Krävande föräldrar

[Mirre]

Hur drar man bäst tydliga gränser för krävande föräldrar? Mina föräldrar är 70+ och krassliga båda två. De klarar sig egentligen inte själva i huset men vägrar inse det. Istället förutsätts det att vi ska kunna släppa allt och direkt hjälpa till med allt från gräsklippning till handling, låna ut pengar (de har noll koll på ekonomi och sprider pengar de inte har som bonden sprider frön) och blir sura och drar offerkoftan så fort vi inte gör det. De flyttade ett tag närmare min bror, där lyckades min svägerska få till ett trygghetslarm vilket inte gillades alls. Så de flyttade tillbaka till huset med kommentaren att "det är så bra att flytta tillbaka eftersom ni har mer tid än *min bror och svägerska. De jobbar ju bara hela tiden*" vilket vi inte har! Men de förstår inte det. Eller rättare sagt de vill inte förstå. Jag var där igår och tog in posten åt dem och fick frågan om jag var på campus idag. Dumt nog svarade jag att jag läser hemma och trots att jag sade att jag kommer sitta med en stor inlämningsuppgift hela dagen, så kom kommentaren "ja, vi kan inte ta oss till affären". Det blir inte ens en direkt fråga utan mer pikande och trycka på ens samvete. När de sedan inte fick svaret de ville ha (att jag skulle handla åt dem) så efterföljdes det av x antal besvärade suckar och klagande över att de inte har pengar tills jag reste mig och gick hem. Visst kan jag handla, men idag har jag inte tid och samtidigt vet jag att om jag ger dem handen så tar de hela armen. Det kommer bara eskalera hela tiden.

 

[tanten]

Har de vari8t så hela ditt liv? nI så fall är det svårt att sätta gränser.

Men om det är skapligt nytt att de är så krävande kanske enda sättet är att sätta ner foten? Blir det världskrig så kanske fred kommer när de fått tänka lite?

Vi föräldrar har skyldigheter mot våra barn men barn har inga skyldigheter mot föräldrar,
Hjälp ska komma från omtanke och kärlek, inte tvång och offerkoftor.

 

[Grazing]

Vi föräldrar har skyldigheter mot våra barn men barn har inga skyldigheter mot föräldrar,
Hjälp ska komma från omtanke och kärlek, inte tvång och offerkoftor.

Fast oavsett får ju ingen part utnyttja den andra. Tänker att en vuxen relation med föräldrarna är inte som när man växte upp, den förändras och det skiftar tillslut över till att man naturligt tillslut hjälper dom mer än vad dom hjälper en.

Jag var där igår och tog in posten åt dem och fick frågan om jag var på campus idag. Dumt nog svarade jag att jag läser hemma och trots att jag sade att jag kommer sitta med en stor inlämningsuppgift hela dagen, så kom kommentaren "ja, vi kan inte ta oss till affären". Det blir inte ens en direkt fråga utan mer pikande och trycka på ens samvete. När de sedan inte fick svaret de ville ha (att jag skulle handla åt dem) så efterföljdes det av x antal besvärade suckar och klagande över att de inte har pengar tills jag reste mig och gick hem. Visst kan jag handla, men idag har jag inte tid och samtidigt vet jag att om jag ger dem handen så tar de hela armen. Det kommer bara eskalera hela tiden.

Jag tänker att det bara är att stå på sig, slå lite dövörat till och försöka ignorera sådana pikar och stå fast vid att hjälp absolut är okej men inte just där och då. Då får dom planera bättre dagarna innan så att du har en chans att hjälpa till helt enkelt. Sätta gränser och vill dom inte ha din hjälp om du sätter gränser får väl hjälpen utebli då helt enkelt.

 

[Nepenthe]

Oj, vad jag känner igen mig.

