Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar

[Piaff]

Men då verkar ju problemet vara att hela gruppen "dressyrryttare" döms efter en grupp som inte ens egentligen är dressyrryttare? Det är ju väldigt synd och rätt orättvist?

Ja jag tror det är väldigt sannolikt, dressyr ses ofta som mesigt av andra.

 

[warg]

Ja jag tror det är väldigt sannolikt, dressyr ses ofta som mesigt av andra.

Tror du att det går att bygga en mer sann bild av vad dressyr är?

 

[Piaff]

Fast förekommer liknande stereotyper om andra ryttare? Bedöms hoppryttare efter fördomar om en grupp som inte hoppar? Eller fälttävlansryttare efter en grupp som inte rider fälttävlan? Och varför förekommer så många negativa narrativ om just dressyrryttare?

Absolut, sen beror det väl på hur mycket man själv tror på fördomarna. Jag tycker det går mycket fördomar om att hoppryttare aldrig rider dressyr och att fälttävlansryttare är galna adrenalinjunkies, men har inte alls den uppfattningen själv.

 

[Piaff]

Tror du att det går att bygga en mer sann bild av vad dressyr är?

Kanske, men då måste ju de som tycker det är mesigt själva prova leva som de seriöst satsande dressyrryttarna för att se hur deras vardag ser ut och det är de väl kanske inte alltid öppna för.

 

[warg]

Kanske, men då måste ju de som tycker det är mesigt själva prova leva som de seriöst satsande dressyrryttarna för att se hur deras vardag ser ut och det är de väl kanske inte alltid öppna för.

Går det att bygga en berättelse om det seriösa dressyrarbetet som motvikt till berättelsen om den fege dressyrryttaren? Eller är det en för ointressant sanning?

 

[Piaff]

Går det att bygga en berättelse om det seriösa dressyrarbetet som motvikt till berättelsen om den fege dressyrryttaren? Eller är det en för ointressant sanning?

Tycker det kommer upp ofta ändå, men narrativet verkar leva kvar ändå. Till exempel var det en artikel i ridsport om Cattis Hjärpe som rider GP med Cerina E. Cerina är köravlad och Cattis kör henne på stubbåkern för kondition.

Min dressyrhästar har gått tornerspelsträning med sambon, det kanske man borde ha tipsat tidningen ridsport om

 

[warg]

Tycker det kommer upp ofta ändå, men narrativet verkar leva kvar ändå. Till exempel var det en artikel i ridsport om Cattis Hjärpe som rider GP med Cerina E. Cerina är köravlad och Cattis kör henne på stubbåkern för kondition.

Min dressyrhästar har gått tornerspelsträning med sambon, det kanske man borde ha tipsat tidningen ridsport om

Det tycker jag verkligen!

 

[Marvin]

Jag tänker att klippet på den masshysteri som utbröt på en dressyrtävling när det kom en lös häst inte hjälper till direkt…

 

[Roheryn]

Fast förekommer liknande stereotyper om andra ryttare? Bedöms hoppryttare efter fördomar om en grupp som inte hoppar? Eller fälttävlansryttare efter en grupp som inte rider fälttävlan? Och varför förekommer så många negativa narrativ om just dressyrryttare?

Det förekommer en hel del fördomar om oss islandshästryttare, bland annat att de av oss som är medelålders kvinnor skulle ha islandshäst just för att vi "inte vågar något annat", att vi "inte kan rida men att det inte spelar någon roll eftersom alla kan rida islandshäst" (det senare ett direkt citat från en person som kallade sig dressyrryttare) och en del annat mindre smickrande.

 

[Bison]

Jag vet inte inte om rädda för är rätt men ser jag till de stall runtomkring så rider dressyrfolket minst varierat. Det är få som är ute och galopperar på sina dressyrhästar, rider de ut är det skritt och lite trav, ev långsam galopp och nedsittning.
Finns många fälttävlansryttare och deras hästar lever överlag mycket roligare och mer varierande liv än ridhusharvarna.

 

[Sassy]

Jag vet inte inte om rädda för är rätt men ser jag till de stall runtomkring så rider dressyrfolket minst varierat. Det är få som är ute och galopperar på sina dressyrhästar, rider de ut är det skritt och lite trav, ev långsam galopp och nedsittning.
Finns många fälttävlansryttare och deras hästar lever överlag mycket roligare och mer varierande liv än ridhusharvarna.

