Någon annan sjukskriven med samma ångest?

[Twihard]

Här kan du läsa om rehabplan och vad din arbetsgivare har för skyldigheter:
https://www.forsakringskassan.se/arbetsgivare/att-forebygga-sjukfranvaro/plan-for-atergang-i-arbete
Jag tycker du kan fråga din chef om ifall hen påbörjat en rehabplan för dig och att du vill prata om vad den ska innehålla. Om inte chefen tar det på allvar så kan din handläggare på Fk hjälpa dig att trycka på. Det är också bra att göra som du redan börjat med, att fråga vad andra fått för anpassningar.

Tack. Min handläggare på Fk ringde mig i torsdags och ville höra mig berätta om läget osv. Han sa att han inte kan godkänna min förlängda sjukskrivning förrän han talat med mitt jobb om en rehabplan. Sa att jag inget hört eller blivit kontaktad alls av arbetet. Han tyckte det var konstigt men sa att jag kan ringa honom för hjälp om hans samtal till min chef inte hjälper. Han oroade sig inte heller för min sjukpenning för han behövde bara tala med min chef först, sa han. Så någon plan kanske de kommer på? Ska mejla min chef i veckan om de inte ringer imorgon för han skulle be dem ringa mig.

 

[monster1]

Så jag var hos beteendevetaren idag hos företaghälsovården. Jag fick känslan av att hon tyckte mitt fall var allvarligt. Nämnde några av alla mina trauman på sistone, mina känslor, omotivation, ångest, prestationskrav osv. Tappat minne, apati, år av att förlora lusten till allt, kraven på prestation jag har på mig själv och allt sådant där. Hon ifrågasatte varför jag inte fått samtalshjälp ännu och varför jag ska börja jobba på 50% när jag kommer tillbaka och inte 25%.
Jag sa att jag inte visste varför, att jag trodde de tänkte dessa samtal var "vad jag behövde". Hon sa att det bara är tre samtal och jag behöver mycket mer än så. Jag nämnde mina funderingar på om jag lider av någon mer psykisk åkomma mer än ocd, ångest och sådär (alltså autism eller vad som helst för vi har lite olika i släkten). Hon tyckte jag borde få en remiss till psykiatrin för endast medicin hjälper inte bara liksom, och under tiden jag väntar på tid borde jag få samtalsstöd på VC.
Hon sa såklart att jag måste jobba på det själv, vilket jag sa att jag förstod men hade svårt med. Alltså att ändra mina tankemönster. Hon sa att det var förståeligt för min hjärna är totalt utmattad.

Hela dagen har jag fyllts med sorg sedan samtalet. Jag känner mig ledsen. Är det för det känns och är mer "verkligt" nu att jag liksom är "väldigt" sjuk? Har varit ledsen hela dagen men kan inte gråta? Det finns långt bortom räckhåll liksom. Beteendevetaren nämnde att folk kan vara sjuka längre än några månader och jag fick liksom en KÄNSLA av att hon satte varningsflagg på mitt mående och att jag behöver mer hjälp. Hon sa åt mig att prata med min läkare den 24e om detta, om remiss till psykiatrin.

Jag tänkte dock att jag kunde mejla 1177, VC, idag om detta ifall jag glömmer nämna det den 24e eftersom mitt minne suger just nu. Så jag skrev vad hon sagt, att företaghälsovården tyckte min läkare skulle skicka en remiss till psykiatrin åt mig, men också att jag enligt henne bör ha samtalshjälp via min vårdcentral tills jag får tiden eftersom det kan ta tid. Skrev att jag mejlade bara så jag inte skulle glömma, men också eftersom jag tänkte jag kunde samtala innan med någon för det är några veckor till den 24e. Fick snabbt svar av en sköterska att hen skulle ta detta vidare till deras kurator och boka in en tid för mig. Bra tänkte jag...

MEN!

Sen fick jag ett nytt meddelande där de skriver: Hej Twihard Var i kontakt med dig förut idag angående ditt besök hos företagshälsovården. Skrev då att jag förmedlar ditt ärende till kurator. Han menar att om företagshälsovården tycker att du behöver kontakt med psykiatrin så får de skriva remiss. Du har fortsatt ditt besök till läkare här den 24/2, och precis som du själv sa får du gärna ta upp vad som sagts, men enligt rutin kan företagshälsovården skicka remiss. Önskar du ändå samtalskontakt, ta upp det med läkare vid ditt besök. Med vänlig hälsning...

