Nedstämd och inte hitta ut.

Jag har skrivit lite om det här på forumet tidigare under en tid nu. Känner att jag mår allt sämre med tiden, faller liksom djupare ner i det dåliga måendet. Trodde att det skulle bli bättre i och med återupptagandet av samtalen på vårdcentralen, men det har faktiskt blivit raka motsatsen.

Väntar på traumaterapi så det är inte ens det jag får nu. Det ska jag få av en annan tydligen, men i väntan träffar jag en terapeut som jag kanske från början inte trodde skulle kunna hjälpa mig, eftersom det är en han, fördomar som jag har och för att jag inte gillar "han" av olika anledningar.Han berättade att traumaterapi är svårt och att det ofta blir värre innan det blir bättre. Att man kan må jättedåligt och känna att det kanske är fel för en. Det är lite så det känns nu, ett stort hål som öppnat sig för mig. Oändligt djup. Och jag kan inte simma. Och det finns inget att hålla sig i där i det djupet heller så hur fasen håller jag näsan ovanför djupets yta ens? Om det är så här nu undrar jag hur det blir om en månad eller två med traumaterapi... jag oroar mig för det. Vissa saker ligger så djupt inbäddat i mig att jag inte kan prata om det, och när jag försöker närma mig det reagerar jag rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens.

Jag har nerverna på utsidan och reagerar för allt just nu. Scannar av när vi är ute. Stressar hundarna som spänner sig, som stressar mig och därmed gör mig ännu mer nervös. Raketer för mig att hoppa högt och nästan få panik, jag är inte skotträdd och har ingen anledning att vara det, förstår inte ens den reaktionen. Drömmer mardrömmar och andra drömmar varje natt. Kan inte sova och sover massor om vartannat. Känner mig alltid trött numera, vill bara sova. Men kan inte heller, kommer inte till ro. Och sover mycket ändå jämfört med tidigare, jag är så trött liksom.

Försöker att tycka mitt jobb är roligt, roligt att jobba, men svårt att koncentrera mig, kan ibland bara sitta och titta framför mig för orken tar slut oh jag behöver tänka en stund för tankarna bara fylls på, grubblar. Jag är ingen grubblande person i vanliga fall, men nu stör det i mitt liv en hel del. Mitt jobb blir tungjobbat och till och med tråkigt upplever jag. Jag påminns av mina egna problem när jag hör om andras dagligen där.

Varför fungerar det inte bara att lämna alla trauman och allt i arkiven i hjärnkontoret och slänga bort nyckeln?! Att slippa hantera allt och "glömma bort" det istället? Det blev fullt, jag vet det. Fullt och gick inte att stänga till slut, så att det behövde hanteras. Men just nu önskar jag att jag slapp, för det är faktiskt asjobbigt det här också.

Jag vet inte ens hur man gör, jag kan inte. Det är överjävligt och jag vet inte hur man hanterar allt. Minsta lilla motgång just nu får mig att bryta ihop eller får mig att bli irriterad. Helt orimliga reaktioner. Allt jag borde ha tagit hand om tidigare står och väntar inom mig och skriker på mig och jag kan inte ens hantera det. Jag visste inte minnen kunde vara så skrämmande, trodde det räckte man gömde dem.

Jag trodde inte ljud kunde vara så skrämmande, vanliga ljud. Eller bilder. Eller tankar. Eller filmer. Lukter. Drömmar. Eller allt och inget.

Något som varit påtagligt jobbigt detta året har varit minnena av min man. Jag har levt 20 år innan jag träffade honom., levde 5 år med honom och har levt 20 år efter han dog. Men de enda riktiga åren i mitt liv var de 5 åren med honom, de enda lugna, trygga, viktiga, de enda åren jag riktigt har levt. Resten har jag överlevt. Överlevt innan jag träffade honom och överlevt efter. Nu efter honom är det bara ett enda lång kamp tills jag får lov att dö, inget riktigt liv ens. mitt riktiga liv varade bara 5 år. Vilken insikt. Vi var så unga, vi hade så mycket som kunde förbättras i vårt gemensamma liv tillsammans, men det visar bara hur dåligt det var före honom och hur dåligt det har varit efter honom. Jag är sannerligen trött på att bara överleva. Tänk att hela mitt liv ska se ut så. Och utan honom.

Plan A, B, C och D. Vad spelar det för roll? Jag skulle vilja göra som den unga killen i filmen Into The Wild och bara bege mig av i skogen och leva där utan kontakt med någon, utan plan, utan en tanke på morgondagen. Men jag antar att det handlar om att fly från mig själv och att det inte hjälper vad jag än gör i alla fall. Fly från allt det som jagar mig och min själ som jag inte är fri från och som jag ständigt försöker överleva ifrån. Jag antar att det är anledningen till varför jag ständigt längtar bort.

Jag önskar jag var fri. Nu är jag bara tyngd och dränkt i ett enormt djup. Inget spelar någon roll längre. Inget har någon mening ens.

 

[et_flickan]

Tack!
Skönt att höra att du mår bättre nu! Du måste ha jobbat hårt för det också! Har ju förstått att traumaterapi är tufft, men att det gör nytta många gånger. Jag vill också komma ut på andra sidan så att säga. Skulle vilja se fram emot det, men vet inte ens hur det är. Kan inte ens föreställa mig det. Vad är ens att inte överleva? Att inte känna som jag gör nu? Hur fasen gör man ens?

Borde inte livet vara enklare än så här?

