Mötas i olikheter?

[Palermo]

Jag har en vag obehaglig känsla av ett förhållande där jag trodde att våra olikheter skulle slipas av, dvs, när vi väl flyttat ihop skulle han bli som jag ville. Men som tur är har jag förträngt det

Det är så jobbigt det här att folk fortsätter att vara som de är, trots att det skulle vara så mycket bättre om de ändrade på sig!

 

[Palermo]

Jag tycker att man inte alltid märker olikheterna i början. Sådant kan komma med tiden, exempelvis när man köper hus ihop.

Absolut. Ju mer man delar (tid, saker, vad som helst) desto mer märks det ju hurdan man är. Vilket så klart kan vara på både gott och ont, men det är ju när det är på ont som det måste hanteras på något vis.

 

[Kilauea]

Jag lever med en obotlig optimist, han kallar mig pessimist (jag tycker jag är realist). Vi har levt ihop i mer än 15 år nu. Visst kan det bli fnurror på tråden ibland, men det tror jag hör till alla förhållanden.
Vi kompletterar nog varandra rätt bra, pushar och bromsar där det behövs liksom.

Så nej, man behöver verkligen inte vara lika för att bo ihop, men man får ju acceptera hur den andra är. Och går inte det, att acceptera, kanske man inte ska leva ihop.

 

[skiesabove]

Alltså att säga att "vi har inte råd med en utlandssemester om vi köper nya vitvaror nu" är väl varken konstigt eller pessimistiskt?

Det låter lite ansvarslöst att säga "det löser sig" om inköp som är så stora.

Och en utlandssemester behöver man planera inför, både för ekonomin före, under, och efter, om man har normala lönejobb.

Men då kanske jag helt enkelt är som TS sambo .

Så jag tänker att TS behöver sätta sig ner och fundera på vad sambon faktiskt säger. Det låter för mig som att hen säger 1: jag känner mig otrygg, och 2: jag oroar mig för vår långsiktiga ekonomi.

Det vuxna är ju att sätta sig ner och diskutera och göra en plan. Sätta en budget. Planera för renoveringar och inköp. Och sen lite relationsvård, åk och gör något mysigt tillsammans (jag och min man älskar att spela minigolf).

En långsiktig relation kräver jobb. Det kräver att båda parter jobbar på sig själva hela tiden, utan att kränka/inskränka sig själva. Att man kommunicerar öppet och modigt, fast det känns läskigt. Att man tar sig tiden och sätter sig ner med det svåra. Att man ser relationen som en gemensamt projekt, som något man bygger tillsammans.

 

[Användare86]

Vi är också väldigt olika å firar snart 20 år som sambo använd varandras olikheter. Min sambo är lite likadan så vi har budgeterat nya vitvaror vart 5 år om man slår ut inköpskostnaden för alla vitvaror på 5 år och gör månadsvisa avsättningar för detta så blir det inga problem den dagen det händer för pengarna finns redan. Vi hade Kyl,frys,ugn och spis nu som behövdes bytas inom 3 månader. Det sträckte inte vår budget till någon då pengar fanns undanstoppade. Hade jag varit själv hade jag inte kunnat allt detta inom samma tidsrymd då jag inte är den som planerar och lever mer i nuet.

 

[Trasdockan]

Tack alla för kloka inspel! @skiesabove Jag menar alltså inte att jag föreslår att vi ska åka till Grekland trots att vi inte har råd. Vi är överens om att vi inte kan det eftersom vi prioriterar att köpa nya vitvaror, men han tycker att det är värdelöst och tråkigt, medan jag känner att så är det ibland och det får man tugga i sig. Det var ett exempel för att visa på typen av problem, som (återigen) i mina ögon är relativt små. Men jag förstår ju att det återigen är mitt sätt att se på livet generellt.
Han har absolut varit lika drivande som mig i husköpet eftersom han avskyr att bo i lägenhet pga högljudda grannar och hans intresse för odling och trädgård.

Men ja, jag hör vad ni säger och jag försöker verkligen att akta mig från att ändra honom eller uttrycka att han reagerar fel. Jag tror bara att jag ibland blir så genuint förvånad över hur hela hans dag kan bli förstörd för att det är tågförseningar påväg hem från jobbet, eller att katten kräkts på soffan.

Vi har pratat mycket om det finns annat som ligger bakom och jag har föreslagit parterapi för att kommunicera bättre, men det vill han inte.

 

[FannyN]

Hade aldrig pallat att leva med en neggig gnällspik så jag hade dragit direkt.

Jag håller med. Aldrig att jag skulle vara med någon som är negativ i sitt sätt. Man har bara ett liv.

 

[skiesabove]

.

Vi har pratat mycket om det finns annat som ligger bakom och jag har föreslagit parterapi för att kommunicera bättre, men det vill han inte.

Det här tycker jag är betydligt allvarligare. Definitivt en röd flagga för mig.

Varför skulle man inte vilja ta hjälp om man inte kan reda ut det själva liksom?

Vad säger han om att gå i terapi själv då, för sitt mående? Om en kattkräks kan förstöra hela dagen så har man rätt låg resiliens, och så kan det ju vara när man är på gränsen till överbelastad, utbränd, eller deprimerad.

 

[Ullmerkott]

Just "det löser sig" kan jag få spunk av. I min erfarenhet innebär "det löser sig" att det i praktiken kommer hamna på någon annan (t.ex. partnern) att planera för och lösa vad det nu är. Typexemplet är väl männen som tycker det är onödigt att hetsa över städning, middagar och presenter, för sånt ordnar sig alltid ändå. Nej, "det" ordnar inte "sig", frun ordnar det eftersom hon vet att maken inte kommer göra det.

Nu kanske det bara är mannen i ts fall som är orimligt gnällig. Men det kan ju också vara så att den där resan är något han verkligen, verkligen sett fram emot, och då kan det ju vara skitjobbigt att bli snuvad på den.