Varför känns det som värsta nobben? Som om de skiter i mitt mående? Jag kanske överreagerar men det kändes liksom inte bra? Jag blir lite stött och ringde därför direkt till företaghälsovården som sa att VC kan vara krångliga sådär och de skulle direkt försöka hjälpa mig med en remiss för de tyckte det är något jag behöver. Nu liksom erbjuder inte VC något samtal förrän jag varit hos läkaren. Jag tänkte jag kunde prata med någon innan eftersom det är typ två veckor till mitt läkarbesök. Nu känns det som om de skiter i mig och jag blir omotiverad att söka deras hjälp. Hade redan dåligt förtroende för VC men blev bättre med läkarbytet. Men detta... Min syster sa att VC ofta är dåliga på själslig smärta och de inte förstår. Nä, det känner jag verkligen.

Överreagerar jag? Är det dagens sorg som får mig att tolka in saker? Var det dumt att mejla och inte vänta till den 24e? Skrev meddelandet till min doktor men en sköterska svarade, och ville bara ha det nerskrivet för att lätta på bördan att komma ihåg att nämna det. Beteendevetaren sa att jag måste släppa allt och bara tänka på mig i nuet )tänker för mycket på andras känslor och prestation, så hon menar sänka kraven liksom), men det är ju assvårt och speciellt när jag försöker få hjälp i nuet.

Jag tolkar det inte som att de skiter i dig. Men de kan inte remittera vidare på någon annans önskemål. Därför bör i isåfall företagshälsan själva remittera dom de anser att det finns ett sådant behov. Varför du inte fått samtalsterapi är kanske något du behöver ta med din läkare men inte sällan vill man att personen ska ha medicinerna ett tag för att man ska vara i så pass bra skick att man ska kunna delta aktivt i behandlingen.

Hur bra just din VC är på psykiatri är svårt att säga, de flesta VC har svårt att rekrytera psykologer och terapeuter vad jag vet och då kan det bli lite kö till samtalsterapin. Generellt sett brukar psykiatrin vilja avvakta tills VC åtminstone försökt behandla problemet, men om man tror det finns en bakomliggande npf så brukar man bli vidare remitterad. Dock är det ofta rätt lång kö till dessa utredningar med.

 

[Twihard]

Jag tolkar det inte som att de skiter i dig. Men de kan inte remittera vidare på någon annans önskemål. Därför bör i isåfall företagshälsan själva remittera dom de anser att det finns ett sådant behov. Varför du inte fått samtalsterapi är kanske något du behöver ta med din läkare men inte sällan vill man att personen ska ha medicinerna ett tag för att man ska vara i så pass bra skick att man ska kunna delta aktivt i behandlingen.

Hur bra just din VC är på psykiatri är svårt att säga, de flesta VC har svårt att rekrytera psykologer och terapeuter vad jag vet och då kan det bli lite kö till samtalsterapin. Generellt sett brukar psykiatrin vilja avvakta tills VC åtminstone försökt behandla problemet, men om man tror det finns en bakomliggande npf så brukar man bli vidare remitterad. Dock är det ofta rätt lång kö till dessa utredningar med.

Tack för svar. Jag överreagerade säkert då. Det kändes bara som en hand i ansiktet, men du har garanterat rätt. Min VC är rätt ökända på det mesta förutom den läkare jag bytte till som får mycket lovord. Får helt enkelt vänta och se vad som sker, och vad läkaren säger den 24e.

 

[Malibu_Stacy]

Tack för svar. Jag överreagerade säkert då. Det kändes bara som en hand i ansiktet, men du har garanterat rätt. Min VC är rätt ökända på det mesta förutom den läkare jag bytte till som får mycket lovord. Får helt enkelt vänta och se vad som sker, och vad läkaren säger den 24e.

Har du ekonomi så att du skulle kunna gå till psykoterapeut privat? Det låter som att du behöver hjälp nu för att så småningom kunna arbeta igen. Inte om flera månader.

