Nedstämd och inte hitta ut.

Jag har skrivit lite om det här på forumet tidigare under en tid nu. Känner att jag mår allt sämre med tiden, faller liksom djupare ner i det dåliga måendet. Trodde att det skulle bli bättre i och med återupptagandet av samtalen på vårdcentralen, men det har faktiskt blivit raka motsatsen.

Väntar på traumaterapi så det är inte ens det jag får nu. Det ska jag få av en annan tydligen, men i väntan träffar jag en terapeut som jag kanske från början inte trodde skulle kunna hjälpa mig, eftersom det är en han, fördomar som jag har och för att jag inte gillar "han" av olika anledningar.Han berättade att traumaterapi är svårt och att det ofta blir värre innan det blir bättre. Att man kan må jättedåligt och känna att det kanske är fel för en. Det är lite så det känns nu, ett stort hål som öppnat sig för mig. Oändligt djup. Och jag kan inte simma. Och det finns inget att hålla sig i där i det djupet heller så hur fasen håller jag näsan ovanför djupets yta ens? Om det är så här nu undrar jag hur det blir om en månad eller två med traumaterapi... jag oroar mig för det. Vissa saker ligger så djupt inbäddat i mig att jag inte kan prata om det, och när jag försöker närma mig det reagerar jag rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens.

Jag har nerverna på utsidan och reagerar för allt just nu. Scannar av när vi är ute. Stressar hundarna som spänner sig, som stressar mig och därmed gör mig ännu mer nervös. Raketer för mig att hoppa högt och nästan få panik, jag är inte skotträdd och har ingen anledning att vara det, förstår inte ens den reaktionen. Drömmer mardrömmar och andra drömmar varje natt. Kan inte sova och sover massor om vartannat. Känner mig alltid trött numera, vill bara sova. Men kan inte heller, kommer inte till ro. Och sover mycket ändå jämfört med tidigare, jag är så trött liksom.

Försöker att tycka mitt jobb är roligt, roligt att jobba, men svårt att koncentrera mig, kan ibland bara sitta och titta framför mig för orken tar slut oh jag behöver tänka en stund för tankarna bara fylls på, grubblar. Jag är ingen grubblande person i vanliga fall, men nu stör det i mitt liv en hel del. Mitt jobb blir tungjobbat och till och med tråkigt upplever jag. Jag påminns av mina egna problem när jag hör om andras dagligen där.

Varför fungerar det inte bara att lämna alla trauman och allt i arkiven i hjärnkontoret och slänga bort nyckeln?! Att slippa hantera allt och "glömma bort" det istället? Det blev fullt, jag vet det. Fullt och gick inte att stänga till slut, så att det behövde hanteras. Men just nu önskar jag att jag slapp, för det är faktiskt asjobbigt det här också.

Jag vet inte ens hur man gör, jag kan inte. Det är överjävligt och jag vet inte hur man hanterar allt. Minsta lilla motgång just nu får mig att bryta ihop eller får mig att bli irriterad. Helt orimliga reaktioner. Allt jag borde ha tagit hand om tidigare står och väntar inom mig och skriker på mig och jag kan inte ens hantera det. Jag visste inte minnen kunde vara så skrämmande, trodde det räckte man gömde dem.

Jag trodde inte ljud kunde vara så skrämmande, vanliga ljud. Eller bilder. Eller tankar. Eller filmer. Lukter. Drömmar. Eller allt och inget.

Något som varit påtagligt jobbigt detta året har varit minnena av min man. Jag har levt 20 år innan jag träffade honom., levde 5 år med honom och har levt 20 år efter han dog. Men de enda riktiga åren i mitt liv var de 5 åren med honom, de enda lugna, trygga, viktiga, de enda åren jag riktigt har levt. Resten har jag överlevt. Överlevt innan jag träffade honom och överlevt efter. Nu efter honom är det bara ett enda lång kamp tills jag får lov att dö, inget riktigt liv ens. mitt riktiga liv varade bara 5 år. Vilken insikt. Vi var så unga, vi hade så mycket som kunde förbättras i vårt gemensamma liv tillsammans, men det visar bara hur dåligt det var före honom och hur dåligt det har varit efter honom. Jag är sannerligen trött på att bara överleva. Tänk att hela mitt liv ska se ut så. Och utan honom.