För mig var att överleva att isolera mig och undvika allt som jag tyckte var läskigt/jobbigt. Hade byggt upp en mur runt mig för att inte utsätta mig för något jag tyckte var obehagligt. När den muren raserades och jag insåg att världen inte bara är läskig och obehaglig var det som att lära sig leva på nytt. Det är fem år sedan jag gick i terapi och varje dag lär jag mig hantera nåt nytt och läskigt, något jag aldrig skulle gjort innan terapin. Sen är det ju olika för alla, saker som jag tycker är jobbigt är ju plättlätt för andra och tvärtom.

 

[Enya]

Eftersom jag inte är bra på att prata skrev jag faktiskt ner lite punkter på ett papper från de senaste typ 20 åren istället. Kändes enklare än att säga något om det. Han fick den när jag gick, så slapp jag kommentera den då, men det lär ju ske nästa gång, men då är jag beredd. Han har vid två tillfällen sagt "men sluta inte kom för det", ett var när jag blev arg på honom och fräste till (inget märkvärdigt eller otrevligt, bara när han pratade om mig som resurs och min anställning, det är lite känsligt för mig, så även om det teoretiskt ligger något i det samtidigt som jag är anställd likvärdigt andra, så är det ett känsligt ämne och jag sa ifrån), vilket han tyckte var bra även om jag inte tyckte det kändes bra att bli arg och bad om ursäkt, och vid ett annat tillfälle jag nu inte minns kontexten i, men svarade till slut att jag kommer, det är när jag inte kommer som det är dags att oroa sig, så nu har jag låst mig så att jag MÅSTE gå dit till och med. Känns ju sådär..... Kan ju inte börja avboka mitt i allt. Har jag tagit fan i båten får jag ro honom i land, den typen av person är jag och ibland ångrar jag mig, som typ nu.

Men det var lättare att skriva ner saker så får se vad nästa steg blir. Kanske var det en liten tröskel jag behövde över. Intressant ändå att det känns som att jag kommit längre på fyra besök här än med 1 år med förra. Vad skiljer? Blir inte riktigt klok på det. Hårdare? Frågar mer? Envisare?

 

[Enya]

Nej, livet kan vara ohyggligt orättvist!

Det jag menade med tid är väl mer om man lyckas inte trycka undan utan verkligen lever igenom känslorna och kanske att det dyker upp annat positivt, även små saker. Så kan det för vissa gå att komma vidare och uppleva livet med högre livskvalitet.

Jag var också expert på att trycka undan och kunde inte sätta ord på saker. Men trots att en läkare kallade mig hopplöst fall så fick jag genom rätt sorts terapi stor hjälp och tycker vanligtvis livet är rätt fint.
Det trodde jag aldrig!
Traumaterapi kan vara otroligt kraftfullt.

Det är skitjobbigt att lyckas få kontakt med känslorna när man stängt av, vidrigt att känna dem när de kommer fram och skitsvårt att både lära sig sätta ord på känslorna och våga prata etc.
Men för mig och många andra har det ändrat livet.
Hoppas, hoppas det kan hjälpa dig!
Låter säkert klämkäckt och onåbart nu. Men jag hoppas iaf det ljusnar för dig med!

Tack!

Så som du beskriver det tolkade jag nog honom också faktiskt. Hoppas det blir så också!

Tur du inte var ett hopplöst fall och att det gav resultat för dig!

Det är det här med att sätta ord på saker och känslor som jag inte förstår hur man gör. Och hur man hanterar känslor när de kommer sedan, räcker ju inte att sätta ord på dem, de dyker ju upp sedan och ska hanteras. Trycker man undan dem behöver de ju inte hanteras tänker jag. Fördel tills det inte är en fördel.

 

[Enya]

För mig var att överleva att isolera mig och undvika allt som jag tyckte var läskigt/jobbigt. Hade byggt upp en mur runt mig för att inte utsätta mig för något jag tyckte var obehagligt. När den muren raserades och jag insåg att världen inte bara är läskig och obehaglig var det som att lära sig leva på nytt. Det är fem år sedan jag gick i terapi och varje dag lär jag mig hantera nåt nytt och läskigt, något jag aldrig skulle gjort innan terapin. Sen är det ju olika för alla, saker som jag tycker är jobbigt är ju plättlätt för andra och tvärtom.

Låter som att det gjorde dig gott i alla fall att gå terapin!

Isolerar inte mig, men känner att jag har börjat. har gjort lite tidigare, men det var lättare att flytta 50 mil, det är ett sätt att få avstånd automatiskt. Undviker saker, men har ändå en viss funktion, så jag tror det är lätt att "misstro" mig liksom, men jösses hur rörigt det är på insidan inom mig, och när något sker som väcker paniken! Allt kan verka normalt tills något händer liksom.

 

[tuaphua]

Tack!

Så som du beskriver det tolkade jag nog honom också faktiskt. Hoppas det blir så också!

Tur du inte var ett hopplöst fall och att det gav resultat för dig!

Det är det här med att sätta ord på saker och känslor som jag inte förstår hur man gör. Och hur man hanterar känslor när de kommer sedan, räcker ju inte att sätta ord på dem, de dyker ju upp sedan och ska hanteras. Trycker man undan dem behöver de ju inte hanteras tänker jag. Fördel tills det inte är en fördel.

Jag har fått lära mig att det är en enorm nackdel. Den hårda vägen. För till slut går man sönder, om inte psykiskt kan det bli fysiskt.
Det är ju en naturlig respons vid trauma. Så det är inget konstigt att man gör så för att överleva. Men det blir väl mest bara det också.. att man överlever och inte alltid jättemycket till.