Den gruppen har funnits i mängd där jag stått också. Hästar som står i ruta, går i skrittmaskin, och rids på banan. I mer än ett fall har de vägrat rida om det finns hinder på banan, och skrittar bara ut på de preparerade grusvägarna. Hästarna är stora, rörliga och reaktiva, och de som tävlar är på nivån LA-MsvB max. Jag tänker att det nog hade varit mer livskvalitet för alla om de hade haft en enklare häst med mindre tryck i sig i så fall? (Jag tycker också det är otäckt att vara ute i "okontrollerad miljö" med en häst som är 1,5 dm högre än jag är lång och flyger all världens väg för varje fågel, så det är inte menat som något nedlåtande ur den synpunkten.)

Givetvis finns det en mängd dressyrryttare som har ett helt annat sätt, men om majoriteten av vad man har i sin direkta närhet är på ett visst sätt tycker jag ändå inte att det är så konstigt om bilden blir vad den blir. Det blir ju säkert rätt mycket vinklat också för att den där gruppen som definierar sig som "dressyrryttare" för att de inte hoppar hamnar i samma klump.

 

[Mauen]

Jag har fått en ny inackordering, en ”dressyrryttare” med en frieser. Hon bekräftar alla fördomar
Van vid ridhus (finns inte hos mig), så hon rider inte i dåligt väder. Eller i blåst, för hennes häst är väldigt speciell och går inte rida i blåst. En gång försökte hon rida ut och jag förklarade hur hon skulle rida, en av de kortare rundorna (5-6 km). Hon kom förfärad tillbaka efter en hel timme (!!) och var helt chockad över hur lång rundan var. ”Nu dröjer det länge innan jag rider ut igen!!”
Hon hade även svårt med att jag tar in vid kl 19-21. Då är det ju mörkt
Osv…



Men hon är trevlig och hästen urgullig.

 

[nightcrawler]

Jag tävlade hoppning förr med min hästs mamma. Numera är jag dressyrryttare för 1. Jag har tappat självförtroendet och blivit feg när det gäller hoppning
2. Jag har upptäckt hur kul dressyr faktiskt är.
Jag tränade dressyr även när jag satsade på hoppningen. Jag har aldrig varit nån modig eller kaxig ryttare men jag och Stumpan byggde upp ett band som tog mej framåt i hoppningen. Tyvärr så tog depressionen allt sen och jag blev livrädd för att hoppa. Det tog många år för mej att klara av att hoppa igen. Jag fick panikattacker bara av att galoppera över en bom. Men jag har jobbat på det. Det finns fortfarande en del kvar att jobba på men det är svårt utan tränare. Med nuvarande häst så tävlar jag dressyr. Vi har tävlat hoppning några gånger men jag har gett upp. Dom gånger det går bra så rider vi ändå för sakta. Jag kan inte rida fort med henne. Det känns som att det går fortare än vad det faktiskt gör. Men hon hoppar otroligt bra och hon är rolig att hoppa. Jag hoppar mer än gärna, fast lite lägre nu när jag inte är van längre. Att jag överhuvudtaget kom ut på tävlingsbanan i dressyr var för att jag hade helt gett upp hoppningen och det sög så förbaskat i tävlingstarmen så jag tänkte att det får väl bli dressyr då så jag får komma ut på nån tävling i alla fall. Hon var så fin på träning så jag tänkte att det kanske kan va kul att prova tävling. Vi rider däremot sällan på bana hemma. Vi rider nästan alltid ut. I alla gångarter. Vi hoppar nedfallna träd om vi skulle hitta och vi galopperar full sula. Vi gör det mesta. Brukar få höra att jag inte räknas som dressyrtant bara för att jag fortfarande hoppar och rider ut. Min stallkompis är åxå "dressyrtant". Fd fälttävlansryttare som fått ge upp fälttävlan då hästen inte passar. Dom har tävlat lite hoppning men det har mest blivit dressyr

 

[Hoarfrost]

Fast förekommer liknande stereotyper om andra ryttare? Bedöms hoppryttare efter fördomar om en grupp som inte hoppar? Eller fälttävlansryttare efter en grupp som inte rider fälttävlan? Och varför förekommer så många negativa narrativ om just dressyrryttare?

Jag har sett stereotyper/fördomar om andra ryttare också.

Dressyrryttare är "fega" (vågar bara rida runt i ridhus, helst inte för fort, blir rädda om hästen hoppar till, vågar inte hoppa.
Hoppryttare är "lata" (orkar inte rida dressyr eller träna så mycket lydnad utan rider bara i hisnande tempo över hinder, vill bara peka hästen på rätt hinder och sedan hänga med över)
Fälttävlansryttare är "våghalsiga" (skiter lite i vad som händer utan galopperar bara runt ute och hoppar grejer utan att bry sig så mycket om de skadas, rider endast dressyrmomentet som ett trist måste)

Obs att jag inte delar de här åsikterna, men det är sådant jag sett.

