Nedstämd och inte hitta ut.

Jag har skrivit lite om det här på forumet tidigare under en tid nu. Känner att jag mår allt sämre med tiden, faller liksom djupare ner i det dåliga måendet. Trodde att det skulle bli bättre i och med återupptagandet av samtalen på vårdcentralen, men det har faktiskt blivit raka motsatsen.

Väntar på traumaterapi så det är inte ens det jag får nu. Det ska jag få av en annan tydligen, men i väntan träffar jag en terapeut som jag kanske från början inte trodde skulle kunna hjälpa mig, eftersom det är en han, fördomar som jag har och för att jag inte gillar "han" av olika anledningar.Han berättade att traumaterapi är svårt och att det ofta blir värre innan det blir bättre. Att man kan må jättedåligt och känna att det kanske är fel för en. Det är lite så det känns nu, ett stort hål som öppnat sig för mig. Oändligt djup. Och jag kan inte simma. Och det finns inget att hålla sig i där i det djupet heller så hur fasen håller jag näsan ovanför djupets yta ens? Om det är så här nu undrar jag hur det blir om en månad eller två med traumaterapi... jag oroar mig för det. Vissa saker ligger så djupt inbäddat i mig att jag inte kan prata om det, och när jag försöker närma mig det reagerar jag rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens.

Jag har nerverna på utsidan och reagerar för allt just nu. Scannar av när vi är ute. Stressar hundarna som spänner sig, som stressar mig och därmed gör mig ännu mer nervös. Raketer för mig att hoppa högt och nästan få panik, jag är inte skotträdd och har ingen anledning att vara det, förstår inte ens den reaktionen. Drömmer mardrömmar och andra drömmar varje natt. Kan inte sova och sover massor om vartannat. Känner mig alltid trött numera, vill bara sova. Men kan inte heller, kommer inte till ro. Och sover mycket ändå jämfört med tidigare, jag är så trött liksom.

Försöker att tycka mitt jobb är roligt, roligt att jobba, men svårt att koncentrera mig, kan ibland bara sitta och titta framför mig för orken tar slut oh jag behöver tänka en stund för tankarna bara fylls på, grubblar. Jag är ingen grubblande person i vanliga fall, men nu stör det i mitt liv en hel del. Mitt jobb blir tungjobbat och till och med tråkigt upplever jag. Jag påminns av mina egna problem när jag hör om andras dagligen där.

Varför fungerar det inte bara att lämna alla trauman och allt i arkiven i hjärnkontoret och slänga bort nyckeln?! Att slippa hantera allt och "glömma bort" det istället? Det blev fullt, jag vet det. Fullt och gick inte att stänga till slut, så att det behövde hanteras. Men just nu önskar jag att jag slapp, för det är faktiskt asjobbigt det här också.

Jag vet inte ens hur man gör, jag kan inte. Det är överjävligt och jag vet inte hur man hanterar allt. Minsta lilla motgång just nu får mig att bryta ihop eller får mig att bli irriterad. Helt orimliga reaktioner. Allt jag borde ha tagit hand om tidigare står och väntar inom mig och skriker på mig och jag kan inte ens hantera det. Jag visste inte minnen kunde vara så skrämmande, trodde det räckte man gömde dem.

Jag trodde inte ljud kunde vara så skrämmande, vanliga ljud. Eller bilder. Eller tankar. Eller filmer. Lukter. Drömmar. Eller allt och inget.

Något som varit påtagligt jobbigt detta året har varit minnena av min man. Jag har levt 20 år innan jag träffade honom., levde 5 år med honom och har levt 20 år efter han dog. Men de enda riktiga åren i mitt liv var de 5 åren med honom, de enda lugna, trygga, viktiga, de enda åren jag riktigt har levt. Resten har jag överlevt. Överlevt innan jag träffade honom och överlevt efter. Nu efter honom är det bara ett enda lång kamp tills jag får lov att dö, inget riktigt liv ens. mitt riktiga liv varade bara 5 år. Vilken insikt. Vi var så unga, vi hade så mycket som kunde förbättras i vårt gemensamma liv tillsammans, men det visar bara hur dåligt det var före honom och hur dåligt det har varit efter honom. Jag är sannerligen trött på att bara överleva. Tänk att hela mitt liv ska se ut så. Och utan honom.

Plan A, B, C och D. Vad spelar det för roll? Jag skulle vilja göra som den unga killen i filmen Into The Wild och bara bege mig av i skogen och leva där utan kontakt med någon, utan plan, utan en tanke på morgondagen. Men jag antar att det handlar om att fly från mig själv och att det inte hjälper vad jag än gör i alla fall. Fly från allt det som jagar mig och min själ som jag inte är fri från och som jag ständigt försöker överleva ifrån. Jag antar att det är anledningen till varför jag ständigt längtar bort.

Jag önskar jag var fri. Nu är jag bara tyngd och dränkt i ett enormt djup. Inget spelar någon roll längre. Inget har någon mening ens.

 

[skiesabove]

Jag vet inte svaret på det. Jag hatar mig själv och skulle inte ta hand om mig som förälder till mig. Tycker inte om att bli omhändertagen heller, vill bara ha något att göra som bryter det när det är jobbigt. Eller lägga locket på som tidigare, men det är visst inte ett alternativ längre. Synd. Pandoras ask var rätt jobbig att öppna, tänker jag nu.

Mmm ja den går liksom inte att stänga igen... Men jag tror du har beskrivit här precis det som är det du behöver jobba på. Att älska, och bli älskad (av dig själv).

Svårt! Tar tid! Men väl värt det.

Och hur din resa ser ut i den här processen, din väg, det kan ingen säga i förväg. Jag kan prata massor om min med det är inte säkert att det är överhuvudtaget relevant för din.

Men jag tror du har hund va? Det kan ju vara en bra utgångspunkt, ett ankare, något att känna på och runt och träna på att överföra bit för bit. Kärleken för en hund, och träna på att överföra den till kärlek för "djurdelen" av dig själv?

 

[Enya]

Mmm ja den går liksom inte att stänga igen... Men jag tror du har beskrivit här precis det som är det du behöver jobba på. Att älska, och bli älskad (av dig själv).

