Macka i stället för mat

[Badger]

Ja men precis. Jag fick höra att jag var duktig när jag fick högsta betyg men det var knäpptyst om jag "bara" blev godkänd. Jag var alltså bara värd något om jag presterade på topp. Fruktansvärd känsla som barn (och som vuxen).

Tja, men om du inte fick duktig för högsta betyg heller då? utan ett ok, det dög, fyror och under, nah. (jag fick iofs mest fyror, så det var ett klart nah, jaja, suck, inte Handels då.)
Så jag tycker nog att lite beröm kan man få vara värd ibland, även för en fyra, eller en tvåa om man kämpat). Å andra sidan skulle mina föräldrar aldrig behövt fråga vad som hände där med en tvåa eller en trea. De visste precis hur det gick, engagerade sig i hela processen så att säga, vilket jag uppskattade. Jag tycker inte de gjorde fel, förutom just utseendegrejen då kanske. Och lite mer beröm hade inte känts så dumt.

 

[Energi]

Tja, men om du inte fick duktig för högsta betyg heller då? utan ett ok, det dög, fyror och under, nah. (jag fick iofs mest fyror, så det var ett klart nah, jaja, suck, inte Handels då.)
Så jag tycker nog att lite beröm kan man få vara värd ibland, även för en fyra, eller en tvåa om man kämpat). Å andra sidan skulle mina föräldrar aldrig behövt fråga vad som hände där med en tvåa eller en trea. De visste precis hur det gick, engagerade sig i hela processen så att säga, vilket jag uppskattade. Jag tycker inte de gjorde fel, förutom just utseendegrejen då kanske. Och lite mer beröm hade inte känts så dumt.

Men varför är just DUKTIG det enda giltiga berömmet? Varför duger det inte lika bra med "du har verkligen kämpat för det där betyget! Vad glad och stolt jag blir, känns det bra?".

Jag fattar verkligen inte varför du med flera tycker att det är så viktigt med just duktig.

 

[Emtherlia]

@Energi Kan du säga "vad bra du är!"? För det är just ordet "duktig" som stör dig eller?

 

[Energi]

@Energi Kan du säga "vad bra du är!"? För det är just ordet "duktig" som stör dig eller?

Det är inget som kommer naturligt för mig så nej, det skulle jag nog inte säga. Jag vet faktiskt inte, kan inte tänka mig in i någon situation jag skulle säga så.

 

[Brandgul]

Det är inget som kommer naturligt för mig så nej, det skulle jag nog inte säga. Jag vet faktiskt inte, kan inte tänka mig in i någon situation jag skulle säga så.

Det liknar diskussionen på skolan.

Säg inte till barnen att det är matematik för då blir de skrämda och tycker att det är tråkigt.

Eh nej... De tycker att det är roligt och spännande. Det är DU som har något enormt ordet matematik.

Så är det med barnen med. Vadå duktig? Det beror väl på vilket värde barnen har i ordet.

Själv har jag aldrig fått höra att jag är duktig på något. Jag var väl 40+ innan jag förstod att jag faktiskt duger till något. Så blev jag bättre då för att ordet uteslöts?

Svar nej.

 

[ako]

Ja men precis. Jag fick höra att jag var duktig när jag fick högsta betyg men det var knäpptyst om jag "bara" blev godkänd. Jag var alltså bara värd något om jag presterade på topp. Fruktansvärd känsla som barn (och som vuxen).

DET håller jag med dig om som ett galet förhållningssätt som förälder. Jag förstår att du har blivit ärrad av detta!

Självklar ska man peppa och uppmuntra i både med och motgång. Jag vill bara poängterar att det definitivt inte är så i alla fall jag gör när jag berömmer och bekräftar mina barn! Jag berömmer dem för en massa saker- för att de försöker klara saker, för att de är hjälpsamma, för att de är snälla mm mm. Visst skulle jag även kunna berömma en prestation någon gång- har man gjort något bra är det trevligt att få höra det, men precis lika mycket om inte mer ska man väl få pepp, hjälp och uppmuntran med det som är svårare.

