Könsbekräftande klädsel - är det viktigt?

[Enya]

Tycker världen hade blivit otroligt tråkig och dyster om man inte får ge uppmuntrande ord, säga att någon ser fin ut osv. Att bli helt ignorerad oavsett vad man gör, det är inte kul.

Man kan verkligen fultolka och vända och vrida på allting folk säger och inte säger om man vill, allting kan tolkas negativt om man vill. Man kan också förändra sättet man tänker på, man kan välja att tänka att personen vill en väl och bara är snäll helt enkelt och ta det positivt.

Positivtiet föder ju oftast positivitet också, gör man en person glad är det större chans att den personen för det vidare till nästa person som också får en bättre dag osv.

Sen är risken att möta på någon som inte mår bra av att höra "åh vad fin du är idag eller snygg jacka" osv ganska liten tror jag, dom flesta blir glada att höra sådant. Väljer man att tolka det som att man är ful alla andra dagar, då har man nog något att jobba med hos sig själv tror jag. Jag har varit en sådan person också men har jobbat upp mig till att sluta vända och vrida på allting så mycket.

Och jag tycker att allt har blivit så utseendefixerat att det verkar vara viktigt att kommentera folks utseende, så viktigt för sin egen skull att man tycker att de som inte gillar att få kommentarer om sitt utseende ska arbeta på sig själv. De flesta av oss tackar och tar emot och beter oss vettigt redan så det finns inget att arbeta med liksom, men det är väl trots allt ok med olika åsikter.

 

[Enya]

Tror inte min långa något överviktiga bordskavaljer fått samma komplimang i samma plagg.

Vad har vikt med saken att göra?

 

[Midsommarblomster]

Ja, det är väl lite damned if you do and damned if you don´t. Precis som en person som alltid bedöms som väldigt duktig, kan få duktighetspress på sig att alltid prestera. Osv osv. Så någon slags balans får det vara. Och ffa att man inte lägger negativa kommentarer om människors utseende, sätt, personlighet osv.

Håller helt med.

 

[Enya]

Men inte säga? För det är ju en kommentar som du inte vill ha. Att personen passar i klänningen, helhetsintrycket gjorde att klänningen var fin. Klänningen kanske inte alls hade fallit personen som kommenterade i smaken om den hängde i affären bara. Det är ju människan som bär kläderna som lyfter dom helt enkelt, som gör det till ett fint plagg oavsett.

Måste allt sägas? Måste utseendet ständigt bedömas av andra?

 

[Grazing]

Och jag tycker att allt har blivit så utseendefixerat att det verkar vara viktigt att kommentera folks utseende, så viktigt för sin egen skull att man tycker att de som inte gillar att få kommentarer om sitt utseende ska arbeta på sig själv. De flesta av oss tackar och tar emot och beter oss vettigt redan så det finns inget att arbeta med liksom, men det är väl trots allt ok med olika åsikter.

Handlar inte om utseendefixering, det handlar om att vara positiv och uppmuntrande och att göra någon glad. Det är en väldigt enkel grej att göra någon glad som man inte känner genom att uppmärksamma personen när den har köpt/klätt sig/ansträngt sig osv.

En kort enkelt kommentar kan som sagt göra en persons hela dag. Och det handlar om mycket mera än utseendet i sej självt.

 

[Enya]

Handlar inte om utseendefixering, det handlar om att vara positiv och uppmuntrande och att göra någon glad.

Nej det handlar nog mer om att känna att man gör någon glad, någon slags självbekräftelse. När det nu funkar att säga på annat vis och man väljer att inte göra det.
"Nu tycker jag att det är så så då säger jag det, jag är ju bara positiv och gör någon glad."

 

[SiZo]

Nej det handlar nog mer om att känna att man gör någon glad, någon slags självbekräftelse. När det nu funkar att säga på annat vis och man väljer att inte göra det.
"Nu tycker jag att det är så så då säger jag det, jag är ju bara positiv och gör någon glad."

