- Svar: 31
- Visningar: 2 859
När jag var 45+ så började jag läsa på om klimakteriet och försökte sätta mig in i det, eftersom jag tänkte att jag började närma mig. Läste böcker, googlade, lyssnade på poddar och försökte insupa så mycket information som möjligt.
Jag tycker om att vara förberedd.
Och det var väl bra.
Men jag tror faktiskt inte att jag fattade eller insåg vad det här med klimakteriet verkligen är. Jag kunde inte det, hade inte förmågan.
Jag kunde inte relatera. Alls. Det låg så långt utanför min världsbild. Det var som om någon pratade om att jag skulle komma att uppleva putrifnorken. Det var liksom omöjligt att föreställa mig ens vad det kunde vara. Även om jag var påläst.
Tänkte att “ja, klimakteriet innebär väl att man slutar ha mens och det vore ju skönt!” Jag har ju sett att några kvinnor svettas också, men eftersom jag alltid har varit så förbannat frusen av mig så har jag inte riktigt kunnat relatera eller föreställa mig det. Har därför viftat bort det som att det troligtvis inte kommer drabba mig. Har även läst om kvinnor som beskriver humörsvängningar och personlighetsförändringar så att “de inte känner igen sig själva”, och jag har nästan rynkat lite på näsan då. Humöret styr man ju själv över, det handlar ju bara om att behärska sig och tänka positivt. Och vaddå inte känna igen sig själv? Ta er samman, för sjutton!
(ack så naiv och okunnig jag var!...)
Nej, jag kunde verkligen inte relatera alls.
Så jag har bara tagit in den information som säger att en del personer går igenom klimakteriet utan att det knappt märks. Tänkte av nån underlig anledning att “jomen så blir det nog för mig!” och sen har jag inte tänkt mer på saken.
Vilket innebär att allting - trots att jag läste på så duktigt - kommer som en total chock nu.
Jag vet faktiskt inte om jag hade kunnat vara så mycket mer förberedd. Jag kunde inte föreställa mig nånting annat än att kroppen funkar som jag är van vid och att jag alltid kommer att fortsätta vara så som jag har känt mig själv. Det fanns ingenting annat i min hjärnas världsbild - TROTS att jag har varit utbränd och vet hur man kan förändras både fysiskt och psykiskt…
Men dels har jag börjat uppleva förändringarna själv nu och fått “äran” att utvidga min världsbild och min förståelse väldigt handfast (det behövs verkligen inga tester för min del - det går inte att ta miste på vad som händer!!!
), och dels så sitter jag lite och gapar när jag läser kvinnohjärnforskaren Lisa Mosconis intressanta bok “The Menopause Brain” (tack för den! 
) om vad som verkligen sker i kroppen.
Alltså till och med HJÄRNAN förändras helt i klimakteriet och måste byggas om!
Östrogen kan passera blod-hjärnbarriären och XX-hjärnan är full av östrogenreceptorer (precis som en XY-hjärna är full av testosteronreceptorer), vilket visar på att östrogen spelar en betydande roll i styrningen av hjärnan. Och från att hjärnan har “gått” på östrogen i stor utsträckning, så försvinner östrogenet i klimakteriet och hjärnan står plötsligt lite övergiven och rådvill och går lite bananas ett tag, innan den bygger om sig och hittar en ny balans. De har gjort brainscans som visar att aktiviteten i olika delar av hjärnan verkligen förändras under klimakteriet (delar av hjärnan “släcks ner” och hjärnaktiviteten minskar drastiskt, för att sedan “återuppstå” på ett nytt sätt efter menopaus). Och förändras hjärnan så förändras signalsubstansnivåer, hormonnivåer, kroppsfunktioner, psyke och, ja, allt.
Jag ska alltså byggas om till en ny person, typ.
Liknande som att puberteten byggde om mig från ett barn till en (slutligen) vuxen, självständig, fertil kvinna, så ska jag nu byggas om igen. Till exakt vad är mig fortfarande okänt. (Tyvärr är det ju till något som vårt samhälle ser ner på, men det är en annan fråga)
När det i boken listas alla symptom som klimakteriet kan ge så blir jag mörkrädd på riktigt, för nu kan jag plötsligt relatera. Om jag trodde att jag hade klimakteriesymptom tidigare i livet, så var det INGENTING mot vad som nu har börjat ske. Jag vet att det finns de som bara glider igenom. Men så funkar inte min kropp. Min kropp är en dramaqueen av gigantiska mått, så om jag ska vara realistisk i mina förväntningar så kommer den nog köra sitt specialrejs med detta också.
När det dessutom nämns att puberteten har en del gemensamt med klimakteriet, fast puberteten ofta är lindrigare och klimakteriet värre, så blir jag skräckslagen. Det var knappt jag kom ur min pubertet med livet i behåll. Puberteten gav mig 11 års depression, inklusive självmordsförsök, självskadebeteende, social fobi, panikångestattacker och lindriga ätstörningar. Och nu säger de att det ska bli VÄRRE!!!!!! Jag ser ju inte att det finns nån framtid för mig då…
Men efter att ha panikat i ett drygt halvår över de jättejobbiga och handikappande symptom jag har fått hittills, så börjar jag nu sakta landa i det som sker.