Plan A, B, C och D. Vad spelar det för roll? Jag skulle vilja göra som den unga killen i filmen Into The Wild och bara bege mig av i skogen och leva där utan kontakt med någon, utan plan, utan en tanke på morgondagen. Men jag antar att det handlar om att fly från mig själv och att det inte hjälper vad jag än gör i alla fall. Fly från allt det som jagar mig och min själ som jag inte är fri från och som jag ständigt försöker överleva ifrån. Jag antar att det är anledningen till varför jag ständigt längtar bort.

Jag önskar jag var fri. Nu är jag bara tyngd och dränkt i ett enormt djup. Inget spelar någon roll längre. Inget har någon mening ens.

 

[Enya]

Borde så mycket men orkar så lite. Borde dammsuga. Spionen fäller massor, tror det är på sluttampen men jesus kristus vad med päls han kan tappa och ändå moppar jag några gånger i veckan. Brukar dammsuga varje söndag, men orkade inte i söndags. Moppade bara. Borde åtminstone moppa i dag om jag inte drar fram dammsugaren, och snart kan jag skylla på att det är för sent att göra det...

Borde fylla i diskmaskinen igen med dagens och gårdagens disk. Tömde den i går så det går ju, men jag orkar inte ännu. Tur det inte är mycket, jag är bara en person, men det är ju mycket nog.

Borde lägga in min tvätt i min byrå, den ligger fortfarande i sovrummet och har inte kommit mer än dit. Man kan ju ta tvätt ifrån högen...

Men jag vill ju ha ordning och reda och ingen röra, fixar inte rörigt runt mig. Finns så mycket jag skulle vilja göra men som jag inte orkar nu. Jag är så ofantligt trött istället.

Bara ligga i sängen.
Inte jobba. Inte städa. Inte gå ut med hundarna. Inte handla. Inte diska, Inte göra något alls faktiskt. Hade varit skönt. Har funderat på sjukskriven. Kan man ens bli det? Är det ens läge för det? Borde det inte vara nyttigare att jobba sig "frisk", är det inte var alla säger ändå? Ändå känns det gräsligt tungt tycker jag. När vet man när man behöver?

Min hjärna har sagt upp sig tror jag.

 

[parellikusken]

Du har fått samtalsterapi som inte verkar hjälpa, men har du fått medicinsk hjälp också?
Låter som att du är i en depression, så förstår hur kämpit du har det.

 

[skiesabove]

Andas. Andas andas andas. En dag i taget. De där djupa vattnen behöver du inte simma i, än. Ingen riktning behövs. Bara existera, låta det flöda, igenom och förbi.

Minnen som stängs bort försvinner inte, dom bara väntar, tills man är redo att börja våga titta på dom. Och det låter som att du är väldigt modig just nu.

Var snäll med dig själv . Ta en dag i sänder. Varje dag måste inte vara jättebäst. Man måste inte vara glad jämnt. Det är ok att sörja. Det är ok att vara förvirrad.

Själv har jag hittat mycket tröst (förtröstan till och med kanske) och lättnad i antikens filosofiska texter, men det är jag det. Det är texter som påminner mig om... perspektiv, och om undret det är att leva och uppleva. Jag tror nog att alla har en egen väg att vandra, och jag hoppas att du kan hitta något som kan hjälpa dig.

 

[Enya]

Du har fått samtalsterapi som inte verkar hjälpa, men har du fått medicinsk hjälp också?
Låter som att du är i en depression, så förstår hur kämpit du har det.

Tack!

Hur vet man om terapin inte hjälper eller om det bara är sådan där dipp som kan inträffa i början? Har ju precis bytt person för två månader sedan, träffats 4 gånger eller liknande. Jag är nog ingen lätt person- man behöver nog kunna prata och jag har så svårt för det, ibland tänker jag att det inte kan vara lätt att reda ut något ur min hjärna ens, jag vill må bättre och få hjälp men gör mitt bästa för att undvika allt som är jobbigt rent instinktivt. Tror det är skillnaden mellan den förra och den nu, det är svårare att undvika det jobbiga nu.