Jag har försökt lära mig att säga nej. Inte enkelt men
"vi kan inte ta oss till affären" -Då får ni ta hjälp av hemtjänsten att handla

Alla dessa pikar, försök att inte ta dem till dig. De är vuxna och får re i sin egen skit (iaf när de vägra ta den hjälp de har rätt till)
De kommer fortsätta men håller du på gränserna så kommer de tvingas att ta tag i det själva.

Mina klagar HELA tiden. Ringer de är det att de vill ha hjälp från mig. De frågar inte hur jag mår eller hur går för mig med mitt liv utan det är bara dem o deras. Sen största offerkoftorna...
Har även insett att i flera år, nästan hela mitt vuxna liv har de knappt varit hemma hos mig (jag har varit hos dem minst varje vecka o hjälpt till med hus, hundar, bilar mm)
De har även nästan aldrig träffat någon av mina hästar.

Senaste jag gjorde var att hitta ett nytt boende till mamma men när jag gjort de lämna jag över allt till henne sen. Skriva papper mm mm
Hjälpte såklart till med själva flytten men går en o köper en helt ny bil har en råd att ta annan hjälp.

Har märkt när jag satt gränser att de börjat fråga andra om hjälp med vilket är perfekt för mig.

 

[tanten]

Fast oavsett får ju ingen part utnyttja den andra. Tänker att en vuxen relation med föräldrarna är inte som när man växte upp, den förändras och det skiftar tillslut över till att man naturligt tillslut hjälper dom mer än vad dom hjälper en.

Ja, självklart.
Jag talar om frivillighet. Jag är oerhört tacksam för allt min avkomma och hens sambo hjälper mig med.
Men jag skulle aldrig kräva något av dem. De har inga skyldigheter alls.

Inlägget handlar om krav, att föräldrar kräver och skambelägger på fult sätt. DET har inget med frivillihet att göra.

 

[Grazing]

Ja, självklart.
Jag talar om frivillighet. Jag är oerhört tacksam för allt min avkomma och hens sambo hjälper mig med.
Men jag skulle aldrig kräva något av dem. De har inga skyldigheter alls.

Inlägget handlar om krav, att föräldrar kräver och skambelägger på fult sätt. DET har inget med frivillihet att göra.

Det är en svår gräns, det är lätt att gå över gränsen med föräldrar, och barn antar jag, för det är lätt att ta för givet att dom är där oavsett. Jag får påminna mig själv ibland att inte vara för krävande för mina föräldrar och påminna mig själv om att dom faktiskt har egna liv och allt handlar inte om mig.

 

[Görel]

Jag var i liknande situation. När en förälder ringde och ville ha omedelbar hjälp förklarade jag att jag inte kunde släppa allt, men att jag kunde komma i morgon/övermorgon etc ett visst klockslag och då kunde jag hjälpa. Sen höll jag alltid tiden exakt så att föräldern kunde bli trygg med att jag höll mitt ord.
Syskon som inte klarade av att vara lika fyrkantig blev utmattad istället. Det är inte rimligt någonstans att man utnyttjar sina barns välvilja till den grad att man nästan ockuperar deras liv. Jag försökte givetvis avlasta men förälder ringde alltid syskon eftersom man visste att syskon ställde upp.
Ingen av oss har egen familj, vi har undrat över hur kravet på oss skulle ha sett ut om vi haft det.

Vet en annan som kom till sin förälder en gång i veckan en viss tid och fick föräldern att förbereda allt som den ville ha hjälp med tills dess. Den föräldern hade fått hemtjänst beviljat efter en skada, men föräldern avbokade det och hänvisade till att barnet kunde hjälpa till. Barnet blev förstås vansinnigt och fick föräldern att acceptera hemtjänst igen.

Det är förstås svårt att bli äldre och tappa sina förmågor och det är naturligt att vända sig till de man har närmast. Däremot så är det gränslöst att förutsätta att de anhöriga ska släppa allt de håller på med och komma till hjälp.