Jag förstår som sagt att du blivit ärrad om dina prestationer har belönats och du själv som person inte har blivit sedd! Samtidigt tycker jag fortfarande att det verkar sorgligt att inte någonsin berömma varken att barnet har koncentrerat sig och ritat en (för henoms egen nivå) fin teckning, att någon är duktig som hjälper till eller att någons nya frisyr är snygg.

Och självklart tycker inte jag att min sambo är duktig för att han klarar av att plocka i diskmaskinen, MEN jag tycker han är duktig när han tar sig i kragen och gör det sent på kvällen när han är lika slut som jag och jag själv har somnat med ungarna .

 

[ako]

Jag vet inte. I och med att order DUKTIG har en jävligt bitter eftersmak för mig så tänker jag aldrig på om något hen gör är något duktigt eller ej. Vi berömmer, visar uppskattning och kärlek på andra sätt.

Jag förstår faktiskt inte varför det är så otroligt märkligt att inte värdera det ens partner, eller barn, gör i termer av duktig.

Om du tycker duktig är ett hemskt ord så fine, men tidigare i tråden vill jag minnas att du skrev att ni inte berömmer barnen ö h t?

 

[Energi]

Men alltså seriöst. Jag orkar inte diskutera det här mer när ingen läser vad jag faktiskt skriver, men jag försöker en sista gång.

Jag och min partner använder inte ordet duktig pga dåliga känslor förknippade med just det ordet. Vi uppmuntrar, visar kärlek, visar hur stolta vi är osv osv på andra sätt, med andra ord. Vi älskar vårt barn över allt annat, som de flesta andra föräldrar, och gör det vi tror är bäst.

Jag har aldrig bett, tyckt, föreslagit eller påpekat att andra ska sluta använda ordet duktig. Jag har aldrig klagat på hur andra är i sitt föräldraskap.

Så otroligt skittråkigt att få höra att mitt föräldraskap är så hemskt (antar jag?) att det gör någon nedstämd. Som att jag är totalt känslokall och förstör mitt barn för livet genom att inte använda ordet duktig. Då ids jag fan inte mer.

 

[ako]

Och jag vill tillägga en sak angående beröm. Vi berömer cirka aldrig här hemma. Till exempel så sköter barnet kisseriet själv sedan ett halvår ungefär. Ibland kommer hen och ropar glatt "kissat färdigt!" och vi svarar "vad skönt att slippa vara kissnödig!".

Idag på förskolan öppnade hen ytterdörren och en pedagog säger "bra, vad duktig du är". Och jag känner bara.. va? Hen är inte duktig för att hen kan öppna en dörr! Jag är så trött på allt detta beröm och "åååh vad du är duktig!"

Jag har tänkt och känt efter och nej, jag kommer aldrig säga att min unge är duktig för att hen äter. Det är inte duktigt att äta. Det är gott, skönt att slippa vara hungrig, mysigt att sitta tillsammans och kanske spännande att prova nya saker. Men det är inte duktigt.

Högst upp i det här inlägget skriver du uttryckligen att "ni cirka aldrig berömmer här hemma". Det är det jag - och säkerligen de andra som skriver liknande med mig- har reagerat på.

Om du menar att du berömmer dina barn men använder andra ord än just "duktig", som tydligen har en väldigt negativ stämpel för dig, så är det för mig en helt annan sak. Sedan kan jag väl tycka att det är överdrivet att lägga sådant värde i ett helt vanligt - för de flesta positivt laddat- ord, men det är en annan femma.

Sedan är ju dessutom det här ett diskussionsforum, och skriver man något så pass kontroversiellt som att "man cirka aldrig berömmer sitt barn" så har man helt enkelt bäddat för diskussion och ifrågasättande.

 

[Raderad medlem 6459]

Så otroligt skittråkigt att få höra att mitt föräldraskap är så hemskt (antar jag?) att det gör någon nedstämd.