Jag har vänner som också haft svårt med både sätta ord på och hantera känslor som även de fått fin hjälp.
Och som mig också fått en verktygslåda att kunna hantera känslorna när de kommer, både från gamla trauman och nya saker som sker.
Jag har en vän som haft en mkt tufft liv som tryckte bort allt tills det blev för tungt och hon blev så svårt sjuk i anorexi att hon kollapsade och lades in. Med första omgång vård mådde hon bättre än någonsin efter en längre tids jobb. Men när hon landat ett tag insåg hon att det fanns lite kvar. Så hon provade en annan terapisort efter rek från mig. Med den hittade hon sista bitarna. Det märks jättetydligt hur mycket hon orkar med nya jobbigheter som kan hända i livet.
Så visst kan det hända saker med hur man fungerar trots att man varit vuxen en himla massa år.

Hoppas det kan ge lite hopp och inte bara känns som jag inte fattar allvaret liksom.

 

[parellikusken]

Det kan vara svårt att hitta ord, det tycker jag fortfarande efter fem års terapi varje vecka. I början var det så gott som omöjligt, jag kunde nyss ha kommit ut från slutenvården och när min psykolog frågade hur jag mådde kunde jag bara säga "bra". Vilket det självklart inte var, men jag hade inga ord för hur det kändes.
Det tog tid att få tillit till min psykolog och det faktum att jag fick den tiden gav tillit.

Det är otroligt kämpigt med terapi, men jag lär fortfarande känna nya saker hos mig själv. Säger och känner saker för första gången och blir förvånad över att det var så det låg till.

Numera vågar jag prata ordentligt, men har fortfarande svårt att finna rätt ord. Det krävs ofta långa tystnader innan jag kommer fram till en formulering, även om den ofta blir fragmentarisk.

Ursäkta mitt svammel, ville mest bara skriva att jag känner igen mig i hur svårt det kan vara att finna ord. Men ha tålamod med dig själv, ge dit själv tid.

 

[Enya]

Jag har fått lära mig att det är en enorm nackdel. Den hårda vägen. För till slut går man sönder, om inte psykiskt kan det bli fysiskt.
Det är ju en naturlig respons vid trauma. Så det är inget konstigt att man gör så för att överleva. Men det blir väl mest bara det också.. att man överlever och inte alltid jättemycket till.

Jag har vänner som också haft svårt med både sätta ord på och hantera känslor som även de fått fin hjälp.
Och som mig också fått en verktygslåda att kunna hantera känslorna när de kommer, både från gamla trauman och nya saker som sker.
Jag har en vän som haft en mkt tufft liv som tryckte bort allt tills det blev för tungt och hon blev så svårt sjuk i anorexi att hon kollapsade och lades in. Med första omgång vård mådde hon bättre än någonsin efter en längre tids jobb. Men när hon landat ett tag insåg hon att det fanns lite kvar. Så hon provade en annan terapisort efter rek från mig. Med den hittade hon sista bitarna. Det märks jättetydligt hur mycket hon orkar med nya jobbigheter som kan hända i livet.
Så visst kan det hända saker med hur man fungerar trots att man varit vuxen en himla massa år.

Hoppas det kan ge lite hopp och inte bara känns som jag inte fattar allvaret liksom.

Jag börjar förstå det där om den hårda vägen. Att stänga in allt. Det är det enda jag kan, prata om saker ytligt ja, men inte på djupet. Lägga allt i ett arkivskåp i hjärnan och bomma igen det och gå vidare. Det har varit så jag gjort. när mannen dog ringde en läkare och berättade det. Hon frågade om jag eller hon skulle ringa familjen, jag sa "inte hennes mamma, hon fick ringa hennes mamma", och så skulle jag ringa de andra. Det första jag gjorde var också att börja ringa. Jag tror jag kunde ringa två av fyra, sedan fixade jag inte mer och ringde därefter mamma och berättade det för henne. Därefter började ju dagen med barnen. Ta mig samman. Stänga in känslorna, för att inte skrämma barnen, förklara lugnt vad som hänt, vad som skulle hända under dagen, vem vi skulle träffa osv. Avsaknad av känslor eller hur man kan säga. Jag själv hanterade allt det.

Livet var så redan sedan jag var barn. Hände något och jag var rädd och behövde mamma sa hon "gå till pappa, det gör du alltid". Pappa var full, jag kunde inte gå till honom så jag var ensam, fick sluta känna, sluta "bry mig" eller rättare sagt, hantera mina känslor själv. Eller när pappa var full och var i ett annat rum eller om han sov så skulle vi vara tysta för att helt enkelt inte göra honom arg, inte få honom att reagera och börja bråka. Inte ställa frågor om varför, bara "sch, tyst". Eller när han var full och misshandlade mamma framför oss, där fanns ingen att söka tröst hos, ingen att prata om det med (med det om? Vad heter det ens?), mamma ville inte prata, vi fattade inte varför han gjorde det. Ibland fick hon gömma sig när han ville döda henne och då var vi ensamma, han gick för att leta efter henne eller försvann tids nog ut i verkstan och kvar var vi helt ensamma utan någon. Mamma var borta länge, ibland flera timmar, pappa med. Jag var äldst och fick trösta mina syskon istället för att hantera några känslor själv,jag var för liten för att ens förstå vad saker handlade om, jag var 10 när vi flyttade därifrån. Eller när vi var hos pappa ännu en helg och han var full som en alika och han fick ju inte dricka alkohol när vi var där ens. Han tog inte hand om oss, varken mig eller mina småsyskon som var i småbarnsålder (jag var 12), jag ringde och berättade för mamma efter ett dygn och det tog hus i helvete för att jag gjort det och det slutade med att han vägrade lämna ut oss. Socialtjänst och polis blev inkopplad och han mordhotade varenda en inklusive mamma, sig själv och oss barn, allt inför oss, som han fysiskt hindrade att gå ut, och ingen kunde komma in heller. Det kunde gå riktigt illa men till slut lyckades polisen få ut oss alla en efter en utan att behöva ta till våld och pappa fick någon dom på sig. Kidnappning kallades det också. Riktig kidnappning var det en tid senare när vi hämtades i skolan och vägrades lämnas igen.
(Låter som om pappa var en hemsk person. Det var han inte. Han var en person när han drack alkohol och en annan när han var nykter. Till och med mamma säger det, hon älskade verkligen den nyktra personen, full av humor, kärlek, värme och djup.)

