Den här tråden gör mig fysiskt illamående, jag orkar inte ens svara enskilda användare längre för jag tycker det är så beklämmande.
Att så rabiat försvara sin lilla vita bubbla på det sättet som vissa gör här i tråden är skrämmande, att ta sig tolkningsföreträde och förklara att människor som praktiserar en religion är på ett visst sätt, att istället för att lyssna på berättelsen från en rasifierad som pekar på strukturellt förtryck så tar man sig friheten att kolla upp sagda person på internet och tycker att den här 21-åriga tjejen ska minsann tåla att bli ifrågasatt varje dag för hon är minsann medlem i en
förening för fred och rättvisa.
När jag och
@Nahar försöker ge vår syn på saken i egenskap av offer för rasism i svenska stall så får vi påhopp om att vi tar på oss offerkoftan, eller försvårar för oss själva för att vi är för aggressiva eller valfri annan dålig ursäkt (det är alltid offrens fel om vi inte känner oss inkluderade) man är snabb att döma Monas berättelse, man försöker hitta alla möjliga kopplingar och ursäkter till varför det inte handlar om rasism och när en tillsynes svensk person skriver ett inlägg på en Facebooksida som ställer Mona i dålig dager är man blixtsnabb på att ta de orden som en absolut sanning och förkasta allt som Mona pekar på som problematisk. Hon är ju faktiskt en dålig person, och dåliga personer kan aldrig bli utsatta för förtryck.
Om inte smutskastningen av Mona och övriga rasifierade i tråden skulle vara nog så kan man alltid vrida diskussionen till att handla om egenpåhittade agendor för Sveriges alla muslimer som en enda enhet, det vet vi ju alla att muslimer är
onda. Vi kör ytterligare lite smygrasism och utmålar oss själva till offer för de
onda muslimerna och hävdar vår rätt att som stackars majoritetsbefölkning inte behöva umgås med dessa ondskefulla muslimer som bara väntar på att misshandla sin nästa hustru, eller råna småbarn eller liknande - för stallet är ju den Vita Kvinnans Heliga Fristad.
Jag läser den här tråden samtidigt som jag läser artikeln i Aftonbladet om Benjamin Antwi och det enda jag känner är bara en stor hopplöshet, det känns som om vi aldrig kommer komma tillrätta med de här strukturerna, för folk vill helt enkelt inte se, det är så mycket lättare att villifiera offren än att se till sina egna tillkortakommanden och hur man själv kan ändra på sig för att bidra till en förändring i samhället när det gäller rasism - medveten eller omedveten.