Svårt! Tar tid! Men väl värt det.

Och hur din resa ser ut i den här processen, din väg, det kan ingen säga i förväg. Jag kan prata massor om min med det är inte säkert att det är överhuvudtaget relevant för din.

Men jag tror du har hund va? Det kan ju vara en bra utgångspunkt, ett ankare, något att känna på och runt och träna på att överföra bit för bit. Kärleken för en hund, och träna på att överföra den till kärlek för "djurdelen" av dig själv?

Jag har två hundar. En rottis som gärna kryper innanför skinnet på mig om hon fick, för att komma så nära min själ för att gosa, och en husky som gillar närhet, men inte direkt på. Så med honom går jag och klappar och pussar och han kommer givetvis när han vill ha också, men han ligger sällan intill, för då kokar han, utan ligger nära, men inte på. Rottisen sover i min säng och är hur mysig som helst att ha bakom ryggen!

Men det är skillnad på att älska andra och att älska sig själv. Jag har inga problem att älska andra, har fått träna på att inte föra vidare samma som jag fick av mina föräldrar till mina barn, att bryta det och istället ge kärlek och kramar och närhet. Men mot mig? Det är ju inte samma. Jag hatar ju inte andra, bara mig.

 

[skiesabove]

Jag har två hundar. En rottis som gärna kryper innanför skinnet på mig om hon fick, för att komma så nära min själ för att gosa, och en husky som gillar närhet, men inte direkt på. Så med honom går jag och klappar och pussar och han kommer givetvis när han vill ha också, men han ligger sällan intill, för då kokar han, utan ligger nära, men inte på. Rottisen sover i min säng och är hur mysig som helst att ha bakom ryggen!

Men det är skillnad på att älska andra och att älska sig själv. Jag har inga problem att älska andra, har fått träna på att inte föra vidare samma som jag fick av mina föräldrar till mina barn, att bryta det och istället ge kärlek och kramar och närhet. Men mot mig? Det är ju inte samma. Jag hatar ju inte andra, bara mig.

Och det är väl just därför och det, det är där du behöver jobba ?

Jobba betyder att det tar tid. Det är jobbigt. Det tar år. Det går framåt och lite bakåt. Men över tid, så går det framåt.

Ett sätt att visa kärlek är att ta hand om. Och till viss del gör du ju redan det, du ser till att du får äta och sova och så vidare. Skulle det gå att träna på att vara medveten i det, att du gör det av kärlek? Eller kanske du måste börja med, att du vill, lära dig, att göra det av kärlek. Med betoning på både VILL och LÄRA. Dom två är nog svåra att börja träna på. Att vilja vilja, och att vilja lära.

 

[Enya]

Och det är väl just därför och det, det är där du behöver jobba ?

Jobba betyder att det tar tid. Det är jobbigt. Det tar år. Det går framåt och lite bakåt. Men över tid, så går det framåt.

Ett sätt att visa kärlek är att ta hand om. Och till viss del gör du ju redan det, du ser till att du får äta och sova och så vidare. Skulle det gå att träna på att vara medveten i det, att du gör det av kärlek? Eller kanske du måste börja med, att du vill, lära dig, att göra det av kärlek. Med betoning på både VILL och LÄRA. Dom två är nog svåra att börja träna på. Att vilja vilja, och att vilja lära.

Håller nog med dig om att vilja lära och vilja vilja nog är det svåraste, det är vad jag spontant känner när jag läser det. Mitt inre sparkar bakut av att läsa det. Vet inte varför jag är sådan. Har lite att arbeta på. eller väldigt mycket.

Att äta och sova handlar bara om tvång, för att jag måste, för att det jag vill inte är ok och inget som är acceptabelt. Så jag ser inte det som att jag tar hand om mig av kärlek.

 

[Eurydome]

Jag tänker att det är ett väldigt högt satt mål att tänka att man behöver älska sig själv.

Däremot tror jag det är bra att öva sig på att ha medkänsla med sig själv och att tänka att man precis som alla andra förtjänar att må bra. Att inte döma sig själv efter andra måttstockar än man dömer andra. Och tänka att man gör så gott man kan.

 

[Enya]

Jag tänker att det är ett väldigt högt satt mål att tänka att man behöver älska sig själv.

Däremot tror jag det är bra att öva sig på att ha medkänsla med sig själv och att tänka att man precis som alla andra förtjänar att må bra. Att inte döma sig själv efter andra måttstockar än man dömer andra. Och tänka att man gör så gott man kan.

Jag tycker inte att jag förtjänar att må bra. Allt det jag råkat ut för, allt som hänt och allt som varit har jag mig själv att skylla och det är mitt eget ansvar att det blivit så. Hade jag varit, betett mig annorlunda, och gjort annat hade det varit andra resultat. Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda heter det ju. Även om jag gör så gott jag kan nu är det inte gott nog, det kommer aldrig väga upp.

 

[TinyWiny]

Jag tycker inte att jag förtjänar att må bra. Allt det jag råkat ut för, allt som hänt och allt som varit har jag mig själv att skylla och det är mitt eget ansvar att det blivit så. Hade jag varit, betett mig annorlunda, och gjort annat hade det varit andra resultat. Som man bäddar får man ligga, som man sår får man skörda heter det ju. Även om jag gör så gott jag kan nu är det inte gott nog, det kommer aldrig väga upp.

Nu är det inte ditt fel. Det är inte pga något du gjort eller inte gjort som gjort att du har drabbats av allt det här men om vi låtsas det så kan du, eftersom du är ansvarig, också välja att göra annorlunda framöver. Du behöver inte fortsätta straffa dig själv för något som hänt. Du kan välja att ta en annan väg nu än den du tagit tidigare.
Du behöver inte väga upp för det som var. Du kan där du står och är just nu välja en ny väg helt skild från den väg du gick.

Du kan välja att lämna den där tunga rocken, slokhatten och kofferten du släpar på. Du har börjat plocka med grejerna där i, år av sådant andra har tvingat dig att bära som du faktiskt helt sonika kan slänga. Det är inget att spara på. Du behöver inte fråga de som det egentligen tillhör om de vill ha tillbaka det. Du kan bara slänga det.