Fast det funkar inte för alla att säga det på annat vis. Det är själva poängen här.

Sen håller jag med om att man säger det för att göra sig själv glad. Det är liksom så vi flockdjur fungerar, vi blir glada av att göra saker för andra, av att andra blir glada. Det betyder inte att det är något dåligt.

 

[Grazing]

Nej det handlar nog mer om att känna att man gör någon glad, någon slags självbekräftelse. När det nu funkar att säga på annat vis och man väljer att inte göra det.
"Nu tycker jag att det är så så då säger jag det, jag är ju bara positiv och gör någon glad."

Självklart det också, allt man gör för någon annan gör ju mycket även för en själv. Vilket bara är bra då det gynnar båda parter. Förutom dom som inte vill ta det som bara den uppmuntrande kommentaren som det faktiskt är.

 

[bettysmatte]

Och det får man väl lov att tycka?

Nu är jag förvirrad. Man får alltså TYCKA att någon - i det här fallet @tanten - är fin i sin klänning (dvs att klänningen är fin för att den sitter på just henne). Men man får inte SÄGA det ?

 

[Enya]

Fast det funkar inte för alla att säga det på annat vis. Det är själva poängen här.

Sen håller jag med om att man säger det för att göra sig själv glad. Det är liksom så vi flockdjur fungerar, vi blir glada av att göra saker för andra, av att andra blir glada. Det betyder inte att det är något dåligt.

Då hoppas jag att man känner personen så pass väl så man vet att kommentaren landar väl också. Annars känns det ju mest att man gör det för sin egen skull och tycker att den som inte uppskattar att få sitt utseende bedömt så av människor man inte/knappt känner ska arbeta med sig själv istället för att man "bara" kommenterar klädesplagget till okända.

Behöver man alltid säga något?
Jag hade besök hos min terapeut i veckan, har besök där en gång i veckan sedan i julas, innan dess varannan vecka sedan september, ändå en person jag träffat ganska många gånger, men som jag på samma gång inte känner alls med andra ord. Han mötte mig med en snygg skjorta i en snygg petroleumblå färg som både var snygg i sig själv som färg och som klädde honom. Jag kan tänka mig att han är som alla andra och gillar att få uppskattade kommentarer, men jag sa inget, för ibland passar det inte. Jag känner inte honom och vet inte hur det landar, så jag tog mig inte rätten att kommentera. Hade han haft snygga skor (har inte noterat hans skor) hade jag kunnat säga "snygga skor", men nu var det en skjorta som klädde honom och då tyckte jag att eftersom jag inte vet, eftersom jag inte är nära personen så är det bättre att vara tyst. Det åligger i så fall personer närmare honom att kommentera, än min uppgift att göra honom glad, för det har jag som sagt ingen aning om ifall han blir av just min kommentar. Så måste man alltid säga något bara för att man tycker något?

 

[Enya]

Nu är jag förvirrad. Man får alltså TYCKA att någon - i det här fallet @tanten - är fin i sin klänning (dvs att klänningen är fin för att den sitter på just henne). Men man får inte SÄGA det ?

Att uttalat bedöma någons utseende är väl inte ok?

 

[Enya]

Självklart det också, allt man gör för någon annan gör ju mycket även för en själv. Vilket bara är bra då det gynnar båda parter. Förutom dom som inte vill ta det som bara den uppmuntrande kommentaren som det faktiskt är.

Då tycker jag det osar lite egoism här.
"Jag säger vad jag tycker om ditt utseende och det ska du bara tycka är positivt annars är det du som är tråkig och negativ."

 

[SiZo]

Då hoppas jag att man känner personen så pass väl så man vet att kommentaren landar väl också. Annars känns det ju mest att man gör det för sin egen skull och tycker att den som inte uppskattar att få sitt utseende bedömt så av människor man inte/knappt känner ska arbeta med sig själv istället för att man "bara" kommenterar klädesplagget till okända.