 

[Manji]

Hur drar man bäst tydliga gränser för krävande föräldrar? Mina föräldrar är 70+ och krassliga båda två. De klarar sig egentligen inte själva i huset men vägrar inse det. Istället förutsätts det att vi ska kunna släppa allt och direkt hjälpa till med allt från gräsklippning till handling, låna ut pengar (de har noll koll på ekonomi och sprider pengar de inte har som bonden sprider frön) och blir sura och drar offerkoftan så fort vi inte gör det. De flyttade ett tag närmare min bror, där lyckades min svägerska få till ett trygghetslarm vilket inte gillades alls. Så de flyttade tillbaka till huset med kommentaren att "det är så bra att flytta tillbaka eftersom ni har mer tid än *min bror och svägerska. De jobbar ju bara hela tiden*" vilket vi inte har! Men de förstår inte det. Eller rättare sagt de vill inte förstå. Jag var där igår och tog in posten åt dem och fick frågan om jag var på campus idag. Dumt nog svarade jag att jag läser hemma och trots att jag sade att jag kommer sitta med en stor inlämningsuppgift hela dagen, så kom kommentaren "ja, vi kan inte ta oss till affären". Det blir inte ens en direkt fråga utan mer pikande och trycka på ens samvete. När de sedan inte fick svaret de ville ha (att jag skulle handla åt dem) så efterföljdes det av x antal besvärade suckar och klagande över att de inte har pengar tills jag reste mig och gick hem. Visst kan jag handla, men idag har jag inte tid och samtidigt vet jag att om jag ger dem handen så tar de hela armen. Det kommer bara eskalera hela tiden.

Jag har varit hård. Det är enda sättet att överleva på själv. Antingen dör de/lider svårt eller så tar de emot extern hjälp. Jag har även "hotat" med orosanmälan om de börjar fara illa, dvs om de inte tar emot extern hjälp.

Jag hjälper gärna med kontakt till t ex hemtjänst, måltider, färdtjänst, bank, sjukvård osv för att få igång saker och ting. Sånt är tjorvigt, det förstår jag.

Men jag behöver faktiskt inte sitta och betala räkningar, handla mat, laga mat, städa, skjutsa osv. Det finns hjälp att få, så varför ska jag?

Det är hemskt att låta äldra "falla" men ingen av dessa kommer hjälpa mig när jag blir utbränd med två hemmavarande barn.

 

[alazzi]

Åh, det där känner jag igen. Jag får dagligen frågan om när jag kommer på besök och mamma kräver att jag ska hjälpa till med otroligt mycket. Väldigt stressande. Igår fick jag en panikångest attack när hon kräver och vägrar acceptera att jag inte kan hjälpa till dagligen...

Jättesvårt.

 

[Islandshästryttare]

Hur drar man bäst tydliga gränser för krävande föräldrar? Mina föräldrar är 70+ och krassliga båda två. De klarar sig egentligen inte själva i huset men vägrar inse det. Istället förutsätts det att vi ska kunna släppa allt och direkt hjälpa till med allt från gräsklippning till handling, låna ut pengar (de har noll koll på ekonomi och sprider pengar de inte har som bonden sprider frön) och blir sura och drar offerkoftan så fort vi inte gör det. De flyttade ett tag närmare min bror, där lyckades min svägerska få till ett trygghetslarm vilket inte gillades alls. Så de flyttade tillbaka till huset med kommentaren att "det är så bra att flytta tillbaka eftersom ni har mer tid än *min bror och svägerska. De jobbar ju bara hela tiden*" vilket vi inte har! Men de förstår inte det. Eller rättare sagt de vill inte förstå. Jag var där igår och tog in posten åt dem och fick frågan om jag var på campus idag. Dumt nog svarade jag att jag läser hemma och trots att jag sade att jag kommer sitta med en stor inlämningsuppgift hela dagen, så kom kommentaren "ja, vi kan inte ta oss till affären". Det blir inte ens en direkt fråga utan mer pikande och trycka på ens samvete. När de sedan inte fick svaret de ville ha (att jag skulle handla åt dem) så efterföljdes det av x antal besvärade suckar och klagande över att de inte har pengar tills jag reste mig och gick hem. Visst kan jag handla, men idag har jag inte tid och samtidigt vet jag att om jag ger dem handen så tar de hela armen. Det kommer bara eskalera hela tiden.

