För att ta det där med vattnet är en rätt intressant myt, och väldigt falsk. En typisk variant av hur man inom vissa delar av djurrättsrörelsen ägnar sig åt "cherry picking", alltså väljer fakta på ett sätt som stödjer den egna tesen, och så hoppas man ingen ska granska påståendet.
Till att börja med, så när man påstår att det går åt enorma mängder vatten, så räknar man in allt vatten som någonsin skulle kunna räknas in. Vatten, som i betydelsen regnet som faller på åkrar där det odlas vall eller andra grödor som eventuellt djuren ska äta. Sedan börjar man räkna hur mycket vatten som går åt för att sköta nötdjur på s.k. "feed-lots" (en form av vidrig intensivuppfödning av köttdjur i hårdgjorda fållor), alltså den absoluta motsatsen till betande djur. Sedan så tar man också upp allt vatten som går åt för skötsel av lokaler, på slakteriet, och mycket mer, och får fram horribla mängder vatten.
För att övergå till proteinet: en hel del av det protein som används till nötdjur är helt oanvändbart till människoföda, om man inte använder något slags intressanta industriella processer.
Proteinet i gräs och andra örter, proteinet i majsensilage, för att ta några exempel är oanvändbart som människoföda.
Köttdjur föds huvudsakligen upp på gräs och andra grödor från gården. Mjölkande djur behöver något mer krut i fodret, men andelen importerat högvärdigt protein minskar för varje år. Som inhemska proteinkällor används bl.a. åkerböna, raps, ärt förutom våra vanliga sädesslag. Det som "blir djurfoder" är den sämre kvaliteten, alltså de ärtorna som inte duger till att bli "kokärtor", de blir "foderärtor.