Nämna Asperger för AF?

Jag kan tänka mig att man ger en diagnos I ert fall eftersom jag tolkat dig som att din son hade ganska tydliga problem? Du får ursäkta mig om jag minns fel! @Dressyrtjejen_97 säger ju att hon inte alls haft stöd eller nån form av problem så där känns det lättvindigt.
 
Jag kan tänka mig att man ger en diagnos I ert fall eftersom jag tolkat dig som att din son hade ganska tydliga problem? Du får ursäkta mig om jag minns fel! @Dressyrtjejen_97 säger ju att hon inte alls haft stöd eller nån form av problem så där känns det lättvindigt.

Precis! Och i Matmissbrukares fall så förstår jag det absolut, då det verkar ha förelagts av problem. Då är det ju inte mer än rätt! :)
I mitt fall har jag dock aldrig fått någon tydlig förklaring till varför man utredde. Möjligen att dagisinskolningen tog ungefär ½ vecka längre än "normalt", då detta är den enda "större händelsen" som hände när jag var 3 år gammal...Men jag vet faktiskt inte. Och som sagt, BUP har aldrig sagt ett ljud efter den dagen utredningen var klar. Det var bara "sätta en stämpel på mig, och that's it". Har ju dock som sagt inte heller haft några "men" av det, alltid gått i vanlig skola och presterat bra, haft normala fritidsintressen osv.
 
Jag kan tänka mig att man ger en diagnos I ert fall eftersom jag tolkat dig som att din son hade ganska tydliga problem? Du får ursäkta mig om jag minns fel! @Dressyrtjejen_97 säger ju att hon inte alls haft stöd eller nån form av problem så där känns det lättvindigt.

Nä precis :)
Min son var/är ett solklart fall av autism redan från tidig ålder. Jag visste själv vid ett års ålder att det var något fel på honom men inte vad. Sen fick jag tips om autism på ett annat forum och kollade på en film om det på youtube och fattade då att hans problematik var autism. Jag hade bara inget namn på det. Sen drog jag igång allt med läkare och habilitering och sen gick det av bara farten när allt kommit igång.
Han var nog 5 om jag minns rätt när han fick sin adhd-diagnos. Innan dess gick den inte att sätta och 5 år var tidigt det med men vi ville komma igång och testa medicin så den utredningen gick fort den med sen. Man får ju inte testa ritalin m.m. om det inte finns en diagnos.

Har man inga problem så fattar jag inte heller varför man skulle sätta diagnos så tidigt.
 
Precis! Och i Matmissbrukares fall så förstår jag det absolut, då det verkar ha förelagts av problem. Då är det ju inte mer än rätt! :)
I mitt fall har jag dock aldrig fått någon tydlig förklaring till varför man utredde. Möjligen att dagisinskolningen tog ungefär ½ vecka längre än "normalt", då detta är den enda "större händelsen" som hände när jag var 3 år gammal...Men jag vet faktiskt inte. Och som sagt, BUP har aldrig sagt ett ljud efter den dagen utredningen var klar. Det var bara "sätta en stämpel på mig, och that's it". Har ju dock som sagt inte heller haft några "men" av det, alltid gått i vanlig skola och presterat bra, haft normala fritidsintressen osv.
Det är lite märkligt.
Givetvis kan det kanske hända att någon slinker igenom och blir feldiagnoserad, men de grundläggande kraven för att få en diagnos är ju just att man har en del särskilda svårigheter inom vissa områden?
Sen kan man ofta genom stigande ålder, mognad och stöd kompensera för dessa och kanske använda dem till sin fördel.

Det finns ju massvis med folk som gått i normala skolor, har bra jobb, har hobbys, vänner och som har diagnoser. Det är i sig ingen motsättning.
 
En generell fundering: Om man har något som gör att man inte fungerar exakt som många andra och det har en påverkan i ens vardag kanske det är bra att ta upp det med AF? Speciellt om det berättigar en till mer hjälp?

Det gör ju inte att man måste berätta det för en AG och som flera har sagt, AF har sekretess på sådant om man begär det. Berättar man inte för AF förstår jag om man blir ifrågasatt när man inte söker vissa jobb, de är ju inte tankeläsare så hur ska de veta?

Att säga att man blir "frisk" från en NPF-diagnos är ju bara idioti. Den betyder ju att ens hjärna fungerar annorlunda, inte att man är sjuk. Visst, man kanske behöver en viss hjälp i vardagen och att alla typer av jobb inte fungerar men det är en annan sak.
 