Självklart är det inte så enkelt att bara lämna kofferten där, slänga av sig den tunga rocken och slokhatten och gå alla gånger men du kan börja slänga en sak i taget. Du kan börja med de små grejerna. De där som ger stick i hjärtat. De där som bidrar till helheten men som var och en är ganska små om än väldigt smärtsamma. Eller med någon stor, mellan eller vad som. Du bestämmer. Du behöver inte be om lov. Du behöver inte fråga den som la det smärtsamma där. Du slänger det du vill i den ordning du vill för du bestämmer nu. Ingen annan. Du. Vill du kasta av dig allt och droppa det där du står så gör du det.

Vad gäller ångesten, pratade inte vi någon gång om den trygga platsen? Dit man går när det blir för mycket.

 

[Enya]

Nu är det inte ditt fel. Det är inte pga något du gjort eller inte gjort som gjort att du har drabbats av allt det här men om vi låtsas det så kan du, eftersom du är ansvarig, också välja att göra annorlunda framöver. Du behöver inte fortsätta straffa dig själv för något som hänt. Du kan välja att ta en annan väg nu än den du tagit tidigare.
Du behöver inte väga upp för det som var. Du kan där du står och är just nu välja en ny väg helt skild från den väg du gick.

Du kan välja att lämna den där tunga rocken, slokhatten och kofferten du släpar på. Du har börjat plocka med grejerna där i, år av sådant andra har tvingat dig att bära som du faktiskt helt sonika kan slänga. Det är inget att spara på. Du behöver inte fråga de som det egentligen tillhör om de vill ha tillbaka det. Du kan bara slänga det.

Självklart är det inte så enkelt att bara lämna kofferten där, slänga av sig den tunga rocken och slokhatten och gå alla gånger men du kan börja slänga en sak i taget. Du kan börja med de små grejerna. De där som ger stick i hjärtat. De där som bidrar till helheten men som var och en är ganska små om än väldigt smärtsamma. Eller med någon stor, mellan eller vad som. Du bestämmer. Du behöver inte be om lov. Du behöver inte fråga den som la det smärtsamma där. Du slänger det du vill i den ordning du vill för du bestämmer nu. Ingen annan. Du. Vill du kasta av dig allt och droppa det där du står så gör du det.

Vad gäller ångesten, pratade inte vi någon gång om den trygga platsen? Dit man går när det blir för mycket.

Det är inte lätt att veta vad som är rätt väg när jag inte vet vad som var fel tidigare. Och jag gör annorlunda nu, men det är inte bra nog.
Jag går i terapi, det är väl att dumpa bagaget? Om inte finns det ju inte vits med att göra det heller. Då är det bara ännu ett självdestruktivt beteende, straff typ, tortyrlikt att utsätta sig för det om det inte finns någon nytta med det.

Jo, känner igen det, men jag tror jag svarade redan då att jag inte har någon trygg plats.

 

[TinyWiny]

Det är inte lätt att veta vad som är rätt väg när jag inte vet vad som var fel tidigare. Och jag gör annorlunda nu, men det är inte bra nog.
Jag går i terapi, det är väl att dumpa bagaget? Om inte finns det ju inte vits med att göra det heller. Då är det bara ännu ett självdestruktivt beteende, straff typ, tortyrlikt att utsätta sig för det om det inte finns någon nytta med det.

Jo, känner igen det, men jag tror jag svarade redan då att jag inte har någon trygg plats.

Nej det är det inte. Ibland får man prova många olika sätt, terapier, terapeuter och annat innan man hittar det som gör att man mår bra när det som hjälper en äntligen är klart. Du gjorde inte fel tidigare. Du hade oturen att drabbas av människor som på olika sätt gjorde dig illa och inte nog med det så drabbades du också av sådant ingen människa rår över.

Det jag syftar på är att man kan fortsätta som tidigare eller göra förändringar. Terapi är verkligen förändringar och ja, det kan verkligen vara som tortyr. Ena gången känns det okej, kanske nästan bra för att nästa gång kännas som fritt fall. Alla minnen som kommer upp som behöver sorteras och hanteras. Det drar med sig mycket och jag hoppas det är värt det en dag. Att det finns en vardag som är okej och ofta riktigt bra.

Okej, jag hade för mig att det var så.

Har du testat lavendel? Läste att doften kan upplevas rogivande och ångestdämpande. Det finns som eterisk olja som man kan hälla i speciella ljushållare och när ljuset är tänt sprids doften.

 

[Enya]

Nej det är det inte. Ibland får man prova många olika sätt, terapier, terapeuter och annat innan man hittar det som gör att man mår bra när det som hjälper en äntligen är klart. Du gjorde inte fel tidigare. Du hade oturen att drabbas av människor som på olika sätt gjorde dig illa och inte nog med det så drabbades du också av sådant ingen människa rår över.

Det jag syftar på är att man kan fortsätta som tidigare eller göra förändringar. Terapi är verkligen förändringar och ja, det kan verkligen vara som tortyr. Ena gången känns det okej, kanske nästan bra för att nästa gång kännas som fritt fall. Alla minnen som kommer upp som behöver sorteras och hanteras. Det drar med sig mycket och jag hoppas det är värt det en dag. Att det finns en vardag som är okej och ofta riktigt bra.

Okej, jag hade för mig att det var så.

Har du testat lavendel? Läste att doften kan upplevas rogivande och ångestdämpande. Det finns som eterisk olja som man kan hälla i speciella ljushållare och när ljuset är tänt sprids doften.

Det finns så mycket jag borde ha gjort annorlunda. Jag fattade inte det då för att jag är obildad och korkad, men jag kunde valt andra sätt att lösa problem och händelser på när de dök upp. Då hade det antagligen inte sett ut som det gör i dag heller. Det hade inte löst allt, men säkert gjort mycket annorlunda. Det är mest sorgligt att jag var för dum för att göra rätt val.

