Lite svårt att veta om jag skulle lägga den här tråden under Hästmänniska eller Vård eftersom jag dels vill bolla min medryttarhästs beteende och dels min situation som medryttare, men hoppas att det blir bra såhär. Jag ska försöka göra en lång historia så kort som möjligt...
I augusti blev jag medryttare på en helt fantastisk halvblodsvalack som sades vara lika snäll som han är stor. Provridningen gick fint och så även mina nästa två ridtillfällen, men sedan trampade hästen sig i hagen vilket ledde till ett fult sår som ledde till svallkött, infektion och annat "kul". Följande 10 veckor var det daglig sårbehandling, boxvila, promenader och ibland (om det var tillräckligt torrt) några timmar per dag ensam i rasthage som gällde. Under denna period blev hästen väldigt aggressiv mot andra hästar men hanterade annars boxvilan väldigt bra, var sansad under promenader osv.
Sedan mitten av november har vi kunnat rida igång honom lite smått men aggressiviteten mot andra hästar kvarstår och hästen uppvisar nu två andra beteenden som jag inte riktigt känner mig okej med. För det första försöker han bita och nafsa så fort vi kommer in i paddocken (vi snackar alltså minst 5 försök per minut att bita en i fingrarna medan man leder honom) och för det andra "fryser" han ibland på stället, vägrar gå fram och sparkar/bockar lite halvt - oftast efter att man travat en gång, brutit av till skritt och sedan ska komma igång igen. Det sistnämnda händer minst 2-3 gånger per halvtimmespass.
Jag har nämnt båda sakerna till ägaren, men hon säger bara att "he's just being naughty/testing you" vilket jag inte tror och överlag gillar jag verkligen inte när man pratar om hästar på det sättet. I min bok är det väldigt sällan som hästar "dummar sig", de försöker nästan alltid säga oss något.
Ytterligare en grej jag lagt märke till är att hästen de senaste gångerna jag ridit har varit ganska "snubblig" av sig vilket får varningsklockorna att ringa hos mig.
Jag har känt mig ganska obekväm med situationen i drygt en månad nu men det hela kulminerade idag när jag skulle rida och hästen exploderar från ingenstans (eller ja, för mig upplevdes det som "från ingenstans" men jag fattar ju att jag missat något). Jag hade inte en chans att sitta kvar. Promenerade sedan runt med honom för att se om det ens var värt att tänka på att sitta upp igen, men då hände samma sak ytterligare två gånger varav jag tappade honom den första gången och han drog iväg i en rejäl bockserie. Inte heller denna gång fanns det för mig någon tydlig trigger - det enda är att de höll på att ta in hästar från hagarna omkring oss under tiden men det har hänt förut och han blir oftast bara lite distraherad och spänd men inte mer än så.
Jag berättade för ägaren som sa att hon aldrig varit med om något liknande förut och att han aldrig betett sig så. Hon sa inte så mycket mer än så utan verkade mest glad att både jag och hästen är okej (?).
Nu sitter jag här och har ont både i kroppen och i hjärtat eftersom jag tror att det är något som felar på riktigt men inte har någon kontroll över situationen. Ägaren är ganska oerfaren och jag känner inte 100% tillit till henne, men jag känner också att det inte riktigt är min plats att insistera på veterinärundersökning och grejer eftersom det varken är min häst eller mina pengar och jag vet att hon redan har det tufft sedan höstens många veterinärbesök. Samtidigt känner jag mig verkligen inte bekväm med att fortsätta när det är såhär, dels rent moraliskt men även med tanke på min egen säkerhet.
Vad ska jag göra? Håller ni med om att det verkar vara något som inte stämmer, eller överreagerar jag? Hur kan jag kommunicera till ägaren att jag verkligen verkligen tycker att hon borde ta sin hästs beteenden på allvar och få honom igenomkollad ordentligt, utan att trampa på ömma tår? Eller ska jag skita i de ömma tårna för hästens skull, och riskera att hon blir sur och inte vill ha mig som medryttare längre? Jag älskar den här hästen så att det nästan gör ont och känner mig så maktlös.