Jag minns hur jag när allt som hänt har hänt har fått steppa upp och gå vidare och borsta av mig det. Överleva. Så. Nu är jag redo för nästa skitgrej i livet, kom an. För några år sedan kände jag hur det tog stopp, det gick inte längre, jag gick sönder helt enkelt, jag tror det var det som du beskriver som hände. För första gången i livet blev jag deprimerad och det har gått upp och ner sedan dess, sämre detta året nu igen. Glaset är fullt, arkivskåpet går inte att stänga. Jag är trasig helt enkelt. Det är så det känns nu, att allt är för mycket.
Jag önskar mig en verktygslåda så jag kan laga mig!

Låter positivt med din vän! Kan förstå hur du menar. Med tanke på var jag jobbar är det ju rätt mycket negativt där, men faktiskt inte bara. Även där märker jag av det som är bra och människor som läker. Det känns alltid bra faktiskt!

PS. Jag tror att du fattar allvaret och läser inte alls in något trivialt eller på något sätt förminskande i dina inlägg.

 

[kma]

Jag börjar förstå det där om den hårda vägen. Att stänga in allt. Det är det enda jag kan, prata om saker ytligt ja, men inte på djupet. Lägga allt i ett arkivskåp i hjärnan och bomma igen det och gå vidare. Det har varit så jag gjort. när mannen dog ringde en läkare och berättade det. Hon frågade om jag eller hon skulle ringa familjen, jag sa "inte hennes mamma, hon fick ringa hennes mamma", och så skulle jag ringa de andra. Det första jag gjorde var också att börja ringa. Jag tror jag kunde ringa två av fyra, sedan fixade jag inte mer och ringde därefter mamma och berättade det för henne. Därefter började ju dagen med barnen. Ta mig samman. Stänga in känslorna, för att inte skrämma barnen, förklara lugnt vad som hänt, vad som skulle hända under dagen, vem vi skulle träffa osv. Avsaknad av känslor eller hur man kan säga. Jag själv hanterade allt det.

Livet var så redan sedan jag var barn. Hände något och jag var rädd och behövde mamma sa hon "gå till pappa, det gör du alltid". Pappa var full, jag kunde inte gå till honom så jag var ensam, fick sluta känna, sluta "bry mig" eller rättare sagt, hantera mina känslor själv. Eller när pappa var full och var i ett annat rum eller om han sov så skulle vi vara tysta för att helt enkelt inte göra honom arg, inte få honom att reagera och börja bråka. Inte ställa frågor om varför, bara "sch, tyst". Eller när han var full och misshandlade mamma framför oss, där fanns ingen att söka tröst hos, ingen att prata om det med (med det om? Vad heter det ens?), mamma ville inte prata, vi fattade inte varför han gjorde det. Ibland fick hon gömma sig när han ville döda henne och då var vi ensamma, han gick för att leta efter henne eller försvann tids nog ut i verkstan och kvar var vi helt ensamma utan någon. Mamma var borta länge, ibland flera timmar, pappa med. Jag var äldst och fick trösta mina syskon istället för att hantera några känslor själv,jag var för liten för att ens förstå vad saker handlade om, jag var 10 när vi flyttade därifrån. Eller när vi var hos pappa ännu en helg och han var full som en alika och han fick ju inte dricka alkohol när vi var där ens. Han tog inte hand om oss, varken mig eller mina småsyskon som var i småbarnsålder (jag var 12), jag ringde och berättade för mamma efter ett dygn och det tog hus i helvete för att jag gjort det och det slutade med att han vägrade lämna ut oss. Socialtjänst och polis blev inkopplad och han mordhotade varenda en inklusive mamma, sig själv och oss barn, allt inför oss, som han fysiskt hindrade att gå ut, och ingen kunde komma in heller. Det kunde gå riktigt illa men till slut lyckades polisen få ut oss alla en efter en utan att behöva ta till våld och pappa fick någon dom på sig. Kidnappning kallades det också. Riktig kidnappning var det en tid senare när vi hämtades i skolan och vägrades lämnas igen.
(Låter som om pappa var en hemsk person. Det var han inte. Han var en person när han drack alkohol och en annan när han var nykter. Till och med mamma säger det, hon älskade verkligen den nyktra personen, full av humor, kärlek, värme och djup.)

Jag minns hur jag när allt som hänt har hänt har fått steppa upp och gå vidare och borsta av mig det. Överleva. Så. Nu är jag redo för nästa skitgrej i livet, kom an. För några år sedan kände jag hur det tog stopp, det gick inte längre, jag gick sönder helt enkelt, jag tror det var det som du beskriver som hände. För första gången i livet blev jag deprimerad och det har gått upp och ner sedan dess, sämre detta året nu igen. Glaset är fullt, arkivskåpet går inte att stänga. Jag är trasig helt enkelt. Det är så det känns nu, att allt är för mycket.
Jag önskar mig en verktygslåda så jag kan laga mig!