Finns två vägar att gå som jag ser det. Antingen fortsätter du att vara snäll och gör därmed våld på dig själv för att du prioriterar bort saker som du själv behöver tid till. Eller så säger du ifrån rejält och förklarar varför. Sen håller du den linjen när de trillar tillbaka i beteendet för det kommer de förmodligen att göra.

Tror inte det finns någon mellanväg med föräldrar som beter sig på det sättet. Det handlar nog mest om att du ska våga sätta en tydlig gräns snarare än att de helt magiskt kommer att förändra sig. En tydlig gräns för att orka och hinna med ditt liv.

Själv har jag sagt upp kontakten med min mamma. Svårt, smärtsamt och väldigt ledsamt men jag såg ingen annan utväg tyvärr. Är naturligtvis väldigt många saker som ligger bakom det, långtifrån bara krav utan hur hon har betett sig och behandlat mig inte bara i vuxen ålder. Trots allt älskar jag henne någonstans innerst inne. Men en relation tar mer än det ger tyvärr.

 

[Mirre]

Det har väl alltid varit så egentligen men eskalerat i takt med att de blir äldre och hälsan sämre. De gör knasiga val som de inte har råd med och som sedan skylls på alla andra när det skiter sig, som att ta en lägenhet med hyra på 10k när de har ett hus med renoveringsbehov som de inte får sålt. Så de stod med kostnad för två bostäder när de inte ens har råd med en av dem egentligen.

 

[the_connemara]

Jag hade passat på att utnyttja att de inte är så självständiga vad det låter. Åk inte dit utom när du vill och svara inte på samtal när du inte ha lust. Tänk ut en exitstrategi för situationer som uppkommer. Negativ energi på det viset får man faktiskt lov att vägra befatta sig med, blodsband eller ej!

 

[moster_punk]

Kan du vara rak och direkt med dem? Tex. svara på insinuationer om att du ska göra saker med "ni kan inte ta er till affären, alltså. Är detta ett sätt att säga att ni tycker att jag ska handla åt er? För isåfall måste ni faktiskt fråga mig i förväg.".
Alternativt, om det är många återkommande saker de behöver hjälp med, prata med dem om hemtjänst (om de inte redan har det). Synliggör för dem hur det ser ut från din sida genom att spegla det de säger eller gör, tex. " nu behöver ni hjälp med gräsklippning/handling/städning/etc. igen, alltså. Det verkar som om ni har svårt att klara detta själva. Jag tycker att hemtjänst vore bra för er." Om de suckar, gör gester eller ägnar sig åt annan ickeverbal kommunikation, spegla detta genom att berätta vad du ser/hör, tex." nu suckar du. Jag undrar vad du menar med det?". Uppmuntra till en rak och saklig dialog när det handlar om saker de önskar av dig, och var själv tydlig med vad du kan hjälpa till med och när. Om du kan tänka dig att handla åt dem samtidigt som du själv handlar, erbjud detta. Kan någon i din familj klippa gräset på lördagar, erbjud detta. Är dessa eller andra sysslor för belastande för dig och din familj, informera om detta. Tydlighet och saklighet, inget utrymme för insinuationer och manipulation.

Om de har svårt att hålla i pengar och sköta ekonomin kanske de även behöver hjälp utifrån med detta.

 

[Nepenthe]

Den blir lite konstig relationen till ens föräldrar när en väl är vuxen och inser saker.
Min mor bor nu i lägenhet och vill gärna klaga på hur illa hon har det men bott i hus från 25 års ålder (och när hon var liten och bodde hemma) tills nu 67.
Jag har bott i lägenhet hela mitt vuxna liv och det blir liksom så jäkla konstigt att stå o tycka synd om sig själv TILL mig om något som varit min vardag i 20år.