Du gick ut rätt hårt här i tråden - du berömmer aldrig ditt barn och du kommenterar aldrig någonsin ditt barns utseende. Vidare berömmer du aldrig någon, för du tänker inte i såna termer. Du tänker aldrig exempelvis att någon är duktig på något, och skulle därför inte uttrycka det heller. För mig är det här väldigt extremt och något jag reagerar på, eftersom det ju inte alls låter som att det bara är ordet 'duktig' som det är fel på utan mycket större än så.

Jag förstår att det var trist att höra att jag blev nedstämd men det är faktiskt sant. Bara tanken på ett barn som aldrig någonsin får beröm gör mig olycklig. Jag ser framför mig ett barn som kommer kämpa hela livet för att få nån form av erkännande från sina föräldrar - att hen är kapabel, att hen är duktig. Erkännande som barnet aldrig får, för föräldrarna tror inte på sånt.

 

[TeamLundVer]

Du gick ut rätt hårt här i tråden - du berömmer aldrig ditt barn och du kommenterar aldrig någonsin ditt barns utseende. Vidare berömmer du aldrig någon, för du tänker inte i såna termer. Du tänker aldrig exempelvis att någon är duktig på något, och skulle därför inte uttrycka det heller. För mig är det här väldigt extremt och något jag reagerar på, eftersom det ju inte alls låter som att det bara är ordet 'duktig' som det är fel på utan mycket större än så.

Jag förstår att det var trist att höra att jag blev nedstämd men det är faktiskt sant. Bara tanken på ett barn som aldrig någonsin får beröm gör mig olycklig. Jag ser framför mig ett barn som kommer kämpa hela livet för att få nån form av erkännande från sina föräldrar - att hen är kapabel, att hen är duktig. Erkännande som barnet aldrig får, för föräldrarna tror inte på sånt.

Precis så var min uppväxt och det bör jag fortfarande med mig 33år gammal.

 

[mandalaki]

Men alltså, nu låter det som att @Energi s barn växer upp en känslomässigt torftig miljö. Det intrycket får jag inte alls.

Ibland kommer hen och ropar glatt "kissat färdigt!" och vi svarar "vad skönt att slippa vara kissnödig!".

. Jag kan ibland berömma när hen är snäll på något sätt, men ofta pratar vi om hur saker känns i stället. "Vad glad jag blir när du hjälper mig" "oj vad många färger, vad harr du ritat?" "Vilken schysst kompis du är, det gör nog NN glad!" Osv osv. Självklart smiter det ibland igenom ett "vad duktig du är som.." men mer och mer sällan.

Jag tycker att vårat sätt är en form av beröm också. Men med fokus på hur bra det känns för en själv och för andra att till exempel hjälpa till, vara snäll, dela med sig eller trösta. Det ska en inte göra för att vara duktig i någon annans ögon, det ska en göra för att det känns bra.

Fast jag har precis sagt att jag visar uppskattning, så jag förstår inte varför du tar upp att det är sorgligt att inte berömma eller visa uppskattning?

Idag klättrade mitt barn upp på en stor sten.
"Mamma titta!"
"Jag ser! Pirrar det i magen att vara så högt upp?"
"Mm! Pirrar magen!"
Sen fortsätter vi prata om hur spännande det är att vara högt upp, hur långt en kan se, hur bra det känns att kunna klättra själv osv osv. Barnet pratar med entusiasm och är överlycklig över att mamma ser hen.

Barnets kusin klättrade upp på en gunga när vi var i lekparken i helgen.
"Mamma jag kom upp själv!"
"Vad duktig du är"
Sen var det slut det.

Vi berömmer, visar uppskattning och kärlek på andra sätt.

Barnet får väldigt mycket beröm, men inte där ordet DUKTIG är inblandat.

Vi uppmuntrar, visar kärlek, visar hur stolta vi är osv osv på andra sätt, med andra ord. Vi älskar vårt barn över allt annat, som de flesta andra föräldrar, och gör det vi tror är bäst.

Jag tycker nog att det låter som att barnet får både mycket och kärleksfull feedback. Det handlar ju om att visa att man SER barnet och reagera med glada rösten. Och det behöver man inte säga "du är duktig" för att göra.

 

[Tora]

För att återgå till ämnet lite så är min näst äldste son i en period där han äter dåligt, även om det är något som tidigare var en favorit.