Låter positivt med din vän! Kan förstå hur du menar. Med tanke på var jag jobbar är det ju rätt mycket negativt där, men faktiskt inte bara. Även där märker jag av det som är bra och människor som läker. Det känns alltid bra faktiskt!

PS. Jag tror att du fattar allvaret och läser inte alls in något trivialt eller på något sätt förminskande i dina inlägg.

Den komplexa med att man varit utsatt för känslomässig försummelse och mer därtill, det du behövt se din pappa göra mot manna, gör det nog väldigt svårt att öppna sig som vuxen när livet börjar tränga på igen ordentligt. När man aldrig fått prata om det som liten.
Det är svårt att stänga in sitt liv i arkivskåpet för alltid, till slut tränger det fram . Själv önskar jag mig en dokumenstrimlare så att jag kan strimla sönder de fragment jag minns av mitt liv. Jag minns ingen positiv period alls så jag strimlar gärna sönder hela minneskortet i hjärnan…och börjar om på nytt.

Traumaterapi är oerhört tufft och förhoppningsvis gör det att man mår bättre efter ett tag men man måste igenom det, minnena, det som gör ont och skriker inom en. Och där behöver man nog vara beredd på att må ännu sämre först.

Funderade lite på om narrativ traumaterapi skulle funka om det är så att det är enklare att skriva än prata.
Är det EMDR du ska få när du får den tänka traumaterapeuten?

 

[Enya]

Det kan vara svårt att hitta ord, det tycker jag fortfarande efter fem års terapi varje vecka. I början var det så gott som omöjligt, jag kunde nyss ha kommit ut från slutenvården och när min psykolog frågade hur jag mådde kunde jag bara säga "bra". Vilket det självklart inte var, men jag hade inga ord för hur det kändes.
Det tog tid att få tillit till min psykolog och det faktum att jag fick den tiden gav tillit.

Det är otroligt kämpigt med terapi, men jag lär fortfarande känna nya saker hos mig själv. Säger och känner saker för första gången och blir förvånad över att det var så det låg till.

Numera vågar jag prata ordentligt, men har fortfarande svårt att finna rätt ord. Det krävs ofta långa tystnader innan jag kommer fram till en formulering, även om den ofta blir fragmentarisk.

Ursäkta mitt svammel, ville mest bara skriva att jag känner igen mig i hur svårt det kan vara att finna ord. Men ha tålamod med dig själv, ge dit själv tid.

Åh! Det där med "bra!" känner jag så väl igen. Standardsvaret. Då började förra terapeuten fråga "vad är det som är bra då?" Jag ville bara skrika "Fucking inget!!!" men fick istället försöka komma på vad jag skulle säga. Förra besöket svarade jag "bra" och fick frågan på flera olika sätt som jag försökte undvika att svara på, sedan sa han "Bra säger du" och jag svarade "ja för att du ska sluta fråga" fast det gjorde han inte ens... Varför säger man att det är bra när det inte är det? Vad ska man säga istället när man inte ens vet varför det inte är bra? Det är 3000 saker som gör att det inte är bra ju. Och när han är där och frågar om saker jag inte vet hur jag ska svara på, jobbiga saker drabbas jag av frustration och vill skrika "tyst" åt honom bara. Det gör jag givetvis inte, men är förvånad över frustrationen och "ilskan" som kommer. Brukar inte alls reagera så på andra människor.

Jag sitter som du också tyst längre stunder. Behöver tänka innan jag svarar, ibland känner jag mig trög som gör det, men jag är ingen snabbtänkare som kommer med klokheter direkt utan måste få tid på mig innan jag kan fundera ut något svar

Tyvärr går jag i terapi på VC, de har inte längre (bara kortare) terapier där, gissar att det här är kortvarigt, går varannan vecka och har väl någon enstaka gång kvar hos honom och sedan några gångers traumaterapi hos den andra. Terapi inom psykiatrin är nästan omöjligt som det ser ut nu inom regionen och dessutom ska de ransonera och dra ner på det rejält. Tid till tillit och prata är omöjligt med andra ord. Tramsigt att terapi inte används bättre och ges oftare, det gör människor friskare tänker jag.

 

[kma]

det där med att det känns som du kommit längre på bara 4 besök jämfört med 1 år med den förra. Kan kanske bero på hur inkännande terapeuten är, hur man passar ihop, om de är fyrkantiga i sina metoder eller om de använder sig av lite olika sätt.
Jag kom ju mycket längre på 12 veckors internetbaserad sömn kbt än vad jag gjort på mina 3 EMDR 60 sessioner styck. Jag är rätt säker på att det berodde på psykologen och hennes sätt att se mig och använda olika redakap. Vi gick helt utanför ramarna för den ordinarie sömn kbtn för hon ville fånga upp alla olika trauman jag har bakom mig, för hon insåg redan på bedömningen att detta beror på att jag levt med misshandel varje dag i princip hela mitt liv.

Så jag menar väl egentligen att tillit är viktigt så att man vågar öppna sig.

Och resursstark. Jag får alltid höra att jag ser pigg och glad, välfungerande ut. Öhm. Jahaja.
Men så sa min PTSD fysioterapeut igår att även om jag ser ut att vara välfungerande och får saker gjort så är jag i ett funktionellt freeztillstånd, allt går på autopilot. Jag dissocierar och känner inga känslor för de är avstängda, minns inget.

 

[kma]

Får du lära dig stabiliseringsmetoder? Tänker det är viktigt för att vara kvar i/kunna komma tillbaka till här och nu när känslor och minnen sköljer över dig.

 

[kma]

Gällande sjukskrivning, visst jobbar du 50%. Skulle det kännas bättre att jobba 25%, få mer tid till vila, men ändå göra ngt som kanske kan kännas lite meningsfullt?

