Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar

ska vara beredd på information är den ju lite i ett väntande läge mentalt, frågande.
Då upplever jag att de också lättare tar in störningar etc än om den tex kan fokusera på uppgift a la ”var är nästa hinder” eller ”den backen i skogen galopperar vi oftast upp hela vägen”..
Det här ⬆️ tror jag är precis vad som händer. Inte bara på svårklasshästar.

Jag har en underbar ung nordsvensk bukshäst (min avatar) som jag ska rida/rider dressyr på som är otroligt rolig att rida men han är inte jättebra på att fråga mig vad jag vill när vi tränar, än :angel: 😂 Det märks stor skillnad jämfört de dressyrstammade halvblod jag vanligtvis rider. Uppmärksamheten tror jag kommer med mer träning, han är inte riden så mycket än men jag gillar verkligen hans självförtroende och chilla inställning till livet. Tror många hade trivts med denna typ av häst, tar troligen längre tid att utbilda men det blir heller inte fel så fort. Reaktiv och pigg är han men det är ett eller ett par steg sen är han tillbaka chill igen som om inget hade hänt.

Med hästar som är väldigt uppmärksamma kan jag tänka mig att man kommer in i en ond spiral där man behöver vara beredd på vad som kan hända men just att vara beredd leder istället hästen till att vara mer uppmärksam. Kanske detta är en anledning till att dressyrryttare uppfattas som (eller blir) rädda?
 
Det här ⬆️ tror jag är precis vad som händer. Inte bara på svårklasshästar.

Jag har en underbar ung nordsvensk bukshäst (min avatar) som jag ska rida/rider dressyr på som är otroligt rolig att rida men han är inte jättebra på att fråga mig vad jag vill när vi tränar, än :angel: 😂 Det märks stor skillnad jämfört de dressyrstammade halvblod jag vanligtvis rider. Uppmärksamheten tror jag kommer med mer träning, han är inte riden så mycket än men jag gillar verkligen hans självförtroende och chilla inställning till livet. Tror många hade trivts med denna typ av häst, tar troligen längre tid att utbilda men det blir heller inte fel så fort. Reaktiv och pigg är han men det är ett eller ett par steg sen är han tillbaka chill igen som om inget hade hänt.

Med hästar som är väldigt uppmärksamma kan jag tänka mig att man kommer in i en ond spiral där man behöver vara beredd på vad som kan hända men just att vara beredd leder istället hästen till att vara mer uppmärksam. Kanske detta är en anledning till att dressyrryttare uppfattas som (eller blir) rädda?

Jag tror det var Dadde som skrev i sitt manifest om att det var mycket bättre att styrketräna en häst med hinder, bommar eller en backe istället för med dressyr. Typ (säkert inte vad han skrev men hur jag som tonåring tolkade det) bättre att hästen fokuserade på och blev arg på en jobbig övning eller backe istället för att bli förbaskad på ryttaren som gör det så jobbigt för en.
Ganska bra tanke tycker jag, och jag brukar försöka utnyttja bommar och kuperad terräng till tung styrketräning av den anledningen. Bättre att jag kan föreslå mer ”glassiga” och inte så jobbiga övningar när det är jag som orsakar övningen 😎
 
Påminner om för en del år sen nu vart jag åkte med min kompis på träning. Tränaren skulle efter hennes lektion rida sin uppstallades elevs häst. Mamman hade köpt denna enormt fina hästen från Tyskland. Super snygg modell med mycket power och gång. Men dottern hade blivit rädd då den hade drämd henne av ordentligt flera gånger. Så nu red tränaren den. Jag undrar hur det gick för dom sen. Men är ju verkligen inte en bra match vilket händer, när man har fått hem en sån häst som är alldeles för svår och man riskerar bli skadat.
Ja, och om man ”tappar”, alltså hästen kliver av hjälperna och tex drar/kastar sig etc, känns det så klart ännu läskigare på en rejält stor individ som är rörlig, snabb och har mycket gång. Den hinner braka iväg längre än tex en mindre häst med mindre gång etc. Det kan upplevas läskigare.
Tyvärr finns ju också tränare som säljer för svåra hästar till sina elever, inte lär dem rida som de själva gör och får då hem hästen på tillridning.