Depression har jag nog haft sedan tidigare, i alla fall är det ju diagnosen jag fick för några år sedan, fick medicin mot det då också, började med Mirtazapin december 2022 och slutade med det mars 2023 och började med Citalopram maj 2023. Den slutade jag med i augusti 2024. Jag tyckte att jag dels var stabil nog att göra det och dels hade jag så mycket drömmar av den även när jag drog ner till 10 mg att jag inte tyckte att jag behövde den.

Det blev mycket i huvudet, mycket känslor att hantera, från att ha varit avtrubbad och inte känna något nästan på bara 20 mg till att känna allt igen, så trots att terapin egentligen skulle avslutas (det som egentligen skulle vara traumaterapin men som inte var det visade det sig) så förlängdes den ett tag till. Det kom annat i vägen ett flertal gånger då terapeuten var frånvarande vid två längre perioder och sedan fick sluta på vc. Så där tog den nya vid efter ett tag. Under den här tiden har det bara blivit sämre känner jag, det som förra började beröra slutfördes inte utan det kändes mer som att lämnas vind för våg helt utan verktyg att hantera det när det blev jobbigt där hon blev frånvarande just då-terapin hade bättre effekt när jag slutade med medicinen. Vad hjälpte det när det var på och av liksom och jag hann må för dåligt mellan gångerna och är skitdålig på att ens prata, men allt rördes ju upp ändå. Bara för att det sen blev avbrott och sedan slutade hon. Så himla rörigt i huvudet efter det.

 

[Enya]

Andas. Andas andas andas. En dag i taget. De där djupa vattnen behöver du inte simma i, än. Ingen riktning behövs. Bara existera, låta det flöda, igenom och förbi.

Minnen som stängs bort försvinner inte, dom bara väntar, tills man är redo att börja våga titta på dom. Och det låter som att du är väldigt modig just nu.

Var snäll med dig själv . Ta en dag i sänder. Varje dag måste inte vara jättebäst. Man måste inte vara glad jämnt. Det är ok att sörja. Det är ok att vara förvirrad.

Själv har jag hittat mycket tröst (förtröstan till och med kanske) och lättnad i antikens filosofiska texter, men det är jag det. Det är texter som påminner mig om... perspektiv, och om undret det är att leva och uppleva. Jag tror nog att alla har en egen väg att vandra, och jag hoppas att du kan hitta något som kan hjälpa dig.

Min irriterande astma stör mig så jag har fått börja med min astmamedicin igen, efter att ha gjort uppehåll sedan i januari, så inte ens andas verkar fungera normalt just nu tyvärr. Men tar en dag i taget, orkar inte riktigt med att planera känner jag. Alla måsten och krav, de är som berg. Borde ha svarat på ett mail på jobbet i fredags men orkade inte. Borde ha svarat i går men orkade inte, och i dag, men orkade inte. Får göra det i morgon. Det behöver besvaras. Men det kräver tankeverksamhet. Den är ur funktion.

Om jag inte simmar sjunker jag det är det som är grejen. Och minnena låter mig inte vara ifred längre, det går inte att undkomma längre hur jag än försöker. Det är som att glaset är fullt nu och det går inte att fylla på mer längre, bara rinner över.

Jag kunde känna igen undret att leva och uppleva tidigare, men nu när jag mår så här vill jag bara att tiden ska gå fort så det är över så att jag kan träffa min man igen, 20 år av meningslöshet och resten av livet likadant/värre känns bara vidrigt faktiskt. Livet tog slut när han dog. Allt blir vad man gör det till tänker säkert någon. Jag har försökt göra det till något, men det har inte blivit något ändå. Bara meningslöshet, överlevande och misslyckande, tidsfördriv. Kanske är det bara så det är. Vissa liv som inte blir bättre än så. Alla kan inte vara lyckade och bra eller fylla en plats.

