När man var en elak liten skitunge

Status
Stängd för vidare inlägg.
En av alla som mobbade mig i grundskolan bad om ursäkt när jag stötte på honom på krogen en gång i vuxen ålder.

Det var som att han nästan såg oss som "gamla vänner", typ... och var överdrivet glad när han hälsade, innan han bad om ursäkt. Jag svarade nog bara något eftertänksamt "okej..". Just för att jag inte vet hur jag skulle förhålla mig till det. Blev helt ställd. Här kommer han och försöker må lite bättre själv?!

Det jag tänker om det är att jag tror dessa personer ber om ursäkt för sitt eget samvetes skull och inte för att de bryr sig om den utsattes välmående.
Barns känslor förminskas så mycket. Det är väldigt skadligt att bli utsatt som barn, både när det gäller fysisk och psykisk mobbning och annan utsatthet. Jag tror du fortfarande inte förstår allvaret i det du utsatt någon annan för (eftersom du kallade dig själv "en elak liten skitunge"). Det låter trivialiserande.

Det är också en myt att de som mobbar andra växer upp och "får dåligt karma sedan", som vissa kör med. De flesta som mobbade andra från min skoltid som jag stött på, eller läst något om på sociala medier- alla verkar framgångsrika och rätt välmående. Mer så än de som var utsatta på något sätt.
Allt som allt är det nog ett komplicerat samhällsproblem, som jag inte vet hur man ska förhålla sig till.
Något typ av "straff" borde barn få som utsätter andra barn. Ja, åtminstone skarp tillsägelse och kanske att de får byta skola om de utsätter andra. Det ska stoppas från de vuxnas håll innan det går så långt att den mobbade får livslånga trauman.
 
Det är viktiga diskussioner.

Mobboffer är absolut INTE skyldiga att förlåta sina mobbare.

Jag vet att diskussionen är större nu, men jag kan ändå inte släppa att fundera på min del.

Jag vet inte om hon ser det som att jag har mobbat henne och det kanske är lite det som ligger och skaver, att jag inte vet på vilken nivå det var. Jag har sett att hon är vän på Facebook med samtliga tjejer från klassen (utom jag då). Hon kanske inte var utstött från gruppen. Eller så har de funnit varandra senare.
Fast hur jag än tänker på det så kommer jag ju inte att få ett svar. Det är hennes upplevelse som avgör hur illa det var.
 
Att förlåta någons handlingar innebär inte på något sätt att man rättfärdigar deras handlingar, däremot så innebär förlåtelsen att man själv kan släppa det och gå vidare i livet utan att ta skada av personens handlingar något mer. Förlåtelse ger man inte för någon annans skull än sin egen.

Om man tänker på det så är det ju aldrig en positiv känsla att hålla agg mot någon person, att tycka illa om någon person. Det är ingenting som man mår bra av att göra. Det tar väldig energi som man kan lägga på annat. Att förlåta innebär att man kan släppa hatet och agget man har och låta en bli fri från det.

Nja, det är just den synen som jag ifrågasätter. Jag ser inte att det måste vara förlåtelse eller att man håller fast vid hat. Kan det inte bara få vara, ja, ingenting egentligen? Vad hjälper det mig om jag sitter här i soffan, 20 år senare, dricker mitt kaffe och tänker att jag förlåter? Jag känner i varje fall ingen skillnad. Som jag skrev tidigare i tråden så tänker jag och känner egentligen ingenting när jag tänker på de personer som skadat mig som ung. Det får liksom vara. Men att förlåta? Nej, faktiskt inte. De gjorde våld på mig. Inkräktade på min integritet. Idag mår jag bäst av att få sätta mina egna gränser, och bestämma vart gränsen för min integritet går. Att välja att gå vidare, utan att förlåta, gör att jag känner att jag återtagit makten. Jag själv bestämmer vilken plats det här har i mitt liv idag. Jag väljer att gå vidare, i frid, men med gränser.

(För förtydligande var jag inte mobbad. I mitt fall handlar det om sexuellt våld.)
 
