Bukefalos 28 år!

När man var en elak liten skitunge

Status
Stängd för vidare inlägg.
Det här med offer och förövare är alltid svårt, särskilt i sådana här fall. Att bara fokusera på att mobbarna är onda, och att det är synd om offrent (ja, det är synd om oss som blev mobbade), men att bara fokusera på att mobbarna är onda riskerar att missa varför de beter sig som de gör, och vad vi som samhälle kan göra för att förhindra sådant.

Visserligen är säkert en andel av mobbarna psykopater som vi som samhälle inte kan göra något åt, utan snarare borde låsa in på livstid från start, men kanske finns andra anledningar som vi kan göra något åt.
 
Det här med offer och förövare är alltid svårt, särskilt i sådana här fall. Att bara fokusera på att mobbarna är onda, och att det är synd om offrent (ja, det är synd om oss som blev mobbade), men att bara fokusera på att mobbarna är onda riskerar att missa varför de beter sig som de gör, och vad vi som samhälle kan göra för att förhindra sådant.

Visserligen är säkert en andel av mobbarna psykopater som vi som samhälle inte kan göra något åt, utan snarare borde låsa in på livstid från start, men kanske finns andra anledningar som vi kan göra något åt.

Men det är ju ändå inte mobbarnas offer som ska betala för att mobbarna mår dåligt! Vilket är det som alltid skett. Det är så skolorna jobbar. Det är såå synd om mobbarna att det aldrig gör något åt att deras gräsliga beteende förstör liv.

Steg 1: Se till att mobbingen upphör! Flytta mobbaren till annan skola. Isolera hen. Vad som helst som gör att mobbing upphör.

Steg 2: Ge alla inblandade den hjälp den behöver. Inkl. mobbaren. Men innan mobbing upphört och man skyddat offret så är det inte läge att prata om att det är synd om mobbaren.
 
Det här med offer och förövare är alltid svårt, särskilt i sådana här fall. Att bara fokusera på att mobbarna är onda, och att det är synd om offrent (ja, det är synd om oss som blev mobbade), men att bara fokusera på att mobbarna är onda riskerar att missa varför de beter sig som de gör, och vad vi som samhälle kan göra för att förhindra sådant.

Visserligen är säkert en andel av mobbarna psykopater som vi som samhälle inte kan göra något åt, utan snarare borde låsa in på livstid från start, men kanske finns andra anledningar som vi kan göra något åt.
Nu handlar det ju mest om att ett antal människor i tråden talar om hur de som varit utsatta ska känna om sina plågoandar och förminskar deras upplevelser och känslor vilket inte är okej någonstans.
 
Ändå är det så det blir. Och mobbing förekommer i alla åldrar. Inte bara i förskoleåldern! Mina mobbare gick på högstadiet.


Var har jag påstått att det inte förekommer mobbning i alla åldrar? Även vuxna mobbar. Men vet vi att dessa är samma personer som visade mobbningsbeteenden i förskoleåldern?

Jag vänder mig mot synen att 10-20% av alla barn skulle vara dömda att växa upp till elaka vuxna baserat på hur de betedde sig i förskoleåldern. Något som är följden av det resonemang vissa för, att mobbare inte kan bli bättre människor.
 
Jag tror naturligtvis inte att ungarna som mobbar har det ens i närheten så dåligt som de mobbade. Men det är en situation helt utan vinnare, och jag ser ingen poäng med att skuldbelägga barn eller fantisera om att göra illa dem.

Även kärleksfulla föräldrar kan få barn som beter sig illa. Det visar på en stor oförståelse för barns psykiska utveckling om du tror att det är brist på "empatiträning" som är orsaken till mobbing.
Så vad är orsaken till mobbning om det inte är bristen på empati, vilket kräver mängdträning.

Jag har INTE sagt att föräldrar till mobbare inte är kärleksfulla, men uppenbarligen brister de i sin uppfostran eftersom de får barn som upplever att de behöver trycka ner klasskamrater.