 

[skiesabove]

Min irriterande astma stör mig så jag har fått börja med min astmamedicin igen, efter att ha gjort uppehåll sedan i januari, så inte ens andas verkar fungera normalt just nu tyvärr. Men tar en dag i taget, orkar inte riktigt med att planera känner jag. Alla måsten och krav, de är som berg. Borde ha svarat på ett mail på jobbet i fredags men orkade inte. Borde ha svarat i går men orkade inte, och i dag, men orkade inte. Får göra det i morgon. Det behöver besvaras. Men det kräver tankeverksamhet. Den är ur funktion.

Om jag inte simmar sjunker jag det är det som är grejen. Och minnena låter mig inte vara ifred längre, det går inte att undkomma längre hur jag än försöker. Det är som att glaset är fullt nu och det går inte att fylla på mer längre, bara rinner över.

Jag kunde känna igen undret att leva och uppleva tidigare, men nu när jag mår så här vill jag bara att tiden ska gå fort så det är över så att jag kan träffa min man igen, 20 år av meningslöshet och resten av livet likadant/värre känns bara vidrigt faktiskt. Livet tog slut när han dog. Allt blir vad man gör det till tänker säkert någon. Jag har försökt göra det till något, men det har inte blivit något ändå. Bara meningslöshet, överlevande och misslyckande, tidsfördriv. Kanske är det bara så det är. Vissa liv som inte blir bättre än så. Alla kan inte vara lyckade och bra eller fylla en plats.

Kanske är liv bara så? Om du förstår vad jag menar. Jag tror inte att någon har oändlig glädje och glatt mående varje dag, det är en illusion. Jag tror att vi alla upplever mörka dagar, sorger, motgångar och gråträsk. Framgång? Mening? Är inte det också illusioner? Kanske meningen med livet bara är att leva, hur det än ter sig. Det är dock en klen tröst när man är i träsket så att säga.

Det jag ville få sagt är kanske mera något i stil med: Jag tror att vi är många på Buke, som bara känner dig som en närvaro på internet, som uppskattar dig och gärna vill uppleva fler dagar tillsammans med dig. Oavsett om dom är skitdåliga eller bra .

 

[Mia_R]

Borde så mycket men orkar så lite. Borde dammsuga. Spionen fäller massor, tror det är på sluttampen men jesus kristus vad med päls han kan tappa och ändå moppar jag några gånger i veckan. Brukar dammsuga varje söndag, men orkade inte i söndags. Moppade bara. Borde åtminstone moppa i dag om jag inte drar fram dammsugaren, och snart kan jag skylla på att det är för sent att göra det...

Borde fylla i diskmaskinen igen med dagens och gårdagens disk. Tömde den i går så det går ju, men jag orkar inte ännu. Tur det inte är mycket, jag är bara en person, men det är ju mycket nog.

Borde lägga in min tvätt i min byrå, den ligger fortfarande i sovrummet och har inte kommit mer än dit. Man kan ju ta tvätt ifrån högen...

Men jag vill ju ha ordning och reda och ingen röra, fixar inte rörigt runt mig. Finns så mycket jag skulle vilja göra men som jag inte orkar nu. Jag är så ofantligt trött istället.

Bara ligga i sängen.
Inte jobba. Inte städa. Inte gå ut med hundarna. Inte handla. Inte diska, Inte göra något alls faktiskt. Hade varit skönt. Har funderat på sjukskriven. Kan man ens bli det? Är det ens läge för det? Borde det inte vara nyttigare att jobba sig "frisk", är det inte var alla säger ändå? Ändå känns det gräsligt tungt tycker jag. När vet man när man behöver?

Min hjärna har sagt upp sig tror jag.

Det är klart att du kan sjukskriva dig om du känner att du inte orkar. Du jobbar dig inte frisk från en depression om du knappt orkar kliva upp ur sängen.

Vi är många som bryr sig om dig, du är inte ensam.

 

[DarkInNight]

 

[Thaliaste]

Nej, man jobbar sig inte frisk. Däremot kan ett jobb som man trivs på och som inte sliter alltför mycket på en, vara en distraktion från mörka tankar och ge en ett sammanhang som kan minska känslan av isolering.

Men vad som är bäst för en själv måste utgå från hur det känns för en själv. Jag tycker absolut att det kan vara behövligt att vara sjukskriven om man känner sig riktigt deppig, särskilt om det är i kombination med att vara trött för att man också slitigt ett tag. Att bara få andas ett tag, och sen i sin egen takt ta tag i det man har att göra.

