Praefatio
Trådstartare
Ja, nu har jag tagit ett av de svåraste besluten i mitt liv. Jag skulle bli så otroligt glad om någon orkade läsa/skumma igenom allt.
Min hund är snart åtta år gammal, en chinese crested. Har bott hos många olika ägare och är en fin utställnings- och parningshane. Har under långa perioder haft det riktigt tufft, varit instängd mycket och bara varit just parningsdjur.
För ett år sedan var jag åter igen inne i en av mina depressioner och orkade inte göra någonting. Var mitt uppe i psykiatriska utredningar och hade legat på sjukhus ett år tidigare, var redan innan dess sjukskriven på obestämd framtid... det verkade som att det skulle bli några år. Har alltid mått så otroligt mycket bättre när jag haft någon att ta hand om men mina tamråttor hade dött av ålder. Hästlivet var långt borta, orkade inte ta bussen ut och ta hand om en häst, men tog många och långa promenader varje dag för att rensa tankar och drömma mig bort lite. Alla sa: varför inte en hund, du som är hemma jämt, är ledsen och ensam och promenerar så mycket? Hade ju haft hund tidigare och trivts otroligt bra med det.
Såg efter en tid en annons: äldre hund skänkes till sitt sista hem mot symbolisk summa. Alternativet var avlivning. En släkting var också på jakt efter en hund och sa: om du inte vill ha honom så tar jag honom, jag känner hunden. Jag åkte mer än femtio mil och hämtade honom nästa dag. I kontraktet stod att mitt hem skulle vara det sista, att jag skulle ge honom en sista bra tid i livet och att han om jag inte kunde ha honom igen skulle låta honom somna in.
Fick hem en hund som var lika osäker och liten som jag kände mig. Har aldrig skapats såna starka band mellan mig och ett husdjur (jo... en av råttorna... men det vill jag inte tänka på), det bara klickade. Äntligen fick jag någon som gärna följde med på promenader, låg i soffan eller sängen med mig när jag deppade eller tittade på tv eller spelade dataspel. Vi var tillsammans jämt. Så småningom, tack vare hunden, började jag orka mer och vi gjorde små utflykter, gick på café i sommarsolen, lade oss i parken och gottade i solen, delade på en glass, badade i havet... Hittade en häst som jag började rida ett par dagar i veckan och hunden följde ofta med om det inte fanns någon som kunde passa honom hemma. Hästen och hunden älskade varandra.
Sedan gjorde min sambo slut och kände att nä... nu jävlar drar jag till huvudstaden och provar min lycka där. Gjorde så, fortfarande sjukskriven. Sökte jobb, fick inget. Sökte lägenhet, fick ingen. Hunden och jag bodde hos en nära vän och jag började spela WoW igen... Hade knappt några pengar, utan levde på pengar som "dök upp" och lånade av föräldrarna, det räckte för att hunden skulle få fortsätta äta sitt högkvalitativa foder. Mådde jättebra en period, och hunden med - jag satt ju på golvet vid datorn ofta och där satt han gärna med mig i mitt knä. Fortfarande gick vi såklart långa promenader i det underbara området. Tyvärr mådde jag sämre igen, blev spelberoende. Hade inga pengar till mat utöver hundens (han mat var det första jag köpte när jag fick pengar) så jag levde i princip på ris eller det mina underbara vänner bjöd mig på. Var så otroligt tacksam, men mådde sämre och sämre. Var vaken på nätterna och sov på dagarna. Trots att hunden åt gick han ner i vikt och trots att han viftade på sin vackra lilla svans så visste jag att han mådde dåligt han med, för att jag mådde dåligt. Det var två undernärda små varelser som togs emot med öppna armar av familjen.
Så fort jag kom hem igen i nov/dec så blev allt bra igen... och dåligt (vi kommer till det). Hunden och jag gick snabbt upp i vikt igen och mådde båda superbra. Mamma fixade extrajobb åt mig på helgerna, så plötsligt hade dessutom lite inkomst.