Jag gör förändringar. Jag gör rätt för mig nu. Det tar inte bort det som var fel, men det är kanske bättre än att fortsätta med fel.

Jag har inte testat lavendel. Om det är eterisk olja, är den stark och åt parfymhållet eller är den som lavendel luktar på riktigt i så fall? Tål inte parfym, varken pga astman eller migränen. Luktar den som på riktigt är den kanske något att testa i så fall.

 

[Blyger]

Det finns så mycket jag borde ha gjort annorlunda. Jag fattade inte det då för att jag är obildad och korkad, men jag kunde valt andra sätt att lösa problem och händelser på när de dök upp. Då hade det antagligen inte sett ut som det gör i dag heller. Det hade inte löst allt, men säkert gjort mycket annorlunda. Det är mest sorgligt att jag var för dum för att göra rätt val.

Man kan inte vet och kunna allt i förväg.

De flesta av oss gör vårt bästa utifrån informationen som fanns när vi gjorde vårt val

 

[TinyWiny]

Det finns så mycket jag borde ha gjort annorlunda. Jag fattade inte det då för att jag är obildad och korkad, men jag kunde valt andra sätt att lösa problem och händelser på när de dök upp. Då hade det antagligen inte sett ut som det gör i dag heller. Det hade inte löst allt, men säkert gjort mycket annorlunda. Det är mest sorgligt att jag var för dum för att göra rätt val.

Jag gör förändringar. Jag gör rätt för mig nu. Det tar inte bort det som var fel, men det är kanske bättre än att fortsätta med fel.

Jag har inte testat lavendel. Om det är eterisk olja, är den stark och åt parfymhållet eller är den som lavendel luktar på riktigt i så fall? Tål inte parfym, varken pga astman eller migränen. Luktar den som på riktigt är den kanske något att testa i så fall.

Nej du är varken obildad eller korkad. Du hade inget facit. De val man gör gör man inte med facit. De gör man med det man har där och då. Ingen kan kräva att du skulle vetat då. Inte ens du själv.

Ja det är sorgligt men inte för att du är dum utan för att du har fått gå igenom så oändligt mycket ensam. Jag hoppas så att terapin ger dig det du så innerligt behöver och hjälper dig se den hjälte jag ser.

Ja! Nu gör vi val utifrån det vi vet nu som vi inte visste förut. Med den mognad vi har nu och med de erfarenheterna och referensramarna vi har nu.

Jag vet inte. Det är säkert 20 år sedan jag var i närheten av eterisk olja. Som jag minns det luktade det bra. Jag klarar inte doftljus eller parfymer men det är ju så individuellt vilka dofter man reagerar på. Den ljusgrejen jag hade hällde man vatten i en grej och droppade eterisk olja i vattnet så med den kunde jag själv bestämma hur starkt det skulle lukta.

 

[Enya]

Nej du är varken obildad eller korkad. Du hade inget facit. De val man gör gör man inte med facit. De gör man med det man har där och då. Ingen kan kräva att du skulle vetat då. Inte ens du själv.

Ja det är sorgligt men inte för att du är dum utan för att du har fått gå igenom så oändligt mycket ensam. Jag hoppas så att terapin ger dig det du så innerligt behöver och hjälper dig se den hjälte jag ser.

Ja! Nu gör vi val utifrån det vi vet nu som vi inte visste förut. Med den mognad vi har nu och med de erfarenheterna och referensramarna vi har nu.

Jag vet inte. Det är säkert 20 år sedan jag var i närheten av eterisk olja. Som jag minns det luktade det bra. Jag klarar inte doftljus eller parfymer men det är ju så individuellt vilka dofter man reagerar på. Den ljusgrejen jag hade hällde man vatten i en grej och droppade eterisk olja i vattnet så med den kunde jag själv bestämma hur starkt det skulle lukta.

Det är inte bara val. Det är hur jag är som person, hur jag varit hela livet. Det som är jag är bara en dålig version av något som borde vara bättre.
Jag tror inte att terapin kommer få mig att se en hjälte, snarare ser jag mer och mer hur misslyckad jag är och har varit hela tiden, det alla andra sett.

Beställde en bok till ena sonen nu när han fyllde år, i en serie han vill ha. Bad honom skriva ner boken han redan fått så att jag inte beställde samma. Jag dubbelkollade och beställde. När han fick den visade han för min syster som sa "hur dum får man lov att vara". Jag hade beställt samma bok ändå. Det är en bra fråga, hur dum får man lov att vara. Jag dubbelkollade ändå och ändå kunde jag inte få det rätt. Jag har nu beställt två andra böcker han också vill ha så de kommer nästa vecka till honom. Så får han också dem plus boken han vill ha, som plåster på såren. Fattar inte vad som hände där, men sådana saker får inte hända. Tänk om det sker sådana saker när jag jobbar. Det är sjukt.

Jag ska prata med neurologen nästa vecka om halvtidssjukskrivning medan vi höjer epilepsimedicinen, har tid på vc veckan efter och antar jag får börja med antidepressiva. Alla vill ju att jag gör det och ingen förstår varför jag inte vill. Har Citalopram hemma från när jag tog dem för några år sedan så behöver inte ens gå på läkarbesöket egentligen. Det är ju bokat med anledning av sjukskrivning och med tanke att jag inte längre vill bli det av den orsaken så behövs besöket inte egentligen.

 

[TinyWiny]

Det är inte bara val. Det är hur jag är som person, hur jag varit hela livet. Det som är jag är bara en dålig version av något som borde vara bättre.
Jag tror inte att terapin kommer få mig att se en hjälte, snarare ser jag mer och mer hur misslyckad jag är och har varit hela tiden, det alla andra sett.

Beställde en bok till ena sonen nu när han fyllde år, i en serie han vill ha. Bad honom skriva ner boken han redan fått så att jag inte beställde samma. Jag dubbelkollade och beställde. När han fick den visade han för min syster som sa "hur dum får man lov att vara". Jag hade beställt samma bok ändå. Det är en bra fråga, hur dum får man lov att vara. Jag dubbelkollade ändå och ändå kunde jag inte få det rätt. Jag har nu beställt två andra böcker han också vill ha så de kommer nästa vecka till honom. Så får han också dem plus boken han vill ha, som plåster på såren. Fattar inte vad som hände där, men sådana saker får inte hända. Tänk om det sker sådana saker när jag jobbar. Det är sjukt.