❤

 

[Enya]

Kanske är liv bara så? Om du förstår vad jag menar. Jag tror inte att någon har oändlig glädje och glatt mående varje dag, det är en illusion. Jag tror att vi alla upplever mörka dagar, sorger, motgångar och gråträsk. Framgång? Mening? Är inte det också illusioner? Kanske meningen med livet bara är att leva, hur det än ter sig. Det är dock en klen tröst när man är i träsket så att säga.

Det jag ville få sagt är kanske mera något i stil med: Jag tror att vi är många på Buke, som bara känner dig som en närvaro på internet, som uppskattar dig och gärna vill uppleva fler dagar tillsammans med dig. Oavsett om dom är skitdåliga eller bra .

Det är snällt skrivet av dig! Personligen tror jag inte att ni är så många faktiskt.

Jag förstår hur du menar. Jag tänker inte att livet bara ska vara glatt och trevligt. Livet är ju livet med allt vad det innebär. Både positivt och negativt, det är ju rätt normalt och vanligt tänker jag.

Jag tänker också att livet inte bara ska handla om att överleva, det är ju skillnad på att överleva och att leva. Jag har ju känt skillnad själv. Livets normalitet så att säga och livet som bara innebär att överleva tills det tar slut. Meningen med livet är att inte känna meningslöshet hela tiden? Eller att hoppet är ute och att det inte finns något för mig? Det som fanns det fanns och nu är det borta. Jag har bara fått fem år av normalt liv. Det kanske är lite egoistiskt eller hur jag ska uttrycka mig, men jag tycker det är lite orättvist och snålt, jag skulle vilja ha lite mer än 5 års normalt liv, 40 år + är rätt lång tid med att bara överleva på, och att leva i en slags väntan på att jag ska bli gammal och dö.

 

[Enya]

Det är klart att du kan sjukskriva dig om du känner att du inte orkar. Du jobbar dig inte frisk från en depression om du knappt orkar kliva upp ur sängen.

Vi är många som bryr sig om dig, du är inte ensam.

Jobbade i dag. Med två (blev tre till och med) borta fanns det massor att göra ändå så kände inte att jag kunde vara sjukskriven. Jobbar ju dessutom hemma så mycket. Det får gå så långt det går, det kanske blir bättre. Och inget blir bättre av att ligga i sängen egentligen, men det är bra skönt att slippa alla bekymmerna när man ligger där!

Tyvärr känner jag mig ensam, extremt ensam.
Speciellt i allt det här som ska hanteras och som jag inte ens vet hur jag ska göra, som bara sväljer mig hel.

 

[Enya]

Nej, man jobbar sig inte frisk. Däremot kan ett jobb som man trivs på och som inte sliter alltför mycket på en, vara en distraktion från mörka tankar och ge en ett sammanhang som kan minska känslan av isolering.

Men vad som är bäst för en själv måste utgå från hur det känns för en själv. Jag tycker absolut att det kan vara behövligt att vara sjukskriven om man känner sig riktigt deppig, särskilt om det är i kombination med att vara trött för att man också slitigt ett tag. Att bara få andas ett tag, och sen i sin egen takt ta tag i det man har att göra.

❤

Mitt jobb är rätt slitigt mentalt faktiskt. Och skrämmande ibland Man kan få veta saker om människor som vi alla känner ibland men ibland får man veta skrämmande saker om människor som man helt inte hade velat ha insyn i. Och allt däremellan. Det kan kännas lite överväldigande ibland faktiskt. Det är roligt mest hela tiden och jag tycker om att jobba, men just nu är det slitigt och svårt med koncentrationen och orken känns det som.

Mina mörka tankar är på samma nivå som tidigare så där finns ingen oro, det är allt det där andra runt om som är jobbigt, minnen, mardrömmar, barndom, sorg osv. Och att inte kunna hantera dem när de nu tränger sig på sådär. Innan har jag tryckt undan allt och sluppit det.