Min häst är bara proffsriden sedan han var unghäst. Han speglar dels ryttarens känslor. Är ryttaren minsta uppjagad/spänd blir han också det. Om inte ryttaren sitter korrekt vinglar han fram eller blir upprörd, kan flyga i taket av för grov galopphjälp(av ryttare van vid lite känsligare hästar) och om ryttaren inte tar kontroll snabbt nog vid läskigt kan han balla ur.
Sitter man i balans, inte rider i spänning med grova hjälper och är snabb att hjälpa honom om något är läskigt är han hur kul som helst. Annars kan han över tid bli livsfarlig igen.
Jag tycker att just detta är pudelns kärna så att säga i denna fråga, och att detta är vanligt förekommande och lite (mycket) skämmigt för folk att inse varför många med såna hästar blir begränsade i vad de kan hitta på med sina djur och varför just fördomarna om dressyrryttare ploppar upp- jag upplever att detta fenomen att köpa vad man vill/vad andra vill istället för kanske det man behöver helt enkelt är mer utbrett hos de som ser sig som dressyrryttare. För hur ogärna man än vill att det ska vara så, men kom igen- hur välkommen skulle man känna sig i ett "fint" dressyrstall med annat än ett halvblod eller möjligen en PRE/lusse?
Jag har ju själv haft en islandskorsning med tråkig ridexteriör och noll gång. På träningsanläggningar bland halvblod har vi fått i stort sett bara höra om vad fint/gulligt/bra med en sådan välriden typ av ponny. Tyskutbildad beridare tyckte han utförde övningarna bättre än många halvblod.
Stallägare som haft gäster och sett att ponnygubben och jag red i ridhuset och bara ville visa den IOM att det var så annorlunda på ett fint sätt.
Han stack ut rejält. Jag har nog aldrig sett ett FB-inlägg om häst som avlivats som då jag skrev om hans bortgång. Det var otroligt många som blev så ledsna, inte bara för min skull, utan för hur gubbponnyn var och hade berört dem. Det gäller även dressyrkärringarna med dyra halvblod.
Så jag tror inte man ska anta att man blir mindre välkommen, blir sedd ner på etc. Jag har aldrig upplevt det under de 20 år vi fick ihop, på träningsanläggningar i STHLM där det är mycket fina dressyrhästar.
 
Men här finns ju en del FT-ryttare och skriver, era hästar är ju inte fega på terrängbanan? Gör det att ni har avspända och icke tittiga hästar på dressyrbanan?
Är det så var min fördom helt tokig ;) så då får ni skratta åt det här inlägget hur mycket ni vill 😉
Jag är ju verkligen dressyrtant egentligen. Men är idag medryttare på en fälttävlanshäst, den är lila tittig som min dressyrhäst var så länge man inte kör full galopp i skogen. Där suger den tag framåt på ett sätt min fegis aldrig vågade göra.

Enda gången jag blivit utesluten från en dressyrtävling pga att hästen inte vågade gå fram till domaren (stod på bakbenen vid X i flera minuter ) var på min ponny som vi gjorde fälttävlansponny av för övrigt. Min lilla erfarenhet av fälttävlanhästar är att det som skiljer dem från andra hästar har mer att göra med hur de reagerar när de får röra sig i galopp i högt tempo i skogen snarare än hur de är i ridhuset/ på skrittpromenad i skogen.
 
Jag känner ju dig så jag vet att du klarat upp dina hästar, men tror du inte att folk runtomkring dig ibland tänkt när de sett akutbesök och arbete med ”jobbiga” hästar att du köpt dig en för svår häst? 😅

När man själv är mitt i det och vet var man ska accepterar man ju att det blir strul och att man åker av. Men den som står vid sidan av vet ju inte om processen och då blir det lätt att man dömer ”den där hästen borde hon aldrig ha haft för den är X, Y eller Z” liksom?
Va? 😄

Nu blir jag jättenyfiken på vem du är och hur du känner mig? Jag har nog aldrig haft en häst som jag tyckt varit för svår, däremot några som blivit misshandlade och det tagit tid att bygga upp förtroendet igen. Totalt fyra sjukhusbesök för att sy pannan, ett brutet vadben, en spark av en inackordering som inte gillade sitt nya täcke vid utsläpp och en söndertrampad fot är inte mycket efter nästan 40 år med egen häst. :)