 

[Enya]

Den komplexa med att man varit utsatt för känslomässig försummelse och mer därtill, det du behövt se din pappa göra mot manna, gör det nog väldigt svårt att öppna sig som vuxen när livet börjar tränga på igen ordentligt. När man aldrig fått prata om det som liten.
Det är svårt att stänga in sitt liv i arkivskåpet för alltid, till slut tränger det fram . Själv önskar jag mig en dokumenstrimlare så att jag kan strimla sönder de fragment jag minns av mitt liv. Jag minns ingen positiv period alls så jag strimlar gärna sönder hela minneskortet i hjärnan…och börjar om på nytt.

Traumaterapi är oerhört tufft och förhoppningsvis gör det att man mår bättre efter ett tag men man måste igenom det, minnena, det som gör ont och skriker inom en. Och där behöver man nog vara beredd på att må ännu sämre först.

Funderade lite på om narrativ traumaterapi skulle funka om det är så att det är enklare att skriva än prata.
Är det EMDR du ska få när du får den tänka traumaterapeuten?

Jag önskar mig också en dokumentstrimlare, det skulle väl ändå ta bort allt för gott tänker jag! Sp finns där inget kvar sedan att behöva hantera.

Jag är som du. Positiva minnen från när jag var barn? Kalas? jular? Midsommar? Filmkvällar? Något? Nej. Allt är kantat av bråk, fylla, misshandel och annat traumatiskt. Jag får ibland lämna rummet när kollegor pratar om vad de har gjort eller ska göra med barn och barnbarn till jul, kalas, semester och liknande, för jag orkar inte med det. Ibland när jag ser filmer eller läser här till och med, samma känsla. Avundsjuka. Inte missunnsamhet, men avundsjuka, sorg över att jag inte fått uppleva vad det nu än är.Det fattas mig. Min mamma fattas mig, min pappa fattas mig, familjetraditioner fattas mig, glädje, ha kul fattas mig. Visst fanns det några solglimtar även i mitt liv, men de är svåra att frammana, men ett är tex när jag och min två år yngre syster satt i en av pappas skrotbilar (han var bilmekaniker) bakom verkstan, där vi inte fick vara, och kollade igenom hur det såg ut i den när gräset växte in i rosthål och liknande, och hade flytt från fyllebråket i huset. Solen sken ute och där satt vi långt ifrån huset för att slippa, ingen visste var vi var, det var förbjudet område, men ingen brydde sig ens om var vi var, allra minst vi. Vi fokuserade på gräset i bilens rosthål i golvet. Solglimt att vara ensam med min syster en stund, kantad av sorg och förtvivlan, på förbjudet område med vetskap om att dels brydde sig ingen om oss just nu och dels pågick ännu ett bråk. Men också, skulle vi bli påkomna av pappa skulle det bli illa. Men det var bara hon och jag just då och vi fnissade tyst åt saker, så ingen skulle höra oss, så vi inte skulle bli avslöjade.

Jo jag har hört att man kommer må sämre, även att terapin kan komma att ifrågasättas av anhöriga just för att man kan komma att må så mycket sämre av det. Det är oroväckande med tanke på hur jag mår av detta...

Vad är narrativ? Jag kan generellt skriva, men bara skrivstil, eftersom jag ser dåligt kan jag inte texta och flytta handen, för då skriver jag bokstäverna ovanpå varandra istället. Så allt jag skriver numera är i skrivstil istället, det sitter i handen på ett helt annat sätt och man behöver inte kunna se för att skriva.

Det är EMDR som är tänkt, fast med något med händerna istället pga synen. Vet inte vad som är planerat riktigt, han och den andra har pratat om det, och något nämndes för mig men minns inte nu vad han sa exakt. Men just pga synen så var kanske inte vanlig något som skulle funka.

 

[kma]

Jag önskar mig också en dokumentstrimlare, det skulle väl ändå ta bort allt för gott tänker jag! Sp finns där inget kvar sedan att behöva hantera.

Jag är som du. Positiva minnen från när jag var barn? Kalas? jular? Midsommar? Filmkvällar? Något? Nej. Allt är kantat av bråk, fylla, misshandel och annat traumatiskt. Jag får ibland lämna rummet när kollegor pratar om vad de har gjort eller ska göra med barn och barnbarn till jul, kalas, semester och liknande, för jag orkar inte med det. Ibland när jag ser filmer eller läser här till och med, samma känsla. Avundsjuka. Inte missunnsamhet, men avundsjuka, sorg över att jag inte fått uppleva vad det nu än är.Det fattas mig. Min mamma fattas mig, min pappa fattas mig, familjetraditioner fattas mig, glädje, ha kul fattas mig. Visst fanns det några solglimtar även i mitt liv, men de är svåra att frammana, men ett är tex när jag och min två år yngre syster satt i en av pappas skrotbilar (han var bilmekaniker) bakom verkstan, där vi inte fick vara, och kollade igenom hur det såg ut i den när gräset växte in i rosthål och liknande, och hade flytt från fyllebråket i huset. Solen sken ute och där satt vi långt ifrån huset för att slippa, ingen visste var vi var, det var förbjudet område, men ingen brydde sig ens om var vi var, allra minst vi. Vi fokuserade på gräset i bilens rosthål i golvet. Solglimt att vara ensam med min syster en stund, kantad av sorg och förtvivlan, på förbjudet område med vetskap om att dels brydde sig ingen om oss just nu och dels pågick ännu ett bråk. Men också, skulle vi bli påkomna av pappa skulle det bli illa. Men det var bara hon och jag just då och vi fnissade tyst åt saker, så ingen skulle höra oss, så vi inte skulle bli avslöjade.