 

[Tantan]

Mitt jobb är rätt slitigt mentalt faktiskt. Och skrämmande ibland Man kan få veta saker om människor som vi alla känner ibland men ibland får man veta skrämmande saker om människor som man helt inte hade velat ha insyn i. Och allt däremellan. Det kan kännas lite överväldigande ibland faktiskt. Det är roligt mest hela tiden och jag tycker om att jobba, men just nu är det slitigt och svårt med koncentrationen och orken känns det som.

Mina mörka tankar är på samma nivå som tidigare så där finns ingen oro, det är allt det där andra runt om som är jobbigt, minnen, mardrömmar, barndom, sorg osv. Och att inte kunna hantera dem när de nu tränger sig på sådär. Innan har jag tryckt undan allt och sluppit det.

Mitt jobb är också mentalt tufft, varje dag, året om. Ganska lite glädje, en del ”alla lever iaf”. Men. Det är inte min sorg/smärta/ångest/what ever. Jag måste kunna skilja på det. Mitt eget bagage och känslor får jag hantera i samtal med kollegor/terapeut. Vi har också handledning konstant.
Du kanske ska prata med din chef om hur du mår? Man behöver inte ge detaljer.

 

[tuaphua]

Det är snällt skrivet av dig! Personligen tror jag inte att ni är så många faktiskt.

Jag förstår hur du menar. Jag tänker inte att livet bara ska vara glatt och trevligt. Livet är ju livet med allt vad det innebär. Både positivt och negativt, det är ju rätt normalt och vanligt tänker jag.

Jag tänker också att livet inte bara ska handla om att överleva, det är ju skillnad på att överleva och att leva. Jag har ju känt skillnad själv. Livets normalitet så att säga och livet som bara innebär att överleva tills det tar slut. Meningen med livet är att inte känna meningslöshet hela tiden? Eller att hoppet är ute och att det inte finns något för mig? Det som fanns det fanns och nu är det borta. Jag har bara fått fem år av normalt liv. Det kanske är lite egoistiskt eller hur jag ska uttrycka mig, men jag tycker det är lite orättvist och snålt, jag skulle vilja ha lite mer än 5 års normalt liv, 40 år + är rätt lång tid med att bara överleva på, och att leva i en slags väntan på att jag ska bli gammal och dö.

Kan det vara så att den här terapi öppnar dörren till att det ska kunna bli mer än bara överleva?

Nu kan man ju aldrig jämföra olika individer så. Vi är alla olika och har olika vägar att vandra. Men det finns ju ändå många som är säkra på att det inte kommer eller kan bli bättre. Men där det blivit det ändå. Med tid, terapi eller något.
Hoppas iaf det kan bli så för dig!

 

[Enya]

Mitt jobb är också mentalt tufft, varje dag, året om. Ganska lite glädje, en del ”alla lever iaf”. Men. Det är inte min sorg/smärta/ångest/what ever. Jag måste kunna skilja på det. Mitt eget bagage och känslor får jag hantera i samtal med kollegor/terapeut. Vi har också handledning konstant.
Du kanske ska prata med din chef om hur du mår? Man behöver inte ge detaljer.

Jag kan skilja på det. Det är inga problem. Det var en beskrivning om att jobbet är slitigt just nu, att jag har svårt att koncentrera mig på det.

Min chef är insatt. Och jag går till en terapeut.

 

[et_flickan]

Jag trodde aldrig jag skulle få må bra eller sluta se alla människor och vissa situationer som livsfarliga. Hade liksom ställt in mig på att må skit i resten av mitt liv. Nu blev det tack och lov inte så. Traumaterapin var otroligt tuff och jag mådde verkligen inte bra när jag var mitt i det men med tiden blev det bättre och lite smått började jag våga leva och inte bara överleva.

Jag hoppas det kan bli så för dig också

 

[Enya]

Kan det vara så att den här terapi öppnar dörren till att det ska kunna bli mer än bara överleva?

Nu kan man ju aldrig jämföra olika individer så. Vi är alla olika och har olika vägar att vandra. Men det finns ju ändå många som är säkra på att det inte kommer eller kan bli bättre. Men där det blivit det ändå. Med tid, terapi eller något.
Hoppas iaf det kan bli så för dig!

