När får man...?

[Ninnurur]

Böcker?

Är du inte en modern kvinna med platta?

Nope! Jag ÄLSKAR böcker. Men jag har faktiskt bara tre bokhyllor och en sekretär, och det är både mina och dotterns böcker. Sådeså! Har fått ett gäng e-böcker till telefonen av en kompis men det är ju inte alls samma sak som att bläddra i en bok

 

[Kilauea]

Böcker ska bläddras i och blad ska vändas. En bok på en platta med pekskärm är ingen bok!

 

[stjarnhimmel]

Böcker ska bläddras i och blad ska vändas. En bok på en platta med pekskärm är ingen bok!

Och en skärm luktar inte och känns inte som en bok.

 

[cili]

Ja, det var det jag menade fast med andra vänner! Jag skyllde på @cili när det var *** som var över här om kvällen Och när han ringer är det ofta @cili som får skulden

Haha! Det är bra, skyll på mig hur mycket du vill

 

[Betsybabie]

jag har följt din tråd när du miste din sambo men inte skrivit något tidigare... Vilken stark kvinna du är ...sen vill jag tillägga:

Ninnurur, när det kommer med sina påståenden/frågor, fråga om det skulle fundera på samma sätt om **** vore kvinna... vän som vän menar jag...
Lev ditt liv som du vill leva det, du om någon vet hur sårbara vi är...

 

[em-pirre]

Jag hade nog kommenterat med "Okej, jag ska genast gå hem och gråta, om det bara gör dig lyckligare?"

 

[mino]

Men jag vet också att många av vännerna har haft svårare att hantera det här än vad jag har, de är fortfarande inne i den djupa sorgfasen. För mig blev det ju ett helt nytt liv på en millisekund, för dem som träffade honom ett par ggr/månaden så blir saknaden nog annorlunda när förändringen inte är lika påtaglig.

Det här känns väldigt insiktsfullt. Jag har funderat över detta särskilt i samband med en person vars partner gick bort på ett helt fruktansvärt sätt och mindre än ett år senare hade en ny flyttat in i huset med barn och allt. Jag tyckte med magkänslan att det kändes konstigt, typ som att hen försökte fly från krisen eller att hen i själva verket kanske inte varit så kär i sin partner eller nåt sånt, samtidigt som jag kände att det var en märklig reaktion från mig som jag inte riktigt kunde förstå, vad visste jag liksom. Men det är förstås som du skriver, för mig kändes det som en kort tid hade gått eftersom jag inte ägnat heltid åt att befatta mig med det hela.

Jag funderar på om det är rätt väg att gå att du är demonstrativ med att du har gått vidare och hånglar upp killen inför de andra eller inte. Jag kan förstå att du vill det och att du vill att de ska sluta att behandla dig på ett sätt du inte behöver behandlas på längre. Men risken är förstås att folk reagerar med magkänslan precis som jag gjorde och ifrågasätter dig. Att de ur en saklig synvinkel inte har rätt att tycka så lär inte hindra dem från att göra det.

 

[Ninnurur]

@mino - det är ju väldigt annorlunda beroende på hur nära man är. Hans jobbarkompisar har också haft en "lättare" övergång, men en vän i grannstaden är fortfarande helt förkrossad.

Till alla som kommit med goda råd - nej, jag kommer inte göra något så demonstrativt, även om jag skulle vilja Men tack för bra tips på oneliners! Jag går gärna in i försvar istället, vilket jag vill sluta med. Basta!
Om en stund ska jag nog åka en sväng till Birdie, får se om jag får användning för era råd då Han kommer inte vara där, men ämnet kan ju komma på tal ändå.

 

[Lovisaleonora]

Ett av mina standardsvar som kan varieras i tonläge och som funkar i nästan alla konstiga situationer är: "ja, så kan man också se det".

T ex när jag står mitt i en konstig diskussion och inser att vi inte kommer någonstans. Lite intresserat lägga huvudet på sned och fundersamt säga "ja, så kan man också se det" (som det var första gången det slog dig att någon kunde tycka så).

Alternativt kallt avsluta ett meningsbyte med "ja, så kan man också se det!" och vända sig om och gå.

Varieras i det oändliga.