Det är lite märkligt.
Givetvis kan det kanske hända att någon slinker igenom och blir feldiagnoserad, men de grundläggande kraven för att få en diagnos är ju just att man har en del särskilda svårigheter inom vissa områden?
Sen kan man ofta genom stigande ålder, mognad och stöd kompensera för dessa och kanske använda dem till sin fördel.

Det finns ju massvis med folk som gått i normala skolor, har bra jobb, har hobbys, vänner och som har diagnoser. Det är i sig ingen motsättning.

Håller med fullt ut! :)
Nej, det är ju det jag tycker är så märkligt i mitt fall också... Minns när jag läste psykologi2 på gymnasiet förra året, som handlade mycket om just psykiska sjukdomar och sånt. När jag läste kapitlet om Asperger satt jag verkligen som -> :confused: "Är det här jag? *not*". Gjorde också något som jag uppfattade som ett väldigt seriöst test på nätet, där man skulle svara på 100 olika påståenden om än själv. Stämde man in på mer än 75 hade man antagligen Asperger, hade man 55-75 låg man i gränslandet och hade man under 55 hade man det inte. Jag "överdrev" nästan och klickade i ja även om jag bara tyckte att jag stämde in lite och långt ifrån fullt ut. Ändå fick jag bara 44/100....

Men som sagt tidigare, jag fick min diagnos för 16 år sedan (när jag var 3), så praxis har säkert ändrats på den här tiden!
 
Precis! Och i Matmissbrukares fall så förstår jag det absolut, då det verkar ha förelagts av problem. Då är det ju inte mer än rätt! :)
I mitt fall har jag dock aldrig fått någon tydlig förklaring till varför man utredde. Möjligen att dagisinskolningen tog ungefär ½ vecka längre än "normalt", då detta är den enda "större händelsen" som hände när jag var 3 år gammal...Men jag vet faktiskt inte. Och som sagt, BUP har aldrig sagt ett ljud efter den dagen utredningen var klar. Det var bara "sätta en stämpel på mig, och that's it". Har ju dock som sagt inte heller haft några "men" av det, alltid gått i vanlig skola och presterat bra, haft normala fritidsintressen osv.
Är/var tyvärr inte ovanligt alls att bup diagnostiserade/ar barn väldigt lättvindigt. Hade ett jättebråk med dom under min uppväxt, mina föräldrar fick kämpa för att dom skulle förstå och inte bara sätta en diagnos som inte alls stämde och det var många diskussioner om deras sätt att utreda. Har ju varit ganska mycket prat om det faktiskt om många som fått gå i särskola pga det trots att dom skulle klarat vanlig skola. Jag "slapp" särskola pga att mina föräldrar inte accepterade och trodde på dom. Hade tur där som hade föräldrar som inte tog dom på orden.
 
Är/var tyvärr inte ovanligt alls att bup diagnostiserade/ar barn väldigt lättvindigt. Hade ett jättebråk med dom under min uppväxt, mina föräldrar fick kämpa för att dom skulle förstå och inte bara sätta en diagnos som inte alls stämde och det var många diskussioner om deras sätt att utreda. Har ju varit ganska mycket prat om det faktiskt om många som fått gå i särskola pga det trots att dom skulle klarat vanlig skola. Jag "slapp" särskola pga att mina föräldrar inte accepterade och trodde på dom. Hade tur där som hade föräldrar som inte tog dom på orden.

Nej, känns ju tyvärr så :(
Nu ska jag absolut inte leka expert på något sätt, men har inom ramen för min gymnasieutbildning läst 100p psykologi varav 50 nästan uteslutande om just olika diagnoser/sjukdomar. Och utifrån från det känns det som att jag fått diagnosen way too lättvindigt...... Jag menar, känner inte alls igen mig i något, allting har alltid funkat bra och BUP har aldrig ens hörts av. Så ja..
 
Nähä så vf kan den ena gå på högskolan nu och läsa till sjukskörerska och har körkort de finns vissa grader inom de me

Högskola och körkort har inte ett piss med asperger att göra. Många med Asperger är mycket intelligenta. Den smartaste person jag känner har Asperger (och körkort och högskoleutbildning) och det är inget man kan "friskförklaras" från.