Jag ska prata med neurologen nästa vecka om halvtidssjukskrivning medan vi höjer epilepsimedicinen, har tid på vc veckan efter och antar jag får börja med antidepressiva. Alla vill ju att jag gör det och ingen förstår varför jag inte vill. Har Citalopram hemma från när jag tog dem för några år sedan så behöver inte ens gå på läkarbesöket egentligen. Det är ju bokat med anledning av sjukskrivning och med tanke att jag inte längre vill bli det av den orsaken så behövs besöket inte egentligen.

Och den personen tycker jag om. Jag ser inte dig som misslyckad. Verkligen inte. Jag ser en fantastisk människa som har fått kämpa ensam mot sådant de flesta inte ens har drömt om i sina värsta mardrömmar. Om terapin gör det du säger måste du säga det till terapeuten för då är det inte rätt för dig. Då blir det som för mig med hypnosterapi...

Vi gör misstag. Vi är människor. Det är inte sjukt. Det är mänskligt.

Om du inte vill ha en medicin ska du såklart inte ta den. Citalopram kanske inte är det du behöver utan kanske behöver du något annat? Du måste vara snäll mot dig själv. Du måste inte kräva att du ska vara en perfekt version av dig själv. Det räcker att du är den fantastiska människan du är. Att du är mänsklig.

Och jag ber så mycket om ursäkt för att det råkade bli en skrattsmilie först. Det var verkligen inte meningen

 

[Enya]

Och den personen tycker jag om. Jag ser inte dig som misslyckad. Verkligen inte. Jag ser en fantastisk människa som har fått kämpa ensam mot sådant de flesta inte ens har drömt om i sina värsta mardrömmar. Om terapin gör det du säger måste du säga det till terapeuten för då är det inte rätt för dig. Då blir det som för mig med hypnosterapi...

Vi gör misstag. Vi är människor. Det är inte sjukt. Det är mänskligt.

Om du inte vill ha en medicin ska du såklart inte ta den. Citalopram kanske inte är det du behöver utan kanske behöver du något annat? Du måste vara snäll mot dig själv. Du måste inte kräva att du ska vara en perfekt version av dig själv. Det räcker att du är den fantastiska människan du är. Att du är mänsklig.

Och jag ber så mycket om ursäkt för att det råkade bli en skrattsmilie först. Det var verkligen inte meningen

Tack för dina fina ord!

Sonen blev glad för sina böcker han fick (det blev en överraskning med de extra) så mitt dumma misstag blev ju till slut ändå gottgjort lite grann i alla fall. Men jag hoppas jag inte gör misstag när jag jobbar, utan att veta om det. Det får bara inte ske.

Jag har inte bestämt mig för om jag ska ta medicin eller ej. Vill inte bli avtrubbad och inte känna känslor längre, det förstör poängen med terapi tycker jag. Vill inte ha biverkningar heller. Jag är så infernaliskt trött på mediciner i allmänhet och biverkningar i synnerhet. Vill gärna att det bara funkar i så fall.

I dag tänkte jag på hur tråkigt/jobbigt det är att andra har familjer, har haft familjer osv, och berättar vad de ska göra med sin familj. Föräldrar och partner som hjälper med svåra saker, roliga saker, att göra överraskningar för de man tycker om, någon som tar över vardagsbestyren ibland, någon som bryr sig och finns. Och har funnits genom livet. Jag har inte haft på samma vis. Visst har jag haft människor som funnits där, men som barn? Nej. Och ändå så väldigt ensam när jag fått någon form av hjälp som vuxen för hjälpen har varit villkorad liksom, och kärleken likaså på något vis. Och nu? Helt ensam. Det spelar ingen roll att jag flyttade, jag var ensam redan innan dess.

Jag är trött, på hur det är och hur det alltid varit, utom när jag var gift.

 

[TinyWiny]

Tack för dina fina ord!

Sonen blev glad för sina böcker han fick (det blev en överraskning med de extra) så mitt dumma misstag blev ju till slut ändå gottgjort lite grann i alla fall. Men jag hoppas jag inte gör misstag när jag jobbar, utan att veta om det. Det får bara inte ske.

Jag har inte bestämt mig för om jag ska ta medicin eller ej. Vill inte bli avtrubbad och inte känna känslor längre, det förstör poängen med terapi tycker jag. Vill inte ha biverkningar heller. Jag är så infernaliskt trött på mediciner i allmänhet och biverkningar i synnerhet. Vill gärna att det bara funkar i så fall.

I dag tänkte jag på hur tråkigt/jobbigt det är att andra har familjer, har haft familjer osv, och berättar vad de ska göra med sin familj. Föräldrar och partner som hjälper med svåra saker, roliga saker, att göra överraskningar för de man tycker om, någon som tar över vardagsbestyren ibland, någon som bryr sig och finns. Och har funnits genom livet. Jag har inte haft på samma vis. Visst har jag haft människor som funnits där, men som barn? Nej. Och ändå så väldigt ensam när jag fått någon form av hjälp som vuxen för hjälpen har varit villkorad liksom, och kärleken likaså på något vis. Och nu? Helt ensam. Det spelar ingen roll att jag flyttade, jag var ensam redan innan dess.

Jag är trött, på hur det är och hur det alltid varit, utom när jag var gift.

Nej det är klart att man inte vill göra misstag. Det är såklart också skillnad på misstag och misstag.

