Någon annan sjukskriven med samma ångest?

[grodan21]

Okej. En kompis har ätit medicinen i 3 år, de andra +10 år. Därför trodde jag det var "så det går till", lite som vitaminer - något kroppen behöver.

Om jag byter VC har jag 45 min enkel bilväg dit. Ser bara ekonomiskt med bensin, missad arbetstid osv som svårt. Men kanske ändå värt.

Hoppas det löser sig med medicinen, vill bara dela med mig att jag tyvärr har samma erfarenhet. Jag har inte heller lust att sluta med en medicin jag har ätit i så många år.

 

[Twihard]

Jag såg idag i min kalender att jag inte ens har 6 veckor på mig att bli frisk utan 4. Har någon tips på hur jag stänger av kroppen och kan steppa upp? Har panik över detta

 

[monster1]

Jag såg idag i min kalender att jag inte ens har 6 veckor på mig att bli frisk utan 4. Har någon tips på hur jag stänger av kroppen och kan steppa upp? Har panik över detta

Svaret är att du inte stänger av kroppen och steppar upp. Du accepterar funktionsnivån som är nu och lever efter den. Du kan inte prestera lika bra som när du var frisk, du får helt enkelt sänka din prestation och acceptera det. Det är ok att inte prestera på topp när man inte mår bra. Det är heller inte ditt ansvar att se till att det finns tillräckligt med resurser på ditt jobb så att dina kollegor inte blir lidande om någon inte kan prestera 100% när de är där. Det är ledningens. Skulle du känna dig frustrerad på en kollega som är nedsatt när den är på jobbet?

 

[Malibu_Stacy]

Hoppas det löser sig med medicinen, vill bara dela med mig att jag tyvärr har samma erfarenhet. Jag har inte heller lust att sluta med en medicin jag har ätit i så många år.

Jag slutade med min efter 1,5 år. Jag mådde bra och kände mig stabil, provade att sätta ut efter läkarkontakt och det gick toppen. Hade det inte gått bra hade vi satt in medicinen igen. Finns ingen anledning att stå på en medicin bara för att. Mår man bra så kan det vara värt att försöka trappa ut.
I TS läge låter det inte som att hon är där än.

 

[Twihard]

Svaret är att du inte stänger av kroppen och steppar upp. Du accepterar funktionsnivån som är nu och lever efter den. Du kan inte prestera lika bra som när du var frisk, du får helt enkelt sänka din prestation och acceptera det. Det är ok att inte prestera på topp när man inte mår bra. Det är heller inte ditt ansvar att se till att det finns tillräckligt med resurser på ditt jobb så att dina kollegor inte blir lidande om någon inte kan prestera 100% när de är där. Det är ledningens. Skulle du känna dig frustrerad på en kollega som är nedsatt när den är på jobbet?

Nej jag skulle aldrig tänka så om en kollega. Det har du rätt i. Får försöka sänka kraven.

 

[grodan21]

Jag slutade med min efter 1,5 år. Jag mådde bra och kände mig stabil, provade att sätta ut efter läkarkontakt och det gick toppen. Hade det inte gått bra hade vi satt in medicinen igen. Finns ingen anledning att stå på en medicin bara för att. Mår man bra så kan det vara värt att försöka trappa ut.
I TS läge låter det inte som att hon är där än.

Absolut, men jag fick den kommentaren utan att läkaren vet speciellt mycket om mig och att jag för några år sedan minskat medicinen och då hittat en dos som fungerar för mig.

 

[Trott]

Att bli frisk är inget man kan tvinga sig till tyvärr. Jag har ju skrivit innan om att jag också varit/är sjuk med depression, utmattning osv. Mellan augusti och Mats har jag "bara" studerat till uska på heltid (och drivit mitt eget företag), innan dess jobbade jag 50% också. Sen jag tog examen i slutet av mars har jag inte sökt jobb, jag har inte skrivit in mig på AF, jag har inte ens fått iväg ansökan till socialstyrelsen om titeln undersköterska. För jag mår för dåligt, utan att kunna sätta fingret på vad som gör det. Jag har ingen belastning alls i jämförelse med innan, men ändå, antidepressiv medicin till trots, så funderade jag förra helgen på hur jag skulle göra med Tilda om jag inte orkar mer. Och det skrämmer mig, att jag fortfarande mår så dåligt nu ett år sedan jag började med antidepp, sjukskrivning (igen) osv.
Jag har läkartid nästa vecka, men hur lyckas man förmedla att livet inte fungerar trots att alla tycker att jag verkligen inte ser/verkar sjuk?