 

[Fabian In Memoria]

Jag försöker förstå vad du menar och var du ser narrativet?

 

[warg]

Jag försöker förstå vad du menar och var du ser narrativet?

Jag ser många resonemang i diskussioner som bygger på att dressyrryttare är rädda för sina hästar och att det leder till att hästarna får ett dåligt liv, rids ensidigt, musklas illa osv. Man knyter an till den historien för att stärka sina argument. Det kan handla om allt från att man borde avla fram mindre reaktiva hästar eftersom dressyrryttarna är rädda för de reaktiva hästarna, men även att dressyrryttare inte vågar rida utanför ridhuset osv. Jag undrar varför den här berättelsen/narrativet är såpass utspritt och vanligt.
Jag ser narrativet lite överallt. Ett färskt exempel är någon tråd här där det berättades om att dressyrryttare hade svårt att lasta sina hästar på tävling (med ett jättegammalt enstaka exempel) till skillnad från westernryttare som lastade lätt och smidigt. Jag har också sett exempel där de beskriver hur det behövs flera personer för att leda en dressyrryttare från framridning till banan osv - sånt som jag verkligen inte anser hör till det normala på en dressyrtävling.
Men det är verkligen inte de enda eller ens de starkaste exemplen, jag ser mer i diverse diskussionsgrupper på andra ställen än buke - här känns det som det ändå finns en mer nyanserad och verklighetsförankrad bild.

 

[tuaphua]

Jag ser det om och om igen. Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar - och att det går ut över hästarnas välfärd. Vad kommer detta ifrån och hur har narrativet vuxit sig starkt? Och varför är det dressyren som drabbas hela tiden av den här typen av narrativ? Jag känner rätt många dressyrryttare och jag vet inte en enda som är rädd för sin häst. (Däremot har jag varit med om att ANDRA tyckt att mina relativt känsliga och reaktiva hästar är läbbiga, men det är ju en annan sak. Jag har valt den typen av hästar för att jag gillar det, om andra vill ha hästar med mindre reaktion är det helt ok för mig).
En besläktad reflektion är att dressyrhästar rids sämre och mindre varierat än andra hästar. Jag vill tvärt om hävda att dressyrryttarna oftare är medvetna om hur hästen behöver gymnastiseras och inte bara motioneras än genomssnittsryttaren - om man nu ska klumpa ihop och generalisera. Däremot går de troligen fler pass på ridbanan än vad t ex en ryttare som har sin häst för att komma ut i skogen väljer att göra - just för att gymnastiserandet ofta lämpar sig att göra på en slät yta med ett bra underlag. Varför tror ni att det låter så här i debatten?

Jag tycker det finns stereotypa ibland ogrundade och ibland grundade förutfattade meningar om diverse olika ryttar/häst-grupper. Och från alla sidor så att säga.
Jag är dressyrkärring. Men jag kommer från problemlösning och har tex jobbat mycket med unghästar, hingstar, travhästar etc också. Och haft en islandskorsning, jobbat med en hel del islänningar etc.
Om jag åkte ut till tex islandsstall som problemlösare var jag direkt en i gänget om jag berättade om min ludd-gubbe. Och om jag inledde med mitt halvblod och dressyr-sidan av mig var jag en outsider tills jag "bevisat mig".
Om jag tex red ut med ny hoppryttare med fullblod och jag rejsade ifrån dem blev man chockad över att "en dressyrryttare vågade gasa så".
Tydligen också väldigt chockerande att rida barbacka ut i skogen på dressyrhäst. Än mer chockerande att rida den offroad i rejäl terräng. Men inte alls särskilt chockerande om man gör detsamma med islandskorsningen.

Som tränare upplever jag grovt generaliserat att hoppryttare kan ha en större förmåga att följa med i hopp och kast eller öht i galopp. Bättre balans och följsamhet på ett visst sätt. God balans och följsamhet gör ju att man sitter stadigare och brukar ge ökat självförtroende.
Och jag ser mer sällan hopphästar eller typ polohästar som exploderar vid galopp. En del dressyrryttare rider lite väl lite galopp. Och inte lika friskt heller alltid.
Sen tror jag att dressyr kan locka en del människor som är detaljnördar, har kontrollbehov etc. Då kan vissa ha svårt att bara släppa det där och fräsa på och även att släppa detaljduttandet som gör att man liksom aldrig blir nöjd, blir för pillrig och hästen spänd. Ska den alltid gå runt lite i spänning och broms blir det ju till slut mentalt spänt och ev explosion.
Sen upplever jag flera av dagens dressyrstam som lite mindre sansade än hoppstam.
Dagens dressyrhalvblod är ju gärna lite större, mkt rörliga, med stor gång och känsliga. Det är kanske inte riktigt en häst för alla de som köper dem egentligen. Jag har mer dressyrkunder som problemlösare. Och då jag förut red ut hästar åt folk som själva inte vågade var det 100% dressyrryttare.