Eller tycker du att man bara ska strunta i allt och tänka "det löser sig, Kalles mamma är ju så trevlig och Kalle kommer att bli vettig som vuxen."

Barn som beter sig oacceptabelt behöver få hjälp att bete sig på rätt sätt. Det är oacceptabelt att trakassera klasskamrater.
 
Var har jag påstått att det inte förekommer mobbning i alla åldrar? Även vuxna mobbar. Men vet vi att dessa är samma personer som visade mobbningsbeteenden i förskoleåldern?

Jag vänder mig mot synen att 10-20% av alla barn skulle vara dömda att växa upp till elaka vuxna baserat på hur de betedde sig i förskoleåldern. Något som är följden av det resonemang vissa för, att mobbare inte kan bli bättre människor.

Jag tror faktiskt att många vuxna har brister i sin empati (kanske just de där 10-20% du nämner). Det är brister i empati som leder till mobbing.
 
Var har jag påstått att det inte förekommer mobbning i alla åldrar? Även vuxna mobbar. Men vet vi att dessa är samma personer som visade mobbningsbeteenden i förskoleåldern?

Jag vänder mig mot synen att 10-20% av alla barn skulle vara dömda att växa upp till elaka vuxna baserat på hur de betedde sig i förskoleåldern. Något som är följden av det resonemang vissa för, att mobbare inte kan bli bättre människor.
Dömda och dömda, diskussionen kommer ju av att väldigt många skulle vägra att förlåta eller ens prata med sina gamla plågoandar om de kom för att be om ursäkt, det är tydligen inte sunt för man ska inte behöva lida för vad man gjorde som barn, men kan inte vi som faktiskt känner att vi skulle be de som mobbade oss om de hör av sig att dra åt h-v få göra det utan att bli kallade att vi inte är sunda?
 
Nej nu läser du en massa som inte står. Plikt att förlåta?

Vad menar du med "barn"?
Ja du talar ju hela tiden om hur synd det är om mobbarna och hur jobbigt det är för dem att det blir "hatade" av sina offer livet ut. Det om något är i mina ögon att anse att det är en plikt att förlåta dessa individet trots allt de ställt till med för att DE ska få lite frid i själen. Offret sparkar du konstant på med dina "det är så synd om förövarna" inlägg. Jag har inte läst ett enda inlägg där du beaktat offret och de mentala skador de fått pga av mobbingen, men jag kan ju ha missat ett sådant.
 
Jag umgicks med en mobbare och hon hade absolut inga dåliga hemförhållanden snarare handlade det om att hon var så otroligt rädd för att själv sticka ut eller hamna utanför.
Hon mobbade eller snarare hackade även oss som var hennes vänner tack vare henne gick jag från att vara en tjej med gott självförtroende till att tro att jag var ful och konstig från att jag blev hennes bästis tills jag var närmare 30 år innan jag helt och hållet förstod att det inte är något fel på mig.

Har lite kontakt med henne idag och hon är idag snäll och trygg men det hon gjorde mot mig och andra skulle jag inte förlåta henne för och jag ångrar att jag blev hennes vän från första början innan jag började hänga med henne och hennes tuffa vänner hade jag genuint snälla kompisar och som vuxen har jag fortsatt umgås med snälla människor jag klarar helt enkelt inte med empatistörda människor oavsett deras anledning till det.
 
Ja du talar ju hela tiden om hur synd det är om mobbarna och hur jobbigt det är för dem att det blir "hatade" av sina offer livet ut. Det om något är i mina ögon att anse att det är en plikt att förlåta dessa individet trots allt de ställt till med för att DE ska få lite frid i själen. Offret sparkar du konstant på med dina "det är så synd om förövarna" inlägg. Jag har inte läst ett enda inlägg där du beaktat offret och de mentala skador de fått pga av mobbingen, men jag kan ju ha missat ett sådant.

Kan du citera de inlägg du menar? Jag har svårt att följa med i ditt resonemang.
 
