen ”lyckats”.
Det fantastiska är att denna människa går på återträffen, inte för att bevisa för ngn allt ovanstående utan hen går bara dit och är trevlig! Utan hävdelsebehov och utan vilja att ”hämnas”. Hen hade naturligtvis kunnat åka dit i sin maserati sportbil och ”skrivit alla på näsan”. Är så grymt imponerad av hen inte gjorde detta! Så stort gjort!

Ja verkligen, jag har gjort det mina fd. plågoandar bara kunnat drömma om och både jobbat i och besökt ställen där inte många haft access samt att jag haft och har ett rikt liv utan att trampa på andra. Beter man sig inte som ett rövhål så ser universum till att man har flyt och jag brukar alltid säga att karma funkar åt båda håll. Jag har aldrig haft behov av en Porsche eller senaste modet, jag trivs med min gamla Volvo 850 och i mina jobbarkläder, dessutom behöver jag inte bevisa för någon vilken kunskap jag besitter genom att försöka vara nåt jag inte är.

 

[Inte_Ung]

Jag har åkt på de klassträffar som jag har kunnat. Mitt liv har varit litet hektiskt emellanåt. Och jag har haft skitkul alla gånger. Visserligen så var jag mobbad i högstadiet men de värsta kom inte. De andra och jag mådde bra av att lägga det där bakom oss och se att vi hade vuxit upp till helt fungerade och civiliserade människor. De var alla tämligen normala medan jag mest var lika vild och märklig som vanligt. Men nu så kunde de uppskatta det i stället för att bli rädda för det annorlunda. De uppskattade verkligen att jag kom och det kan jag bjuda på.

 

[Raderad medlem 6459]

Nu har det inte varit nån återträff men jag har sett dom på fejjan och dom verkar lika blåsta som jag minns dom och den ena är fortfarande fet och dryg och ganska tom i bollen.

Det är inget fel i att vara fet.

 

[Squie]

Jag gick på återträffen från 9:an o "gjorde upp" med mina mobbare o andra som inte var så schyssta. Gick väldigt bra...om man säger så.

 

[athena_arabians]

En vän till mig mobbades gravt under hela sin skoltid i en småstad. Både fysiskt och psykiskt.
Som vuxen har hen ”lyckats”. Hen driver redan som 30-åring två framgångsrika företag med flera anställda, jobbar också inom framstående positioner inom flera yrkesområden. Hen tjänar bra, reser mycket, har en stor lägenhet i attraktivt läge i Sthlm, äger lyxiga bilar ( betalat utan lån). Vidare har hen ett mycket rikt socialt liv, samt är lyckligt gift med en fantastisk partner. Kort sagt hen har enligt mallen ”lyckats”.
Det fantastiska är att denna människa går på återträffen, inte för att bevisa för ngn allt ovanstående utan hen går bara dit och är trevlig! Utan hävdelsebehov och utan vilja att ”hämnas”. Hen hade naturligtvis kunnat åka dit i sin maserati sportbil och ”skrivit alla på näsan”. Är så grymt imponerad av hen inte gjorde detta! Så stort gjort!

Instämmer. Jag har som sagt ingen lust att gå på en återförening av åk 9 men skulle jag gå vore det inte för någon revansch eller så. Det vore dels att (fortfarande) ge dem makt över mig och dels inte ett sätt som jag vill leva mitt liv på. Sedan är jag ju karriärmässigt ganska misslyckad

Jag träffade faktiskt en av plågoandarna på en kvartersfest i somras. Att se honom med vuxna och en aning mer analytiska ögon var intressant. Om vi säger så här, hans språk och kroppsspråk visade inget av mobbare/översittare utan nästan tvärtom, han verkade snarast osäker. Jag kan tillägga att jag var absolut inte konfrontativ och definitivt lätt salongsberusad (den riktiga berusningen kom senare ).

 

[Singoalla]

Det beror på om det var högstadiet eller gymnasiet. Är det högstadieklassen så hade jag inte gått, vi har ingenting gemensamt och det är en tid jag helst vill glömma. Gymnasieklassen vore dock trevlig att träffa, det är en tid jag minns med värme

 

[avslutat medlemskap]

Det är inget fel i att vara fet.

Nej men fet, dryg, elak och korkad är en oslagbar kombination, då kommer man liksom inte längre i utvecklingen.

Apropå fet så, jo det är fel ur den synpunkten att det sliter på kroppen och man har lättare att dra på sig div. sk. "vällevnadssjukdomar" men jag är inte alls främmande för att fetma kan ha andra orsaker än att man inte bryr sig och dessutom dissar jag absolut inga människor pga. hur dom ser ut, jag är ju inte så snygg själv,,,,,

 

[lytesout95]

Jag tog på mig att arrangera en återträff för de jag gått 1-9 med efter att jag varit i kontakt med eller träffat några som tyckte att idén var bra.
Antalet som öht svarade på inbjudan var ungefär 1/3 och det var ungefär så många som faktiskt dök upp. Vi som var där hade jättetrevligt i alla fall, så jag tycker att det var värt besväret.

Jag skulle även kunna tänka mig att träffa de jag gått gymnasiet med, men där har ingen tagit på sig att arrangera.

Jag kommer från glesbygd där jag tror att de flesta haft en bra/hygglig skolgång.

 

[Dressyrtjejen_97]

Det var en "5 år efter 9an" som lärarna (?) hade styrt upp hörde jag. Av givna skäl gick jag inte, ville inte se packet igen.

 

[Oldie]

Vi hade en reunion och det var skitkul fast vi var en sammansvetsad klass. Samma från 1:an till 9;an.
De enda som inte kom var de som gått bort.
Vår var 40 år efter vi slutade 9:an och det är några år sen nu, nästa gång blir 50 år efter ...

 

[Bri]

Nej, mig veterligen har det inte arrangerats något sådant. Vem brukar hålla i det, är det någon i klassen som tar initiativ?

 

[SaraMara]

Någon som varit på en klassåterträff ? Hur var det ?

Jag hade gärna gått på återträff med framför allt högstadiet där vi var en helt fantastisk klass med underbar gemenskap. Umgicks i stora gäng och varje dag var som en lekstuga.

Gymnasiet var splittrat för mig pga utbytesår osv så ingen direkt klasskänsla. Trevliga typer men ingen gemenskap. Dem jag umgicks med är fortfarande några av mina bästa vänner dock.

Vad gäller högstadiet har jag vänner än idag som varit med från den tiden (och längre tillbaka) och en återträff så här 20 år senare hade varit kul men jobbig. Under en tid sågs vi bara på begravningar så vore fint att träffas och få prata under trevligare omständigheter, även om det definitivt skulle bli tårfyllt.

 

[Qelina]

Jag har varit på en återträff men då var det för att fira att gymnasiet jag gick på hade funnits i 10 eller så. Alla var bjudna för det var en liten skola, en klass i varje årskurs och runt 50-60 elever totalt på hela skolan varje år och typ 9 lärare. Alla var sammansvetsade och det var mycket socialt. Problemet var bara det att när jag gick till återträffen så var jag väldigt sjuk i min anorexi men jag tänkte att ingen skulle fatta det eftersom jag inte själv såg hur jag såg ut och tänkte att ingen annan heller skulle se det men riktigt så blev det ju inte. Min psykologilärare konfronterade mig till och med och jag hatade sättet alla tittade på mig och skämdes enormt.

Jag hatar att se folks reaktioner på min sjukdom och jag hatar att jag är så himla misslyckad och att det syns så väl. Jag är liksom 30 år och har inget förhållande, varit sjukskriven sen gymnasiet, har få vänner, inget jobb, har inte gjort några spännande backpacker resor eller fått barn eller har någon utbildning. Psykisk sjukdom är ju inget man heller vill skylta med, vissa av mina problem går ju att dölja men det är så himla svårt med anorexi, vill ju inte se sjuk ut, hatar det.

När det var återträff för klassen jag gick i i 1-5 gick jag inte, mycket av den anledningen att jag inte ville upprepa gymnasiehändelsen, för att jag var för deprimerad för att orka och faktiskt inte såg någon mening med att träffa dom jag gick med.

År 6-7 var jag sjukt mobbad och hatade skolan och vill definitivt inte träffa dom människorna igen, vi är vuxna nu och jag antar och hoppas att dom växt upp men jag ser ingen mening med att utsätta mig för det.

Även gymnasiet är jag osäker på, dom jag hade som väldigt nära vänner som var mitt lilla "gäng" har alla slutat höra av sig, dom svarade inte när jag försökte få kontakt så det slutade jag med och dom slutade umgås med mig fast jag vet att dom andra träffas men jag får inte vara med. Mycket pga att dom inte orkade ha en sjuk kompis vilket gör mig ledsen för jag är ju så mycket mer än mina diagnoser, jag är ju jag och jag orkar inte allt och har svårt för vissa saker men en gång i tiden måste dom väl ha tyckt om mig och då känns det så konstigt och sorgligt att bli utesluten ur en väldigt tight grupp och jag är så besviken och ledsen och lite arg att jag inte ens vet om jag skulle vilja gå och ta en fika med dom, vill inte ens se dom eller hälsa på dom på stan, på den nivån är det.