Folk runt omkring mig tycker nog att jag drar på mig för mycket jobb med mina hästar än att de i sig är jobbiga. 😘
 
Jag tror det var Dadde som skrev i sitt manifest om att det var mycket bättre att styrketräna en häst med hinder, bommar eller en backe istället för med dressyr. Typ (säkert inte vad han skrev men hur jag som tonåring tolkade det) bättre att hästen fokuserade på och blev arg på en jobbig övning eller backe istället för att bli förbaskad på ryttaren som gör det så jobbigt för en.
Ganska bra tanke tycker jag, och jag brukar försöka utnyttja bommar och kuperad terräng till tung styrketräning av den anledningen. Bättre att jag kan föreslå mer ”glassiga” och inte så jobbiga övningar när det är jag som orsakar övningen 😎
Jag upplever inte att hästen ska behöva bli irriterad/arg etc av styrketräningsjobb. Tex ska jag nu sätta igång mig och häst efter att jag varit sjuk en längre tid. Lille häst togs igår för hand. Han ville så gärna bjuda på både piaff och så pass samlad galopp att jag kan gå bredvid. Trots att det är tungt och att jag inte alls bad om det. Det var inte en stressreaktion eller flyktbeteende etc. Utan ”Kolla vad jag kan!” och ”kolla här då!”.

Däremot tycker jag naturen går att använda väldigt väl för att träna både kropp och knopp.
Har man tex en häst som var som min då han var yngre och löste allt med att tagga upp och liksom mentalt och fysiskt kasta sig genom saker kan man använda naturen till att jobba med det. Tex genom att rida i långa, branta backar där hästen måste skritta och inte bara braka upp för backen. Köra tungt med vagn kan ge samma mentala träning.
För man vill ju inte att de blir arga av något i träningen. Och med en sån backe kan frustration gradvis pysa ur.
 
Jag tycker att just detta är pudelns kärna så att säga i denna fråga, och att detta är vanligt förekommande och lite (mycket) skämmigt för folk att inse varför många med såna hästar blir begränsade i vad de kan hitta på med sina djur och varför just fördomarna om dressyrryttare ploppar upp- jag upplever att detta fenomen att köpa vad man vill/vad andra vill istället för kanske det man behöver helt enkelt är mer utbrett hos de som ser sig som dressyrryttare. För hur ogärna man än vill att det ska vara så, men kom igen- hur välkommen skulle man känna sig i ett "fint" dressyrstall med annat än ett halvblod eller möjligen en PRE/lusse?
Sen angående det här.. en annan aspekt..
Får man dressyrkunder som man ser har issues med sin häst så kan det vara solklart tydligt att ryttaren är rädd, tom mycket rädd. Men det är en hel del som försöker mörka det. Det är himla sorgligt tycker jag iom att självklart ska de inte behöva skämmas för att de blir rädda. Och också för att man ju inte kan hjälpa dem optimalt om de vägrar låtsas om det.
Om ryttaren istället säger "jag är skiträdd". Så kan man ju prata om "i vilka lägen känns det läskigt", "vad i det är det du känner är läskigt" etc och så kan man ge dem verktyg att hantera både egen rädsla, minska risk för att de tillfällena uppåstår eller liksom generellt ge dem en ökad kunskap om hur hästar fungerar och hur man kan påverka dem. Så de lättare både kan läsa hästen, förstå den, ev förebygga/bli beredd och även kunna bryta beteenden som är läskiga.
 
Helt möjligt att ni har rätt att det är så, men hur många har egentligen råd att köpa ”för bra dressyrhäst som man inte klarar av”? 😅
De är SVINDYRA 🫣 och jag undrar om ens 10% av dressyrryttarna har de ekonomiska förutsättningarna för att sätta sig i den situationen?
Grejen är ju att om du lägger 150 000-200 000 kan du få en häst som rör sig mer än du klarar i många fall. Och som har ett temperament som kanske inte är rätt. Och som kanske är för känslig för grövre hjälper eller att man sitter i obalans etc. Behöver liksom inte vara någon häst som ska gå int GP för att det ska bli för mkt/för svårt för gemene man. Än mer tråkigt för de som dessutom tar lån för att köpa sån häst och sedan måste lämna på tillridning, sälja till brakförlust och fortsätta betala lånet utan häst. Har stött på den rätt mycket, tyvärr.
För många hade det nog varit mer lagom med en häst modell gamla militärstammen eller typ lite tyngre baltisk modell som rör sig väldigt lite, inte är överrörliga etc.

Jag har haft kund som "köpt för mycket häst" i en arab eller Welsh Cob med. Man kanske är grön och har köpt en unghäst eller en häst med fin stam/fin färg etc.
Och kunnat få ett kul hästliv med en annan häst.
 
Det är ju åter den där bilden som många förmedlar men som jag aldrig ser, och därför undrar jag hur vanlig den är egentligen? Självklart lever jag i en bubbla, liksom alla andra, men min hästbubbla är ändå relativt stor tycker jag.
Det är väl som med många saker, att det helt enkelt beror på vilka omständigheter man möter på det. :) Jag vet inte alls om min bild av detta är "rättvis" men har ju stött på det i nästan alla stall som jag stått uppstallat, äntligen handlar det ju inte om att "klanka ner" på dressyrryttare, men lite att folk av den typen ofta kallar sig dressyrryttare och endast nöter ridhus alla dagar i veckan hästen rids. Sen har folk väl en tendens att vilja ha labels på allt- jag har blivit frågat mycket "vad rider du då?" som att man måste tillhöra en gren och på så viset blir det ju att folk på något sätt hamnar i fack. Jag våger inte riktigt hoppa- än. Och jag tränar ju för dressyrtränare, så då blir man väl på något vis i ett "dressyrfack". Jag vågade inte heller rida ut på min i början, utan det fick bli mycket promenader för hand. Nu suser vi runt i skogen i alla gångarter. Men enligt min upplevelse är det rätt vanligt, eftersom jag upplevd det så ofta. Men det betyder ju inte på något vis att jag tycker dressyrfolk skulle vara sämre än någon annan grupp. Jag tror bara ofta att folk som är på det viset (alltså halvrädda för sina hästar) själv klassar sig som dressyrfolk. Fast många av dom inte ens tävlar i dressyr- så kallar dom sig dressyrryttare och det är väl därav hela det narrativet är uppstått.

Jag tänker lite på den artikel med iberiska hästarna som blivit så omdebatterat med, är ju lite på samma tråd. Den blev väldigt generaliserande, men där finns ju ändå en gnutta med sanning i det. Jag bytte själv från halvblod till lusitano av samma anledning- skador och min förre drämde av mig rejält flera gånger. Jag har inte ångrat mig alls. Men det betyder ju inte heller att jag på något vis tycker halvblod skulle vara sämre hästar alls. Men jag kunna ändå själv personligt relatera till den artikel då den stämmer in på mig (förutom det där med att kalla iberiska hästar för tanthästar, va kanske lite väl att ta i) men min lus's reaktioner tycker jag är mycket mer lagom för min smak, jämfört med halvbloden jag ridit genom åren. Hon kan vara väldigt känslig och eldig ibland, men hon är bara alltid lagom ändå, blir hon rädd så blir reaktionen precis lagom. Det gillar jag :love:
 
Det är väl som med många saker, att det helt enkelt beror på vilka omständigheter man möter på det. :) Jag vet inte alls om min bild av detta är "rättvis" men har ju stött på det i nästan alla stall som jag stått uppstallat, äntligen handlar det ju inte om att "klanka ner" på dressyrryttare, men lite att folk av den typen ofta kallar sig dressyrryttare och endast nöter ridhus alla dagar i veckan hästen rids. Sen har folk väl en tendens att vilja ha labels på allt- jag har blivit frågat mycket "vad rider du då?" som att man måste tillhöra en gren och på så viset blir det ju att folk på något sätt hamnar i fack. Jag våger inte riktigt hoppa- än. Och jag tränar ju för dressyrtränare, så då blir man väl på något vis i ett "dressyrfack". Jag vågade inte heller rida ut på min i början, utan det fick bli mycket promenader för hand. Nu suser vi runt i skogen i alla gångarter. Men enligt min upplevelse är det rätt vanligt, eftersom jag upplevd det så ofta. Men det betyder ju inte på något vis att jag tycker dressyrfolk skulle vara sämre än någon annan grupp. Jag tror bara ofta att folk som är på det viset (alltså halvrädda för sina hästar) själv klassar sig som dressyrfolk. Fast många av dom inte ens tävlar i dressyr- så kallar dom sig dressyrryttare och det är väl därav hela det narrativet är uppstått.

Jag tänker lite på den artikel med iberiska hästarna som blivit så omdebatterat med, är ju lite på samma tråd. Den blev väldigt generaliserande, men där finns ju ändå en gnutta med sanning i det. Jag bytte själv från halvblod till lusitano av samma anledning- skador och min förre drämde av mig rejält flera gånger. Jag har inte ångrat mig alls. Men det betyder ju inte heller att jag på något vis tycker halvblod skulle vara sämre hästar alls. Men jag kunna ändå själv personligt relatera till den artikel då den stämmer in på mig (förutom det där med att kalla iberiska hästar för tanthästar, va kanske lite väl att ta i) men min lus's reaktioner tycker jag är mycket mer lagom för min smak, jämfört med halvbloden jag ridit genom åren. Hon kan vara väldigt känslig och eldig ibland, men hon är bara alltid lagom ändå, blir hon rädd så blir reaktionen precis lagom. Det gillar jag :love:
Haha, och jag älskar min lusitano för att han är extra allt! Väldigt mycket mer känslig och reaktiv än någon av de SWB och hannoveraner jag haft, mer energi, mer instinkter, väldigt mycket häst. Jag har gått över till lusitano för att de passar mig himla bra helt enkelt, jag vill ha mycket häst! Men jag ser fortfarande bara att de som skriver här att det är vanligt beskriver att de ser "många andra", väldigt få som själva beskriver sig som rädda. Däremot om vi tittar på en del andra fördomar finns det ju de som säger att det passar in på dem. Jag undrar om det ändå inte är så att man klassar andra ryttare som "rädda" för att de inte vill göra samma saker som man själv?
 
Det var ju en hippolog på Wången för något år sen som skrev sin kandidatuppsats om just ryttarrädslor, jag har själv inte läst det men det kan ju definitivt vara relevant för denna diskussionen.
 
Haha, och jag älskar min lusitano för att han är extra allt! Väldigt mycket mer känslig och reaktiv än någon av de SWB och hannoveraner jag haft, mer energi, mer instinkter, väldigt mycket häst. Jag har gått över till lusitano för att de passar mig himla bra helt enkelt, jag vill ha mycket häst! Men jag ser fortfarande bara att de som skriver här att det är vanligt beskriver att de ser "många andra", väldigt få som själva beskriver sig som rädda. Däremot om vi tittar på en del andra fördomar finns det ju de som säger att det passar in på dem. Jag undrar om det ändå inte är så att man klassar andra ryttare som "rädda" för att de inte vill göra samma saker som man själv?
ja det är svårt att svara på. Om folk frågar mig så klassar jag mig själv som en feg jävel och jag är väldigt mån om att inte åka av. Jag va rädd efter jag ramlade av min förre året, mina ben va som gele när jag skulle försöka rida ut efter det. Det fick ta den tiden det tog och det tog tid för oss att komma ditt vi är nu, i början hade jag med människa med grimskaft, vilket jag inte skäms över alls. Bygga en block i taget. Jag tycker faktiskt det är helt ok att vara rädd och inget man skall skämmas för. Jag skäms iaf inte men är ganska ärlig med mina känslor. Där det blir ett problem för mig är dessa folk som endast rider i ridhuset, det känns verkligen inte bra för hästen tycker jag, sen har dessa ryttare väldigt mycket skador med, och jag tänker faktiskt det blir förslitningsskador av att gå på samma underlag 5-6 dagar i veckan. Om man är så rädd att man inte våger rida i skogen, så får man leta andra lösningar så hästen faktiskt kommer ut tycker jag. Tex promenader. Ena stallet i Stockholm jag hade min förre, va det 3 stora stall och runt 40 hästar på anläggningen. Där fanns en hel del ekvipage som endast red på ridbana/ridhus jämt, och många hade tyvärr också klipp kort hos veterinären med hältor, men ingen vill kännas vid varför hästen hela tiden blev halt, utan det skylls oftast på hagskador etc.
 