Det förstår jag. Tänk så enkelt det hade varit om man bara kunde få vara frisk. Min sambo sa faktiskt det häromdagen. Hur orättvist det är. Han kan verkligen missköta sig i stressiga perioder när han lever på kaffe och visst, ingen mår väl av det i längden men han far inte illa av det såpass att han gör de förändringar som krävs. Tvärtom trivs han med de perioderna sålänge det inte går helt över styr såklart. Också ser han allt jag gör för att överhuvudtaget få en gnutta liv. Hur viktig varenda grej jag stoppar i munnen är. Att inget får missas. Att det inte kan gå en timme över tiden för mat, medicin, vila, sömn utan att det blir stora konsekvenser. All planering och det smärtsamt höga priset när något oförutsett inträffar som sätter planeringen ur spel. All tid jag lägger på att läsa på, "forska", för att hitta något som kan göra att jag mår lite bättre. Få lite mera liv. Det är grymt orättvist. Jag vill bara få vara frisk. Jag kan fortsätta med strikta scheman hur vidrigt tråkigt det än är bara jag kunde få lite livskvalitet.

Ja. Ensamheten är grym. Att inte ha någon som funnits med en som föräldrar värda att kallas föräldrar gör. Ingen som har gett en de mest grundläggande. Ingen som har brytt sig om man finns eller inte eller var man finns.
Jag fick frågan igår vad jag hade velat säga till föräldrarna när de dumpade mig den där vinterkvällen med orden, du behöver inte komma hem mer. Jag såg mig själv stå där. 13 år gammal. Inte ens en vinterjacka hade jag. Bara en tunn bomullsjacka. Ingen att lita till och ingenstans att ta vägen. Socialen som frågade om jag inte hade någon pojkvän jag kunde åka till för de hade ingenstans att skicka mig... Det totala sveket från vuxenvärlden. Ja vad säger man till någon som borde värnat och älskat sitt barn istället för att efter åratal av misshandel dumpa sitt barn en kall vinterkväll? Tack för att ni inte dödade mig? Dra åt helvete?

Tänk om samhällets skyddsnät hade funnits på riktigt istället för att vara fina ord på papper. Om inga barn behövde ta hand om sig själva utan fick den omsorg de behöver. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur vissa barn rycks upp ur sin familj till synes utan anledning när det finns så många andra barn som hade behövt hjälpen.

Ja villkorat. Det är verkligen rätt ord. Att det krävs prestation även när man kippar efter luft. När man borde få vila krävs det istället ansträngningar långt över ens förmåga. Som om det är meningen att man ska känna sig misslyckad. Som ett påhäng. Som någon jobbig.

Jag undrar ibland om ensamheten och sveken har gjort mig omöjlig att tycka om. Eller om jag var omöjlig att tycka om och därav ensamheten och sveken? Nu har jag inget att erbjuda någon så då är ensamheten och sveken mer förståeliga om än lika smärtsamma.

 

[Enya]

Nej det är klart att man inte vill göra misstag. Det är såklart också skillnad på misstag och misstag.

Det förstår jag. Tänk så enkelt det hade varit om man bara kunde få vara frisk. Min sambo sa faktiskt det häromdagen. Hur orättvist det är. Han kan verkligen missköta sig i stressiga perioder när han lever på kaffe och visst, ingen mår väl av det i längden men han far inte illa av det såpass att han gör de förändringar som krävs. Tvärtom trivs han med de perioderna sålänge det inte går helt över styr såklart. Också ser han allt jag gör för att överhuvudtaget få en gnutta liv. Hur viktig varenda grej jag stoppar i munnen är. Att inget får missas. Att det inte kan gå en timme över tiden för mat, medicin, vila, sömn utan att det blir stora konsekvenser. All planering och det smärtsamt höga priset när något oförutsett inträffar som sätter planeringen ur spel. All tid jag lägger på att läsa på, "forska", för att hitta något som kan göra att jag mår lite bättre. Få lite mera liv. Det är grymt orättvist. Jag vill bara få vara frisk. Jag kan fortsätta med strikta scheman hur vidrigt tråkigt det än är bara jag kunde få lite livskvalitet.

Ja. Ensamheten är grym. Att inte ha någon som funnits med en som föräldrar värda att kallas föräldrar gör. Ingen som har gett en de mest grundläggande. Ingen som har brytt sig om man finns eller inte eller var man finns.
Jag fick frågan igår vad jag hade velat säga till föräldrarna när de dumpade mig den där vinterkvällen med orden, du behöver inte komma hem mer. Jag såg mig själv stå där. 13 år gammal. Inte ens en vinterjacka hade jag. Bara en tunn bomullsjacka. Ingen att lita till och ingenstans att ta vägen. Socialen som frågade om jag inte hade någon pojkvän jag kunde åka till för de hade ingenstans att skicka mig... Det totala sveket från vuxenvärlden. Ja vad säger man till någon som borde värnat och älskat sitt barn istället för att efter åratal av misshandel dumpa sitt barn en kall vinterkväll? Tack för att ni inte dödade mig? Dra åt helvete?

Tänk om samhällets skyddsnät hade funnits på riktigt istället för att vara fina ord på papper. Om inga barn behövde ta hand om sig själva utan fick den omsorg de behöver. Det är för mig fullkomligt obegripligt hur vissa barn rycks upp ur sin familj till synes utan anledning när det finns så många andra barn som hade behövt hjälpen.

Ja villkorat. Det är verkligen rätt ord. Att det krävs prestation även när man kippar efter luft. När man borde få vila krävs det istället ansträngningar långt över ens förmåga. Som om det är meningen att man ska känna sig misslyckad. Som ett påhäng. Som någon jobbig.

Jag undrar ibland om ensamheten och sveken har gjort mig omöjlig att tycka om. Eller om jag var omöjlig att tycka om och därav ensamheten och sveken? Nu har jag inget att erbjuda någon så då är ensamheten och sveken mer förståeliga om än lika smärtsamma.