Så föräldrarna har inget ansvar för sina mobbande elak barn?
Klart man ska göra vad man kan som förälder, men jag vet av egen erfarenhet att man har begränsad makt över sina barn när man inte är närvarande fysiskt. Har du bra tips på hur man ska öka sitt inflytande så är jag idel öra (min unge är enligt skolan ingen mobbare, men hamnar ofta i slagsmål pga bristande impulskontroll. Han kan bete sig hemskt mot andra, samtidigt gråter han minst ett par gånger i veckan och säger att alla hatar honom och att han är helt misslyckad. Han blir t ex aldrig bjuden på kalas och det har han upptäckt att andra blir. Han riskerar att hamna i båda rollerna när han blir större och jag vet inte om det går att förhindra hemifrån? Jag har ständig kontakt med skolan, både i form av en ständig ström med mail och i form av möten med lärare, rektor, fritids och elevhälsoteam. Men finns det mer jag kan göra så vill jag gärna veta det).
 
Empatiträning är bra, men det innebär inte att brist på empati är den enda orsaken till mobbning. Tvärtom har man hittat flera faktorer som ökar risken för att någon ska bli mobbare.
Precis! Jag tycker att det är jätteviktigt att man lär sig mer om hur den här dynamiken uppstår, för först då har man möjlighet att faktiskt förhindra INNAN någon större skada har skett!
 
Dömda och dömda, diskussionen kommer ju av att väldigt många skulle vägra att förlåta eller ens prata med sina gamla plågoandar om de kom för att be om ursäkt, det är tydligen inte sunt för man ska inte behöva lida för vad man gjorde som barn, men kan inte vi som faktiskt känner att vi skulle be de som mobbade oss om de hör av sig att dra åt h-v få göra det utan att bli kallade att vi inte är sunda?

Nej, den diskussionen jag för handlar just om att man inte skulle kunna ändra sig och bli en bättre person(eller att det skulle vara sällsynt) eftersom det var något som påstods.

Jag har full förståelse för att de som varit offer för mobbning inte vill förlåta det som skedde eller bryr sig om huruvida de som mobbade har förändrats eller inte. Det har de ingen som helst skyldighet till heller.

Men det är inte samma sak som att diskutera att människor kan förändras. Eller att även mobbare ofta behöver hjälp(vilket inte betyder att det är mer synd om dem än om deras offer) inte minst för att förhoppningsvis bli trevligare vuxna. Anklagelser om att vi som vill anta det perspektivet skulle vara mobbare är fruktansvärt fult.
 
Nej, den diskussionen jag för handlar just om att man inte skulle kunna ändra sig och bli en bättre person(eller att det skulle vara sällsynt) eftersom det var något som påstods.

Jag har full förståelse för att de som varit offer för mobbning inte vill förlåta det som skedde eller bryr sig om huruvida de som mobbade har förändrats eller inte. Det har de ingen som helst skyldighet till heller.

Men det är inte samma sak som att diskutera att människor kan förändras. Eller att även mobbare ofta behöver hjälp(vilket inte betyder att det är mer synd om dem än om deras offer) inte minst för att förhoppningsvis bli trevligare vuxna. Anklagelser om att vi som vill anta det perspektivet skulle vara mobbare är fruktansvärt fult.

Jag tycker att det är ett svek mot mobbade att i första hand prata om att det är synd om mobbaren och att mobbaren behöver hjälp.
 
Nej, den diskussionen jag för handlar just om att man inte skulle kunna ändra sig och bli en bättre person(eller att det skulle vara sällsynt) eftersom det var något som påstods.

Jag har full förståelse för att de som varit offer för mobbning inte vill förlåta det som skedde eller bryr sig om huruvida de som mobbade har förändrats eller inte. Det har de ingen som helst skyldighet till heller.