Behöver man alltid säga något?
Jag hade besök hos min terapeut i veckan, har besök där en gång i veckan sedan i julas, innan dess varannan vecka sedan september, ändå en person jag träffat ganska många gånger, men som jag på samma gång inte känner alls med andra ord. Han mötte mig med en snygg skjorta i en snygg petroleumblå färg som både var snygg i sig själv som färg och som klädde honom. Jag kan tänka mig att han är som alla andra och gillar att få uppskattade kommentarer, men jag sa inget, för ibland passar det inte. Jag känner inte honom och vet inte hur det landar, så jag tog mig inte rätten att kommentera. Hade han haft snygga skor (har inte noterat hans skor) hade jag kunnat säga "snygga skor", men nu var det en skjorta som klädde honom och då tyckte jag att eftersom jag inte vet, eftersom jag inte är nära personen så är det bättre att vara tyst. Det åligger i så fall personer närmare honom att kommentera, än min uppgift att göra honom glad, för det har jag som sagt ingen aning om ifall han blir av just min kommentar. Så måste man alltid säga något bara för att man tycker något?

Nu missförstod du tror jag?
Jag menar på att det finns folk som skulle ta illa upp om man säger "Fin klänning", varför är bara klänningen fin? Är den inte fin på mig? Varför är inte klänningen fin på mig? Passar jag inte i klänningen?

Hänger du med på vad jag menar här?

Samtidigt som det finns de som tar illa upp om man inte säger nånting...

 

[bettysmatte]

Att uttalat bedöma någons utseende är väl inte ok?

Jo, jag tycker absolut det är okej att säga till @tanten att hennes klänning är fin eftersom man då med största sannolikhet menar att @tanten är fin i sin klänning... Innebörden är på riktigt samma.

 

[Enya]

Jo, jag tycker absolut det är okej att säga till @tanten att hennes klänning är fin eftersom man då med största sannolikhet menar att @tanten är fin i sin klänning... Innebörden är på riktigt samma.

Men det har jag väl skrivit hela tiden, att det är ok att säga att klänningen är fin? Innebörden behöver inte vara samma om den inte uttalas. Om man bara säger att den är fin så kan det rent faktiskt vara att den är fin, men också att den klär fint, men att man väljer att inte bedöma utseendet utan riktar det mot klänningen istället. Man gör det mer neutralt.

 

[Enya]

Nu missförstod du tror jag?
Jag menar på att det finns folk som skulle ta illa upp om man säger "Fin klänning", varför är bara klänningen fin? Är den inte fin på mig? Varför är inte klänningen fin på mig? Passar jag inte i klänningen?

Hänger du med på vad jag menar här?

Samtidigt som det finns de som tar illa upp om man inte säger nånting...

Ok då missförstod jag.

Då antar jag att de får göra som vi som inte gillar att få hela utseendet bedömt, tacka och ta emot, le och diskutera i en diskussiontråd om hur trist det är att bara få kommentarer för kläderna och aldrig ens yttre med just kläderna.

Jag vet ingen annan lösning.

Tar folk verkligen illa upp? Att jag tycker att det är oartigt på ena viset än andra viset betyder ju inte att jag tar illa upp, det känns så stort? Så tar man illa upp så där?

Jag som är både ful och inte klär mig enligt folks regelbok är ju medveten om varför jag får kommentarer så sällan, det vore väl bättre att inte vara ful tycker jag, men det går inte att göra något åt, så vet inte om jag tar illa upp om folk inte kommenterar?

 

[Midsommarblomster]

Om man inte uppskattar dylika kommentarer tror jag man gör bäst i att hitta ett sätt att hantera det på, det är välvilja om än missriktad. Jag har gått ner i vikt, det kommenteras vilket jag är obekväm i men folk menar ju inget illa. Jag får jobba på att strunta i det.

