Min mörka hemlighet

[Problematisk]

Det är inget alternativ här varken från min sida eller läkarens.

Varför inte?
Jag kan inte säga hur du ska göra, men inläggning en tid under insättning kan vara en bra lösning för att våga prova en ny medicin under kontrollerade former.

Annars vet jag att jag haft olika mediciner, vissa har gett/bibehållit obehagliga drömmar och vissa har jag inte haft mer jobbiga drömmar än "normalt".

 

[Problematisk]

Det är här det blir fel. Jag är inte rädd för att avsluta allt, inte minsta lilla men jag vill vara säker på att jag försökt må bättre innan jag i så fall gör det men jag är inte intresserad av att låsas in och hållas till liv mot min vilja.

Det är lite som med en häst, man måste försöka med allt man kan och hittar man inget som fungerar och ger hästen ett drägligt liv så låter man den vandra vidare.

Du skriver själv att "man måste försöka med allt man kan". Har man inte provat inläggning har man inte provat allt man kan.

Jag känner igen mig väldigt väl i dina tankar, så det är inte det att jag inte förstår. Jag vill bara att du ska förstå att när man mår som du mår, kan inläggning vara värt att ge sig själv som en chansning. Någonstans har du ju ändå ett litet hopp om fortsatt liv, eller hur? Varför då inte ALLT du kan prova innan du ger upp? Det slutgiltiga valet finns ju alltid kvar.

 

[EmmaW]

Varför inte?
Jag kan inte säga hur du ska göra, men inläggning en tid under insättning kan vara en bra lösning för att våga prova en ny medicin under kontrollerade former.

Annars vet jag att jag haft olika mediciner, vissa har gett/bibehållit obehagliga drömmar och vissa har jag inte haft mer jobbiga drömmar än "normalt".

Jag vill inte hållas i låst och vid liv mot min vilja, jag vill inte tvingas må dåligt och genomlida ett större helvete än det jag redan gör under en månad eller två utan att kunna göra någonting åt det. Jag litar dessutom verkligen inte alls på vården efter alla turer. Dessutom kan ingen säga om medicinerna kommer fungera eller inte och eftersom läget med allergi, känslighet osv gör att många inkl ssri går bort så är det inget alternativ. Dessutom hör psykvården här till den sämsta i landet och inte ens vid självmordsförsök blir du kvar mer än max en natt pga av platsbrist.

 

[EmmaW]

Du skriver själv att "man måste försöka med allt man kan". Har man inte provat inläggning har man inte provat allt man kan.

Jag känner igen mig väldigt väl i dina tankar, så det är inte det att jag inte förstår. Jag vill bara att du ska förstå att när man mår som du mår, kan inläggning vara värt att ge sig själv som en chansning. Någonstans har du ju ändå ett litet hopp om fortsatt liv, eller hur? Varför då inte ALLT du kan prova innan du ger upp? Det slutgiltiga valet finns ju alltid kvar.

Här finns inte den sortens inläggningar tyvärr därav är det inte ett alternativ.
Även inläggning på annan klinik går bort. Ekonomin fallerar, ingen finns att ta hand om stall, hundar och katter. Ska jag ha ett liv att leva efter allt detta ska det inte vara ett liv i spillror. Där har jag redan varit och gör inte om.

Det är klart någon form av hopp finns någonstans. Däremot spelar det ju ingen roll om jag vill genomföra mitt beslut om jag ska låsas in och hindras ifrån att få frid.

 

[EmmaW]

Alla verkar tro att medicinering är det enda. Finns det verkligen ingen annan väg att gå än att droga ner sig själv tills man inte känner igen sig alls bara för att fungera?

 

[MM]

Du skriver själv att "man måste försöka med allt man kan". Har man inte provat inläggning har man inte provat allt man kan.

Jag känner igen mig väldigt väl i dina tankar, så det är inte det att jag inte förstår. Jag vill bara att du ska förstå att när man mår som du mår, kan inläggning vara värt att ge sig själv som en chansning. Någonstans har du ju ändå ett litet hopp om fortsatt liv, eller hur? Varför då inte ALLT du kan prova innan du ger upp? Det slutgiltiga valet finns ju alltid kvar.

Men oj!
Vissa kanske har provat allt dom kan trots att inläggning inte är provat? Tänkt tanken att det finns dom som mår ännu sämre av inläggning?
Lägg ingen skuld på TS.

 

[EmmaW]

Men oj!
Vissa kanske har provat allt dom kan trots att inläggning inte är provat? Tänkt tanken att det finns dom som mår ännu sämre av inläggning?
Lägg ingen skuld på TS.

Tack.

 

[MM]

Alla verkar tro att medicinering är det enda. Finns det verkligen ingen annan väg att gå än att droga ner sig själv tills man inte känner igen sig alls bara för att fungera?

Ibland är nerdrogning en bra grej som kan göra livet enklare trots att man vill klara sig utan. En diabetiker klarar sig inte utan insulin så varför skulle det vara värre för någon som mår dåligt att ta medicin som håller en över ytan?