Men det är inte samma sak som att diskutera att människor kan förändras. Eller att även mobbare ofta behöver hjälp(vilket inte betyder att det är mer synd om dem än om deras offer) inte minst för att förhoppningsvis bli trevligare vuxna. Anklagelser om att vi som vill anta det perspektivet skulle vara mobbare är fruktansvärt fult.
Fast du har ju svarat på inlägg där användarna har skrivit i andra inlägg att deras mobbare säkert växt upp till trevligare människor men att man skiter fullständigt i det och inte vill ha någon kontakt eller bryr sig om vad som händer med dessa personer i vuxen ålder. Ytterst få har i tråden sagt att man inte kan förändras alls, eftersom det inte är där huvuddelen av diskussionen ligger.
 
Jag har varit på båda sidorna. Jag vet inte om det räknas som att jag var mobbare dock, men jag "testade på" att vara spydig och vass mot några personer under kanske 3 månader.
Jag upptäckte att jag inte tyckte att det var kul att vara den personen. Jag slutade med dumheterna och vi rätt bra vänner efteråt, inte för att jag bad om ursäkt eller så men jag blev bara mig själv igen.

Jag tror att anledningen till att jag ville testa på att "vara mobbare" var dels att jag själv blivit mobbad innan och liksom också ville ha den statusen och självsäkerheten jag trodde de hade. Dels att jag var ett barn och inte var så superduktig på konsekvenstänk. Eftersom själva personligheten var så långt ifrån den jag egentligen är slog det dock bakut och jag kan tänka tillbaka och skämmas över att jag ens tänkte tanken att "nästa vecka ska jag börja mobba den, den och den" och dessutom även gjorde det :banghead: Urbota korkat. Men jag lärde mig en läxa.

Med det sagt skulle jag aldrig få för mig att kontakta dem för att be om ursäkt. Dels för att det faktiskt skulle vara rätt så egoistiskt, och dels för att jag tänker att det antingen gör varken till eller från eller att de faktiskt som många andra i tråden verkligen inte ens vill ha något förlåt eller någon förklaring.

Med en mobbads perspektiv kan jag säga att jag inte vill ha någon ursäkt heller. Eller någon förklaring. Jag vet att personen som slog och sparkade mig, som spolade ner alla mina kläder i toaletten osv mådde piss. Jag vet att hen hade det svårt hemma. Men man behöver inte vara en idiot för det.
Hade hen kommit fram till mig i dag och bett om ursäkt hade min reaktion mest varit "lol ok?" men jag hade inte blivit arg på hen.
Har träffat hen en gång på mataffaären och hen klarade inte ens av att titta på mig och såg ut att vilka kunna krypa ur sitt skinn, skakade och gick iväg medan jag stod kvar och tittade efter hen. Det var rätt renande faktiskt.
 
Jag tycker att det är ett svek mot mobbade att i första hand prata om att det är synd om mobbaren och att mobbaren behöver hjälp.

Måste man i varje inlägg där man tar upp problematiken med barn som mobbar också ha ett tillägg om att det är mer synd om den som blir mobbad? Det skulle vara lite som att inte kunna diskutera brister i kriminalvården utan att bli anklagad för att svika brottsoffer om man inte också tog upp att hjälpen till dem är undermålig.

För mig är det självklart att det är så. Men det går att hålla isär frågorna när man diskuterar.
 
Status
Stängd för vidare inlägg.

Liknande trådar

Kropp & Själ Jag har tidigare aldrig haft några större problem med att prata inför folk. Jag har absolut varit nervös inför tal eller större...
2
Svar
25
· Visningar
1 509
Relationer Träffade en kille på tinder för lite mer än ett år sedan. Han bodde 5 h ifrån mig men han jobbade mycket i samma stad som mig. Vi...
12 13 14
Svar
265
· Visningar
19 074
Senast: Whoever
·
L
  • Låst
  • Artikel
Dagbok Det här inlägget skriver Livia och jag, Livias pappa, tillsammans för att försöka reda ut lite av det som utspelats här de senaste...
Svar
4
· Visningar
2 041
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Jag är en arbetande småbarnsförälder till två barn som är mycket energiska, aktiva och säger vad de tänker all vaken tid. Även min man...
2 3
Svar
52
· Visningar
6 538
Senast: Fruentimber
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp