Narrativet att dressyrryttare är rädda för sina hästar

[warg]

Eftersom bästis och jag pratar en del om dressyrhästar kontra hopphästar så finns det några stora skillnader att ha i beaktande som inte rör hästhpållning eller hur de rids egentligen utan mer själva tävlingsmomentet och vad det kräver av hästarna.

Dressyrhästarna måste vara reaktiva för hjälperna och göra allt väldigt precist på rätt ställe. En störning och ett helt program kan gå åt pipsvängen, då tänker många men varför TRÄNAR man inte störning - för att det är svårt. Fokuset på tävlingen är bara ryttaren och det inom staketen - då är minsta störning väldigt mycket mer påtaglig jämfört med en hopptävling, för en hopphäst är det litet annorlunda, självklart är fokus på ryttaren MEN hopphästen har hindren också - när den får "sug" på ett hinder vet den exakt vad den ska göra - en dressyrhäst FÅR inte göra något utan signal, en hopphäst ska ha suget och koncentrationen på nästa hinder. Jag har fött upp en hopphäst som är väldigt ängslig och tror att ungefär allt är förenat med omdelbar död, MEN när han ser hinder drar hsn en lättnadens suck och säger - ÅH hoppning, det kan jag. Han vet. Han är känslig som en dressyrhäst och det bir tydligt att han hade haft så mycket mentalt svårare för just dressyr.

Jag tror att en mer stimulerande miljö med blandad träning gynnar dressyrhästar såväl som hopphästar, för att återgå till bästisens häst, han är den känsligaste jag vet, och väldigt markskygg - skillnaden nu mot innan är milsvid. Han får ur sig spänningar på sina galopppass. Han får gå i skog och mark och vänja sig vid all form av underlag och där är det sällan problem för det ÄR så varierande, men en ridbana där en vattenpöl blänker till kunde ställa till allt för honom förr - numera funkar det också mycket bättre - allt på grund av uteträningen

Exakt det sista upplever jag också med min känsliga häst! Genom att galoppera ute får han utlopp för energi och spänningar släpper, då blir det lättare att fokusera på dressyrbanan. Och precis som hopphästen fungerar han när han ser WE-hinder, även om de kan vara läbbiga vet han exakt vad han ska göra. Om det däremot står hinder på sätt han inte känner igen (t ex hinder som inte används som står på banan men inte formade som hinder) blir han stressad. Han förstår inte vad han ska göra med dem och då kan han inte fokusera på en uppgift. Jag håller också med om att dressyrhästar behöver ha en hög grad av känslighet och rätt mycket inneboende motor för att klara av samlingen som krävs i högre klasser. Men allt detta gör ju att kraven på dressyrryttare blir högre - och de allra flesta klarar ju av att hantera det tänker jag.

 

[tuaphua]

Exakt det sista upplever jag också med min känsliga häst! Genom att galoppera ute får han utlopp för energi och spänningar släpper, då blir det lättare att fokusera på dressyrbanan. Och precis som hopphästen fungerar han när han ser WE-hinder, även om de kan vara läbbiga vet han exakt vad han ska göra. Om det däremot står hinder på sätt han inte känner igen (t ex hinder som inte används som står på banan men inte formade som hinder) blir han stressad. Han förstår inte vad han ska göra med dem och då kan han inte fokusera på en uppgift. Jag håller också med om att dressyrhästar behöver ha en hög grad av känslighet och rätt mycket inneboende motor för att klara av samlingen som krävs i högre klasser. Men allt detta gör ju att kraven på dressyrryttare blir högre - och de allra flesta klarar ju av att hantera det tänker jag.

Ja, och ska hästen klara av samling a la piaff etc vill jag ha en häst som är lätt att rubba takten på. Just för att själv kunna påverka den och lägga den så som jag vill ha den.
Men en sådan häst har ju lättare att tappa takten, trampa om etc om den reagerar på något annat med. Och kan inte sällan ha lättare rent fysiskt att snabbt kasta sig etc.

Min häst är också känslig, reaktiv, snabb, rörlig och lätt att rubba takt på. Kanon för det jag vill göra.
På honom är all miljöträning och desensitering färskvara. Om han en längre period inte utsatts för vissa saker regelbundet kommer han reagera på sånt han för typ 1 år sen inte brydde sig om. Man får ev hålla i sig ett tag innan det landar igen.
Han speglar människan väldigt väl och går lätt upp i energi, blir tittig etc om människan hetsar upp sig. Med mig är han mer sansad och han litar också på att jag håller koll och avgör om det är lugnt eller ej.
Förut kastade han sig eller stack. Nu kan han mest bara rycka till IOM att han känner att jag tar vid och han avbryter sin reaktion och släpper känslan.
Har han stått och jag inte gett hans olja så är andra dagen ridning efter vilan då han lugnt är med mig helt och inte behöver pysa ur energi/är lite för hot som dag 1 efter vila.

 

[Sel]

Jag har också upplevt den tråkiga sidan av dressyrstall när jag jobbade i ett utanför Stockholm. Ägarna red aldrig ut på sina hästar, det fick jag och min kollega göra någon gång då och då och det var verkligen inte alltid rolig ridning. De hade behövt komma ut betydligt oftare. Jag upplevde nästan samtliga hästar som överfodrade, explosiva och nerviga.
Jämfört med att jobba med hopp eller travhästar har det verkligen varit som natt och dag.

 

[prinsessfeminist]

Jag tror att det hänger ihop med en föreställning om att dressyr är puttinuttigt, rosetter, piff och tantigt - och tanter är ju fega... Eller hur?
Och kanske även den omvända (alltså omvända mot att dressyrryttare är rädda) spelar in - att rädda ryttare rider dressyr.
Det känns som att det ibland är på samma nivå som mellanstadiets "hästar är hamburgare". Något man säger för att driva med-, och förlöjliga.

Jag står i ett "rent" dressyrstall och hos oss är jag lätt den fegaste ryttaren Men jag är inte rädd för min häst.
Alla (åldrar 17-70 år och på nivå unghäst till GP) rider både inne och ute i alla gångarter, hoppar efter förmåga och jag tror ingen begränsar sig nämnvärt (jag själv rider helst ut själv - då utan begränsning i aktivitet, i grupp tar vi det lugnare för att matte ska sitta kvar ända hem ). De hästar som man är lite orolig och "duttig" kring är hästar som har gamla skador som man är rädd om.

Jag tror absolut att du har en poäng där. Dressyrridande kvinnor är lätt att vara sexistiskt nedlåtande mot, och dressyrridande män kan man också avfärda med allehanda sexistiska tillmälen.

Personligen så tycker jag nog att dressyrryttare, generellt, är modiga. Dressyrhästen av idag kräver mycket av ryttarens trygghet och balans, medan jag upplever hopphästen, även om den kan vara nog så explosiv, som mer modig och stabil. Som @cirkus skriver, då vet hästen exakt vad den skall göra.

Så visst, hoppryttarens mod över hindren är en sak, men dressyrryttarens mod att rida den känsliga dressyrhästen är en annan sak.

För övrigt har jag personligen inte hört att dressyrryttare är rädda för sina hästar. Däremot har man alltid hört om stackars hästägare som egentligen är lite för osäkra för att rikligt ha roligt med sin häst.

Jag vet många exempel på det, men då det är ganska länge sedan, så kategoriserade man sig inte. Man var bara hästälskare och ryttare på den tiden.

 

[prinsessfeminist]

Vill säga att det såklrt finns undantag - min bästis tävlar ganska höga klasser - gör långa galoppass på sin häst i skogen eller på en fantastisk anlagd slinga som är många kilometer. Hästen är bättre än nånsin på alla krumelurer sen de flyttade dit

Det beror förstås också på var man har hästen uppstallad och vilka möjligheter man har till säkra uteritter.

 

[prinsessfeminist]

Det förekommer en hel del fördomar om oss islandshästryttare, bland annat att de av oss som är medelålders kvinnor skulle ha islandshäst just för att vi "inte vågar något annat", att vi "inte kan rida men att det inte spelar någon roll eftersom alla kan rida islandshäst" (det senare ett direkt citat från en person som kallade sig dressyrryttare) och en del annat mindre smickrande.

Jag tror dig. Raggsocka hit och raggsocka dit.

Tyvärr tror jag en del islandshästfolk själv spär på det, eftersom man då och då skaffade islandshäst av anledningen "skogsmulle" och inte alltid dressyr, eller ett specialintresse för rasen.

Mitt intryck av kunniga inom islandshäst-sporten, är att man är mycket noggrann. Inte minst med avelsarbetet.

Men jag har också personer i min närhet som har islandshäst, som inte vet något om höstens gångarter eller så... det är "bara" en lösdriftshäst.

 

[prinsessfeminist]

Jag upplever absolut att dressyrhästar som är ämnade för högre nivå absolut är mer reaktiva, och på Falsterbo är ju många av dem väldigt unga dessutom.

Tror också att det kan vara en ren säkerhetsåtgärd.

 

[cirkus]

Det beror förstås också på var man har hästen uppstallad och vilka möjligheter man har till säkra uteritter.

Runt där jag bor finns oändliga möjligheter, men det är få av dressyrryttarna som nyttjar dem

 

[prinsessfeminist]

Hur kommer det sig? Om man tex jämför med hopphästar som är avlade mot motsvarande nivåer. Är den här nippriga reaktiviteten till nytta för en dressyrhäst på toppnivå? Jag förstår ju att man inte vill att en hopphäst är för reaktiv och skvättig men de behöver ju ändå mycket blod och power i sig för att klara de högsta klasserna.

Självklart är hopphästen också känslig, tänker jag. Men skillnaden mellan sporterna är nog fokus.

En del hopphästar är nog också mycket, mycket känsliga.

 

[prinsessfeminist]

Runt där jag bor finns oändliga möjligheter, men det är få av dressyrryttarna som nyttjar dem

Det var ledsamt att läsa. Själv har jag blivit fegare med åren med att rida ut, och det har faktiskt berott på att min häst haft så usel hagmiljö.

Jag har gjort det ändå, för hästens skull, men många gånger med känslan i kroppen att det nog inte är riktigt säkert. Jag har tex varit noga med vilken häst han reds ut med, eller om det ibland var bättre att rida själv.

Den andra hästen, som hade en lika tråkig rasthage, var det aldrig några tveksamheter med.

Så i mitt fall var det relaterat till just den hästen. Samtidigt förstod jag att han inte trivdes, och jag mådde väldigt dåligt av det. Att rida ut var ändå ett måste, för hans skull.

 

[crazyrabbitlady]

Jag tror dig. Raggsocka hit och raggsocka dit.

Tyvärr tror jag en del islandshästfolk själv spär på det, eftersom man då och då skaffade islandshäst av anledningen "skogsmulle" och inte alltid dressyr, eller ett specialintresse för rasen.

Mitt intryck av kunniga inom islandshäst-sporten, är att man är mycket noggrann. Inte minst med avelsarbetet.

Men jag har också personer i min närhet som har islandshäst, som inte vet något om höstens gångarter eller så... det är "bara" en lösdriftshäst.

Med närmare 30 000 islandshästar i landet så lär det finnas gott om personer som skaffat en av nästan vilken anledning som helst

Jag tycker narrativet 'femväxlad ferrari' ska få större plats

 

[prinsessfeminist]

Med närmare 30 000 islandshästar i landet så lär det finnas gott om personer som skaffat en av nästan vilken anledning som helst

Jag tycker narrativet 'femväxlad ferrari' ska få större plats

Oj, det är så många! Det kände jag inte till!

Du har såklart rätt. Gäller nog för övrigt alla andra också.

Själv är jag varken dressyr- eller hoppryttare, eller skogsmulle.

Jag vet inte vad jag är.

Jag älskar bara hästar, och min passion är kontakten och relationen.

 

[crazyrabbitlady]

Oj, det är så många! Det kände jag inte till!

Du har såklart rätt. Gäller nog för övrigt alla andra också.

Själv är jag varken dressyr- eller hoppryttare, eller skogsmulle.

Jag vet inte vad jag är.

Jag älskar bara hästar, och min passion är kontakten och relationen.

Ja. Näst största ridhästrasen om inget extremt hänt. Sen är det ju många olika raser vi pratar om när vi pratar dressyrhästar (eller hopp eller fälttävlan osv)

Jag brukar säga att jag är hästmänniska främst. Det finns en dressyrtant i mig, jag älskar finlir men jag älskar även måååånga andra aspekter av hästar och ridning. Islandshästar älskar jag främst på grund av de utmaningar som finns med gångarterna. Jag har alltid något jag måste jobba med

 

[warg]

Jag vet många exempel på det, men då det är ganska länge sedan, så kategoriserade man sig inte. Man var bara hästälskare och ryttare på den tiden.

Ja, det där tror jag är en grej också, idag "måste" man identifiera sig med en subgrupp. Se bara på ridutrustningen, köper du hoppträns eller dressyrträns? Hoppstövlar eller dressyrstövlar? Hoppkavaj eller dressyrkavaj? Och så vidare, på många saker som verkligen inte borde spela någon roll.

 

[Roheryn]

Jag tror dig. Raggsocka hit och raggsocka dit.

Tyvärr tror jag en del islandshästfolk själv spär på det, eftersom man då och då skaffade islandshäst av anledningen "skogsmulle" och inte alltid dressyr, eller ett specialintresse för rasen.

Så är det absolut! Man har ridit turridning på en snäll islandshäst och vill ha ”en likadan”. Fördomar uppstår ju inte ur ett vakuum, men det blir lite tråkigt för oss som vill något annat att bli placerad i ”skogsmullefacket”.

Mitt intryck av kunniga inom islandshäst-sporten, är att man är mycket noggrann. Inte minst med avelsarbetet.

Det känns ändå lite bra att ”det seriösa” också når fram!

Men jag har också personer i min närhet som har islandshäst, som inte vet något om höstens gångarter eller så... det är "bara" en lösdriftshäst.

För mig känns det jättekonstigt - en islandshäst är rätt mycket dyrare än en korsningsponny i samma storlek, så varför? Lösdrift kan ju alla hästar gå på, om man har en bra lösdrift. Och islandshästar kan stå på box (mina gör det)

 

[Roheryn]

Jag tycker narrativet 'femväxlad ferrari' ska få större plats

Håller helt med! Det är ju därför jag har islandshäst - fem gångarter, bra fart under hovarna och ändå lugn o snäll i hantering

 

[MissFideli]

Så är det absolut! Man har ridit turridning på en snäll islandshäst och vill ha ”en likadan”. Fördomar uppstår ju inte ur ett vakuum, men det blir lite tråkigt för oss som vill något annat att bli placerad i ”skogsmullefacket”.

Det känns ändå lite bra att ”det seriösa” också når fram!

För mig känns det jättekonstigt - en islandshäst är rätt mycket dyrare än en korsningsponny i samma storlek, så varför? Lösdrift kan ju alla hästar gå på, om man har en bra lösdrift. Och islandshästar kan stå på box (mina gör det)

Islandshästryttare är typ mina förebilder. De jag träffat har haft en för mig väldigt realistisk och trevlig syn på hästar och deras behov.

 

[Roheryn]

Islandshästryttare är typ mina förebilder. De jag träffat har haft en för mig väldigt realistisk och trevlig syn på hästar och deras behov.

Ja, det ser jag som den stora fördelen i ”vår värld”, att hästens behov som häst oftast får ta stor plats. Man blir sedd med extremt oblida ögon om man t.ex. skulle ha sin häst i ”grusruta” över längre tid. Lång utevistelse i flock alternativt lösdrift är normen och det är jag väldigt glad för!

 

[MissFideli]

Ja, det ser jag som den stora fördelen i ”vår värld”, att hästens behov som häst oftast får ta stor plats. Man blir sedd med extremt oblida ögon om man t.ex. skulle ha sin häst i ”grusruta” över längre tid. Lång utevistelse i flock alternativt lösdrift är normen och det är jag väldigt glad för!

Åker förbi ett större Islandshäststall till/från jobbet och ser nästan aldrig ensamma hästar. Nångång, men då har det troligen haft en anledning eftersom det inte är under längre tid. Skulle gärna ha häst i sånt stall eftersom jag då kan "vara mig själv". Dock ser man sällan andra raser hos dom, så vet inte om man skulle vara välkommen med en kallblodstravare, cob, PRE eller annat som jag vill ha.

 

[Mia_R]

Åker förbi ett större Islandshäststall till/från jobbet och ser nästan aldrig ensamma hästar. Nångång, men då har det troligen haft en anledning eftersom det inte är under längre tid. Skulle gärna ha häst i sånt stall eftersom jag då kan "vara mig själv". Dock ser man sällan andra raser hos dom, så vet inte om man skulle vara välkommen med en kallblodstravare, cob, PRE eller annat som jag vill ha.

Nej, rent generellt är du inte välkommen om du inte har en islänning. Iaf inte i Stockholmsområdet.