Du verkar ha missat helt vad Asperger är.
 
Herrejesus vad det här ämnet är provocerande.
Vill man inte berätta för någon om sitt funktionshinder, då gör man det inte. Vill man berätta, då gör man det. Sen får man ta konsekvenserna där efter. För mig finns det absolut ingenting jag skäms över. Jag fick min ADD diagnos för snart 2 år sen. Jag har hela tiden varit väldigt öppen med det och pratar som om det vore det normala, för det är det ju för mig.

Att bli "frisk" från ett funktionshinder går inte. Dels för att det inte är en sjukdom, och dels för att det är något man föds med. Däremot, som flera andra har skrivit, så kan man lära sig att hantera sina svårigheter och kan kanske då för någon som är helt okunnig uppfattas som "normal/frisk".

Alla männskor som har funktonshinder föds inte med det, det är en helt fel uppfattning om vad ordet funktonshinder är. Jag är funktionshindrad pga min MS som gett mig en funktionsnedsättning som innebär att jag funktionshindrad.
 
Nä, man får inga intyg.
Jag har iallafall ett papper där det står att jag har diagnosen Adhd-c, underskrivet av den neuropsykiater som var ansvarig för utredningen. Utan det pappret hade jag inte fått min funktionshinderkod på AF eller kuratorkontakt på neuro, mfl saker.
 
Det verkar råda en del begreppsförvirring här i tråden.
Numera pratar man om AST, autismspektrumtillstånd, med olika gradering såväl gällande 'graden' av autism som 'begåvning'.
Särskola är aldrig aktuellt om man inte har en utvecklingsstörning (eller som det snart heter, intellektuell funktionsnedsättning) vilken man också kan ha i olika 'grad'. Det finns exempel på personer som har gått i särskola trots att de inte uppfyllt (eller ens testats) för diagnosen utvecklingsstörning. Men numera är det hårt uppstyrt.
Att jobba, fungera utmärkt i samhället, ha körkort osv. är inte alls ovanligt vid högfungerande autism (och inte omöjligt) vid lindrig utvecklingsstörning heller.
 
Jag har iallafall ett papper där det står att jag har diagnosen Adhd-c, underskrivet av den neuropsykiater som var ansvarig för utredningen. Utan det pappret hade jag inte fått min funktionshinderkod på AF eller kuratorkontakt på neuro, mfl saker.

Ja, men du bad förmodligen om intyget för att du behövde ett i de sammanhangen (AF, neurologi etc).
Man får inget automatiskt intyg.
 
Jag har iallafall ett papper där det står att jag har diagnosen Adhd-c, underskrivet av den neuropsykiater som var ansvarig för utredningen. Utan det pappret hade jag inte fått min funktionshinderkod på AF eller kuratorkontakt på neuro, mfl saker.

Läkarintyg är en färskvara, jag har alltid fått begära ut ett nytt att uppvisa både AF och FK med jämna mellanrum där min diagnos framkommer och vilken medicinering jag har samt hur många år jag haft min diagnos.

Har fått lämna in läkarintyg varje gång jag påbörjat en arbetsförmågeutredning.
 
Jag har iallafall ett papper där det står att jag har diagnosen Adhd-c, underskrivet av den neuropsykiater som var ansvarig för utredningen. Utan det pappret hade jag inte fått min funktionshinderkod på AF eller kuratorkontakt på neuro, mfl saker.
Jag tycker det låter som att du fått ett utlåtande och att det räckt för AF? :)
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Arbetsförmedlingen vill utreda vad jag har för verklig arbetsförmåga. Det välkomnar jag. Haken är att jag har fått ställa av min bil av... 10 11 12
Svar
228
· Visningar
19 279
Senast: mumin
·
Skola & Jobb Eftersom buke är mitt orakel hoppas jag på bra svar från folket. Har hamnat i en lite knepig situation och jag vet inte riktigt vilken... 2 3
Svar
52
· Visningar
9 236
Senast: Fiorano
·
Skola & Jobb För att försöka göra en väldigt lång historia kort så har jag som 38-åring hitintills aldrig fått det att fungera med en sysselsättning... 2
Svar
35
· Visningar
3 435
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Även om livet är lite brokigt för tillfället så känns det faktiskt på ett sätt som att jag har börjat hamna i en allt större balans...
Svar
0
· Visningar
1 305
Senast: cassiopeja
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Tillbaka
Upp