 

[EmmaW]

Ibland är nerdrogning en bra grej som kan göra livet enklare trots att man vill klara sig utan. En diabetiker klarar sig inte utan insulin så varför skulle det vara värre för någon som mår dåligt att ta medicin som håller en över ytan?

Jag uttryckte mig nog lite slarvigt i frustration. Mitt tålamod är inte vad det har varit tyvärr. Jag tar oxascand redan till natten för att sova och minska paniken från drömmarna, den håller mig även lugn och fungerande på jobbet dagen efter. Jag kan ta mer och höja dosen vid behov eftersom jag tar en sån extremt liten dos men blir däckad ändå. Kanske skulle jag ändå testa att höja den ändå?
Tankarna finns ändå kvar till viss del som det är nu men paniken och stressen dämpas hyfsat av medicinen.

Jag vill inte gå omkring och bli helt kall eller leva i nån sorts nerdrogad målning verklighet. Jag vill ha mig själv tillbaka.

Det här med medicin är ett svårt kapitel för mig. Jag vet och har sett mycket och avskyr verkligen varenda liten tablett som måste tas.
Det bär mig emot nåt oerhört.

 

[Magiana]

Alla verkar tro att medicinering är det enda. Finns det verkligen ingen annan väg att gå än att droga ner sig själv tills man inte känner igen sig alls bara för att fungera?

Medicinering kan vara bra i det akuta läget, när situationen är ohållbar, bara för att få näsan över vattenytan. Utöver det behövs det ju terapi. Vilken typ av terapi som är bra för dig tror jag ingen här kan bedöma.

 

[Problematisk]

Men oj!
Vissa kanske har provat allt dom kan trots att inläggning inte är provat? Tänkt tanken att det finns dom som mår ännu sämre av inläggning?
Lägg ingen skuld på TS.

Jag vet mycket väl att vissa (många) mår ännu sämre av inläggning och jag menar inte att lägga någon skuld på ts. Men har man inte provat inläggning så HAR man ju inte provat allt, det är bara fakta.

Det som räddat mig flera gånger är just att tänka att ska jag ändå dö kan jag lika gärna prova ALLT först. Har jag inget att förlora så vad är det värsta som kan hända?
Med lite tur är det just den där sista chansen, det jag gör bara för att prova exakt ALLT, som är räddningen just i stunden.

 

[EmmaW]

Jag vet mycket väl att vissa (många) mår ännu sämre av inläggning och jag menar inte att lägga någon skuld på ts. Men har man inte provat inläggning så HAR man ju inte provat allt, det är bara fakta.

Det som räddat mig flera gånger är just att tänka att ska jag ändå dö kan jag lika gärna prova ALLT först. Har jag inget att förlora så vad är det värsta som kan hända?
Med lite tur är det just den där sista chansen, det jag gör bara för att prova exakt ALLT, som är räddningen just i stunden.

Jag förstår hur du tänker, jag drar dock inte samma gräns där som du. Vi har olika gränser.

För att dra paralleller med hästen igen..... jag har en häst som inte klarar av boxvila, inte alls. Skulle ett ingrepp krävas som ger flera månaders boxvila skulle jag hellre ta bort henne än att utsätta henne för det eftersom jag vet hur hemskt hon skulle reagera och må under tiden. Det även om jag visste att hon skulle bli bra.

Jag ser inte döden som något hemskt. Jag har följt så många människor i mitt jobb i livets sista skede och sett så många få frid från sina plågor. Döden skrämmer mig inte.

 

[MM]

Jag vet mycket väl att vissa (många) mår ännu sämre av inläggning och jag menar inte att lägga någon skuld på ts. Men har man inte provat inläggning så HAR man ju inte provat allt, det är bara fakta.

Det som räddat mig flera gånger är just att tänka att ska jag ändå dö kan jag lika gärna prova ALLT först. Har jag inget att förlora så vad är det värsta som kan hända?
Med lite tur är det just den där sista chansen, det jag gör bara för att prova exakt ALLT, som är räddningen just i stunden.

Men det är ju vad som passat dig?
TS säger att inläggning inte är ett alternativ pga flera olika faktorer och då får vi gå efter det. Hade hennes läkare bedömt att inläggning var ett måste hade det dessutom redan skett oavsett TS vilja.
Det känns onödigt att TS ska behöva argumentera emot i en sådan här känslig tråd. Lite läge att känna efter med känselspröna.

 

[Problematisk]

Men det är ju vad som passat dig?
TS säger att inläggning inte är ett alternativ pga flera olika faktorer och då får vi gå efter det. Hade hennes läkare bedömt att inläggning var ett måste hade det dessutom redan skett oavsett TS vilja.
Det känns onödigt att TS ska behöva argumentera emot i en sådan här känslig tråd. Lite läge att känna efter med känselspröna.

Finns mycket jag skulle vilja säga om det du skriver men jag skiter i det.

 

[MM]

Finns mycket jag skulle vilja säga om det du skriver men jag skiter i det.