Jag hatar att göra fel. Jag vill inte vara perfekt, ser mig så långt ifrån det som det ens går och vet att vi människor inte är det- och faktiskt inte riktigt ska vara det, bara mänskliga, det räcker gott och väl. Men det tar inte bort att det är så tungt att inte vara bra, att göra något som inte är bra nog, misstag, fel eller bli kritiserad. Nu sker det inte ofta på jobbet, som tur är tänker jag, eftersom jag investerar "allt" där och tar det extra illa när det lir fel där. Hade löne-/hälsosamtal med chefen förra veckan och hon sa att förra året var sämre än förra året igen. Vet inte på vilket sätt, det sa hon inte. Hon sa "under hösten var det tex medicinhöjning". Min chef är bra och vettig och snäll, och jag tycker om henne, men där tog jag illa vid mig-klart hon ska vara ärlig, det är inte det, men jag tog illa vid mig för att jag inte varit tillräckligt bra. Får samma löneförhöjning, några kronor mer till och med, som förra året, men känslan av att inte uppfattas som att jag gjort tillräckligt ifrån bra mig är jobbig. Vad det är som varit sämre vet jag inte dock, hon var dock nöjd med min förmåga att ge vettig, konstruktiv kritik där det är befogat (jobbar ju i sjukvården så nu senast handlade det om taligenkänning och att man måste få tid att läsa igenom anteckningarna och att läkare borde sköta läkarbiten och sekreterare den administrativa) med förslag på lösningar ibland. Men det gnager i mig att hon är missnöjd med mig. Och ÄR hon det ens, egentligen, är hon inte bara lika nöjd som året innan? Logiskt kan jag förstå, känslomässigt skriker mitt inre rakt ut för att det känns som om jag misslyckats och svikit på jobbet.

Jag orkar inte med mig själv.

Ja frisk hade väl varit trevligt att vara! Att slippa sjukdomar och mediciner. Slippa biverkningar ovanpå det. Vad värre är, är att jag inte blir yngre, krämpor kommer ju med åldern också så ovanpå det andra kommer sådant allt mer. Tack liksom. Någonstans kan jag tänka att det ju kunde vara värre, men ibland är det förbannat drygt. Och vad händer om jag slutar ta mina mediciner. Slutar bry mig så noga mer. Slutar orka. Det lockar. Ekonomiskt och känslomässigt, "nu är jag färdig med att stoppa i mig allt detta skitet".

Egentligen är det inte ensamheten som sådan jag saknar, utan omvårdnaden som föräldrar och nära anhöriga ger. Både till ett barn och till en älskad familjemedlem, en nära familjemedlem. Till och med mina barn kan svära över vår familjs trista sätt att ta hand om varandra, att inte finnas där, aldrig har funnits där, känslomässigt, nära. Det saknar jag. Det avundas jag andra. Det gör ibland ont att höra och se om. Kärlek. Omsorg. Trygghet. Att umgås med, helger, födelsedagar, bara för att osv.

Det sista du skrev funderar jag också på. Vad är det som gör att jag inte är omtyckt, vad har jag gjort för fel, redan från början av mitt liv. Och varför var pappa den enda som tyckte om mig när han inte ens var tillgänglig pga sin alkoholism- och sedan dog. Vad finns det ens för mening med allt ens. Vissa människor borde inte bli föräldrar.

Jag har också fått frågan om vad jag vill säga min mamma i dag. Jag vägrade svara på den frågan. Vad finns det ens att säga en person som aldrig ens skulle förstå att hon handlat fel? I hennes värld har hon inte det. Och jag har alltid försvarat henne- hon gjorde sitt bästa under de förutsättningar hon hade. Precis som pappa.

 

[TinyWiny]

Jag hatar att göra fel. Jag vill inte vara perfekt, ser mig så långt ifrån det som det ens går och vet att vi människor inte är det- och faktiskt inte riktigt ska vara det, bara mänskliga, det räcker gott och väl. Men det tar inte bort att det är så tungt att inte vara bra, att göra något som inte är bra nog, misstag, fel eller bli kritiserad. Nu sker det inte ofta på jobbet, som tur är tänker jag, eftersom jag investerar "allt" där och tar det extra illa när det lir fel där. Hade löne-/hälsosamtal med chefen förra veckan och hon sa att förra året var sämre än förra året igen. Vet inte på vilket sätt, det sa hon inte. Hon sa "under hösten var det tex medicinhöjning". Min chef är bra och vettig och snäll, och jag tycker om henne, men där tog jag illa vid mig-klart hon ska vara ärlig, det är inte det, men jag tog illa vid mig för att jag inte varit tillräckligt bra. Får samma löneförhöjning, några kronor mer till och med, som förra året, men känslan av att inte uppfattas som att jag gjort tillräckligt ifrån bra mig är jobbig. Vad det är som varit sämre vet jag inte dock, hon var dock nöjd med min förmåga att ge vettig, konstruktiv kritik där det är befogat (jobbar ju i sjukvården så nu senast handlade det om taligenkänning och att man måste få tid att läsa igenom anteckningarna och att läkare borde sköta läkarbiten och sekreterare den administrativa) med förslag på lösningar ibland. Men det gnager i mig att hon är missnöjd med mig. Och ÄR hon det ens, egentligen, är hon inte bara lika nöjd som året innan? Logiskt kan jag förstå, känslomässigt skriker mitt inre rakt ut för att det känns som om jag misslyckats och svikit på jobbet.

Jag orkar inte med mig själv.

Ja frisk hade väl varit trevligt att vara! Att slippa sjukdomar och mediciner. Slippa biverkningar ovanpå det. Vad värre är, är att jag inte blir yngre, krämpor kommer ju med åldern också så ovanpå det andra kommer sådant allt mer. Tack liksom. Någonstans kan jag tänka att det ju kunde vara värre, men ibland är det förbannat drygt. Och vad händer om jag slutar ta mina mediciner. Slutar bry mig så noga mer. Slutar orka. Det lockar. Ekonomiskt och känslomässigt, "nu är jag färdig med att stoppa i mig allt detta skitet".

Egentligen är det inte ensamheten som sådan jag saknar, utan omvårdnaden som föräldrar och nära anhöriga ger. Både till ett barn och till en älskad familjemedlem, en nära familjemedlem. Till och med mina barn kan svära över vår familjs trista sätt att ta hand om varandra, att inte finnas där, aldrig har funnits där, känslomässigt, nära. Det saknar jag. Det avundas jag andra. Det gör ibland ont att höra och se om. Kärlek. Omsorg. Trygghet. Att umgås med, helger, födelsedagar, bara för att osv.