Jag kände att jag hade all lust och styrka i världen att börja rida min sommarhäst igen och började ta hand om honom fem dagar i veckan (numera utökat till sex dagar). Plötsligt ringde min gamla instruktör och undrade om jag inte ville börja jobba för henne ett par dagar i veckan mot privatlektioner igen (detta gjorde jag för tre eller fyra år sedan) och det lät ju superbra, jag var ringrostig och hade nya häftiga grejer att prova på.
Plötsligt gick jag från att ha gjort... ingenting alls. Till att göra allt. Stallet 8 h/3 dagar i veckan och stallet 4 h/3 dagar i veckan, plus jobb på helgerna. I samma veva började folk ringa igen och vilja träffas. Mitt liv förändrades brutalt mot det bättre, jag är frisk igen. Inga sömnproblem. Inga ångestattacker. Har inte mått så bra på flera år.
Hur har det då gått med hunden? Ganska bra, av en slump. Sedan jag började med hästen har någon i vår familj (pappa, styvmor och lillasyster) varit sjuka. Ena sjukdomen har avlöst den andra. Medan jag varit i stallet har hunden kunnat vara med dem. Men det faktum att jag trots allt försvunnit hemifrån utan honom några timmar om dagen har förändrat honom. Han har återigen börjat bli osäker och otrygg när jag varit borta även om det varit andra människor (som han känner lika väl som mig och som älskar och värnar om honom), börjat kissa inne vilket alltid gjort när han varit HELT ensam (även om han aldrig varit ensam mer än en timme åt gången) men aldrig aldrig när någon varit i lägenheten. När jag är hemma kissar han inte inne.
Han har blivit dimmig/mjölkig i ögonen också, den senaste tiden. Jag tror att det är någon form av starr, han verkar se sämre och sämre och har blivit osäkrare än han var innan: vaktar mig som en galning, även för familjemedlemmarna vilket han inte gjort tidigare. Så fort de pratar med honom eller hälsar på honom så är det lugnt, men är de bara utanför rummet och låter så morrar/skäller han. Ringer det på dörren blir han hysterisk. Han har alltid varit vaktig, men inte så här vaktig... Tror det är den försämrade synen.
Så fort jag är hemma så mår han hur bra som helst, han är numera en liten tjockis som mest vill ligga och mysa. Men... han fixar ju inte att vara ensam, och nu när alla börjar tillfriskna kommer det att bli mycket ensamhet. Jag går med konstant dåligt samvete för att jag är så mycket i stallet (trots att jag fullkomligen älskar det) och då vet jag ändå att någon är med honom... Tackar dagligen nej till att träffa kompisar för att mitt samvete säger mig att jag inte kan vara borta från hunden. Jag stressar från minuten jag går från dörren och mot busshållplatsen till stallet, tills dess att jag kommer hem igen. Därefter tackar jag nej till att träffa kompisar, gå ut, ta en fika, ha myskväll... För hunden kan inte följa med och mitt samvete säger att jag ska spendera tid med honom. Visst, mina föräldrar kan passa honom men han är MIN hund. Han känner sig tryggast av att vara i mitt sällskap.
Och framtidsutsikterna ser inte bättre ut. Till hösten ska jag börja plugga och kommer då ha hästen på dagarna (visserligen inte jobbet på ridskolan), plugg på vardagskvällar och jobb på helgnätterna. Jag kommer med andra ord aldrig vara hemma. Jag måste försöka tänka realistiskt: Jag har inte tid med hunden. Inte den tid han förtjänar och måste ha för att må bra. Om jag ska fortsätta leva mitt liv som jag vill, mitt nya glada liv, så kommer det gå ut över honom.
Berättade det för min familj och de höll med. Jag sa att okej, jag ger honom en sista riktigt bra sommar och sedan låter jag honom somna in. Bara så att han ska få en riktigt bra sista tid. Mina föräldrar säger: Är det verkligen värt att han ska få gå ensam hemma i tre månader innan dess, för att han ska få en sista bra sommar? Han har haft ett underbart år hos dig, det är inte samma hund. Han har inte varit ensam hemma mer än en timme då och då på HELA året. På tisdag, imorgon, är familjen för första gången fria att gå till jobbet igen för nu är alla friska.