Det är kanske tänkt så, jag vet inte faktiskt. Jag är inte heller världens bästa patient. Om man föds ensam, bokstavligen, och får lära sig att klara sig själva och att inte prata om känslor och dylikt, och har 45 års träning på att inte prata så blir det så svårt att plötsligt få lov att göra det. Krockar med hela världsbilden.

Terapeuten sa att istället för att trycka undan sorgen som jag gjort så kunde jag ju testa något annat, detta är väl något annat antar jag. Eftersom trycka undan inte har gjort att jag sörjt mindre eller mår bättre. Poäng till det förstås, men just för stunden känner jag mig inte speciellt bra i måendet utan som att hamna 20 år tillbaka i tiden igen. Faktiskt nästan exakt samma känslor. Samma smärta. Tiden läker inga sår alls, den är inte mindre. Han frågade om honom och jag skulle berätta om honom. Det är inte svårt att minnas honom alls, men svårt att sätta ord på honom för det blir så ensamt då. Verkligt igen. Orättvist. Någon jag har haft, någon jag upplevt och någon som har tagits ifrån mig. Det är inte rätt.

 

[Enya]

Jag trodde aldrig jag skulle få må bra eller sluta se alla människor och vissa situationer som livsfarliga. Hade liksom ställt in mig på att må skit i resten av mitt liv. Nu blev det tack och lov inte så. Traumaterapin var otroligt tuff och jag mådde verkligen inte bra när jag var mitt i det men med tiden blev det bättre och lite smått började jag våga leva och inte bara överleva.

Jag hoppas det kan bli så för dig också

Tack!
Skönt att höra att du mår bättre nu! Du måste ha jobbat hårt för det också! Har ju förstått att traumaterapi är tufft, men att det gör nytta många gånger. Jag vill också komma ut på andra sidan så att säga. Skulle vilja se fram emot det, men vet inte ens hur det är. Kan inte ens föreställa mig det. Vad är ens att inte överleva? Att inte känna som jag gör nu? Hur fasen gör man ens?

Borde inte livet vara enklare än så här?

 

[tuaphua]

Det är kanske tänkt så, jag vet inte faktiskt. Jag är inte heller världens bästa patient. Om man föds ensam, bokstavligen, och får lära sig att klara sig själva och att inte prata om känslor och dylikt, och har 45 års träning på att inte prata så blir det så svårt att plötsligt få lov att göra det. Krockar med hela världsbilden.

Terapeuten sa att istället för att trycka undan sorgen som jag gjort så kunde jag ju testa något annat, detta är väl något annat antar jag. Eftersom trycka undan inte har gjort att jag sörjt mindre eller mår bättre. Poäng till det förstås, men just för stunden känner jag mig inte speciellt bra i måendet utan som att hamna 20 år tillbaka i tiden igen. Faktiskt nästan exakt samma känslor. Samma smärta. Tiden läker inga sår alls, den är inte mindre. Han frågade om honom och jag skulle berätta om honom. Det är inte svårt att minnas honom alls, men svårt att sätta ord på honom för det blir så ensamt då. Verkligt igen. Orättvist. Någon jag har haft, någon jag upplevt och någon som har tagits ifrån mig. Det är inte rätt.

Nej, livet kan vara ohyggligt orättvist!

Det jag menade med tid är väl mer om man lyckas inte trycka undan utan verkligen lever igenom känslorna och kanske att det dyker upp annat positivt, även små saker. Så kan det för vissa gå att komma vidare och uppleva livet med högre livskvalitet.

Jag var också expert på att trycka undan och kunde inte sätta ord på saker. Men trots att en läkare kallade mig hopplöst fall så fick jag genom rätt sorts terapi stor hjälp och tycker vanligtvis livet är rätt fint.
Det trodde jag aldrig!
Traumaterapi kan vara otroligt kraftfullt.

Det är skitjobbigt att lyckas få kontakt med känslorna när man stängt av, vidrigt att känna dem när de kommer fram och skitsvårt att både lära sig sätta ord på känslorna och våga prata etc.
Men för mig och många andra har det ändrat livet.
Hoppas, hoppas det kan hjälpa dig!
Låter säkert klämkäckt och onåbart nu. Men jag hoppas iaf det ljusnar för dig med!