 

[Twihard]

Har du ekonomi så att du skulle kunna gå till psykoterapeut privat? Det låter som att du behöver hjälp nu för att så småningom kunna arbeta igen. Inte om flera månader.

Inte supermycket över för sådant nu som sjukskriven, men ska kolla upp det. Tack

 

[Trott]

Nu vet jag inte hur gammal du är, men när jag första gången tog kontakt med min vc för samtal (det här var 2018,så jag var runt 25 då), så skickade jag meddelande via 1177, tror jag valde samtalsterapi som "kontakt". Skrev hur jag mådde, att jag inte orkade må så här osv. De ringde upp mig samma dag och pratade, bland annat om suicidrisk osv, men också att pga att jag var yngre skulle de prioritera att ge mig en tid för samtal (det blev KBT - Act). Det ledde till att jag gick 1 gång i veckan i 4 månader, så pass illa var det.
Så om du inte gjort det, testa skriv direkt till samtalsterapin på din vc, förklara hur du mår och att du behöver hjälp. Jag hade inte väntat på läkartiden utan försökt få till samtal på din vc så snart som möjligt (och ärligt talat, beroende på region så kan psykiatrin vara omöjlig att "komma in på"). Tycker det är konstigt att du inte fått det redan. Till och med när jag fick en akuttid hos läkaren och kraschade bokade han in mig på samtal redan samma vecka.

 

[Twihard]

Nu vet jag inte hur gammal du är, men när jag första gången tog kontakt med min vc för samtal (det här var 2018,så jag var runt 25 då), så skickade jag meddelande via 1177, tror jag valde samtalsterapi som "kontakt". Skrev hur jag mådde, att jag inte orkade må så här osv. De ringde upp mig samma dag och pratade, bland annat om suicidrisk osv, men också att pga att jag var yngre skulle de prioritera att ge mig en tid för samtal (det blev KBT - Act). Det ledde till att jag gick 1 gång i veckan i 4 månader, så pass illa var det.
Så om du inte gjort det, testa skriv direkt till samtalsterapin på din vc, förklara hur du mår och att du behöver hjälp. Jag hade inte väntat på läkartiden utan försökt få till samtal på din vc så snart som möjligt (och ärligt talat, beroende på region så kan psykiatrin vara omöjlig att "komma in på"). Tycker det är konstigt att du inte fått det redan. Till och med när jag fick en akuttid hos läkaren och kraschade bokade han in mig på samtal redan samma vecka.

Jag är 34, blir 35 i höst. Jag har försökt kontakta samtalsterapin också idag men det är ju "samma kurator" som svarade och han sa att jag får tala med läkaren den 24e. Beteendevetaren tyckte också det var konstigt att jag inte fått någon hjälp med liksom samtal, hon på företagshälsan. Idag har jag känt mig mest uppgiven. Nu när jag väl vågar be om hjälp, när jag väl erkänner mitt problem och förstår hur illa det är så känns det som jag får jobba än mer i motgång. Jag fick akut läkartid först när jag ringde om mina problem men ville ju byta läkare eftersom min andra inte alls har empati. Då fick jag vänta några dagar men sjukskrevs direkt. Sköterskan i telefonen och min nya läkare ställde ju massa frågor, dock ville inte (eller han sa att han inte behövde) läkaren höra på när jag började rabbla upp trauman och orsaker till måendet. Han viftade bort det i all hast liksom. Men om han bara lyssnat redan då kanske jag fått samtalshjälp tidigare, eller så får jag skylla mig själv som inte bett om det. Men jag väntade på kallelser liksom, i tron jag skulle få det. Å andra sidan står det bara i mitt läkarintyg "medicin + vila" med förslag om samtalsstöd hos FHV.

 

[Twihard]

Nästa vecka börjar jag jobba 50% på onsdagen. Efter mitt läkarbesök sa läkaren att allt verkar gå enligt planen så han ansåg att det borde fungera. Får dock inget samtalsstöd alls via VC, han ansåg bara att företagshälsan överdrev. Däremot anser inte beteendevetaren det som sa att hon gjort en remiss till psykiatrin åt mig för bland annat traumabehandling och hon påstod även att hon aldrig hört om en VC som inte ger samtalsstöd i detta läge eller tar psyket på allvar. Läkaren tog bara glutenprov på mig och ökade min medicin från 20mg till 40mg. (Gick till beteendevetaren den 25e, och läkaren den 24e).