Jag tänker att, som med mycket i livet, så måste man se verkligheten för vad den är och lära sig förhålla sig till den. Folk kommer aldrig att agera i enlighet med ens egen vilja och har man den förväntan så kommer nog livet bli väldigt svårt. Att låta saker rinna av en, och kunna ha perspektiv till saker och ting, är en förmåga man kommer långt med. Men med det sagt så tycker jag också att en diskussion om hur vi upprätthåller normer och skönhetsideal absolut kan pågå parallellt.

När jag kom tillbaks från mina föräldraledigheter så kämpade jag mycket med att känna mig relevant igen. Jag hade fått en befordran och en omorganisation i knät, med en stor lansering ett halvår bort. Jag ansträngde mig mycket för att hålla kurs i alla konflikter samtidigt som jag aldrig fick sova och tog hand om två småttingar hemma. Det tog inte lång tid innan jag började tappa i vikt och i ärlighetens namn tyckte jag om det. Jag såg hur jag började se ut så som jag gjorde innan barnen och när aptiten uteblev så gjorde jag ingenting för att få tillbaks den. Jag åt ångestdämpande, höll i väggarna på jobbet för att orka stå upp och strax innan vår stora lansering började min son att svimma regelbundet och vi spenderade flera veckor fram och tillbaks till sjukhus. På vår lanseringsfest drog jag fram en klänning ur garderoben som jag inte haft på länge, som vår åtsittande, och jag hann knappt innanför dörrarna innan en kollega beundrat kommenterade hur mycket vikt jag tappat. Jag blev så ställd att jag nervöst skrattade fram någonting i stil med att ja, det kan ju blir lite sådär upp och ner när man fått barn. Varpå hon kontrade med "You´re back!"

Jag tror att tusen känslor rusade igenom mig just då för hon bekräftade min farhåga. Att folk noterat att jag blev större när barnen kom, och att "komma tillbaks" betydde att bli smal igen. Sanningen var ju att jag var långt ifrån tillbaks till någonting som var värt att komma tillbaks till, jag var ett vrak. Det finns en bild från det där lanseringeventet och jag tänkte inte på det då, men nu när jag tittar på den så ser jag hur röda och glansiga mina ögon var av utmattning. Jag ser tom ut.

Jag har bytt jobb, och jag har läst några böcker om kroppsideal och vikt. Jag arbetar aktivt för att få en bättre relation till min kropp och jag har kommit en bra bit på vägen. Jag har en dotter och jag vill inte att hon ska behöva vandra samma stig.

Min kollega som fällde den där kommentaren är jättesnäll. Jag vet också om att hon kommenterar sin egen vikt på jobbet på veckobasis så jag förstår att det här har mer med hennes egen självbild att göra, än mig. Men för mig blev det ett tydligt exempel på hur fel en kommentar kan bli. Hon hade verkligen fel i att viktnedgången på något sätt alls var positiv. Hon befäste även ett värde på mig som jag slåss för mitt liv att komma loss ifrån, och de här kommentarerna drar mig tillbaks.

Ja, en lång utvikning på ditt svar. Jag ville bara dela med mig av en berättelse kring hur fel en kommentar kan bli, och även om vi har ansvar för att arbeta på vår egen resiliens så tycker jag också att vi måste prata om det här.

 

[Otherside]

En komplimang kring klädsel landar heller inte alltid rätt..... Detta hände mig (jag var typ 22 år och minns det som igår...):
Det var nyårsafton och jag blev utbjuden i sista stund av en kille från min sportklubb, som jag var hemligt förälskad i men givetvis inte vågade visa det för.

Hur som helst blev jag ju överrumplad och lycklig och klädde mig i den enda klänning jag ägde - en i beige/brun-rutig flanell, lång med långa ärmar och liten hög krage. Tänk Lilla huset på prärien..... Han hämtade mig och vi åkte till Stadshotellet för nyårsfirande. Alla andra tjejer var klädda i sina små tighta svarta sexiga outfits. Jag i min rutiga flanell. Jag kände ju rätt snabbt att min date inte var jättestolt över mig.