"Nej jag vill inte ha köttbullar och makaroner! Jag vill ha en leverpastejsmörgås". Och då får han det av den enkla anledningen att det för mig är mycket lättare och snabbare att göra en smörgås än att ta en fajt med honom om maten.
Sen har jag lite svårt att se det som en strid överlag när det kommer till mat. Jag brukar förekomma honom och fråga "...men du vill väl ha en leverpastejsmörgås som vanligt antar jag?".

Sen hade jag inte ställt upp på att göra en trerätters men det misstänker jag starkt att han är fullt medveten om.

Jag tycker det finns så mycket annat som är viktigt att göras/vara på ett visst exakt sätt så att barnen äter det jag just precis lagat till mat känns i det stora hela rätt så oviktigt.

 

[ako]

Men alltså, nu låter det som att @Energi s barn växer upp en känslomässigt torftig miljö. Det intrycket får jag inte alls.
















Jag tycker nog att det låter som att barnet får både mycket och kärleksfull feedback. Det handlar ju om att visa att man SER barnet och reagera med glada rösten. Och det behöver man inte säga "du är duktig" för att göra.

Visst låter det som om hon bryr sig om sitt barn- självklart!! Men det jag reagerade på när jag skrev mitt första svar var att hon faktiskt skrev att hon "cirka aldrig berömde"... och det tycker jag känns konstigt? Sedan tycker jag det känns konstlat att alltid skriva om allt som liknar beröm till t ex " jag ser att du har ritat. Vad roligt det måste kännas att använda olika färger!" I stället för spontant "vilken fin teckning". ..

 

[Pontevecchio]

Jag tycker mina kompisar barn som alltid haft så hårda regler kring mat som små är mycket struligare med maten nu när de är lite äldre än vad våra barn är.
Det gick bra att bestämma över deras mat som små än nu.

Våra barn har alltid haft rätt slappa regler kring mat, men nu är det våra barn som törs smaka sill och andra saker de inte ville äta som små.

Våra barn har aldrig fått höra att de måste äta något och vi har aldrig tvingat de till bordet. Så nu törs de både smaka och sitta vid bordet utan att känna obehag.

Hmm min erfarenhet är tvärtom. Jag fick alltid säga nej till mat men fick inte välja macka istället. Äter i stort sett allt. Min sambo däremot åt fortfarande isbergssallad, tomat och gurka som enda grönsaker när vi träffades. Var van att välja bort mat till förmän för chips.

 

[mandalaki]

Visst låter det som om hon bryr sig om sitt barn- självklart!! Men det jag reagerade på när jag skrev mitt första svar var att hon faktiskt skrev att hon "cirka aldrig berömde"... och det tycker jag känns konstigt? Sedan tycker jag det känns konstlat att alltid skriva om allt som liknar beröm till t ex " jag ser att du har ritat. Vad roligt det måste kännas att använda olika färger!" I stället för spontant "vilken fin teckning". ..

Fast det som känns konstlat för dig gör det uppenbart inte för henne, och det är väl bra om var och en använder de uttryck som känns bäst för dem?

Meningen med alla mina citat var alltså att visa hur hon upprepade gånger nyanserat den där första meningen.

 

[Badger]

Men varför är just DUKTIG det enda giltiga berömmet? Varför duger det inte lika bra med "du har verkligen kämpat för det där betyget! Vad glad och stolt jag blir, känns det bra?".

Jag fattar verkligen inte varför du med flera tycker att det är så viktigt med just duktig.

Jag har inte sagt att duktig är enda berömmet, vart har du fått det ifrån?

Du sa att du inte ville prata om utseende punkt, (jag tänker då inte ens tex -åh min sötaste favoritunge).

Just "Du har verkligen kämpat för det där betyget? Var glad och stolt jag blir, känns det bra?" skulle kännas som en konstruerad pedagogikmening och spontant som ett vedträ . Ett -Oj! Grattis! Vad roligt! är väl vad jag skulle tänkt. Det kallar jag också beröm dvs sådant som ska undvikas. (Faktum är att -Vad glad och stolt jag blir" känns nästan mer krävande än superfantastiskt! eller ens Vad duktig du var ). Jag hade inte uppfattat det så som att du hatade ordet "duktig" utan som att du inte vill berömma alls, med något ord som bra eller liknande. Dvs inte ens bra kämpat!