I augusti blev jag medryttare på en helt fantastisk halvblodsvalack som sades vara lika snäll som han är stor. Provridningen gick fint och så även mina nästa två ridtillfällen, men sedan trampade hästen sig i hagen vilket ledde till ett fult sår som ledde till svallkött, infektion och annat "kul". Följande 10 veckor var det daglig sårbehandling, boxvila, promenader och ibland (om det var tillräckligt torrt) några timmar per dag ensam i rasthage som gällde. Under denna period blev hästen väldigt aggressiv mot andra hästar men hanterade annars boxvilan väldigt bra, var sansad under promenader osv.
Sedan mitten av november har vi kunnat rida igång honom lite smått men aggressiviteten mot andra hästar kvarstår och hästen uppvisar nu två andra beteenden som jag inte riktigt känner mig okej med. För det första försöker han bita och nafsa så fort vi kommer in i paddocken (vi snackar alltså minst 5 försök per minut att bita en i fingrarna medan man leder honom) och för det andra "fryser" han ibland på stället, vägrar gå fram och sparkar/bockar lite halvt - oftast efter att man travat en gång, brutit av till skritt och sedan ska komma igång igen. Det sistnämnda händer minst 2-3 gånger per halvtimmespass.
Jag har nämnt båda sakerna till ägaren, men hon säger bara att "he's just being naughty/testing you" vilket jag inte tror och överlag gillar jag verkligen inte när man pratar om hästar på det sättet. I min bok är det väldigt sällan som hästar "dummar sig", de försöker nästan alltid säga oss något.
Ytterligare en grej jag lagt märke till är att hästen de senaste gångerna jag ridit har varit ganska "snubblig" av sig vilket får varningsklockorna att ringa hos mig.
Jag har känt mig ganska obekväm med situationen i drygt en månad nu men det hela kulminerade idag när jag skulle rida och hästen exploderar från ingenstans (eller ja, för mig upplevdes det som "från ingenstans" men jag fattar ju att jag missat något). Jag hade inte en chans att sitta kvar. Promenerade sedan runt med honom för att se om det ens var värt att tänka på att sitta upp igen, men då hände samma sak ytterligare två gånger varav jag tappade honom den första gången och han drog iväg i en rejäl bockserie. Inte heller denna gång fanns det för mig någon tydlig trigger - det enda är att de höll på att ta in hästar från hagarna omkring oss under tiden men det har hänt förut och han blir oftast bara lite distraherad och spänd men inte mer än så.
Jag berättade för ägaren som sa att hon aldrig varit med om något liknande förut och att han aldrig betett sig så. Hon sa inte så mycket mer än så utan verkade mest glad att både jag och hästen är okej (?).
Nu sitter jag här och har ont både i kroppen och i hjärtat eftersom jag tror att det är något som felar på riktigt men inte har någon kontroll över situationen. Ägaren är ganska oerfaren och jag känner inte 100% tillit till henne, men jag känner också att det inte riktigt är min plats att insistera på veterinärundersökning och grejer eftersom det varken är min häst eller mina pengar och jag vet att hon redan har det tufft sedan höstens många veterinärbesök. Samtidigt känner jag mig verkligen inte bekväm med att fortsätta när det är såhär, dels rent moraliskt men även med tanke på min egen säkerhet.
Vad ska jag göra? Håller ni med om att det verkar vara något som inte stämmer, eller överreagerar jag? Hur kan jag kommunicera till ägaren att jag verkligen verkligen tycker att hon borde ta sin hästs beteenden på allvar och få honom igenomkollad ordentligt, utan att trampa på ömma tår? Eller ska jag skita i de ömma tårna för hästens skull, och riskera att hon blir sur och inte vill ha mig som medryttare längre? Jag älskar den här hästen så att det nästan gör ont och känner mig så maktlös.