Efter ett tag kommer en snygg tjej fram till mig och säger: -Jag måste säga att jag beundrar dig jättemycket! Så MODIG du är som vågar komma hit med en sån klänning! Jag är så imponerad av dig!

Jag är än idag inte helt säker på om det var uppriktigt menat, att hon verkligen tyckte jag var modig, och därmed en komplimang.

Efteråt fick jag också veta, av min dates egentliga sällskap, att han bara bjudit mig sedan hon fått magsjuka och inte kunde gå, och han behövde en tjej att gå med. Jag var mao inte direkt Utvald.

Men - den komplimangen kring min klänning kommer jag fortfarande ihåg. En komplimang som inte direkt kändes som en sådan.

 

[TinyWiny]

Grova skor.
Jeans och flanellskjorta.
MC-kläder, typ boots och svart läder.
Avsaknad av makeup.
Varför har du aldrig kjol?

Men mest är det faktiskt skor och kängor.

En person har reagerat på att jag hade kängor och inte stövlar eller mer feminina kängor en vinter för många år sedan. En person på 54 år. Det var en väldigt inskränkt man som levt väldigt skyddat hela sitt liv i ett litet samhälle och jag blev väldigt förvånad. Han var dock av den typen av människor som trodde att kvinnor fungerade och var väldigt annorlunda i jämförelse med män. Han hade aldrig haft en relation med eller känt någon annan kvinna än sin mamma.

Sedan jag lämnade lågstadiet har ingen ifrågasatt varför jag aldrig har kjol eller klänning och den som sa något innan dess var min mamma som ville att jag skulle ha sådant på skolavslutningar.

Jeans och gympaskor är det normala för mig och så har det varit större delen av mitt liv. Under några år hade jag dock boots och det var aldrig någon som sa något om det. Skinnjacka har jag ofta. Ingen som har sagt något om det heller.
Smink har jag träffat på en och annan som sagt att de tycker att det är finare utan smink och jag har då svarat att det är valfritt. (Jo jag har såklart förstått att han syftar på mig men som man ropar får man svar.)

Vad är det för människor som har mage att ifrågasätta en annan persons klädsel om vi bortser ifrån klädsel på arbetsplats? Har de inget liv? Är de av den typen människor som stryker sockar, t-shirts och kalsonger/trosor för att ha något att göra?

 

[karamelldrottningen]

En komplimang kring klädsel landar heller inte alltid rätt..... Detta hände mig (jag var typ 22 år och minns det som igår...):
Det var nyårsafton och jag blev utbjuden i sista stund av en kille från min sportklubb, som jag var hemligt förälskad i men givetvis inte vågade visa det för.

Hur som helst blev jag ju överrumplad och lycklig och klädde mig i den enda klänning jag ägde - en i beige/brun-rutig flanell, lång med långa ärmar och liten hög krage. Tänk Lilla huset på prärien..... Han hämtade mig och vi åkte till Stadshotellet för nyårsfirande. Alla andra tjejer var klädda i sina små tighta svarta sexiga outfits. Jag i min rutiga flanell. Jag kände ju rätt snabbt att min date inte var jättestolt över mig.

Efter ett tag kommer en snygg tjej fram till mig och säger: -Jag måste säga att jag beundrar dig jättemycket! Så MODIG du är som vågar komma hit med en sån klänning! Jag är så imponerad av dig!

Jag är än idag inte helt säker på om det var uppriktigt menat, att hon verkligen tyckte jag var modig, och därmed en komplimang.

Efteråt fick jag också veta, av min dates egentliga sällskap, att han bara bjudit mig sedan hon fått magsjuka och inte kunde gå, och han behövde en tjej att gå med. Jag var mao inte direkt Utvald.

Men - den komplimangen kring min klänning kommer jag fortfarande ihåg. En komplimang som inte direkt kändes som en sådan.

Det där var så långt ifrån en komplimang.