Någon annan sjukskriven med samma ångest?

[animalasia]

Min doktor ringde mig idag och vi diskuterade min sjukskrivning. Jag blev sjukskriven 4 veckor till innan jag ska börja jobba 50%. Först sa han att det enligt forskning ses som bättre att inte vara hemma för länge utan mjukt börja jobba. Han nämnde 25% och jag sa okej för att jag lyssnade liksom. Och det har han kanske rätt i. Jag fick dock smärre panik eftersom min hjärna inte fungerar som jag vill. Det känns som om det fysiskt gör motstånd när jag försöker använda den. Men sen sa han att det är individuellt och han gav mig en förlängd sjukskrivning. "Vi kör en kortare period" sa han men gav mig en månad till, så jag blev lite förvånad.

Däremot så bråkar nu min ångesthjärna med mig. Jag tänker bara på hur han säkert tycker jag är svag, överdriver eller är klen som behöver vila mer än "man vanligt bör". Känner det som om jag förråder jobbet och att jag borde "rycka upp mig" och ta mig i kragen. Min hjärna skriker på mig att jag överdriver och att doktorn tycker det eftersom forskningen säger emot mitt mående (så tolkar min hjärna det han sa). En del av mig vet såklart att det är min hjärna som försöker lura mig. Men nu har jag ångest över om jag är dum som är hemma lite till. Att jag bara är fånig. Men får se vad företagshälsan säger den 9 februari. Min familj tycker det är bra och kollegor också. Men jag går runt med en känsla av att jag "fuskar" då jag stundtals "mår okej".

Ja det är ”din hjärna” eller vad man vill kalla det som försöker påverka dig att agera på samma sätt som förmodligen gjort att du hamnat där du är. En stor del av att bli frisk är att släppa ansvaret till andra, det hänger inte på dig.

Ja forskning visar på att det inte är bra att vara hemma för länge men allt är relativt och det är individuellt. Tänk tillbaka då många blev sjukskrivna i år, då blir det svårt att komma tillbaka. Du behöver gå ner i varv och för det behöver du vila.

Nu när du börjar gå ner i varv så kommer det kännas som att kroppen gör motstånd och jag tycker du ska lyssna på det. Antagligen har kroppen signalerat länge men du har inte lyssnat.

 

[Inte_Ung]

Har 2 utbrända kollegor och jag har helt andra symptom än vad de har.

Det du beskriver är en sjuk arbetsplats.
En plats där alla blir sjuka.
Jag arbetade en gång på ett sådant ställe.
T.o.m. den psykopatiske chefen som drev på det hela blev sjuk.
Det tog mig över ett år att återhämta mig tillräckligt för att bli arbetsför igen.
Och då bytte jag yrke totalt.
Efter ungefär ett år i det nya yrket var jag helt återställd.

Du kanske inte skall jobba just där igen?

 

[Fjordfrälst]

Det du beskriver är en sjuk arbetsplats.
En plats där alla blir sjuka.
Jag arbetade en gång på ett sådant ställe.
T.o.m. den psykopatiske chefen som drev på det hela blev sjuk.
Det tog mig över ett år att återhämta mig tillräckligt för att bli arbetsför igen.
Och då bytte jag yrke totalt.
Efter ungefär ett år i det nya yrket var jag helt återställd.

Du kanske inte skall jobba just där igen?

Som en barndomsvän sa till mig "det går inte att bli frisk på en arbetsplats som gjort en sjuk"

 

[Twihard]

Ja det är ”din hjärna” eller vad man vill kalla det som försöker påverka dig att agera på samma sätt som förmodligen gjort att du hamnat där du är. En stor del av att bli frisk är att släppa ansvaret till andra, det hänger inte på dig.

Ja forskning visar på att det inte är bra att vara hemma för länge men allt är relativt och det är individuellt. Tänk tillbaka då många blev sjukskrivna i år, då blir det svårt att komma tillbaka. Du behöver gå ner i varv och för det behöver du vila.