Det gör så ont. Jag vet att han har fått en underbar tid hos mig. Han har glömt all stress från sina tidigare hem och han har gått från att vara den lilla ynkliga osäkra hunden som jag fick hem, som inte visste hur man lekte och som satt som ett plåster på mig jämt. Och han har fått mig att bli frisk igen. Han och ingen annan. Han mår bra nu. Han är min lilla glada tjockis, även om han börjar bli gammal och stel och blind och är magsjuk lite för ofta.
Det sägs att man ska gå hem när festen är som roligast. Han mår bra nu, är lugn och trygg (i alla fall när jag väl är hemma...) men blir han ensam hemma... ja... då kommer jag få tillbaka mitt lilla nervvrak igen.
Jag förbannar kontraktet där det står att jag måste avliva honom om jag inte kan behålla honom, men å andra sidan är han så bunden vid mig, jag har svårt att tro att det skulle vara lätt för honom att bli glad och trygg igen om han var tvungen att byta hem... så kanske är det här det bästa.
Ett liv kan förändras så otroligt fort. När jag skaffade honom sa läkarna att min sjukskrivning kommer hålla på i åtminstone några år, att jag var så skör. De sa att jag kanske aldrig skulle kunna jobba fulltid. Nu ett år senare, mycket tack vare den här lilla jycken, så mår jag plötsligt bra igen. Hunden hjälpte mig att samla kraft och styrka att skapa mig ett liv... i vilket han inte kan vara en del.
Det kändes nästan som ett tecken när det ploppade in 1500 kr mer på kontot den 25:e. Att det är dags. Att min lyckliga, trygga hund ska få somna in så att han slipper bli olycklig, otrygg och blind. Att jag ska kunna leva mitt liv utan dåligt samvete.
Jag kommer sakna honom så fruktansvärt mycket. Jag kommer kanske känna skuld länge... men någonting i mig säger mig att det är bäst så här.
Man ska lämna festen när den är som roligast. Nu är den det. På torsdag är det dags att lämna festen.
Ändå finns det såklart ett litet tvivel... Hade jag kunnat göra någonting annorlunda? Var det ett misstag att ta emot honom från första början? Är jag en usel människa? Även om det känns skönt att ta beslutet så känns det som att jag är det.
Min hund är snart åtta år gammal, en chinese crested. Har bott hos många olika ägare och är en fin utställnings- och parningshane. Har under långa perioder haft det riktigt tufft, varit instängd mycket och bara varit just parningsdjur.
För ett år sedan var jag åter igen inne i en av mina depressioner och orkade inte göra någonting. Var mitt uppe i psykiatriska utredningar och hade legat på sjukhus ett år tidigare, var redan innan dess sjukskriven på obestämd framtid... det verkade som att det skulle bli några år. Har alltid mått så otroligt mycket bättre när jag haft någon att ta hand om men mina tamråttor hade dött av ålder. Hästlivet var långt borta, orkade inte ta bussen ut och ta hand om en häst, men tog många och långa promenader varje dag för att rensa tankar och drömma mig bort lite. Alla sa: varför inte en hund, du som är hemma jämt, är ledsen och ensam och promenerar så mycket? Hade ju haft hund tidigare och trivts otroligt bra med det.
Såg efter en tid en annons: äldre hund skänkes till sitt sista hem mot symbolisk summa. Alternativet var avlivning. En släkting var också på jakt efter en hund och sa: om du inte vill ha honom så tar jag honom, jag känner hunden. Jag åkte mer än femtio mil och hämtade honom nästa dag. I kontraktet stod att mitt hem skulle vara det sista, att jag skulle ge honom en sista bra tid i livet och att han om jag inte kunde ha honom igen skulle låta honom somna in.
Fick hem en hund som var lika osäker och liten som jag kände mig. Har aldrig skapats såna starka band mellan mig och ett husdjur (jo... en av råttorna... men det vill jag inte tänka på), det bara klickade. Äntligen fick jag någon som gärna följde med på promenader, låg i soffan eller sängen med mig när jag deppade eller tittade på tv eller spelade dataspel. Vi var tillsammans jämt. Så småningom, tack vare hunden, började jag orka mer och vi gjorde små utflykter, gick på café i sommarsolen, lade oss i parken och gottade i solen, delade på en glass, badade i havet... Hittade en häst som jag började rida ett par dagar i veckan och hunden följde ofta med om det inte fanns någon som kunde passa honom hemma. Hästen och hunden älskade varandra.