Vill bara säga att jag känner med dig, och förstår prestationsångesten du har, jag har lite samma. Gör jag inget duger jag inte typ.

 

[Libbsticka]

Vilken vansinnigt dålig arbetsplats du verkar befinna dig på där alla blir sjukskrivning. Förskola skola? Blir så vnsinnig på samhället som gör så här. Inga resurser för de som jobbar i våra viktigaste verksamheter så att vi sliter ut oss till utbrändhet. Inga resurser så att vi kan bli friska. Sen ska vds sitta och tjäna 1.5 miljoner i månaden. Finns det ens något parti kvar med en vettig politik för att ändra på detta sjuka system?

@Twihard det ligger verkligen inte på dig då allt är ett systemfel! Det du kan göra är att kräva att arbetsgivaren gör anpassningar i ditt arbete och förändrar arbetsmiljön så att du inte behöver bli sjuk av arbetet igen. Dags för skyddsombud att begära skyddsstopp med hänvisning till alla sjukskrivningar? Facket behöver kopplas in i din plan för återgång till arbete.

 

[Twihard]

Att bli frisk är inget man kan tvinga sig till tyvärr. Jag har ju skrivit innan om att jag också varit/är sjuk med depression, utmattning osv. Mellan augusti och Mats har jag "bara" studerat till uska på heltid (och drivit mitt eget företag), innan dess jobbade jag 50% också. Sen jag tog examen i slutet av mars har jag inte sökt jobb, jag har inte skrivit in mig på AF, jag har inte ens fått iväg ansökan till socialstyrelsen om titeln undersköterska. För jag mår för dåligt, utan att kunna sätta fingret på vad som gör det. Jag har ingen belastning alls i jämförelse med innan, men ändå, antidepressiv medicin till trots, så funderade jag förra helgen på hur jag skulle göra med Tilda om jag inte orkar mer. Och det skrämmer mig, att jag fortfarande mår så dåligt nu ett år sedan jag började med antidepp, sjukskrivning (igen) osv.
Jag har läkartid nästa vecka, men hur lyckas man förmedla att livet inte fungerar trots att alla tycker att jag verkligen inte ser/verkar sjuk?

Vill bara säga att jag känner med dig, och förstår prestationsångesten du har, jag har lite samma. Gör jag inget duger jag inte typ.

Usch jag lider så med dig också. Det är hemskt att man ska behöva må så dåligt.

Vilken vansinnigt dålig arbetsplats du verkar befinna dig på där alla blir sjukskrivning. Förskola skola? Blir så vnsinnig på samhället som gör så här. Inga resurser för de som jobbar i våra viktigaste verksamheter så att vi sliter ut oss till utbrändhet. Inga resurser så att vi kan bli friska. Sen ska vds sitta och tjäna 1.5 miljoner i månaden. Finns det ens något parti kvar med en vettig politik för att ändra på detta sjuka system?

@Twihard det ligger verkligen inte på dig då allt är ett systemfel! Det du kan göra är att kräva att arbetsgivaren gör anpassningar i ditt arbete och förändrar arbetsmiljön så att du inte behöver bli sjuk av arbetet igen. Dags för skyddsombud att begära skyddsstopp med hänvisning till alla sjukskrivningar? Facket behöver kopplas in i din plan för återgång till arbete.

Ett av skyddsombuden är sjukskriven men ska tala med de andra. Förskolan hade varit fantastisk om den prioriterades mer. Jag hoppas på en lösning som fungerar.

 

[Twihard]

Jag fick förlängd 50% sjukskrivning till 27e maj efter att min chef följde med mig till läkaren. Han hade dock inget minne av förslaget jag gav på min sjukskrivning sist. Han påstod också att det egentligen inte var hans jobb att möta oss utan att jag borde få träffa en rehabkoordinator de glömt remittera mig till. ÄNTLIGEN remitterade han mig även till VCs kurator. Jag var inte jättepositivt inriktad till honom då min bild av honom inte är den bästa. Men igår träffade jag honom och det kändes väl... okej. Han hade en bedömning av mig på 30 minuter. Han ville veta trauman osv. Jag sa att det är mycket men han skrattade bort det. Dock fick han avbryta mig efter 30 min för vi inte hann mer. Då var jag inte ens halvvägs. Nästa vecka ska han screena mig hette det för PTSD och neuropsykiatriskt eller vad det hette. Vet någon vad det innebär?

Han sa också att företagshälsan kontaktat honom angående mig och hur de ville att han remitterade mig till psykiatrin. Han sa då till mig "Sådant gör vi inte här på deras beställning. Men jag kan ju ett och annat om det där med... Jag är ju i grunden ingenjör".

Hoppas det kan leda till mer hjälp i alla fall. Fick de vanliga läxorna han ger ut, andas i fyrkant och ta en promenad. Jag gör redan detta utan förbättring. Men känns okej att äntligen börja tas på allvar, få samtalshjälp och framöver förhoppningsvis möta denna rehabkoordinator. Vet inte vad en sådan gör dock.

När jag fick veta att jag skulle börja jobba 75% fick min kropp panik och jag har sedan 14 april varit lös i magen och haft näsblod, så det känns ändå som en bra sak att förlänga mina 50%. Jag är väl inte fånig eller lat då?

Jag sörjer dock att jag i höst återigen måste byta arbetslag och förlora den kollega som jag fungerat bra med och som liksom jag bildar par med där vi jobbar och tänker likvärdigt. Hade hoppats få fortsätta med henne så rutinerna är stabila. Jag kommer istället i augusti få huvudansvaret för en stooor barngrupp där de andra förskollärarna jobbar 50% (jag är ju anställd 100) och där jag kommer ha mycket vikarier samt NPF-barn. Har lite panik att nu MÅSTE jag kavla upp ärmarna och bli frisk tills dess. Det hänger på mig att ro det hela iland.

Eftersom jag har svårt att minnas allt och prata om de trauman osv jag genomgått, och eftersom jag inte hann med att berätta allting för kuratorn funderar jag på att sammanfatta en lista med mina trauman till honom. Tycker ni det är en dum eller fånig idé? Eller är det bra?

 

[Snurrfian]

Jag blir så sjukt provocerad av hur du blir behandlad samtidigt som mina chef som har varit sjukskriven sedan v44 nu har börjar arbetsträna 2h om dagen och ska kanske komma upp till 50% efter sommaren. Samtidigt som hela kollegiet går på knäna pga beslut som chefen har tagit.

 

[monster1]

Jag fick förlängd 50% sjukskrivning till 27e maj efter att min chef följde med mig till läkaren. Han hade dock inget minne av förslaget jag gav på min sjukskrivning sist. Han påstod också att det egentligen inte var hans jobb att möta oss utan att jag borde få träffa en rehabkoordinator de glömt remittera mig till. ÄNTLIGEN remitterade han mig även till VCs kurator. Jag var inte jättepositivt inriktad till honom då min bild av honom inte är den bästa. Men igår träffade jag honom och det kändes väl... okej. Han hade en bedömning av mig på 30 minuter. Han ville veta trauman osv. Jag sa att det är mycket men han skrattade bort det. Dock fick han avbryta mig efter 30 min för vi inte hann mer. Då var jag inte ens halvvägs. Nästa vecka ska han screena mig hette det för PTSD och neuropsykiatriskt eller vad det hette. Vet någon vad det innebär?

Han sa också att företagshälsan kontaktat honom angående mig och hur de ville att han remitterade mig till psykiatrin. Han sa då till mig "Sådant gör vi inte här på deras beställning. Men jag kan ju ett och annat om det där med... Jag är ju i grunden ingenjör".

Hoppas det kan leda till mer hjälp i alla fall. Fick de vanliga läxorna han ger ut, andas i fyrkant och ta en promenad. Jag gör redan detta utan förbättring. Men känns okej att äntligen börja tas på allvar, få samtalshjälp och framöver förhoppningsvis möta denna rehabkoordinator. Vet inte vad en sådan gör dock.

När jag fick veta att jag skulle börja jobba 75% fick min kropp panik och jag har sedan 14 april varit lös i magen och haft näsblod, så det känns ändå som en bra sak att förlänga mina 50%. Jag är väl inte fånig eller lat då?

Jag sörjer dock att jag i höst återigen måste byta arbetslag och förlora den kollega som jag fungerat bra med och som liksom jag bildar par med där vi jobbar och tänker likvärdigt. Hade hoppats få fortsätta med henne så rutinerna är stabila. Jag kommer istället i augusti få huvudansvaret för en stooor barngrupp där de andra förskollärarna jobbar 50% (jag är ju anställd 100) och där jag kommer ha mycket vikarier samt NPF-barn. Har lite panik att nu MÅSTE jag kavla upp ärmarna och bli frisk tills dess. Det hänger på mig att ro det hela iland.

Eftersom jag har svårt att minnas allt och prata om de trauman osv jag genomgått, och eftersom jag inte hann med att berätta allting för kuratorn funderar jag på att sammanfatta en lista med mina trauman till honom. Tycker ni det är en dum eller fånig idé? Eller är det bra?