Nja, det är just den synen som jag ifrågasätter. Jag ser inte att det måste vara förlåtelse eller att man håller fast vid hat. Kan det inte bara få vara, ja, ingenting egentligen? Vad hjälper det mig om jag sitter här i soffan, 20 år senare, dricker mitt kaffe och tänker att jag förlåter? Jag känner i varje fall ingen skillnad. Som jag skrev tidigare i tråden så tänker jag och känner egentligen ingenting när jag tänker på de personer som skadat mig som ung. Det får liksom vara. Men att förlåta? Nej, faktiskt inte. De gjorde våld på mig. Inkräktade på min integritet. Idag mår jag bäst av att få sätta mina egna gränser, och bestämma vart gränsen för min integritet går. Att välja att gå vidare, utan att förlåta, gör att jag känner att jag återtagit makten. Jag själv bestämmer vilken plats det här har i mitt liv idag. Jag väljer att gå vidare, i frid, men med gränser.

(För förtydligande var jag inte mobbad. I mitt fall handlar det om sexuellt våld.)
Men om man inte känner något agg mot personen eller att det tar någon energi ifrån en så är det ju inget problem? Då behöver man ju såklart inte förlåtet för sin egen del. Förlåtelsen är ju bara ett sätt att sluta låta händelsen och personerna påverka en.

Finns ju massor av sätt att gå vidare på.
 
Att förlåta någons handlingar innebär inte på något sätt att man rättfärdigar deras handlingar, däremot så innebär förlåtelsen att man själv kan släppa det och gå vidare i livet utan att ta skada av personens handlingar något mer. Förlåtelse ger man inte för någon annans skull än sin egen.

Om man tänker på det så är det ju aldrig en positiv känsla att hålla agg mot någon person, att tycka illa om någon person. Det är ingenting som man mår bra av att göra. Det tar väldig energi som man kan lägga på annat. Att förlåta innebär att man kan släppa hatet och agget man har och låta en bli fri från det.
Här tänker du och jag olika. För mig hänger inte förlåta ihop med förmågan att gå vidare.
 
Jag undrar om inte det här med att förlåta är något gammalt kristet som hänger kvar. Att vi alltid måste förlåta den som ber om förlåtelse, och att det är det enda sättet att finna frid själv. Jag tänker att det kravet gör att brottsoffer förväntas göra våld på sig själva på något vis. Jag tror inte alls man måste förlåta för att kunna gå vidare.

Bra poäng! Om man har utsatt någon för mobbning, stöter på denne och det inte verkar som om man tränger sig på kanske man ska formulera sin ånger och skam på ett bättre sätt än just genom att be om förlåtelse. Typ förutsättningslöst säga något om hur ledsen man är för hur hemskt man betedde sig.
 
Jag tror du fortfarande inte förstår allvaret i det du utsatt någon annan för (eftersom du kallade dig själv "en elak liten skitunge"). Det låter trivialiserande.
Fast jag vet ju inte hur det var och inte du heller.

Jag minns en elak tanke om henne som jag tror att jag sa till en kompis. Eller så tänkte jag det bara. Kan ha varit mer saker, men jag minns inte. Jag tror inte att det här var nånting systematiskt i hela grundskolan, det kan ha varit en kort period eller bara att jag inte tyckte om henne.

Med tanke på att jag funderar om det 25 år senare hur det var för henne tyder kanske på att jag inte trivsliserar det. Ibland är det svårt att uttrycka sig i text. Vad tyckte du jag skulle haft för rubrik?
 
Men om man inte känner något agg mot personen eller att det tar någon energi ifrån en så är det ju inget problem? Då behöver man ju såklart inte förlåtet för sin egen del. Det är ju bara ett sätt att sluta låta händelsen påverka en.

Jag tror ingen i tråden upplever att de har ett problem heller? Det är andra som verkar ha problem med att andra inte förlåter.

Jag tror inte att det är så enkelt som att tänka ”jag förlåter” för att lappa ihop svåra trauman. För vissa kanske det hjälper att förlåta, för andra inte. Men det är att förminska personers trauma att påstå att bara är det som krävs och sen vips.. så slutar man påverkas.
 
Här tänker du och jag olika. För mig hänger inte förlåta ihop med förmågan att gå vidare.
Man kanske inte per automatik går vidare men man släpper hatet och agget mot personen, sen hur man går vidare är ju en annan sak. Allt blir ju inte skinande bra och fantastiskt direkt.
 