ja det är svårt att svara på. Om folk frågar mig så klassar jag mig själv som en feg jävel och jag är väldigt mån om att inte åka av. Jag va rädd efter jag ramlade av min förre året, mina ben va som gele när jag skulle försöka rida ut efter det. Det fick ta den tiden det tog och det tog tid för oss att komma ditt vi är nu, i början hade jag med människa med grimskaft, vilket jag inte skäms över alls. Bygga en block i taget. Jag tycker faktiskt det är helt ok att vara rädd och inget man skall skämmas för. Jag skäms iaf inte men är ganska ärlig med mina känslor. Där det blir ett problem för mig är dessa folk som endast rider i ridhuset, det känns verkligen inte bra för hästen tycker jag, sen har dessa ryttare väldigt mycket skador med, och jag tänker faktiskt det blir förslitningsskador av att gå på samma underlag 5-6 dagar i veckan. Om man är så rädd att man inte våger rida i skogen, så får man leta andra lösningar så hästen faktiskt kommer ut tycker jag. Tex promenader. Ena stallet i Stockholm jag hade min förre, va det 3 stora stall och runt 40 hästar på anläggningen. Där fanns en hel del ekvipage som endast red på ridbana/ridhus jämt, och många hade tyvärr också klipp kort hos veterinären med hältor, men ingen vill kännas vid varför hästen hela tiden blev halt, utan det skylls oftast på hagskador etc.
Fast om hästen blir halt av att gå på samma underlag så är det ett dåligt underlag!
 
Sen angående det här.. en annan aspekt..
Får man dressyrkunder som man ser har issues med sin häst så kan det vara solklart tydligt att ryttaren är rädd, tom mycket rädd. Men det är en hel del som försöker mörka det. Det är himla sorgligt tycker jag iom att självklart ska de inte behöva skämmas för att de blir rädda. Och också för att man ju inte kan hjälpa dem optimalt om de vägrar låtsas om det.
Om ryttaren istället säger "jag är skiträdd". Så kan man ju prata om "i vilka lägen känns det läskigt", "vad i det är det du känner är läskigt" etc och så kan man ge dem verktyg att hantera både egen rädsla, minska risk för att de tillfällena uppåstår eller liksom generellt ge dem en ökad kunskap om hur hästar fungerar och hur man kan påverka dem. Så de lättare både kan läsa hästen, förstå den, ev förebygga/bli beredd och även kunna bryta beteenden som är läskiga.
Fast är det inte mer accepterat idag, än förr, att erkänna sin rädsla. I alla fall upplever jag en större öppenhet.
 
Det här ⬆️ tror jag är precis vad som händer. Inte bara på svårklasshästar.

Jag har en underbar ung nordsvensk bukshäst (min avatar) som jag ska rida/rider dressyr på som är otroligt rolig att rida men han är inte jättebra på att fråga mig vad jag vill när vi tränar, än :angel: 😂 Det märks stor skillnad jämfört de dressyrstammade halvblod jag vanligtvis rider. Uppmärksamheten tror jag kommer med mer träning, han är inte riden så mycket än men jag gillar verkligen hans självförtroende och chilla inställning till livet. Tror många hade trivts med denna typ av häst, tar troligen längre tid att utbilda men det blir heller inte fel så fort. Reaktiv och pigg är han men det är ett eller ett par steg sen är han tillbaka chill igen som om inget hade hänt.