 

[ako]

För att återgå till ämnet lite så är min näst äldste son i en period där han äter dåligt, även om det är något som tidigare var en favorit.

"Nej jag vill inte ha köttbullar och makaroner! Jag vill ha en leverpastejsmörgås". Och då får han det av den enkla anledningen att det för mig är mycket lättare och snabbare att göra en smörgås än att ta en fajt med honom om maten.
Sen har jag lite svårt att se det som en strid överlag när det kommer till mat. Jag brukar förekomma honom och fråga "...men du vill väl ha en leverpastejsmörgås som vanligt antar jag?".

Sen hade jag inte ställt upp på att göra en trerätters men det misstänker jag starkt att han är fullt medveten om.

Jag tycker det finns så mycket annat som är viktigt att göras/vara på ett visst exakt sätt så att barnen äter det jag just precis lagat till mat känns i det stora hela rätt så oviktigt.

H

Fast det som känns konstlat för dig gör det uppenbart inte för henne, och det är väl bra om var och en använder de uttryck som känns bäst för dem?

Meningen med alla mina citat var alltså att visa hur hon upprepade gånger nyanserat den där första meningen.

Nej det kanske det inte är, och vill man säga så, så javisst. Det jag som sagt reagerade på framförallt var att hon tydligt skrev att "de cirka aldrig gav beröm". Sedan kanske det inte var så hon menade, men hon skrev det- och det är för mig och många andra ganska kontroversiellt. Tänk att aldrig någonsin säga till varken barn, partner, vänner eller arbetskamrater att de gör något bra, liksom. Känns rätt dunkelt.

 

[ako]

De

Jag har inte sagt att duktig är enda berömmet, vart har du fått det ifrån?

Du sa att du inte ville prata om utseende punkt, (jag tänker då inte ens tex -åh min sötaste favoritunge).

Just "Du har verkligen kämpat för det där betyget? Var glad och stolt jag blir, känns det bra?" skulle kännas som en konstruerad pedagogikmening och spontant som ett vedträ . Ett -Oj! Grattis! Vad roligt! är väl vad jag skulle tänkt. Det kallar jag också beröm dvs sådant som ska undvikas. (Faktum är att -Vad glad och stolt jag blir" känns nästan mer krävande än superfantastiskt! eller ens Vad duktig du var ). Jag hade inte uppfattat det så som att du hatade ordet "duktig" utan som att du inte vill berömma alls, med något ord som bra eller liknande. Dvs inte ens bra kämpat!

Det var så jag uppfattade det också.

 

[Badger]

Det liknar diskussionen på skolan.

Säg inte till barnen att det är matematik för då blir de skrämda och tycker att det är tråkigt.

Eh nej... De tycker att det är roligt och spännande. Det är DU som har något enormt ordet matematik.

Så är det med barnen med. Vadå duktig? Det beror väl på vilket värde barnen har i ordet.

Själv har jag aldrig fått höra att jag är duktig på något. Jag var väl 40+ innan jag förstod att jag faktiskt duger till något. Så blev jag bättre då för att ordet uteslöts?

Svar nej.

Ah härligt, jag hoppas på att någonting faller på plats när jag fyller 80 eller så. (Hoppas pappa inte skäms över mig men det är nog osannolikt, även om han hävdar att han inte gör det, båda tycker fortfarande mitt utseende lämnar lite övrigt att önska. Som tur är har han nya barn han kanske kan bli stolt över.)

Jag håller med om matematik. Det är så onödigt att hävda att det är tråkigt och svårt. Vissa barn tycker ju det är jättekul och lätt. Jobbigt att förstöra den glädjen för att, och dessutom markera som konstiga de barn som älskar matte. (Vi fick standardstraffet i mellanstadiet att räkna matte på teckningslektionen om vi hade pratat på svenskan...)