Haft enorm stress då försäkringskassan inte fått tag i min arbetsgivare angående min rehabplan. Han blev så arg att han mejlade dem, ringde och postade fysiska brev varje dag. Först den 27e fick han tag på min arbetsplats och då har jag även gett chefen, biträdande chefen samt administratörer min handläggares nummer, mejlat dem själv osv. Nu gissar jag att han fick tag i chefen eftersom min sjukpenning äntligen godkändes, men usch vad dåligt jag mått. Känns som mitt jobb inte tar mitt mående på allvar? Det tog liksom 2 månader ungefär för min chef att, troligtvis, presentera en rehabplan. Och ingen av ledningen har hört av sig utom chefen som skrev i fredags "Hej jag undrar om du kan komma in innan du börjar jobba för lönesamtal då jag måste bli klar innan v 13. Kan du inte innan så får vi väl lösa det, men det blir svårt för mig." Visst kan jag väl komma, men ett telefonsamtal om hur läget är hos mig, visa mig en rehabplan eller liknande hade varit uppskattat.

Besökt mitt jobb förra veckan med (administratören hade ett nytt schema till mig och jag bor nära så sa jag kunde hämta det istället för att hon postade det) och det var roligt att träffa kollegor, men fick lite stress då med. Jag har alltid varit den som placerat ut allas planeringstider på schema så det funkar för alla, men de har valt att inte placera ut min än. Jag kan väl förstå det men när de la fram orsaken såhär ungefär: "För nu jobbar du ju inte hundra procent så då kan du ju inte räkna med all din planeringstid ju om ens du vill ha någon". Jag: "Självklart inte, jag ska jobba 50% och tänker väl då att 50% är rimligt." Kollegor: "Åh, jaha...." Kanske jag överanalyserar reaktionen, men det känns som de tror jag kommer för att bara sitta på kontoret liksom, men jag anser mig ha rätt till 50% planeringstid eftersom jag ändå ska jobba 50%.

Jag är väl okej redo med att börja jobba, har liksom gillat läget. Är dock stressad över att jag efter 4 veckor ska upp på 75%. Min läkare anser inte att det lönar sig vara hemma längre stunder i längre perioder (fick ju övertala för en till månad med 100%), min kollega som fick bakslag och bad om 50% igen nekades med orsaken att det är en vanesak. Nu kanske det går bra för mig, men jag känner ju fortfarande att min hjärna inte hänger med, jag glömmer samt tappar ord, har fortfarande ingen motivation till något. Medicinen har väl dämpat ångest och gjort mig lite gladare, men inte gett motivation liksom.

 

[_Elly_]

Din läkare låter mest som en osympatisk idiot. Finns det möjlighet att byta?

 

[animalasia]

Nästa vecka börjar jag jobba 50% på onsdagen. Efter mitt läkarbesök sa läkaren att allt verkar gå enligt planen så han ansåg att det borde fungera. Får dock inget samtalsstöd alls via VC, han ansåg bara att företagshälsan överdrev. Däremot anser inte beteendevetaren det som sa att hon gjort en remiss till psykiatrin åt mig för bland annat traumabehandling och hon påstod även att hon aldrig hört om en VC som inte ger samtalsstöd i detta läge eller tar psyket på allvar. Läkaren tog bara glutenprov på mig och ökade min medicin från 20mg till 40mg. (Gick till beteendevetaren den 25e, och läkaren den 24e).