Jo jag har hört att man kommer må sämre, även att terapin kan komma att ifrågasättas av anhöriga just för att man kan komma att må så mycket sämre av det. Det är oroväckande med tanke på hur jag mår av detta...

Vad är narrativ? Jag kan generellt skriva, men bara skrivstil, eftersom jag ser dåligt kan jag inte texta och flytta handen, för då skriver jag bokstäverna ovanpå varandra istället. Så allt jag skriver numera är i skrivstil istället, det sitter i handen på ett helt annat sätt och man behöver inte kunna se för att skriva.

Det är EMDR som är tänkt, fast med något med händerna istället pga synen. Vet inte vad som är planerat riktigt, han och den andra har pratat om det, och något nämndes för mig men minns inte nu vad han sa exakt. Men just pga synen så var kanske inte vanlig något som skulle funka.

Det är hemskt när man börjar blicka tillbaka på alla högtider och inte kan komma på en enda gång som varit iaf lite bra.
Jag förstår dig till fullo att du behöver gå iväg när kollegor pratar om det. Jag får iväg genom att dissociera, det har varit min främsta metod genom hela livet även under terapisessionerna.

Jag blir rörd ändå över det fina minnet med din syster. Det behövde ni just där och då, få vara fnittrande småtjejer Önskar du hade och/eller kunde minnas fler såna fina stunder där ni tog er ifrån den hemska verkligheten som pågick hemma.

Narrativ är väl en form av kbt. En kompis fick göra det och fick då skriva texter hemma om traumat som någon sorts exponering. Jag vet inte exakt.

EMDR fick jag först göra med ögonrörelser men pga migränen så fick jag även testa att hålla en sak i vardera hand som vibrerade höger/vänster med ett visst intervall.
Annars gällande EMDR har jag fått beskriva minnet, ta fram en minnesbild, säga hur påträngande (de använde ngt annat ord) det är på en skala 1-10. Sen medan jag fokuserade på minnet så skulle jag titta på ringarna som rördes sida till sida och när det pausades så skulle jag beskriva vad jag kände, vad som kom upp, säga igen var det låg på skalan. Och så nya ögonrörelser.
Mitt problem vart nog att jag försvann iväg och höll mig inte alls kvar i minnet. Så blev ju ingen exponering. Problemet var väl även att jag inte fattade själv och inte vågade vara helt ärlig med att jag inte var närvarande. Det syns inte så tydlig när jag dissocierar.
Min PTSD fysio tror att metoden inte funkade på mig för att jag helt enkelt lämnade minnet och ”gick iväg”.
Och att eftersom jag har så oerhört svårt med tillit så vågade jag aldrig säga hur det egentligen var och vad jag faktiskt varit med om.

 

[kma]

I Stockholm har de dragit ner rejält på psykiatrin. Budgeten halverades nu denna avtalsperiod som startade i sep och hälften av alla på den mottagning jag går äe uppsagda och ska gå innan årskiftet men får gå på dagen om de vill. Så jag blir av med min läkare som jag kände var bra och jag äntligen kan diskutera med och bli förstådd.
Och så verkar även psyk främst bedriva korttidsterapier från nu.
Det går verkligen utför.
Flera slutenvårdsavdelningar stängs ner och även mottagningen för unga vuxna.

Känns hemskt.

 

[Enya]

det där med att det känns som du kommit längre på bara 4 besök jämfört med 1 år med den förra. Kan kanske bero på hur inkännande terapeuten är, hur man passar ihop, om de är fyrkantiga i sina metoder eller om de använder sig av lite olika sätt.
Jag kom ju mycket längre på 12 veckors internetbaserad sömn kbt än vad jag gjort på mina 3 EMDR 60 sessioner styck. Jag är rätt säker på att det berodde på psykologen och hennes sätt att se mig och använda olika redakap. Vi gick helt utanför ramarna för den ordinarie sömn kbtn för hon ville fånga upp alla olika trauman jag har bakom mig, för hon insåg redan på bedömningen att detta beror på att jag levt med misshandel varje dag i princip hela mitt liv.

Så jag menar väl egentligen att tillit är viktigt så att man vågar öppna sig.

Och resursstark. Jag får alltid höra att jag ser pigg och glad, välfungerande ut. Öhm. Jahaja.
Men så sa min PTSD fysioterapeut igår att även om jag ser ut att vara välfungerande och får saker gjort så är jag i ett funktionellt freeztillstånd, allt går på autopilot. Jag dissocierar och känner inga känslor för de är avstängda, minns inget.

Min förra sysslade mycket med mindfulness och färger och former på känslor och det där kan jag bara inte riktigt med, gräsligt svårt för att tänka så. Kan vara det. För mig har känslor varken färg eller form, känslor bara är. Jag förstod aldrig hur hon menade. Någonsin, jag såg aldrig någon färg eller form. Och mindfulness får mig att bli rastlös och stressad av bara tanken. Visst kan jag sitta på en sten vid havet och njuta av vågornas ljud och bara vara, men i ett rum på vc, på kommando? Nope.

Det där med välfungerande känner jag igen. När jag bett om hjälp har jag inte fått för det har viftats bort. Inte så allvarligt. Lite som att om man bara är hysterisk och skriker får man hjälp, men om man är lugn och pratar och håller samman utåt så behövs inget- det funkar ju. Och innerst inne har jag mått så dåligt att jag har velat dö och tänkt långtgående tankar om det för en del år sedan. Inte förrän det kom fram började folk förstå lite grann. Men alla signaler innan då? Måste man verkligen vara helt hysterisk, räcker det inte att be om hjälp?!