 

[tuaphua]

Det förekommer en hel del fördomar om oss islandshästryttare, bland annat att de av oss som är medelålders kvinnor skulle ha islandshäst just för att vi "inte vågar något annat", att vi "inte kan rida men att det inte spelar någon roll eftersom alla kan rida islandshäst" (det senare ett direkt citat från en person som kallade sig dressyrryttare) och en del annat mindre smickrande.

Jag tror dock ändå att i det fallet kan det också finnas viss dos sanning. Jag vet islandstränare som också känner att det är många mycket ridrädda med islänningar. Jag har också haft många såna kunder.

Och det har väl förut varit lite samma med de som gick oceaner av tömkörningskurser för han som var namnet inom det förut pga att de inte vågade rida. Absolut inte att alla som gick var rädda. Men helt klart betydligt fler än på tex en fälttävlansclinic eller hoppclinic.

 

[QueenLilith]

Ja den typen av ryttare ser ju aldrig jag! Men så synd att etiketten dressyrryttare i så fall hamnar på en grupp som faktiskt inte är det? (Gasa sig ur situationer är jättebra, och att ge en känslig och reaktiv häst en ventil genom att låta den galoppera på rejält i skogen är ofta en bra metod för att få bättre fokus på banan)

Men du har också hästarna hemma? jag gissar ju på att dom som man träffar när man är iväg och tränar själv är ju såna som vågar rida sin häst. Jag har träffat på en del människor genom åren (då jag alltid har sått uppstallat) som inte våger rida sina hästar varken utomhus, i skogen och dom åker definitivt inte iväg med sina hästar. Ena är dessutom en dressyrtränare som har sina hästar på en stor anläggning i Borås. dessa dressyrhästar tävlas på rätt hög nivå när dom inte är skadade, men dom rids aldrig ut i skogen- någonsin. En bekant till mig fick betald för att rida ut en annans häst i skogen, för ägaren inte vågade- fast hästen va/är jätte snäll.
En tredje bekant red inte ut sin häst i skogen på typ 6 år? la ut i sina stories på instagram nyligen om första skritt rudan i skogen efter dessa 6 åren. Hästen rids i ridhus, på ridbana eller gräs bana.
En annan dressyr ryttare jag såg på instagram, tävlade en del med sin häst (Typ MA nivå?) men vågade inte rida på utomhusbanan hemma ens.
Sen en drös andra hobbyryttare jag stått på anläggning med som aldrig red ut heller.

Kom komma på en hel drös med såna exempel- tyvärr. Själv har jag haft gele-ben efter en avramling förre året, men jag gick massor promenader i början, hade med en från fots som höll i tyglen och nu rider vi ute i alla gångarter, i en barbacka padd även. Skulle jag aldrig trott för 1 år sen! Red senast ut igår med pannlampa, fast min tjej kan vara lite markskygg i mörket och hoppade till några gånger, hade lite hingstnacka och gjorde en fin fin spänstig trav så gick det jätte bra att även gallopera i mörket. Så jag kan absolut förstå folks rädsla, då jag själv har känt det samma. Men för mig vore det inte en option att ge upp, sen har min häst ju även visat att jag kan lita på henne och att även när hon blir rädd, så lugnar hon sig snabbt ner igen och gör inget dumt- GULD VÄRT!

 

[cirkus]

Jag som hållt till en hel del i närheten av rena dressyrstallar är absolut benägen att hålla med i det narrativet.
Då menar jag inte hobbyryttare på lägre nivå - de rider nog på överallt men de som tävlar högre klasser eller har den ambitionen. Många av dressyrstallen härikring har hästarna ute halvdag. Alltid ensamma i hagen. De rids bara i ridhus, promeneras en del ute och i enstaka fall rids de ute gärna iklädda hela batteriet av säkerhetsutrustning, dvs både kandar och graman. Korta dagarna ut motiveras av att de ska ha ORK att jobba sen....detta gäller alla hästar från 4.åringar och uppåt.