Haft enorm stress då försäkringskassan inte fått tag i min arbetsgivare angående min rehabplan. Han blev så arg att han mejlade dem, ringde och postade fysiska brev varje dag. Först den 27e fick han tag på min arbetsplats och då har jag även gett chefen, biträdande chefen samt administratörer min handläggares nummer, mejlat dem själv osv. Nu gissar jag att han fick tag i chefen eftersom min sjukpenning äntligen godkändes, men usch vad dåligt jag mått. Känns som mitt jobb inte tar mitt mående på allvar? Det tog liksom 2 månader ungefär för min chef att, troligtvis, presentera en rehabplan. Och ingen av ledningen har hört av sig utom chefen som skrev i fredags "Hej jag undrar om du kan komma in innan du börjar jobba för lönesamtal då jag måste bli klar innan v 13. Kan du inte innan så får vi väl lösa det, men det blir svårt för mig." Visst kan jag väl komma, men ett telefonsamtal om hur läget är hos mig, visa mig en rehabplan eller liknande hade varit uppskattat.

Besökt mitt jobb förra veckan med (administratören hade ett nytt schema till mig och jag bor nära så sa jag kunde hämta det istället för att hon postade det) och det var roligt att träffa kollegor, men fick lite stress då med. Jag har alltid varit den som placerat ut allas planeringstider på schema så det funkar för alla, men de har valt att inte placera ut min än. Jag kan väl förstå det men när de la fram orsaken såhär ungefär: "För nu jobbar du ju inte hundra procent så då kan du ju inte räkna med all din planeringstid ju om ens du vill ha någon". Jag: "Självklart inte, jag ska jobba 50% och tänker väl då att 50% är rimligt." Kollegor: "Åh, jaha...." Kanske jag överanalyserar reaktionen, men det känns som de tror jag kommer för att bara sitta på kontoret liksom, men jag anser mig ha rätt till 50% planeringstid eftersom jag ändå ska jobba 50%.

Jag är väl okej redo med att börja jobba, har liksom gillat läget. Är dock stressad över att jag efter 4 veckor ska upp på 75%. Min läkare anser inte att det lönar sig vara hemma längre stunder i längre perioder (fick ju övertala för en till månad med 100%), min kollega som fick bakslag och bad om 50% igen nekades med orsaken att det är en vanesak. Nu kanske det går bra för mig, men jag känner ju fortfarande att min hjärna inte hänger med, jag glömmer samt tappar ord, har fortfarande ingen motivation till något. Medicinen har väl dämpat ångest och gjort mig lite gladare, men inte gett motivation liksom.

Självklart ska du ha din planeringstid, bra att du stod på dig. Tänk nu också på att inta inställning ”good is egnough”. Du behöver inte bevisa något utan bara göra dina timmar. Det kommer en tid längre fram då du kan åta dig diverse uppdrag, men inte nu.

 

[Twihard]

Din läkare låter mest som en osympatisk idiot. Finns det möjlighet att byta?

Bytte till honom från min förra som var totalt vidrig och otrevlig vad gäller personkontakt. Fick tips om denna och han är snäll men jag blev förvånad över hur han är "inte som han beskrevs". Alla kollegor och vänner hyllar honom och ja, han påpekar inte vikt eller ser ner på en, men han tar inte psyket så seriöst som jag trodde. Får se om jag får byta igen sen :/

 

[Twihard]

Självklart ska du ha din planeringstid, bra att du stod på dig. Tänk nu också på att inta inställning ”good is egnough”. Du behöver inte bevisa något utan bara göra dina timmar. Det kommer en tid längre fram då du kan åta dig diverse uppdrag, men inte nu.

Tack, ja läkaren sa att jag inte får åta mig stora uppdrag nu i början. Ska försöka att avdramatisera allting. Är bara rädd det påverkar lönesättningar och sådant, men det har jag hört att det inte gör.

 

[_Elly_]

Ah, tänkte att det var samma som tidigare. Fortfarande väldigt märkligt att du inte får samtalsstöd, att psykiatrin gör minsta möjliga(pga resurser, inte ovilja så inget går på mig för det :P ) är väl att räkna med men några tillfällen på VC verkar vara vanligt vid just utmattning. Var har du beteendevetare ifrån? Återkommande kontakt?

 

[Twihard]

Ah, tänkte att det var samma som tidigare. Fortfarande väldigt märkligt att du inte får samtalsstöd, att psykiatrin gör minsta möjliga(pga resurser, inte ovilja så inget går på mig för det :P ) är väl att räkna med men några tillfällen på VC verkar vara vanligt vid just utmattning. Var har du beteendevetare ifrån? Återkommande kontakt?