Med hästar som är väldigt uppmärksamma kan jag tänka mig att man kommer in i en ond spiral där man behöver vara beredd på vad som kan hända men just att vara beredd leder istället hästen till att vara mer uppmärksam. Kanske detta är en anledning till att dressyrryttare uppfattas som (eller blir) rädda?
Kul med annan ras som går dressyr! :)
Ja, det kan vara en väldigt annan mentalitet på många olika sätt.
Min häst är ju inte per natur en frågande typ. Han är mer "håll i hatten nu kör jag!". Men med utbildning har han börjat ställa frågor eller vara öppen för input.
Med honom måste man vara beredd på att något kan ske på en millisekund och kunna slappna av/vara lugn för att inte trigga.
Så just iom det låter jag sällan någon rida honom annat än möjligen en elev under kontrollerade former. För om han inte känner att ryttaren har koll tar han kollen. Och det klarar han inte riktigt utan att bli väldigt på tårna och kan börja slänga sig. Och han är så satans snabb om han reagerar. Och otroligt rörlig både i sidled och i höjd. Är ryttaren snabb och hinner korrigera så tar han hjälpen och man kan hindra kast tex. Men så snabb är inte ens alla proffs. Och med vetskap om vad som KAN hända, hur mkt och hur fort blir det även för proffs svårt att hålla sig coola. Eller ens vilja sitta upp.
 
Jag har träffat på en del människor genom åren (då jag alltid har sått uppstallat) som inte våger rida sina hästar varken utomhus, i skogen och dom åker definitivt inte iväg med sina hästar. Ena är dessutom en dressyrtränare som har sina hästar på en stor anläggning i Borås. dessa dressyrhästar tävlas på rätt hög nivå när dom inte är skadade, men dom rids aldrig ut i skogen- någonsin

🤣🤣🤣

Vet precis vem du menar 😆 Hon har träningar i mitt ridhus. Jag tränar inte för henne men lite folk i mitt stall och grannstallet.
 
Jag går endast på vad jag "alltid fått höra" att man inte skall rida på samma underlag dag in/dag ud, om det är sant eller inte vill jag inte göra mig expert på. Det är endast mina observationer - tänker på såna här artiklar: https://www.agria.se/hast/artiklar/aktivering-och-traning/vikten-av-att-rida-varierat/

Rid inte på samma underlag varje dag​

Ska man ge generella råd om hästeri måste man göra det så att det blir bra/bättre även för de mest obegåvade. Tyvärr blir ju såna saker som att ”böjda spår sliter”, ”man måste variera underlag” och ”raka bett är mildast” etc en sanning som inte helt stämmer.

Böjda spår sliter inte. Obalans sliter. De flesta kan inte rida i balans på böjda spår och har inte system att lägga mankens balans utåt vid böjda spår. Så man säger att böjda spår sliter/man måste rida raka spår.
Har man ett kanonunderlag behöver man inte variera till ett sämre. Däremot är det bra om man inte via ridningen kan hjälpa hästen bära sig sundare, jobba med HUR hästen sätter i hovarna, hitta bättre kroppskontroll och variera hur kroppen bärs att tex rida ut.
Raka bett gör mindre skada i en dragande hand. Det är trots det ett rätt dumt verktyg att utbilda en häst på. Men många tror iaf det är bra IOM att tandläkare måste rekommendera det till folk som är för hårda i handen/inte rider eller utbildar häst korrekt.
Folk tror de rider i balans/sunt, de tror de har bättre underlag än de har och mindre i handen än de har. Så då måste man rekommendera så.
 

Liknande trådar

Hästhantering Hej! Vill varna för lång och rörig text... Gör ett sista desperat försök att få någon hjälp. Vill börja med att säga att hästen i...
3 4 5
Svar
81
· Visningar
11 314
Ridning Jag är tretton år och rider på ridskola och har gjort i runt 4 å, vet inte hur det är på era ridskolor men på vår kan man bli fodervärd...
Svar
14
· Visningar
2 670
Senast: Badger
·
Träning Jag tänker speciellt vid uteritt. Min häst kan bli rädd för "spöken", alltså grejer bara han ser. Ofta bakom honom, så han sprätter till...
2
Svar
34
· Visningar
6 517
Senast: Badger
·
Hästvård Vita hästar är ju sällan vita men undrar lite hur folk gör för att hålla dom lite mindre gulgröna ;). dvs hur ofta tvättar ni dom och...
2 3
Svar
44
· Visningar
5 355
Senast: Blimblom
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

  • Hundrädda
  • Akvarietråden IV
  • Kattsnack 10

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp