B
BamsePlutt
Hej! Skrev under ”att hålla hingst” men fortsätter att utveckla lite här och hoppas på lite peppning / hjälp…. Har ju då två shettiskillar, den jag pratar om nu har jag haft ett par / tre månader. Han har hela tiden varit väldigt skygg / rädd och jag har jobbat på som bara den för att få det att funka någotsånär, dvs först och främst hämta i hagen, leda in till stallet och rykta, borsta och kratsa hovarna. Om man rör sig plötsligt studsar han en meter, om han hör någon rya i så blir han så rädd så rädd att han darrar. Däremot har han varit helt orädd för saker, ljud, presenningar osv. Bara människor han är rädd för.
Jag har lyckats jobba upp nåt slags förtroende – jag har fått hämta honom i hagen om jag betett mig lugn och sansad och låtit honom kolla av lite först. Jag har hittat lite punkter som han gillar att bli kliad, klappad på. Jag har haft ett bra ledarskap och han har till och med följt mig i hagen utan grimma / grimskaft och gjort precis vad jag bett om. Så trots att han varit skygg har det funkat ok med mig.
Sen hände olika saker. Hingstflocken fick byta hage, det kom en ny liten hingst osv. Samtidigt kom min pålle på att han var hingst och börja gå in till stona och den ”stora” flocken. (fan ta shettisar – dom klipper ju vartenda staket) Jag kastrerade min hingst för jag kände att jag inte redde ut det.
Men dan efter kastrationen när jag släppte ut min pålle liksom parade han ihop sig med en annan unghingst som kommit på att man kunde gå igenom staketet i samband med stormen (ingen el) – och nu har dom totalt levt loppan – har nog pajat varenda staket och sprungit runt ute på vägen. Dom blev som plåster på varandra och sprang verkligen i par igenom vartenda elstängsel.
Stallägaren ringde mig, jag brukar kunna få tag på min kille, och hade någon slags förhoppning (jag med) att om jag fick tag på min så skulle den andra följa med… men tvärt omöjligt. Dom bara sprang, sprang och sprang så fort dom såg en människa. Det blev till slut att varenda häst på stället reagerade och sprang - så vi la ner hela grejen. Istället tog jag en kaffetermos och gick ut i hagen och satte mig och fikade och efter ett tag så lugnade sig allt och till slut med hjälp av en annan nyfiken häst och massa morötter fick jag fatt på min…
Men nu känns det som om allt det jag gjort är kört…. Vi har delat på dessa små unghästar – och min lillkille har väl nån vecka kvar tills kastreringen börjar ”verka”. Men det känns så tröstlöst just nu – som om man har en hel liten vildhäst att göra med… Det känns som att allt det jag gjort är bortkastat… Tyckte jag kommit så långt med min lilla rädda vildbatting… Vet att det blev långt men om ni har nåt råd / Tips att ge mig så svara snälla ni….
Jag har lyckats jobba upp nåt slags förtroende – jag har fått hämta honom i hagen om jag betett mig lugn och sansad och låtit honom kolla av lite först. Jag har hittat lite punkter som han gillar att bli kliad, klappad på. Jag har haft ett bra ledarskap och han har till och med följt mig i hagen utan grimma / grimskaft och gjort precis vad jag bett om. Så trots att han varit skygg har det funkat ok med mig.
Sen hände olika saker. Hingstflocken fick byta hage, det kom en ny liten hingst osv. Samtidigt kom min pålle på att han var hingst och börja gå in till stona och den ”stora” flocken. (fan ta shettisar – dom klipper ju vartenda staket) Jag kastrerade min hingst för jag kände att jag inte redde ut det.
Men dan efter kastrationen när jag släppte ut min pålle liksom parade han ihop sig med en annan unghingst som kommit på att man kunde gå igenom staketet i samband med stormen (ingen el) – och nu har dom totalt levt loppan – har nog pajat varenda staket och sprungit runt ute på vägen. Dom blev som plåster på varandra och sprang verkligen i par igenom vartenda elstängsel.
Stallägaren ringde mig, jag brukar kunna få tag på min kille, och hade någon slags förhoppning (jag med) att om jag fick tag på min så skulle den andra följa med… men tvärt omöjligt. Dom bara sprang, sprang och sprang så fort dom såg en människa. Det blev till slut att varenda häst på stället reagerade och sprang - så vi la ner hela grejen. Istället tog jag en kaffetermos och gick ut i hagen och satte mig och fikade och efter ett tag så lugnade sig allt och till slut med hjälp av en annan nyfiken häst och massa morötter fick jag fatt på min…
Men nu känns det som om allt det jag gjort är kört…. Vi har delat på dessa små unghästar – och min lillkille har väl nån vecka kvar tills kastreringen börjar ”verka”. Men det känns så tröstlöst just nu – som om man har en hel liten vildhäst att göra med… Det känns som att allt det jag gjort är bortkastat… Tyckte jag kommit så långt med min lilla rädda vildbatting… Vet att det blev långt men om ni har nåt råd / Tips att ge mig så svara snälla ni….