Nu när du börjar gå ner i varv så kommer det kännas som att kroppen gör motstånd och jag tycker du ska lyssna på det. Antagligen har kroppen signalerat länge men du har inte lyssnat.

Tack. Jag tänker att cirka 2 månader hemma inte är för mycket i mitt fall, men började tvivla när läkaren sa sådär. En av de som gick tillbaka till jobbet efter 4 veckor fick gå hem en period igen. Så jag känner att jag vill vara säker liksom.

Det du beskriver är en sjuk arbetsplats.
En plats där alla blir sjuka.
Jag arbetade en gång på ett sådant ställe.
T.o.m. den psykopatiske chefen som drev på det hela blev sjuk.
Det tog mig över ett år att återhämta mig tillräckligt för att bli arbetsför igen.
Och då bytte jag yrke totalt.
Efter ungefär ett år i det nya yrket var jag helt återställd.

Du kanske inte skall jobba just där igen?

Ja, jag söker lite efter andra alternativ men i dagens läge där många inom mitt yrke varslas och där jag vet att det är minst lika illa inom mitt yrke i grannkommunerna är det svårt att hitta något som inte skadar lika mycket. Min största dröm är att byta bana helt, men då kommer ekonomiska frågan in. Jag behöver lönen jag har nu för att kunna bo där jag bor och jag älskar min lägenhet. Och oron över att inte finna något fast jobb om jag "offrar" detta ger mig också ångest. Det är liksom en ond spiral där jag känner att jag är motvilligt fången i denna situation för att inte förlora det som gör mig lycklig - även om jag lider av detta också.

 

[Seaside]

Min doktor ringde mig idag och vi diskuterade min sjukskrivning. Jag blev sjukskriven 4 veckor till innan jag ska börja jobba 50%. Först sa han att det enligt forskning ses som bättre att inte vara hemma för länge utan mjukt börja jobba. Han nämnde 25% och jag sa okej för att jag lyssnade liksom. Och det har han kanske rätt i. Jag fick dock smärre panik eftersom min hjärna inte fungerar som jag vill. Det känns som om det fysiskt gör motstånd när jag försöker använda den. Men sen sa han att det är individuellt och han gav mig en förlängd sjukskrivning. "Vi kör en kortare period" sa han men gav mig en månad till, så jag blev lite förvånad.

Däremot så bråkar nu min ångesthjärna med mig. Jag tänker bara på hur han säkert tycker jag är svag, överdriver eller är klen som behöver vila mer än "man vanligt bör". Känner det som om jag förråder jobbet och att jag borde "rycka upp mig" och ta mig i kragen. Min hjärna skriker på mig att jag överdriver och att doktorn tycker det eftersom forskningen säger emot mitt mående (så tolkar min hjärna det han sa). En del av mig vet såklart att det är min hjärna som försöker lura mig. Men nu har jag ångest över om jag är dum som är hemma lite till. Att jag bara är fånig. Men får se vad företagshälsan säger den 9 februari. Min familj tycker det är bra och kollegor också. Men jag går runt med en känsla av att jag "fuskar" då jag stundtals "mår okej".

Bra att du fick lite mer tid på dig. Jag tycker även det vore högst vettigt att börja på 25% och inte 50 pga hur ångestskapande det är för dig att tänka på att gå tillbaka till jobbet. Och du måste få en samtalskontakt!

Ja forskningen säger tydligen att man får bäst resultat om den sjuka personen börjar jobba igen lite grann ganska snart och inte är hemma på heltid för länge. Jag hade 3 månader hemma på heltid och därefter 9 månader där jag jobbade 25%. Jag hade upplägget att jag jobbade 2,5 h mån-tis och tor-fre med onsdag som vilodag. Det funkade bra för mig. Jag hade stor hjälp av vilodagen.

 

[Twihard]

Bra att du fick lite mer tid på dig. Jag tycker även det vore högst vettigt att börja på 25% och inte 50 pga hur ångestskapande det är för dig att tänka på att gå tillbaka till jobbet. Och du måste få en samtalskontakt!

Ja forskningen säger tydligen att man får bäst resultat om den sjuka personen börjar jobba igen lite grann ganska snart och inte är hemma på heltid för länge. Jag hade 3 månader hemma på heltid och därefter 9 månader där jag jobbade 25%. Jag hade upplägget att jag jobbade 2,5 h mån-tis och tor-fre med onsdag som vilodag. Det funkade bra för mig. Jag hade stor hjälp av vilodagen.

På mitt jobb drar de ner på varje dag. Så när jag går upp på 50% kommer jag jobba varje dag 4 timmar. Jag hoppas bara jag får mornar då, så man inte går och väntar hela dagarna liksom.

Jag hoppas du mår bättre nu. Jag hoppas företagshälsan nästa vecka blir givande, men borde såklart söka efter någon terapeut utanför företagshälsan också.

 

[farin]

På mitt jobb drar de ner på varje dag. Så när jag går upp på 50% kommer jag jobba varje dag 4 timmar. Jag hoppas bara jag får mornar då, så man inte går och väntar hela dagarna liksom.

Jag hoppas du mår bättre nu. Jag hoppas företagshälsan nästa vecka blir givande, men borde såklart söka efter någon terapeut utanför företagshälsan också.

Det ska förvisso fungera för verksamheten, men det ska också fungera för dig när du går tillbaka. Prata med din läkare och samtalskontakt, om vården bedömmer att du skulle vara hjälpt av en återhämtningsdag mitt i veckan (ett vanligt upplägg under rehabilitering vid utmattning (som nu heter något annat)) så bör din arbetsgivare ha starka skäl för att neka det.

Kolla om din företagshälsovård har en rehabkoordinator och om det är något din arbetsgivare kan ta stöd av. Många arbetsgivare har inte så bra koll på varken regelverk eller behov vid rehabilitering, så en rehabkoordinator, eller HR-stöd om det finns kan vara hjälpsamt för er båda.

 

[Twihard]

Det ska förvisso fungera för verksamheten, men det ska också fungera för dig när du går tillbaka. Prata med din läkare och samtalskontakt, om vården bedömmer att du skulle vara hjälpt av en återhämtningsdag mitt i veckan (ett vanligt upplägg under rehabilitering vid utmattning (som nu heter något annat)) så bör din arbetsgivare ha starka skäl för att neka det.

Kolla om din företagshälsovård har en rehabkoordinator och om det är något din arbetsgivare kan ta stöd av. Många arbetsgivare har inte så bra koll på varken regelverk eller behov vid rehabilitering, så en rehabkoordinator, eller HR-stöd om det finns kan vara hjälpsamt för er båda.

Tack jag ska kolla upp det. Vad jag hört av de andra utbrända så får vi tre besök var hos företagshälsovården, resten får man betala för och ta privat. Jag ska då be om tips och eventuellt råd om hjälp med att få kontakt med psykiatrin.

 

[Seaside]

På mitt jobb drar de ner på varje dag. Så när jag går upp på 50% kommer jag jobba varje dag 4 timmar. Jag hoppas bara jag får mornar då, så man inte går och väntar hela dagarna liksom.

Jag hoppas du mår bättre nu. Jag hoppas företagshälsan nästa vecka blir givande, men borde såklart söka efter någon terapeut utanför företagshälsan också.

Du ska absolut ha anpassade tider som passar dig så att du har bästa möjliga förutsättningar att bli frisk. Din arbetsgivare har ett rehabansvar för dig. Du ska inte bara börja jobba igen, du ska rehabiliteras så att du blir frisk. Det är lagstadgat. Jag blir ledsen av att höra att du får så dåligt stöd från företagshälsovården.

Jag mår SÅ mycket bättre nu. Jag hankade mig fram genom rehabiliteringen, och när jag var stark nog (jobbade fortfarande bara 50%) så bytte jag jobb. Det gjorde all skillnad faktiskt. Det var svinjobbigt att vara sjuk och jag känner med dig. Men du kommer att ta dig igenom det här, ett litet steg åt gången! Buke stöttar dig!

 

[animalasia]

Tack jag ska kolla upp det. Vad jag hört av de andra utbrända så får vi tre besök var hos företagshälsovården, resten får man betala för och ta privat. Jag ska då be om tips och eventuellt råd om hjälp med att få kontakt med psykiatrin.

Kolla upp det där ordentligt för det kan skilja sig åt. Vi har tre samtal utan arbetsgivarens vetskap och om man behöver fler så behövs arbetsgivarens godkännande.

 

[animalasia]

Att flera är sjukskrivna med liknande diagnos på samma arbetsplats tyder ju på att helheten behöver ses över. Finns det något skyddsombud eller fackombud?

 

[monster1]

Min doktor ringde mig idag och vi diskuterade min sjukskrivning. Jag blev sjukskriven 4 veckor till innan jag ska börja jobba 50%. Först sa han att det enligt forskning ses som bättre att inte vara hemma för länge utan mjukt börja jobba. Han nämnde 25% och jag sa okej för att jag lyssnade liksom. Och det har han kanske rätt i. Jag fick dock smärre panik eftersom min hjärna inte fungerar som jag vill. Det känns som om det fysiskt gör motstånd när jag försöker använda den. Men sen sa han att det är individuellt och han gav mig en förlängd sjukskrivning. "Vi kör en kortare period" sa han men gav mig en månad till, så jag blev lite förvånad.

Däremot så bråkar nu min ångesthjärna med mig. Jag tänker bara på hur han säkert tycker jag är svag, överdriver eller är klen som behöver vila mer än "man vanligt bör". Känner det som om jag förråder jobbet och att jag borde "rycka upp mig" och ta mig i kragen. Min hjärna skriker på mig att jag överdriver och att doktorn tycker det eftersom forskningen säger emot mitt mående (så tolkar min hjärna det han sa). En del av mig vet såklart att det är min hjärna som försöker lura mig. Men nu har jag ångest över om jag är dum som är hemma lite till. Att jag bara är fånig. Men får se vad företagshälsan säger den 9 februari. Min familj tycker det är bra och kollegor också. Men jag går runt med en känsla av att jag "fuskar" då jag stundtals "mår okej".

Jag tänker att de där känslorna ingår i din sjukdomsbild. Du kanske kan titta på dom som om de är just symptom på din sjukdom. När du känner dig bättre kan det vara en bra ide att ta sig till jobbet för en fika eller bara promenera förbi och slänga några ord med barn och vuxna som är där, för att liksom sänka tröskeln. Man kan utveckla som en liten fobi mot arbetsplatsen när man mår så där dåligt, så det kan vara bra att liksom sänka tröskeln.

 

[Twihard]

Du ska absolut ha anpassade tider som passar dig så att du har bästa möjliga förutsättningar att bli frisk. Din arbetsgivare har ett rehabansvar för dig. Du ska inte bara börja jobba igen, du ska rehabiliteras så att du blir frisk. Det är lagstadgat. Jag blir ledsen av att höra att du får så dåligt stöd från företagshälsovården.

Jag mår SÅ mycket bättre nu. Jag hankade mig fram genom rehabiliteringen, och när jag var stark nog (jobbade fortfarande bara 50%) så bytte jag jobb. Det gjorde all skillnad faktiskt. Det var svinjobbigt att vara sjuk och jag känner med dig. Men du kommer att ta dig igenom det här, ett litet steg åt gången! Buke stöttar dig!

Tack så mycket

Kolla upp det där ordentligt för det kan skilja sig åt. Vi har tre samtal utan arbetsgivarens vetskap och om man behöver fler så behövs arbetsgivarens godkännande.

Ska kolla upp det där Tack

Att flera är sjukskrivna med liknande diagnos på samma arbetsplats tyder ju på att helheten behöver ses över. Finns det något skyddsombud eller fackombud?

Ja men det ena skyddsombudet är en av de utbrända Den andra gör vad den kan.

Jag tänker att de där känslorna ingår i din sjukdomsbild. Du kanske kan titta på dom som om de är just symptom på din sjukdom. När du känner dig bättre kan det vara en bra ide att ta sig till jobbet för en fika eller bara promenera förbi och slänga några ord med barn och vuxna som är där, för att liksom sänka tröskeln. Man kan utveckla som en liten fobi mot arbetsplatsen när man mår så där dåligt, så det kan vara bra att liksom sänka tröskeln.

Tack det ska jag göra. Jag har aldrig varit rädd eller haft social fobi men det kanske min ångest klassas som? För mig är det mest att jag är rädd att inte prestera bra att jag "måste" prestera när jag inte orkar och rädslan att bli jämförd med andra typ.

Jag litar ju inte på min egen hjärna. Den funkar inte hemma, så hur ska den funka på jobbet liksom

 

[monster1]

Tack det ska jag göra. Jag har aldrig varit rädd eller haft social fobi men det kanske min ångest klassas som? För mig är det mest att jag är rädd att inte prestera bra att jag "måste" prestera när jag inte orkar och rädslan att bli jämförd med andra typ.

Jag litar ju inte på min egen hjärna. Den funkar inte hemma, så hur ska den funka på jobbet liksom

Du får helt enkelt vara tydlig med din chef att det är så det när det blir dags för återgång. Det blir chefens uppgift att se till att du får anpassade uppgifter. Du kan inte ta mer ansvar än så. På exakt samma sätt som om du skadat ryggen och ryggen inte kan göra vissa uppgifter så är det nu hjärnan.

Du kan bara göra så gott du kan med de förutsättningar du har. Din uppgift är att informera din omgivning om hur du fungerar nu.

 

[Angel]

Du får helt enkelt vara tydlig med din chef att det är så det när det blir dags för återgång. Det blir chefens uppgift att se till att du får anpassade uppgifter. Du kan inte ta mer ansvar än så. På exakt samma sätt som om du skadat ryggen och ryggen inte kan göra vissa uppgifter så är det nu hjärnan.

Du kan bara göra så gott du kan med de förutsättningar du har. Din uppgift är att informera din omgivning om hur du fungerar nu.

Det är inte riktigt så enkelt att man får göra det som man känner för bara för att man är under rehabilitering utan det som man ska göra framgår av rehabplanen som man har en skyldighet att följa. Arbetsgivaren har heller ingen skyldighet att hitta på arbetsuppgifter som inte finns egentligen på företaget. Så jo visst har man ett ansvar även som den som är under rehabilitering. Det man kan göra är att se till att man har stöd under framtagande av rehabplanen så att den blir rimlig.

 

[animalasia]

Det är inte riktigt så enkelt att man får göra det som man känner för bara för att man är under rehabilitering utan det som man ska göra framgår av rehabplanen som man har en skyldighet att följa. Arbetsgivaren har heller ingen skyldighet att hitta på arbetsuppgifter som inte finns egentligen på företaget. Så jo visst har man ett ansvar även som den som är under rehabilitering. Det man kan göra är att se till att man har stöd under framtagande av rehabplanen så att den blir rimlig.

Det känns ju orimligt där och då när man är sjuk, att behöva tänka på dessa saker men det hjälper ju verkligen processen om man kan göra det. Tex ts fundera innan mötet hur dina timmar skulle kunna schemaläggas för att både bli bra för dig och verksamheten. Tex om du arbetar förmiddag ( som du skrev att du önskade) varje dag så är ett pedagogiskt argument att det blir det en trygghet för barnen att det alltid är samma personal som tar emot vid frukost etc.

Som chef är det mycket lättare att säga ja till lösningar än att hitta på lösningar och du har ju kunskap om verksamheten på en konkret nivå som rektor saknar.