Jag har bestämt mig för att jag tänker försöka ändra mitt förhållningssätt till alltihop, om jag kan. Välkomna förändringarna (trots att det är svårt!!). Acceptera att jag måste ge upp vissa saker. Lita på kroppen - att den reder ut det här. Plocka fram popcornen, luta mig tillbaks och se vad det är jag ska byggas om till.
Jag står redo. Klimakteriet - välkommen att drabba mig! Jag tänker ta emot dig med öppna armar - trots att det känns som att du vill döda mig! Trots att utmaningarna och svårigheterna hittills är större och starkare än jag nånsin kunde föreställa mig, trots att det känns som att jag har blivit fråntagen mig själv, så - välkommen! Jag vet att du kommer att ge mig en utmaning, som jag kanske inte ens kommer att komma levande ur. Men jag tänker inte kriga. Jag tänker bjuda in dig på en kopp te.
Det är vad det är och blir vad det blir.
Jag är 53 nu och har väntat länge och otåligt på att få komma ut på andra sidan “helvetet” (som mensen har varit för mig). Har bara velat att det ska vara över nångång. Nu landar jag i tanken på att jag kanske bara är i början än så länge och att det kan komma att fortsätta i många år till innan jag är ute på andra sidan.
Och det får vara så.
Heja kroppen!
Jag har ju bara kryssat 16 av 39 klimakteriesymptom än så länge, så jag har ju MÅNGA kvar att gå igenom och prova på från det här mumsiga smörgåsbordet av spännande upplevelser och erfarenheter!...
(Jag vet. Alla får inte allt. Vissa får inget. Det är väldigt individuellt. Listan är sannolikt inte komplett heller. Men känner jag min kropp rätt så är det inte omöjligt att den kommer att köra igenom hela listan plus ett antal symptom till…)
Får se om jag överlever...
Intressant bok:
Jag tycker om att vara förberedd.
Och det var väl bra.
Men jag tror faktiskt inte att jag fattade eller insåg vad det här med klimakteriet verkligen är. Jag kunde inte det, hade inte förmågan.
Jag kunde inte relatera. Alls. Det låg så långt utanför min världsbild. Det var som om någon pratade om att jag skulle komma att uppleva putrifnorken. Det var liksom omöjligt att föreställa mig ens vad det kunde vara. Även om jag var påläst.
Tänkte att “ja, klimakteriet innebär väl att man slutar ha mens och det vore ju skönt!” Jag har ju sett att några kvinnor svettas också, men eftersom jag alltid har varit så förbannat frusen av mig så har jag inte riktigt kunnat relatera eller föreställa mig det. Har därför viftat bort det som att det troligtvis inte kommer drabba mig. Har även läst om kvinnor som beskriver humörsvängningar och personlighetsförändringar så att “de inte känner igen sig själva”, och jag har nästan rynkat lite på näsan då. Humöret styr man ju själv över, det handlar ju bara om att behärska sig och tänka positivt. Och vaddå inte känna igen sig själv? Ta er samman, för sjutton!
(ack så naiv och okunnig jag var!...)
Nej, jag kunde verkligen inte relatera alls.
Så jag har bara tagit in den information som säger att en del personer går igenom klimakteriet utan att det knappt märks. Tänkte av nån underlig anledning att “jomen så blir det nog för mig!” och sen har jag inte tänkt mer på saken.
Vilket innebär att allting - trots att jag läste på så duktigt - kommer som en total chock nu.
Jag vet faktiskt inte om jag hade kunnat vara så mycket mer förberedd. Jag kunde inte föreställa mig nånting annat än att kroppen funkar som jag är van vid och att jag alltid kommer att fortsätta vara så som jag har känt mig själv. Det fanns ingenting annat i min hjärnas världsbild - TROTS att jag har varit utbränd och vet hur man kan förändras både fysiskt och psykiskt…
Men dels har jag börjat uppleva förändringarna själv nu och fått “äran” att utvidga min världsbild och min förståelse väldigt handfast (det behövs verkligen inga tester för min del - det går inte att ta miste på vad som händer!!!
), och dels så sitter jag lite och gapar när jag läser kvinnohjärnforskaren Lisa Mosconis intressanta bok “The Menopause Brain” (tack för den! ) om vad som verkligen sker i kroppen. Alltså till och med HJÄRNAN förändras helt i klimakteriet och måste byggas om!
Östrogen kan passera blod-hjärnbarriären och XX-hjärnan är full av östrogenreceptorer (precis som en XY-hjärna är full av testosteronreceptorer), vilket visar på att östrogen spelar en betydande roll i styrningen av hjärnan. Och från att hjärnan har “gått” på östrogen i stor utsträckning, så försvinner östrogenet i klimakteriet och hjärnan står plötsligt lite övergiven och rådvill och går lite bananas ett tag, innan den bygger om sig och hittar en ny balans. De har gjort brainscans som visar att aktiviteten i olika delar av hjärnan verkligen förändras under klimakteriet (delar av hjärnan “släcks ner” och hjärnaktiviteten minskar drastiskt, för att sedan “återuppstå” på ett nytt sätt efter menopaus). Och förändras hjärnan så förändras signalsubstansnivåer, hormonnivåer, kroppsfunktioner, psyke och, ja, allt.
Jag ska alltså byggas om till en ny person, typ.
Liknande som att puberteten byggde om mig från ett barn till en (slutligen) vuxen, självständig, fertil kvinna, så ska jag nu byggas om igen. Till exakt vad är mig fortfarande okänt. (Tyvärr är det ju till något som vårt samhälle ser ner på, men det är en annan fråga)
När det i boken listas alla symptom som klimakteriet kan ge så blir jag mörkrädd på riktigt, för nu kan jag plötsligt relatera. Om jag trodde att jag hade klimakteriesymptom tidigare i livet, så var det INGENTING mot vad som nu har börjat ske. Jag vet att det finns de som bara glider igenom. Men så funkar inte min kropp. Min kropp är en dramaqueen av gigantiska mått, så om jag ska vara realistisk i mina förväntningar så kommer den nog köra sitt specialrejs med detta också.
När det dessutom nämns att puberteten har en del gemensamt med klimakteriet, fast puberteten ofta är lindrigare och klimakteriet värre, så blir jag skräckslagen. Det var knappt jag kom ur min pubertet med livet i behåll. Puberteten gav mig 11 års depression, inklusive självmordsförsök, självskadebeteende, social fobi, panikångestattacker och lindriga ätstörningar. Och nu säger de att det ska bli VÄRRE!!!!!! Jag ser ju inte att det finns nån framtid för mig då…
Men efter att ha panikat i ett drygt halvår över de jättejobbiga och handikappande symptom jag har fått hittills, så börjar jag nu sakta landa i det som sker.
Jag har bestämt mig för att jag tänker försöka ändra mitt förhållningssätt till alltihop, om jag kan. Välkomna förändringarna (trots att det är svårt!!). Acceptera att jag måste ge upp vissa saker. Lita på kroppen - att den reder ut det här. Plocka fram popcornen, luta mig tillbaks och se vad det är jag ska byggas om till.
Jag står redo. Klimakteriet - välkommen att drabba mig! Jag tänker ta emot dig med öppna armar - trots att det känns som att du vill döda mig! Trots att utmaningarna och svårigheterna hittills är större och starkare än jag nånsin kunde föreställa mig, trots att det känns som att jag har blivit fråntagen mig själv, så - välkommen! Jag vet att du kommer att ge mig en utmaning, som jag kanske inte ens kommer att komma levande ur. Men jag tänker inte kriga. Jag tänker bjuda in dig på en kopp te.
Det är vad det är och blir vad det blir.
Jag är 53 nu och har väntat länge och otåligt på att få komma ut på andra sidan “helvetet” (som mensen har varit för mig). Har bara velat att det ska vara över nångång. Nu landar jag i tanken på att jag kanske bara är i början än så länge och att det kan komma att fortsätta i många år till innan jag är ute på andra sidan.
Och det får vara så.
Heja kroppen!
Jag har ju bara kryssat 16 av 39 klimakteriesymptom än så länge, så jag har ju MÅNGA kvar att gå igenom och prova på från det här mumsiga smörgåsbordet av spännande upplevelser och erfarenheter!...
(Jag vet. Alla får inte allt. Vissa får inget. Det är väldigt individuellt. Listan är sannolikt inte komplett heller. Men känner jag min kropp rätt så är det inte omöjligt att den kommer att köra igenom hela listan plus ett antal symptom till…)
- Värmevallningar
- Sömnstörningar
- Oregelbunden mens
- Störtblödningar
- Stora klumpar i mensen
- Humörsvängningar/känslosvängningar (inkl. känna sig känslomässigt avtrubbad)
- Depression, ångest, dåligt psykiskt mående
- Stresskänslighet
- Sänkt kognitiv förmåga (hjärndimma, sämre minne, koncentration, multitaskingförmåga, etc)
- Minskad sexlust
- Vaginal torrhet
- Smärta vid sex
- Inkontinens
- Ledvärk
- Stelhet
- Muskelvärk
- Benskörhet
- Ömma bröst
- Krympande/hängande bröst
- Oregelbundna hjärtslag
- Viktuppgång
- Långsammare ämnesomsättning
- Gaser i magen
- Sura uppstötningar
- Illamående
- Tunnare hår
- Ändrad kroppslukt
- Förändrad smak
- Torr mun eller smärta i munnen
- Tinnitus
- Försämrad hörsel
- Ljudkänslighet
- Utvecklar nya allergier
- Yrselattacker
- Trötthet/orkeslöshet
- Huvudvärk/migrän
- Mensvärk
- Sköra naglar
- Torr hud
Får se om jag överlever...
Intressant bok:
på typ det mesta du räknar upp i listan. Vissa saker är jobbigare än andra. I vissa stunder är det så jag nästan önskar mensen tillbaka och jag har haft vidrig mens 