Via företagshälsovården, men har bara ett samtal kvar med henne nu. Så får leta privat gissar jag.

 

[monster1]

Via företagshälsovården, men har bara ett samtal kvar med henne nu. Så får leta privat gissar jag.

Du har inte möjlighet att självremitera inom din vårdcentral. Jag sökte direkt till psykteamet på min vårdcentral och fick bedömningsamtal hos deras psykolog utan att gå via läkare först.

 

[Twihard]

Du har inte möjlighet att självremitera inom din vårdcentral. Jag sökte direkt till psykteamet på min vårdcentral och fick bedömningsamtal hos deras psykolog utan att gå via läkare först.

Jag försökte en gång för kanske 1 år sedan (märkte redan då att jag började må dåligt) och fick svar från psykiatrin att jag behövde gå via en läkare eller liknande. Så inte vågat testa igen, men företagshälsovården har remitterat mig så hoppas det leder någonstans.

 

[monster1]

Jag försökte en gång för kanske 1 år sedan (märkte redan då att jag började må dåligt) och fick svar från psykiatrin att jag behövde gå via en läkare eller liknande. Så inte vågat testa igen, men företagshälsovården har remitterat mig så hoppas det leder någonstans.

Det här är inte psykiatrin utan vårdcentralens psykteam dvs deras kuratorer och psykologer. Det kan ju dock vara olika upplägg på olika ställen. Jag har dock alltid kunnat söka direkt till vårdcentralens egna terapeuter.

 

[Libbsticka]

Jag fick 25 samtal på recept, remiss? Och blev hönvisad att söka via en av de privata regionanslutna terapeuterna och då betala vanliga vårdavgiften bara

 

[Twihard]

Jag fick 25 samtal på recept, remiss? Och blev hönvisad att söka via en av de privata regionanslutna terapeuterna och då betala vanliga vårdavgiften bara

Ska kolla upp om något sådant finns

 

[Twihard]

Imorgon börjar jag jobba 50%. Jag har väl känt okej inför det. Tills idag.

Jag gick till jobbet för att vara med på mitt arbetslags reflektion. Så de kan berätta hur saker är, vad jag kan ha missat, nya rutiner osv. Jag möttes av den stress och oro jag gick hem ifrån. Många sjuka personal, mycket konflikter, stressade kollegor och känslor av hopplöshet. Mitt stresspåslag PEAKADE. Det sköt i höjden. Jag satt där, log, försökte hålla mig lugn medan hela min överkropp darrade, jag kämpade mot tårarna medan jag nästan hyperventilerade. Jag lyckades dölja det för kollegorna, men så fort jag gick utanför dörren började jag gråta.

Jag blev chockad själv då jag inte känt detta sedan innan jag gick hem, eller jo i början men liksom det har ju varit okej. Nu skriker min hjärna i motstånd. Jag vet att jag måste jobba, och jag kommer gå dit imorgon. Men jag blev förvånad hur illa jag mår efter en timme på plats. Jag vet att min första dag blir svår för alla, mycket personalbortfall, mycket barn, möten osv. Jag är bland de första ordinarie på plats och ska vara med fyra vikarier. Jag vet att jag kan bita ihop, jag får tänka "det är bara 4 timmar". Men jag känner mig så ledsen att den glada känsla jag hade i morse försvann så fort jag klev in på arbetsplatsen. Jag tänker bara "hoppas läkaren låter mig få 50% en månad till" - tänker långt i förväg liksom. Jag fick ju slåss om en månad extra på 100%. Han tyckte jag skulle upp på 50% direkt efter 4 veckor. Och då var jag inte redo, nu trodde jag det. Och nu måste jag vara redo. Men nu sitter jag hemma, övervägandes att ta en atarax för första gången liksom såhär. Fy.

Behövde bara skriva av mig min inre panik. Ska försöka göra något roligt min sista "eftermiddag i frihet" - om man får vara lite dramatisk. Även om jag helst kryper ihop i fosterställning. Natten till idag vaknade jag fem gånger efter tankar på jobbet, oron att försova mig osv. Så stressen började säkert igår omedvetet för mig.