 

[monster1]

Det är inte riktigt så enkelt att man får göra det som man känner för bara för att man är under rehabilitering utan det som man ska göra framgår av rehabplanen som man har en skyldighet att följa. Arbetsgivaren har heller ingen skyldighet att hitta på arbetsuppgifter som inte finns egentligen på företaget. Så jo visst har man ett ansvar även som den som är under rehabilitering. Det man kan göra är att se till att man har stöd under framtagande av rehabplanen så att den blir rimlig.

Jag tänker snarare på att om jag är tvungen som arbetstagare att gå tillbaka till arbetet men vet med mig att mitt huvud inte är hundra 100 med så kan jag inte ta mer ansvar för det än att informera min arbetsgivare om att huvudet inte är 100 %. Riskbedömningen utifrån det måste ju vara chefens. Det är chefens ansvar att se till att man då inte måste hantera saker man inte klarar av. Tillexempel om ett barn tappas bort eller skadas och man har informerat sin arbetsgivare om att man inte har förmågan att hålla reda på barnen i samma utsträckning så har man fullgjort sitt ansvar som anställd. Mer än så kan man ju knappast förväntas göra.

Jag har ju tex en nedsättning efter sjukdom och min chef är såklart medveten om detta, därmed så vet hen att jag inte kan levererar mer än jag gör. Det blir hen ansvar att bedöma om jag kan uppfylla min arbetsuppgift utifrån förutsättningarna som råder. Är hen okej med den här nivån så är det ju så, är hen inte okej med det ja då måste vi ju prata med HR om jag ska omplaceras eller sägas upp. Men det rår ju inte jag över, jag fungerar ju som jag fungerar.

 

[Twihard]

Du får helt enkelt vara tydlig med din chef att det är så det när det blir dags för återgång. Det blir chefens uppgift att se till att du får anpassade uppgifter. Du kan inte ta mer ansvar än så. På exakt samma sätt som om du skadat ryggen och ryggen inte kan göra vissa uppgifter så är det nu hjärnan.

Du kan bara göra så gott du kan med de förutsättningar du har. Din uppgift är att informera din omgivning om hur du fungerar nu.

Det är inte riktigt så enkelt att man får göra det som man känner för bara för att man är under rehabilitering utan det som man ska göra framgår av rehabplanen som man har en skyldighet att följa. Arbetsgivaren har heller ingen skyldighet att hitta på arbetsuppgifter som inte finns egentligen på företaget. Så jo visst har man ett ansvar även som den som är under rehabilitering. Det man kan göra är att se till att man har stöd under framtagande av rehabplanen så att den blir rimlig.

Det känns ju orimligt där och då när man är sjuk, att behöva tänka på dessa saker men det hjälper ju verkligen processen om man kan göra det. Tex ts fundera innan mötet hur dina timmar skulle kunna schemaläggas för att både bli bra för dig och verksamheten. Tex om du arbetar förmiddag ( som du skrev att du önskade) varje dag så är ett pedagogiskt argument att det blir det en trygghet för barnen att det alltid är samma personal som tar emot vid frukost etc.

Som chef är det mycket lättare att säga ja till lösningar än att hitta på lösningar och du har ju kunskap om verksamheten på en konkret nivå som rektor saknar.

Tack för era svar. Jag kommer vara tydlig med hur jag mår både med närmaste kollegor och ledningen. Sen har jag ju skrivit på ett anställningsavtal där det står vad jag måste göra, men kanske de kan anpassa mina första veckor inom ramen för det? Ingen av de sjukskrivna jag pratat med har nämnt någon rehabiliteringsplan, eller en person sa att hon jobbar förmiddagar för att orka och att hon blev "lovad" kontinuerliga möten med chefen under veckorna - men de har inte haft ett enda möte på de fyra månader hon nu jobbat. Hon har gått upp till 75 nu, fick börja på 25, men inget stöd känner hon att hon fått av den chefen. Däremot chef två som jag tidigare nämnt verkar hon blivit vän med (chefen har också varit utbränd) så av den chefen får hon presenter såsom stressringar. Den andre utbrända har inte nämnt någonting specifikt mer än att hon letar annat jobb.