Det sista du skrev funderar jag också på. Vad är det som gör att jag inte är omtyckt, vad har jag gjort för fel, redan från början av mitt liv. Och varför var pappa den enda som tyckte om mig när han inte ens var tillgänglig pga sin alkoholism- och sedan dog. Vad finns det ens för mening med allt ens. Vissa människor borde inte bli föräldrar.

Jag har också fått frågan om vad jag vill säga min mamma i dag. Jag vägrade svara på den frågan. Vad finns det ens att säga en person som aldrig ens skulle förstå att hon handlat fel? I hennes värld har hon inte det. Och jag har alltid försvarat henne- hon gjorde sitt bästa under de förutsättningar hon hade. Precis som pappa.

Visst är det så! Ingen vill väl göra fel men kanske är det än värre om man inte har någon grundtrygghet? Att ens värde hänger så mycket på det. Kan du fråga henne? Är hon bra kanske det går?

Jamen precis. Det där att någon finns. Mina barn har också påtalat det. När de började se hur andra hade det blev det uppenbart att skillnaden var stor.

Ja. Jag hade velat veta. Då hade jag haft ett val. Då hade jag kunnat välja om jag vill förändra mig på ett sådant sätt att det går. Nu vet jag inte. Jag vill ständigt utvecklas men i det fallet verkar det omöjligt att få veta vad felet är. Så trött på att få höra "när du hittar dina människor tycker de om dig som du är." Okej? Och var, när och hur ska jag kunna träffa dem? Jag är ju alltid hemma.

Nej verkligen inte. Synd att de inte sorteras bort av naturen.

Jo det gjorde jag med förut men det är ju inte sant. De gjorde inte sitt bästa. Alla gör inte det. Endel är så egoistiska att de sätter sig själva först oavsett och gör man det som förälder med sådana här resultat borde man sett till att inga barn blev till.

Jag har valt den enklaste vägen och det är att inte säga något alls. Göra minsta möjliga och undvika så mycket det går. I det här fallet var det dock hypotetiskt. Att säga det för att själv läka. Inte till dem på riktigt.

 

[Enya]

@parellikusken visst var det Fluoxitin du tar? Jag har börjat med det. I måndags. När jag fyllde i dosetten kände jag mest för varje fack jag fyllde i "gift", "gift", "gift" osv. Vet inte varför det är så mycket motstånd. Men jag tar den, och precis som förväntat reagerar kroppen med biverkningar som är så vanligt nu. Jag känner mig trött och uppgiven, deprimerad (haha så motsägelsefullt) och smått irriterad. Den nya dosen av epilepsimedicin borde kroppen vara van eller hyfsat van vid nu så gissar det är den (Fluoxetin) som spökar. Den ökade hunger jag kände av epilepsimedicinen la sig också och jag upplevde att den kom tillbaka nu igen. Tillfälligt hoppas jag. Brukar äta två gånger om dagen så försöker hålla på det trots att jag blir hungrig nästan direkt efter, vet att jag inte borde vara det och att det är hjärnan som spökar. Nu i kväll blev jag dock illamående rätt fort när jag åt så kanske medicinen har effekt på hungern ändå. Samma tidigare i dag, lämnade lite åt spionen att äta i sitt torrfoder (han gillar mattes mat ).

Positiva är att med nya epilepsimedicinen har jag inte haft anfall sedan 16 februari och då var det ett sk provocerat (hos tandläkaren) så den verkar ha effekt i alla fall. Läkaren hävdade att hon är nöjd så länge jag bara får provocerade anfall åtminstone och inte oprovocerade, och det kan jag ju hålla med om. Anfall sliter på mig. Oavsett sort.

Jag är sjukskriven på halvtid (av mina fyra timmar), och tur är väl det för hjärnan orkar inte mycket numera. Jag är glömsk och förvirrad i hjärnkontoret känner jag. Jag hoppas att det också är tillfälligt! Är sjukskriven till och med den 5 april, känns jobbigt att börja med 4 timmar igen, hur ska jag ens orka.

 

[parellikusken]

@parellikusken visst var det Fluoxitin du tar? Jag har börjat med det. I måndags. När jag fyllde i dosetten kände jag mest för varje fack jag fyllde i "gift", "gift", "gift" osv. Vet inte varför det är så mycket motstånd. Men jag tar den, och precis som förväntat reagerar kroppen med biverkningar som är så vanligt nu. Jag känner mig trött och uppgiven, deprimerad (haha så motsägelsefullt) och smått irriterad. Den nya dosen av epilepsimedicin borde kroppen vara van eller hyfsat van vid nu så gissar det är den (Fluoxetin) som spökar. Den ökade hunger jag kände av epilepsimedicinen la sig också och jag upplevde att den kom tillbaka nu igen. Tillfälligt hoppas jag. Brukar äta två gånger om dagen så försöker hålla på det trots att jag blir hungrig nästan direkt efter, vet att jag inte borde vara det och att det är hjärnan som spökar. Nu i kväll blev jag dock illamående rätt fort när jag åt så kanske medicinen har effekt på hungern ändå. Samma tidigare i dag, lämnade lite åt spionen att äta i sitt torrfoder (han gillar mattes mat ).

Positiva är att med nya epilepsimedicinen har jag inte haft anfall sedan 16 februari och då var det ett sk provocerat (hos tandläkaren) så den verkar ha effekt i alla fall. Läkaren hävdade att hon är nöjd så länge jag bara får provocerade anfall åtminstone och inte oprovocerade, och det kan jag ju hålla med om. Anfall sliter på mig. Oavsett sort.

Jag är sjukskriven på halvtid (av mina fyra timmar), och tur är väl det för hjärnan orkar inte mycket numera. Jag är glömsk och förvirrad i hjärnkontoret känner jag. Jag hoppas att det också är tillfälligt! Är sjukskriven till och med den 5 april, känns jobbigt att börja med 4 timmar igen, hur ska jag ens orka.

Åt den i höstas en period, men slutade för att jag blev så hungrig. Men hungern kan berott på att jag höjde abilify i samma veva. Men slutade iaf med den och enda antidepp jag äter nu är voxra.