Vilket onödigt inlägg
Men håller med eftersom det bara går ut över TS.

 

[Problematisk]

Jag förstår hur du tänker, jag drar dock inte samma gräns där som du. Vi har olika gränser.

För att dra paralleller med hästen igen..... jag har en häst som inte klarar av boxvila, inte alls. Skulle ett ingrepp krävas som ger flera månaders boxvila skulle jag hellre ta bort henne än att utsätta henne för det eftersom jag vet hur hemskt hon skulle reagera och må under tiden. Det även om jag visste att hon skulle bli bra.

Jag ser inte döden som något hemskt. Jag har följt så många människor i mitt jobb i livets sista skede och sett så många få frid från sina plågor. Döden skrämmer mig inte.

Okej. Jag vill bara inflika, vilket du säkert redan vet, att en inläggning inte behöver handla om flera månader. Ibland kan det räcka med några dagar tills man ser om medicinen ger några svårhanterade biverkningar.

Att döden inte är något hemskt eller skrämmande håller jag med dig om. Men jag hoppas och tror ändå det finns någon typ av hjälp du kan få, som fungerar. Finns det t.ex. möjlighet att gå hos en privat psykolog om du inte får den hjälp du behöver nu?

 

[EmmaW]

Okej. Jag vill bara inflika, vilket du säkert redan vet, att en inläggning inte behöver handla om flera månader. Ibland kan det räcka med några dagar tills man ser om medicinen ger några svårhanterade biverkningar.

Att döden inte är något hemskt eller skrämmande håller jag med dig om. Men jag hoppas och tror ändå det finns någon typ av hjälp du kan få, som fungerar. Finns det t.ex. möjlighet att gå hos en privat psykolog om du inte får den hjälp du behöver nu?

Nej ekonomin finns inte. Jag har som sagt en kontakt nu, jag har bara träffat henne 2 gånger hittills. Hon försöker ta reda på exakt vad som gått fel nu. det känns oerhört förvirrande med alla frågor och jag kände mig mer förvirrad när jag gick därifrån än när jag gick dit sist. Jag ska prioriteras in mer efter nyår hos psykologen.
Jag har träffat en mental coatch ett par gånger och det har hjälpt mig att hålla huvudet över ytan, att se framåt fastän jag mår som jag gör dessvärre har jag inte råd med fler gånger nu.

 

[Problematisk]

Nej ekonomin finns inte. Jag har som sagt en kontakt nu, jag har bara träffat henne 2 gånger hittills. Hon försöker ta reda på exakt vad som gått fel nu. det känns oerhört förvirrande med alla frågor och jag kände mig mer förvirrad när jag gick därifrån än när jag gick dit sist. Jag ska prioriteras in mer efter nyår hos psykologen.
Jag har träffat en mental coatch ett par gånger och det har hjälpt mig att hålla huvudet över ytan, att se framåt fastän jag mår som jag gör dessvärre har jag inte råd med fler gånger nu.

Har du tagit upp med henne att det känns förvirrande med alla frågor? Det kanske, om det känns jobbigt, går att gå lite lugnare fram med frågorna?

Försök tänka att något iallafall är på väg nu, när du ska prioriteras hos psykologen och har börjat träffa en ny kontakt osv. Kanske är det nu det kommer börja vända för dig?
Går det att göra ett "avtal" med dig själv? T.ex. att du iallafall ska leva tills du träffat psykologen?

 

[EmmaW]

Har du tagit upp med henne att det känns förvirrande med alla frågor? Det kanske, om det känns jobbigt, går att gå lite lugnare fram med frågorna?

Försök tänka att något iallafall är på väg nu, när du ska prioriteras hos psykologen och har börjat träffa en ny kontakt osv. Kanske är det nu det kommer börja vända för dig?
Går det att göra ett "avtal" med dig själv? T.ex. att du iallafall ska leva tills du träffat psykologen?

Ja jag har lyft det med henne. hon arbetar tydligen så, jag får nog ha lite tålamod bara. Jag vill ju bara att någon ska rätta till det den andra psykologen gjorde fel men det ska ju göras rätt oxå såklart och hon har tydligen kompetensen.
Mitt tålamod är dock slut och min frustration är stor. Jag är så trött. Hade jag vetat om att risken med att det här fanns hade jag aldrig varit med i studien, aldrig. Jag har fått så mycket förstört av det här.

Inga avtal. Det går inte, jag tar en dag i taget inte mer än så.

 

[dobbis]

Okej. Jag vill bara inflika, vilket du säkert redan vet, att en inläggning inte behöver handla om flera månader. Ibland kan det räcka med några dagar tills man ser om medicinen ger några svårhanterade biverkningar.

Att döden inte är något hemskt eller skrämmande håller jag med dig om. Men jag hoppas och tror ändå det finns någon typ av hjälp du kan få, som fungerar. Finns det t.ex. möjlighet att gå hos en privat psykolog om du inte får den hjälp du behöver nu?

Meeeeeen ,vilken del av ts vill INTE vara inlagd fattade du inte?