Jag har därför aldrig hört talas om en rehabiliteringsplan, men det kanske nämns närmare jobbstart? Jag skrev till administratören om att jag skulle diskutera min sjukskrivning med läkaren, hen sa då att jag kunde ringa efteråt om jag orkade för att berätta hur det gick. När jag skickade läkarintyg nr 2 till chefen fick jag svar att jag var saknad på jobbet. Men annars har jag inte haft någon kontakt med dem. Jag skulle ju börjat jobba nästa vecka på onsdagen och kände att det kändes lite lustigt att ingen hört av sig. Men å andra sidan var det ju bara måndag igår.

Jag hoppas jag får jobba förmiddagar för jag kommer annars bara gå och vänta på att jobba. Däremot anpassas det efter den starttid jag har på schemat. Så börjar jag exempelvis kl 9 jobbar jag 9-12, men börjar jag 5:30 slutar jag 8:30.

 

[Seaside]

Tack för era svar. Jag kommer vara tydlig med hur jag mår både med närmaste kollegor och ledningen. Sen har jag ju skrivit på ett anställningsavtal där det står vad jag måste göra, men kanske de kan anpassa mina första veckor inom ramen för det? Ingen av de sjukskrivna jag pratat med har nämnt någon rehabiliteringsplan, eller en person sa att hon jobbar förmiddagar för att orka och att hon blev "lovad" kontinuerliga möten med chefen under veckorna - men de har inte haft ett enda möte på de fyra månader hon nu jobbat. Hon har gått upp till 75 nu, fick börja på 25, men inget stöd känner hon att hon fått av den chefen. Däremot chef två som jag tidigare nämnt verkar hon blivit vän med (chefen har också varit utbränd) så av den chefen får hon presenter såsom stressringar. Den andre utbrända har inte nämnt någonting specifikt mer än att hon letar annat jobb.

Jag har därför aldrig hört talas om en rehabiliteringsplan, men det kanske nämns närmare jobbstart? Jag skrev till administratören om att jag skulle diskutera min sjukskrivning med läkaren, hen sa då att jag kunde ringa efteråt om jag orkade för att berätta hur det gick. När jag skickade läkarintyg nr 2 till chefen fick jag svar att jag var saknad på jobbet. Men annars har jag inte haft någon kontakt med dem. Jag skulle ju börjat jobba nästa vecka på onsdagen och kände att det kändes lite lustigt att ingen hört av sig. Men å andra sidan var det ju bara måndag igår.

Jag hoppas jag får jobba förmiddagar för jag kommer annars bara gå och vänta på att jobba. Däremot anpassas det efter den starttid jag har på schemat. Så börjar jag exempelvis kl 9 jobbar jag 9-12, men börjar jag 5:30 slutar jag 8:30.

Här kan du läsa om rehabplan och vad din arbetsgivare har för skyldigheter:
https://www.forsakringskassan.se/arbetsgivare/att-forebygga-sjukfranvaro/plan-for-atergang-i-arbete
Jag tycker du kan fråga din chef om ifall hen påbörjat en rehabplan för dig och att du vill prata om vad den ska innehålla. Om inte chefen tar det på allvar så kan din handläggare på Fk hjälpa dig att trycka på. Det är också bra att göra som du redan börjat med, att fråga vad andra fått för anpassningar.