 

[Enya]

Får du lära dig stabiliseringsmetoder? Tänker det är viktigt för att vara kvar i/kunna komma tillbaka till här och nu när känslor och minnen sköljer över dig.

Inget ännu, varken nu eller med förra. Det är det som är jobbigt, har ingen aning om hur jag ska hantera känslorna. Det enda jag fick lära mig med förra var att det var ok att vara arg och känna ilska, när vi pratade om just den biten. Men resten, nej. Eller jo "känslor är inte farliga".

 

[Enya]

Gällande sjukskrivning, visst jobbar du 50%. Skulle det kännas bättre att jobba 25%, få mer tid till vila, men ändå göra ngt som kanske kan kännas lite meningsfullt?

Jag har funderat lite på det, men då måste jag dra igång något med min vårdcentral och den är riktigt dålig, vet inte om jag orkar med en sådan pärs nu också, drar mig för att kontakta dem för att kolla mitt järnvärde, bara det är ju en kamp att få igenom.

 

[Enya]

Det är hemskt när man börjar blicka tillbaka på alla högtider och inte kan komma på en enda gång som varit iaf lite bra.
Jag förstår dig till fullo att du behöver gå iväg när kollegor pratar om det. Jag får iväg genom att dissociera, det har varit min främsta metod genom hela livet även under terapisessionerna.

Jag blir rörd ändå över det fina minnet med din syster. Det behövde ni just där och då, få vara fnittrande småtjejer Önskar du hade och/eller kunde minnas fler såna fina stunder där ni tog er ifrån den hemska verkligheten som pågick hemma.

Narrativ är väl en form av kbt. En kompis fick göra det och fick då skriva texter hemma om traumat som någon sorts exponering. Jag vet inte exakt.

EMDR fick jag först göra med ögonrörelser men pga migränen så fick jag även testa att hålla en sak i vardera hand som vibrerade höger/vänster med ett visst intervall.
Annars gällande EMDR har jag fått beskriva minnet, ta fram en minnesbild, säga hur påträngande (de använde ngt annat ord) det är på en skala 1-10. Sen medan jag fokuserade på minnet så skulle jag titta på ringarna som rördes sida till sida och när det pausades så skulle jag beskriva vad jag kände, vad som kom upp, säga igen var det låg på skalan. Och så nya ögonrörelser.
Mitt problem vart nog att jag försvann iväg och höll mig inte alls kvar i minnet. Så blev ju ingen exponering. Problemet var väl även att jag inte fattade själv och inte vågade vara helt ärlig med att jag inte var närvarande. Det syns inte så tydlig när jag dissocierar.
Min PTSD fysio tror att metoden inte funkade på mig för att jag helt enkelt lämnade minnet och ”gick iväg”.
Och att eftersom jag har så oerhört svårt med tillit så vågade jag aldrig säga hur det egentligen var och vad jag faktiskt varit med om.

Ja visst är det! Man kan hitta något här och där och när man funderar så är det alltid kantat av något mörkt. Det är inte bara bra utan det döljer sig något fult runt det. Och så ska man ändå på något vis känna tacksamhet, för det kunde vara värre. Vi hade tack över huvudet, hela kläder och fick att äta. Så dåligt var det väl inte liksom. Och då har jag inte ens gått in på de riktigt riktiga traumatiska minnena som ger mig massor med mardrömmar, får mig att avsky män osv. Men visst-hem, mat, kläder...

Terapeuten pratade om en metod där man skriver, fast då är man där. WET tror jag den förkortas. Men då skulle man läsa upp det man skrivit och det kan jag inte så den funkar inte på mig. Jag kan skriva, men inte läsa så att säga. Lite synd, hade kunnat testa utan att läsa-för det vill jag inte. Men den låter bättre än EMDR som låter svår. Svårt att fokusera på mer än en sak åt gången känner jag. Har man lätt för att dissociera förstår jag att EMDR kan vara svårt faktiskt! Jag skulle nog tappa fokus på minnet och studera det i händerna istället för att inte missa det.

Vad gör din PTSD fysio? Har hört något om det men inte närmare än att det nämnts.

 

[Enya]

I Stockholm har de dragit ner rejält på psykiatrin. Budgeten halverades nu denna avtalsperiod som startade i sep och hälften av alla på den mottagning jag går äe uppsagda och ska gå innan årskiftet men får gå på dagen om de vill. Så jag blir av med min läkare som jag kände var bra och jag äntligen kan diskutera med och bli förstådd.
Och så verkar även psyk främst bedriva korttidsterapier från nu.
Det går verkligen utför.
Flera slutenvårdsavdelningar stängs ner och även mottagningen för unga vuxna.

Känns hemskt.

Här ser det inte alls kul ut heller för sjukvården. Och mitt i jobbar jag som sekreterare och förstår frustrationen patienterna känner och ser hur läkare och övrig personal mår också. Det är ju direktiv uppifrån regionen och inget som "vi" styr över, men som "vi" möts av. Man borde verkligen göra tvärtom, öppna upp mer istället för att stänga och minska. Vår nya verksamhetschef som ska börja i februari kommer tydligen från Stockholm, vår gick i pension.

Vet att terapeuten tyckte att psykodynamisk terapi på 25 gånger jag fick i Skåne som förberedande för traumaterapi var mycket/länge " det är ju ett år". Det är kanske mycket för en patient som har spindelfobi, kan lösa sitt enda problem med en quick fix, och kan öppna munnen på första minuten av första besöket. Men för mig? Det var inte ens en liten bit av vad jag behöver.

Vet inte varför man gör tvärtom än vad som behövs?