Du behöver inte kavla upp ärmarna, är du inte frisk tills dess är det din chef och organisationen bakom hen som får lösa det. Det hänger inte på dig, du är inte ansvarig för resurstillsättningen på din arbetsplats. Du är ansvarig för att göra det som är bäst för dig och ditt mående.

 

[Twihard]

Jag blir så sjukt provocerad av hur du blir behandlad samtidigt som mina chef som har varit sjukskriven sedan v44 nu har börjar arbetsträna 2h om dagen och ska kanske komma upp till 50% efter sommaren. Samtidigt som hela kollegiet går på knäna pga beslut som chefen har tagit.

Ja det känns sådär. Fler kollegor har gått in i väggen nu och det är allmänt kaos. Och när jag väl vågar be om hjälp känner jag mig inte hörd. Nu hoppas jag ingenjörskuratorn kan hjälpa på nått vis.

 

[Twihard]

Du behöver inte kavla upp ärmarna, är du inte frisk tills dess är det din chef och organisationen bakom hen som får lösa det. Det hänger inte på dig, du är inte ansvarig för resurstillsättningen på din arbetsplats. Du är ansvarig för att göra det som är bäst för dig och ditt mående.

Tack jag ska försöka komma ihåg det. Känner mig bara som ett tjurigt barn som inte får som jag vill. Men försöker acceptera att jag är sjuk

 

[animalasia]

Att veta vad man klarar av flera månader framåt är en omöjlighet om man är sjuk så som vi är. Det man kan göra är att prova men det är inte ditt ansvar att se till att det fungerar. Jag blev sjukskriven ht23 och började jobba 80% ht24. Jag har tagit tjänstledigt sedan dess och jobbat 80 och planen var att jag skulle gå upp till 100 till hösten men nu har vi skjutit fram det till årsskiftet istället.

Jag blir bättre och bättre men det går s a k t a jag arbetar och tar hand om hästarna men inte så mycket mer. Jag åkte för första gången sedan min sjukskrivning iväg till min tränare. Det gick jättebra och det var underbart. Sen kom alla symptom tillbaka och jag var jättedålig i två dagar men jag var förberedd på det och fokuserade på att jag vågade åka iväg och träna. Positiva tankar.

 

[Twihard]

Att veta vad man klarar av flera månader framåt är en omöjlighet om man är sjuk så som vi är. Det man kan göra är att prova men det är inte ditt ansvar att se till att det fungerar. Jag blev sjukskriven ht23 och började jobba 80% ht24. Jag har tagit tjänstledigt sedan dess och jobbat 80 och planen var att jag skulle gå upp till 100 till hösten men nu har vi skjutit fram det till årsskiftet istället.

Jag blir bättre och bättre men det går s a k t a jag arbetar och tar hand om hästarna men inte så mycket mer. Jag åkte för första gången sedan min sjukskrivning iväg till min tränare. Det gick jättebra och det var underbart. Sen kom alla symptom tillbaka och jag var jättedålig i två dagar men jag var förberedd på det och fokuserade på att jag vågade åka iväg och träna. Positiva tankar.

Ja du har rätt, jag måste försöka lära mig att inte ha panik över framtiden när jag inte är där än. Jag är glad att du blir bättre även om det tar tid för dig också

 

[Twihard]

Jag har varit hos kuratorn som gjorde någon screening på mig. Han uteslöt autism, adhd och ptsd. Han sa att trots mina trauman har jag antingen bearbetat dem någorlunda eller är för härdad för ptsd, men det känns skönt att inte ha det. Däremot sa han att jag har svår depression utan psykotiska inslag (glad över det sista, det räcker att min styvpappa har det).

Jag visste ju att jag var deppig, det har jag varit så länge jag kan minnas. Men efter jag läste diagnosen på 1177 i torsdags så har jag varit ännu mer deppig och nedstämd. Är det för att det blir mer verkligt tror ni?

Sedan är det ett allvarligt trauma från barndomen som börjat spöka som jag förträngt i alla år. Jag fick lära mig i höstas att när man mår som sämst kan de dyka upp. Nu känns det som det enda jag kan fokusera på är det traumat. På måndag ska jag tillbaka för någon information om ångest i kroppen, men funderar på att säga det om traumat. Jag gav kuratorn listan på mina trauman så han borde läst om den då för han skulle läsa listan. Men det känns svårt att nämna traumat högt när jag i nästan 30 års tid burit det inom mig.