 

[Ninnurur]

Dagens Birdiebesök avklarat och han var där! Och vi kramades. Och ingen sa nåt alls. De kanske tjuvläser här?

 

[Petruska]

@Squie - nä, jag har inte frågat. Men jag vet också att många av vännerna har haft svårare att hantera det här än vad jag har, de är fortfarande inne i den djupa sorgfasen. För mig blev det ju ett helt nytt liv på en millisekund, för dem som träffade honom ett par ggr/månaden så blir saknaden nog annorlunda när förändringen inte är lika påtaglig.

Det här, som även @mino är inne på, förklarar för mig något jag har tänkt mycket på. Min kusin, som också var en av mina närmaste vänner och en förebild sedan barndomen, dog för drygt ett år sedan. Jag tycker att jag märker att min sorgeprocess på något vis går långsammare än vad hennes mans process gör.

Det beror naturligtvis på sådant som att han lever mitt i sin sorg hela tiden, att hans liv är drastiskt förändrat, och sådant som ni verkar tänka på.

Mitt liv har ju egentligen inte ändrats jättemycket praktiskt sett. Jag behöver helt enkelt inte göra ett lika stort projekt med mig själv för att få livet att fungera som min kusins man har behövt.

Och resultatet är att jag tycker att jag står och stampar, medan kusinens man liksom har i högre grad kommit ut på andra sidan. Då har han så vitt jag vet ingen ny partner på gång, men hela livet liksom, han har ändrat på det på diverse olika vis. Ändrade vanor och sådant.

Jag är samma person som innan, och rör mig inte lika mycket i relation till min kusins bortgång.

Tack för att du skrev det jag citerar, det var väldigt bra för mig att läsa! Väldigt klokt skrivet, tycker jag!

 

[Ninnurur]

@Petruska - så glad jag blir för dina ord! Jag tror att jag i och med min adhd på många sätt kan se saker väldigt realistiskt och "ärligt".

För mig och dottern har ju omställningen varit enorm. Samma dag som sambon avled flyttade vi hem till mina föräldrar. 6 veckor senare flyttade vi in i en ny lägenhet. Dottern har aldrig varit tillbaka till den gamla lägenheten, jag var där först när den var tömd. Vi bytte liv på en gång och i den nya lägenheten har vi byggt upp en ny tillvaro baserad på varandra. Med sådana drastiska förändringar så anpassar man sig lättare i sorgearbetet tror jag.

 

[Apollo 13]

@Ninnurur

Jag läste ditt inlägg... Och jag reagerade och funderade sedan... Alltså, självklart struntar jag fullständigt i om du ligger med någon ny och det är klart att du gör det du vill och är redo för. Men min första reaktion var ändå "oj, redan efter fem månader!?" Men det grundar ju sig i vem jag är som person. Nu hoppas jag att jag aldrig behöver bekräfta det, men jag tror inte sex är så viktigt för mig att jag skulle känna ett behov av det efter fem månader. Jag tror att jag fortfarande skulle vara någon helt annanstans i sorgen/livet. Det är ju däremot inte samma sak som att mitt eller ditt "sätt" är det rätta, det finns ju inget rätt eller fel.
Det jag vill komma till är att även om vännernas reaktioner och åsikter inte spelar någon roll så kan jag förstå att de reagerar om de själva sörjer på ett annat sätt eller är i en annan fas. Sen ska man väl aldrig döma någon så jag säger inte att de gör rätt i sina reaktioner när dom visar/uttrycker dem.. Men ibland reagerar och agerar man inte alltid logiskt.

 

[Ninnurur]

@Apollo 13 - om du ponerar att han hade lämnat mig rätt upp och ner bara då, hade det fortfarande känts som tidigt efter fem månader? För det är ju i sig samma sorts sorg.

Sen beror det ju mycket på hur förhållandet var också. Sambon var inte lätt att leva med på många sätt. Han jobbade för mycket och höll aldrig tider. Gemensam middag skedde sällan. Så jag saknar honom enormt mycket, men jag kan faktiskt inte sakna att leva med honom...

 

[Apollo 13]

@Ninnurur oj, där är vi nog olika igen antar jag, för i min värld är det två olika saker att någon dör och att någon dumpar en, alltså två helt olika sorger.