Även att välja att köpa helt ny bil, dra på sig dyra lån och köpa en bil där hunden inte får plats i bagaget? Och nu klaga över hur lite pengar hon har när jag la fram att casha en äldre bil istället.
Nej men då skulle ju den gå sönder.....

 

[jemeni]

Tyvärr inga lösningar mer än att säga nej och skyll på att du jobbar eller pluggar (absolut alltid på skolan även om du sitter hemma) hur hemskt det än är.

Väldigt tacksam att min pappa var utsatt för detta när hans mamma blev dålig,
när han själv hamnade på sjukhus var kommentaren att vi får ringa efter hjälp med någon som kan fixa trädgården.
Han grät när jag och min bror skickade en blid på oss i hörselkåpor och skrev att trädgårds hjälpen hade fixat trädgården (vi)

 

[Lingon]

Säg nej! För din egen skull. Säg nej. Sätt gränser. Jag har sett på nära håll hur illa det kan gå när en person låter en äldre förälder ställa vilka krav som helst utan att sätta gränser. Jag är övertygad om att det gjorde honom sjuk.

 

[Mirre]

Det är en tuff situation helt klart. Mamma framförallt är verkligen expert på att dra på sig en väldigt stor offerkofta så fort något går emot. Min bonusfar fick åka till akuten igen i förrgår, för något som de hade kunnat få hjälp med hemma om de haft hemtjänst (och hemsjukvård). Jag tog tillfället i akt och uppmuntrade till hemtjänst med motiveringen att han då hade sluppit åka till akuten igen. Just då höll mamma med för att sedan vara emot det lika fort igen, då var allt bra och de behövde inte hemtjänst. Idag kom ett meddelande igen med frågan om vi kan ta in posten åt dem. Kommer inte göra det.

 

[Otherside]

Det är en tuff situation helt klart. Mamma framförallt är verkligen expert på att dra på sig en väldigt stor offerkofta så fort något går emot. Min bonusfar fick åka till akuten igen i förrgår, för något som de hade kunnat få hjälp med hemma om de haft hemtjänst (och hemsjukvård). Jag tog tillfället i akt och uppmuntrade till hemtjänst med motiveringen att han då hade sluppit åka till akuten igen. Just då höll mamma med för att sedan vara emot det lika fort igen, då var allt bra och de behövde inte hemtjänst. Idag kom ett meddelande igen med frågan om vi kan ta in posten åt dem. Kommer inte göra det.

Hur långt har de till postlådan???

 

[Mirre]

Hur långt har de till postlådan???

Några meter, 10-15 m kanske. Det nästan mitt emot huset på andra sidan gatan.
Ta in post är i sig ingen stor sak, men jag vet ju att det kommer bara leda till att vi ska hjälpa till med mer och mer saker

 

[Scata]

Några meter, 10-15 m kanske. Det nästan mitt emot huset på andra sidan gatan.
Ta in post är i sig ingen stor sak, men jag vet ju att det kommer bara leda till att vi ska hjälpa till med mer och mer saker

Nästa gång hon frågar, fråga tillbaka med ett Varför?
Du har ju inget ärende till dom just nu.
OM hon erkänner att det är för jobbigt att gå, så ta upp hemtjänst igen - och igen - och igen. Bli en trasig skiva på repeat så länge som det behövs.
Men rakt på sak bör du vara i alla lägen och framför allt - gör inget som nämns i oskriva undertexter. Frågor måste komma rakt på sak. Gör dom inte det, ignorera. Ni kan aldrig ha en dialog annars. Du får aldrig chansen att ge ett svar (och det är ofta det som personen vill också).
Jag vet (som fler) att det är tufft när det gäller nära anhöriga, men dom tänker ju inte på dig i dagsläget. Så du är INTE dum eller elak som sätter gränser