På arbetsplatser heter det också mobbing eller möjligen negativt särbehandling.

Trakasserier och ffa ofredande är i grunden något annat, men mobbning innefattar ofta även trakasserier. Oavsett det gäller barn eller vuxna.
För mig är mobbning och ofredande samma sak men det kanske inte är det formellt.
Att bli utfryst är ju inte ofredande men det kan ses som mobbning eller kränkande särbehandling.
Svårt det där.
 
Jag tror ingen i tråden upplever att de har ett problem heller? Det är andra som verkar ha problem med att andra inte förlåter.

Jag tror inte att det är så enkelt som att tänka ”jag förlåter” för att lappa ihop svåra trauman. För vissa kanske det hjälper att förlåta, för andra inte. Men det är att förminska personers trauma att påstå att bara är det som krävs och sen vips.. så slutar man påverkas.
Det har jag inte skrivit heller. Så skriv gärna inte att jag påstått något jag inte gjort.
 
Det är viktiga diskussioner.

Mobboffer är absolut INTE skyldiga att förlåta sina mobbare.

Jag vet att diskussionen är större nu, men jag kan ändå inte släppa att fundera på min del.

Jag vet inte om hon ser det som att jag har mobbat henne och det kanske är lite det som ligger och skaver, att jag inte vet på vilken nivå det var. Jag har sett att hon är vän på Facebook med samtliga tjejer från klassen (utom jag då). Hon kanske inte var utstött från gruppen. Eller så har de funnit varandra senare.
Fast hur jag än tänker på det så kommer jag ju inte att få ett svar. Det är hennes upplevelse som avgör hur illa det var.
Jag tror att det bästa för dig själv och din del i det hela kanske kan vara att först acceptera att du inte kommer att få veta. I stället hade jag, om det skaver mycket blickat inåt och sett till att jag reder ut med mig själv så att risken att jag beter mig så igen inte längre finns.
Den delen att tänka varför gjorde jag så, vad ledde det till, vad kan jag fixa som gör att jag aldrig riskerar att hamna där igen? Kan nog vara bättre än att be om förlåt.

Säger inte att du är sådan fortfarande eller så, tänker mer att titta på dig som du var då när det hände.
 
Bra poäng! Om man har utsatt någon för mobbning, stöter på denne och det inte verkar som om man tränger sig på kanske man ska formulera sin ånger och skam på ett bättre sätt än just genom att be om förlåtelse. Typ förutsättningslöst säga något om hur ledsen man är för hur hemskt man betedde sig.

Det tror jag. Om man nu av någon anledning hamnar i en sådan situation så bör man nog också tillägga att du behöver inte svara, eller säga något tillbaks alls.
 
Det är också en myt att de som mobbar andra växer upp och "får dåligt karma sedan", som vissa kör med. De flesta som mobbade andra från min skoltid som jag stött på, eller läst något om på sociala medier- alla verkar framgångsrika och rätt välmående. Mer så än de som var utsatta på något sätt.
Jag kommer inte håg exakt allt men jag såg nånting förut om det och att om nån blev mobbad som barn så har den högre risk för depprission ångest och såna sjuk domar OCH tillexempel hjärt sjukdomar och diabetes tror jag det var. Och även flera saker som att inte ha likamycket ut bildning vara arbets lös och sånt också om jag kommer håg rätt.
Så ja domflesta mobbarna får nog tyvär bättre liv motför dom mobbade.
 
Det tror jag. Om man nu av någon anledning hamnar i en sådan situation så bör man nog också tillägga att du behöver inte svara, eller säga något tillbaks alls.

Precis. Eftersom man ska göra det enbart för den man utsatte ska man inte förvänta sig något i gengäld utan tvärtom vara ok med en utskällning. Annars har man inte rannsakat sig själv tillräckligt.
 
Ja, finns det någon strategi som går ut på att fokusera på mobbarna, plocka ut dem, behandla, diskutera, ge föräldrarna utbildning osv? Det borde ju vara det enda som skulle kunna fungera?