Har man däremot ett dåligt, eller ett inte jätte bra förhållande, så är det lättare att förstå. Jag utgår ju såklart från mitt eget förhållande idag och vi har det väldigt bra. Utifrån det känns fem månader som ingenting.

Jag vill säga igen att jag inte tycker att du är en dålig människa på något sätt utan du gör helt rätt i att göra det som känns bra och rätt för dig. Jag menar bara att det känns väldigt främmande för mig och därför förstår jag att folk reagerar även om det inte är deras ensak öht!

 

[Asko]

Jag håller med @Petruska , det citatet var väldigt intressant och insiktsfullt för mig också.

Och angående de vänner som inte verkar gilla att du går vidare, som du säger så är de nog fortfarande i tidigt stadium av sorgen. Jag tycker faktiskt att om de inte ens kan hålla igen med såna dumma kommentarer () så behöver du faktiskt inte träffa dem. Inte för alltid men kanske för att låta dem ha sin tid att sörja, och när tillräckligt med tid verkar ha gått så kan du ta upp kontakten igen, om du vill.

Jag förstår vad du menar med att sörja någon men att du inte saknar att bo med honom Helt ok att tänka och känna så!

 

[Cattis_E]

@Ninnurur Gör vad du mår bra av och låt de andra lära sig att acceptera det.
Svara på de frågor du vill och hänvisa till att resten är privat.
Ditt liv måste få gå vidare.

Däremot kan du ju vara vaksam och lite försiktig så det inte går fort till att bli ett förhållande.
Å andra sidan så tog ju mitt 8-åriga förhållande med exet slut (i och för sig var det jag som tog första steget) och jag grät i princip ut mot min numera makes axel. Rakt från ett förhållande till ett annat med endast dagar emellan och i sommar har vi varit ihop nio år och gifta sex av dem

 

[Amha]

Angående dumpning vs dödsfall: Det måste ju helt bero på situation. Jag menar, att bli dumpad KAN ju innebära att det kommer som en blixt från klar himmel och att partnern helt försvinner och inte vill ha kontakt mer. Min sambo var med om det ett par gånger för länge sedan, varav det ena tillfället var hans dåvarande sambo. Han kom hem och hennes grejer var borta, gick inte att få tag på osv. Skillnaden där och ett dödsfall är inte särskilt stor för min del. Det satte sig i huvudet på honom och tilliten till andra människor rasade ju såklart. Ett förhållande som vid dumpning är dåligt kommer man ju kanske över lättare.

TS hade ett förhållande som, vad jag förstår, inte var sådär superbra. Då är det inte heller särskilt konstigt att hon inte saknar förhållandet och har lättare att gå vidare.

@Ninnurur Kör hårt! Självklart ska man sörja och allt sånt men om du anser att du är klar är ju livet alldeles för kort för att hålla sig från saker man gärna vill göra bara för att andra anser att det är fel. Jag menar, du vet ju bara hur det är just nu, i morgon kanske allt ser helt annorlunda ut. Det är så himla viktigt att ta vara på tiden vi har här på jorden. I morgon kan det ju faktiskt vara slut.

 

[Mammas]

En inflikning angående det här med dödsfall vs dumpning: Även vid dumpning är det ju en sorgeprocess i och med att man så gott som alltid har en plan för en gemensam framtid, och den planen försvinner ju när förhållandet inte längre håller. Alltså det kan vara en sorg för en planerad framtid man sörjer.

Plus att jag läst någon gång någonstans (ingen källhänvisning) att stressnivåerna vid separation är i samma nivå som när partnern går bort. Och alla är ju individer, vissa återhämtar sig aldrig, vissa fortare än andra. Inget är mer rätt eller fel utan bara ytterligare ett bevis på att alla är olika och fungerar olika.

 

[Squie]

Plus att jag läst någon gång någonstans (ingen källhänvisning) att stressnivåerna vid separation är i samma nivå som när partnern går bort.

Jag kan hjälpa dig. Mest för att jag nyss lämnat ifrån mig ett arbete som berör ämnet.

Det är en skala som heter Social Readjustment Rating Scale efter Holmes & Rach, 1967.

1. Make/makes död
2. Skilsmässa
3. etc