Det märkliga är att man med argumentet att man inte får säga det man tycker, vänder sig till ett alternativ där toleransen för oliktänkande är sådär 10 ggr lägre än i det man kritiserar. Även om då den egna åsikten passar inom den snäva toleransgränsen. Och känsloargumenten florerar i än högre grad, tillsammans med alternativ kunskap.
Det är alltså inte ett bredare perspektiv man söker hos media, utan man söker efter sitt eget perspektiv och som i ännu högre grad utesluter andra perspektiv.
Att använda negativa omdömen om andra konsensuskulturer som argument för sin egen konsensuskultur blir minst sagt märkligt.