(Jag har en teori som säkert inte är korrekt iofs, som går ut på att lärare/förskolepersonal/föräldrar har en väldigt stor del i problemet. (dvs hade en lärare som hade ett hårt förhållningssätt på lågstadiet, men även vikarier som verkade försöka starta upp mobbning.) Och att om läraren är så att säga en stor del av problemet så förklarar det också varför de inte verkar lyckas lösa problemen, speciellt om även föräldrarna är en del av problemet. Haken är ju att även om barn är barn och det är lärare och föräldrar som lagt upp för mobbningen så blir ju även rimligen ett förhållningssätt delvis inlärt? samtidigt? av barnet.)
Lärare kan definitivt ha en del i det hela. Min mellanstadielärare talade tydligt om för klassen att mobbning var ovanligt och att hon inte ville ha någon som kom och gnällde om sånt för att någon annan slängt upp deras mössa på skoltaket. Hon skapade en mycket tillåtande miljö och gjorde att det tog minst 2 decennier innan jag insåg att det var mobbing jag blivit utsatt för på högstadiet, innan dess la jag all skuld på mig själv.
 
Men om man inte känner något agg mot personen eller att det tar någon energi ifrån en så är det ju inget problem? Då behöver man ju såklart inte förlåtet för sin egen del. Förlåtelsen är ju bara ett sätt att sluta låta händelsen och personerna påverka en.

Finns ju massor av sätt att gå vidare på.
Det där kanske stämmer för dig men för mig är det bara en jävla pinsam jadda jadda. Jag hatar dessa personer intensivt och kommer definitivt tala om det för dom om de tar kontakt. Men jag tänker inte på dom dagligen utan när sådana här ämnen kommer upp.

Jag hade förmodligen haft ett helt annat liv utan mobbningen, jag hade 5 fina år I skolan innan och var en öppen, uttåtriktag unge. Efter 4 år med dessa steter jag (o) medvetet bort folk, är inåtvänd och håller mig helst för mig själv men mår inte direkt dåligt av det. Man vänjer sig och bygger upp ett nytt liv.
 
Nja, det är just den synen som jag ifrågasätter. Jag ser inte att det måste vara förlåtelse eller att man håller fast vid hat. Kan det inte bara få vara, ja, ingenting egentligen? Vad hjälper det mig om jag sitter här i soffan, 20 år senare, dricker mitt kaffe och tänker att jag förlåter? Jag känner i varje fall ingen skillnad. Som jag skrev tidigare i tråden så tänker jag och känner egentligen ingenting när jag tänker på de personer som skadat mig som ung. Det får liksom vara. Men att förlåta? Nej, faktiskt inte. De gjorde våld på mig. Inkräktade på min integritet. Idag mår jag bäst av att få sätta mina egna gränser, och bestämma vart gränsen för min integritet går. Att välja att gå vidare, utan att förlåta, gör att jag känner att jag återtagit makten. Jag själv bestämmer vilken plats det här har i mitt liv idag. Jag väljer att gå vidare, i frid, men med gränser.

(För förtydligande var jag inte mobbad. I mitt fall handlar det om sexuellt våld.)
Så bra du uttrycker det hela.
 
Det där kanske stämmer för dig men för mig är det bara en jävla pinsam jadda jadda. Jag hatar dessa personer intensivt och kommer definitivt tala om det för dom om de tar kontakt. Men jag tänker inte på dom dagligen utan när sådana här ämnen kommer upp.

Jag hade förmodligen haft ett helt annat liv utan mobbningen, jag hade 5 fina år I skolan innan och var en öppen, uttåtriktag unge. Efter 4 år med dessa steter jag (o) medvetet bort folk, är inåtvänd och håller mig helst för mig själv men mår inte direkt dåligt av det. Man vänjer sig och bygger upp ett nytt liv.
Det är ett val du gör ifall du vill fortsätta att känna dom starka känslorna och lägga energi på dom personerna. Att gå vidare oavsett hur och släppa hatet mot någon innebär inte på något sätt att du förlåter deras handlingar och önskar dom ett fint liv. Det innebär bara att dom inte kan påverka dig längre, dom påverkas ju inte för fem öre över att du hatar dom och lägger energi på dom.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 439
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
18 479
Senast: Whoever
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
2 018
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 467
Senast: Fruentimber
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Annonsera mera hundar 2
  • Kemisk kastration?
  • Uppdateringstråd 29

Hästrelaterat

Omröstningar

  • 🇪🇺EU VALET 2024🇸🇪
Tillbaka
Upp