 

[Twihard]

Så jag var hos beteendevetaren idag hos företaghälsovården. Jag fick känslan av att hon tyckte mitt fall var allvarligt. Nämnde några av alla mina trauman på sistone, mina känslor, omotivation, ångest, prestationskrav osv. Tappat minne, apati, år av att förlora lusten till allt, kraven på prestation jag har på mig själv och allt sådant där. Hon ifrågasatte varför jag inte fått samtalshjälp ännu och varför jag ska börja jobba på 50% när jag kommer tillbaka och inte 25%.
Jag sa att jag inte visste varför, att jag trodde de tänkte dessa samtal var "vad jag behövde". Hon sa att det bara är tre samtal och jag behöver mycket mer än så. Jag nämnde mina funderingar på om jag lider av någon mer psykisk åkomma mer än ocd, ångest och sådär (alltså autism eller vad som helst för vi har lite olika i släkten). Hon tyckte jag borde få en remiss till psykiatrin för endast medicin hjälper inte bara liksom, och under tiden jag väntar på tid borde jag få samtalsstöd på VC.
Hon sa såklart att jag måste jobba på det själv, vilket jag sa att jag förstod men hade svårt med. Alltså att ändra mina tankemönster. Hon sa att det var förståeligt för min hjärna är totalt utmattad.

Hela dagen har jag fyllts med sorg sedan samtalet. Jag känner mig ledsen. Är det för det känns och är mer "verkligt" nu att jag liksom är "väldigt" sjuk? Har varit ledsen hela dagen men kan inte gråta? Det finns långt bortom räckhåll liksom. Beteendevetaren nämnde att folk kan vara sjuka längre än några månader och jag fick liksom en KÄNSLA av att hon satte varningsflagg på mitt mående och att jag behöver mer hjälp. Hon sa åt mig att prata med min läkare den 24e om detta, om remiss till psykiatrin.

Jag tänkte dock att jag kunde mejla 1177, VC, idag om detta ifall jag glömmer nämna det den 24e eftersom mitt minne suger just nu. Så jag skrev vad hon sagt, att företaghälsovården tyckte min läkare skulle skicka en remiss till psykiatrin åt mig, men också att jag enligt henne bör ha samtalshjälp via min vårdcentral tills jag får tiden eftersom det kan ta tid. Skrev att jag mejlade bara så jag inte skulle glömma, men också eftersom jag tänkte jag kunde samtala innan med någon för det är några veckor till den 24e. Fick snabbt svar av en sköterska att hen skulle ta detta vidare till deras kurator och boka in en tid för mig. Bra tänkte jag...

MEN!

Sen fick jag ett nytt meddelande där de skriver: Hej Twihard Var i kontakt med dig förut idag angående ditt besök hos företagshälsovården. Skrev då att jag förmedlar ditt ärende till kurator. Han menar att om företagshälsovården tycker att du behöver kontakt med psykiatrin så får de skriva remiss. Du har fortsatt ditt besök till läkare här den 24/2, och precis som du själv sa får du gärna ta upp vad som sagts, men enligt rutin kan företagshälsovården skicka remiss. Önskar du ändå samtalskontakt, ta upp det med läkare vid ditt besök. Med vänlig hälsning...

Varför känns det som värsta nobben? Som om de skiter i mitt mående? Jag kanske överreagerar men det kändes liksom inte bra? Jag blir lite stött och ringde därför direkt till företaghälsovården som sa att VC kan vara krångliga sådär och de skulle direkt försöka hjälpa mig med en remiss för de tyckte det är något jag behöver. Nu liksom erbjuder inte VC något samtal förrän jag varit hos läkaren. Jag tänkte jag kunde prata med någon innan eftersom det är typ två veckor till mitt läkarbesök. Nu känns det som om de skiter i mig och jag blir omotiverad att söka deras hjälp. Hade redan dåligt förtroende för VC men blev bättre med läkarbytet. Men detta... Min syster sa att VC ofta är dåliga på själslig smärta och de inte förstår. Nä, det känner jag verkligen.

Överreagerar jag? Är det dagens sorg som får mig att tolka in saker? Var det dumt att mejla och inte vänta till den 24e? Skrev meddelandet till min doktor men en sköterska svarade, och ville bara ha det nerskrivet för att lätta på bördan att komma ihåg att nämna det. Beteendevetaren sa att jag måste släppa allt och bara tänka på mig i nuet )tänker för mycket på andras känslor och prestation, så hon menar sänka kraven liksom), men det är ju assvårt och speciellt när jag försöker få hjälp i nuet.