Sedan gjorde min sambo slut och kände att nä... nu jävlar drar jag till huvudstaden och provar min lycka där. Gjorde så, fortfarande sjukskriven. Sökte jobb, fick inget. Sökte lägenhet, fick ingen. Hunden och jag bodde hos en nära vän och jag började spela WoW igen... Hade knappt några pengar, utan levde på pengar som "dök upp" och lånade av föräldrarna, det räckte för att hunden skulle få fortsätta äta sitt högkvalitativa foder. Mådde jättebra en period, och hunden med - jag satt ju på golvet vid datorn ofta och där satt han gärna med mig i mitt knä. Fortfarande gick vi såklart långa promenader i det underbara området. Tyvärr mådde jag sämre igen, blev spelberoende. Hade inga pengar till mat utöver hundens (han mat var det första jag köpte när jag fick pengar) så jag levde i princip på ris eller det mina underbara vänner bjöd mig på. Var så otroligt tacksam, men mådde sämre och sämre. Var vaken på nätterna och sov på dagarna. Trots att hunden åt gick han ner i vikt och trots att han viftade på sin vackra lilla svans så visste jag att han mådde dåligt han med, för att jag mådde dåligt. Det var två undernärda små varelser som togs emot med öppna armar av familjen.
Så fort jag kom hem igen i nov/dec så blev allt bra igen... och dåligt (vi kommer till det). Hunden och jag gick snabbt upp i vikt igen och mådde båda superbra. Mamma fixade extrajobb åt mig på helgerna, så plötsligt hade dessutom lite inkomst.
Jag kände att jag hade all lust och styrka i världen att börja rida min sommarhäst igen och började ta hand om honom fem dagar i veckan (numera utökat till sex dagar). Plötsligt ringde min gamla instruktör och undrade om jag inte ville börja jobba för henne ett par dagar i veckan mot privatlektioner igen (detta gjorde jag för tre eller fyra år sedan) och det lät ju superbra, jag var ringrostig och hade nya häftiga grejer att prova på.
Plötsligt gick jag från att ha gjort... ingenting alls. Till att göra allt. Stallet 8 h/3 dagar i veckan och stallet 4 h/3 dagar i veckan, plus jobb på helgerna. I samma veva började folk ringa igen och vilja träffas. Mitt liv förändrades brutalt mot det bättre, jag är frisk igen. Inga sömnproblem. Inga ångestattacker. Har inte mått så bra på flera år.
Hur har det då gått med hunden? Ganska bra, av en slump. Sedan jag började med hästen har någon i vår familj (pappa, styvmor och lillasyster) varit sjuka. Ena sjukdomen har avlöst den andra. Medan jag varit i stallet har hunden kunnat vara med dem. Men det faktum att jag trots allt försvunnit hemifrån utan honom några timmar om dagen har förändrat honom. Han har återigen börjat bli osäker och otrygg när jag varit borta även om det varit andra människor (som han känner lika väl som mig och som älskar och värnar om honom), börjat kissa inne vilket alltid gjort när han varit HELT ensam (även om han aldrig varit ensam mer än en timme åt gången) men aldrig aldrig när någon varit i lägenheten. När jag är hemma kissar han inte inne.
Han har blivit dimmig/mjölkig i ögonen också, den senaste tiden. Jag tror att det är någon form av starr, han verkar se sämre och sämre och har blivit osäkrare än han var innan: vaktar mig som en galning, även för familjemedlemmarna vilket han inte gjort tidigare. Så fort de pratar med honom eller hälsar på honom så är det lugnt, men är de bara utanför rummet och låter så morrar/skäller han. Ringer det på dörren blir han hysterisk. Han har alltid varit vaktig, men inte så här vaktig... Tror det är den försämrade synen.
Så fort jag är hemma så mår han hur bra som helst, han är numera en liten tjockis som mest vill ligga och mysa. Men... han fixar ju inte att vara ensam, och nu när alla börjar tillfriskna kommer det att bli mycket ensamhet. Jag går med konstant dåligt samvete för att jag är så mycket i stallet (trots att jag fullkomligen älskar det) och då vet jag ändå att någon är med honom... Tackar dagligen nej till att träffa kompisar för att mitt samvete säger mig att jag inte kan vara borta från hunden. Jag stressar från minuten jag går från dörren och mot busshållplatsen till stallet, tills dess att jag kommer hem igen. Därefter tackar jag nej till att träffa kompisar, gå ut, ta en fika, ha myskväll... För hunden kan inte följa med och mitt samvete säger att jag ska spendera tid med honom. Visst, mina föräldrar kan passa honom men han är MIN hund. Han känner sig tryggast av att vara i mitt sällskap.
Och framtidsutsikterna ser inte bättre ut. Till hösten ska jag börja plugga och kommer då ha hästen på dagarna (visserligen inte jobbet på ridskolan), plugg på vardagskvällar och jobb på helgnätterna. Jag kommer med andra ord aldrig vara hemma. Jag måste försöka tänka realistiskt: Jag har inte tid med hunden. Inte den tid han förtjänar och måste ha för att må bra. Om jag ska fortsätta leva mitt liv som jag vill, mitt nya glada liv, så kommer det gå ut över honom.
Berättade det för min familj och de höll med. Jag sa att okej, jag ger honom en sista riktigt bra sommar och sedan låter jag honom somna in. Bara så att han ska få en riktigt bra sista tid. Mina föräldrar säger: Är det verkligen värt att han ska få gå ensam hemma i tre månader innan dess, för att han ska få en sista bra sommar? Han har haft ett underbart år hos dig, det är inte samma hund. Han har inte varit ensam hemma mer än en timme då och då på HELA året. På tisdag, imorgon, är familjen för första gången fria att gå till jobbet igen för nu är alla friska.
Det gör så ont. Jag vet att han har fått en underbar tid hos mig. Han har glömt all stress från sina tidigare hem och han har gått från att vara den lilla ynkliga osäkra hunden som jag fick hem, som inte visste hur man lekte och som satt som ett plåster på mig jämt. Och han har fått mig att bli frisk igen. Han och ingen annan. Han mår bra nu. Han är min lilla glada tjockis, även om han börjar bli gammal och stel och blind och är magsjuk lite för ofta.
Det sägs att man ska gå hem när festen är som roligast. Han mår bra nu, är lugn och trygg (i alla fall när jag väl är hemma...) men blir han ensam hemma... ja... då kommer jag få tillbaka mitt lilla nervvrak igen.
Jag förbannar kontraktet där det står att jag måste avliva honom om jag inte kan behålla honom, men å andra sidan är han så bunden vid mig, jag har svårt att tro att det skulle vara lätt för honom att bli glad och trygg igen om han var tvungen att byta hem... så kanske är det här det bästa.
Ett liv kan förändras så otroligt fort. När jag skaffade honom sa läkarna att min sjukskrivning kommer hålla på i åtminstone några år, att jag var så skör. De sa att jag kanske aldrig skulle kunna jobba fulltid. Nu ett år senare, mycket tack vare den här lilla jycken, så mår jag plötsligt bra igen. Hunden hjälpte mig att samla kraft och styrka att skapa mig ett liv... i vilket han inte kan vara en del.
Det kändes nästan som ett tecken när det ploppade in 1500 kr mer på kontot den 25:e. Att det är dags. Att min lyckliga, trygga hund ska få somna in så att han slipper bli olycklig, otrygg och blind. Att jag ska kunna leva mitt liv utan dåligt samvete.
Jag kommer sakna honom så fruktansvärt mycket. Jag kommer kanske känna skuld länge... men någonting i mig säger mig att det är bäst så här.
Man ska lämna festen när den är som roligast. Nu är den det. På torsdag är det dags att lämna festen.
Ändå finns det såklart ett litet tvivel... Hade jag kunnat göra någonting annorlunda? Var det ett misstag att ta emot honom från första början? Är jag en usel människa? Även om det känns skönt att ta beslutet så känns det som att jag är det.