Nedstämd och inte hitta ut.

Jag har skrivit lite om det här på forumet tidigare under en tid nu. Känner att jag mår allt sämre med tiden, faller liksom djupare ner i det dåliga måendet. Trodde att det skulle bli bättre i och med återupptagandet av samtalen på vårdcentralen, men det har faktiskt blivit raka motsatsen.

Väntar på traumaterapi så det är inte ens det jag får nu. Det ska jag få av en annan tydligen, men i väntan träffar jag en terapeut som jag kanske från början inte trodde skulle kunna hjälpa mig, eftersom det är en han, fördomar som jag har och för att jag inte gillar "han" av olika anledningar.Han berättade att traumaterapi är svårt och att det ofta blir värre innan det blir bättre. Att man kan må jättedåligt och känna att det kanske är fel för en. Det är lite så det känns nu, ett stort hål som öppnat sig för mig. Oändligt djup. Och jag kan inte simma. Och det finns inget att hålla sig i där i det djupet heller så hur fasen håller jag näsan ovanför djupets yta ens? Om det är så här nu undrar jag hur det blir om en månad eller två med traumaterapi... jag oroar mig för det. Vissa saker ligger så djupt inbäddat i mig att jag inte kan prata om det, och när jag försöker närma mig det reagerar jag rent fysiskt på ett sätt jag inte trodde var möjligt ens.

Jag har nerverna på utsidan och reagerar för allt just nu. Scannar av när vi är ute. Stressar hundarna som spänner sig, som stressar mig och därmed gör mig ännu mer nervös. Raketer för mig att hoppa högt och nästan få panik, jag är inte skotträdd och har ingen anledning att vara det, förstår inte ens den reaktionen. Drömmer mardrömmar och andra drömmar varje natt. Kan inte sova och sover massor om vartannat. Känner mig alltid trött numera, vill bara sova. Men kan inte heller, kommer inte till ro. Och sover mycket ändå jämfört med tidigare, jag är så trött liksom.

Försöker att tycka mitt jobb är roligt, roligt att jobba, men svårt att koncentrera mig, kan ibland bara sitta och titta framför mig för orken tar slut oh jag behöver tänka en stund för tankarna bara fylls på, grubblar. Jag är ingen grubblande person i vanliga fall, men nu stör det i mitt liv en hel del. Mitt jobb blir tungjobbat och till och med tråkigt upplever jag. Jag påminns av mina egna problem när jag hör om andras dagligen där.

Varför fungerar det inte bara att lämna alla trauman och allt i arkiven i hjärnkontoret och slänga bort nyckeln?! Att slippa hantera allt och "glömma bort" det istället? Det blev fullt, jag vet det. Fullt och gick inte att stänga till slut, så att det behövde hanteras. Men just nu önskar jag att jag slapp, för det är faktiskt asjobbigt det här också.

Jag vet inte ens hur man gör, jag kan inte. Det är överjävligt och jag vet inte hur man hanterar allt. Minsta lilla motgång just nu får mig att bryta ihop eller får mig att bli irriterad. Helt orimliga reaktioner. Allt jag borde ha tagit hand om tidigare står och väntar inom mig och skriker på mig och jag kan inte ens hantera det. Jag visste inte minnen kunde vara så skrämmande, trodde det räckte man gömde dem.

Jag trodde inte ljud kunde vara så skrämmande, vanliga ljud. Eller bilder. Eller tankar. Eller filmer. Lukter. Drömmar. Eller allt och inget.

Något som varit påtagligt jobbigt detta året har varit minnena av min man. Jag har levt 20 år innan jag träffade honom., levde 5 år med honom och har levt 20 år efter han dog. Men de enda riktiga åren i mitt liv var de 5 åren med honom, de enda lugna, trygga, viktiga, de enda åren jag riktigt har levt. Resten har jag överlevt. Överlevt innan jag träffade honom och överlevt efter. Nu efter honom är det bara ett enda lång kamp tills jag får lov att dö, inget riktigt liv ens. mitt riktiga liv varade bara 5 år. Vilken insikt. Vi var så unga, vi hade så mycket som kunde förbättras i vårt gemensamma liv tillsammans, men det visar bara hur dåligt det var före honom och hur dåligt det har varit efter honom. Jag är sannerligen trött på att bara överleva. Tänk att hela mitt liv ska se ut så. Och utan honom.

Plan A, B, C och D. Vad spelar det för roll? Jag skulle vilja göra som den unga killen i filmen Into The Wild och bara bege mig av i skogen och leva där utan kontakt med någon, utan plan, utan en tanke på morgondagen. Men jag antar att det handlar om att fly från mig själv och att det inte hjälper vad jag än gör i alla fall. Fly från allt det som jagar mig och min själ som jag inte är fri från och som jag ständigt försöker överleva ifrån. Jag antar att det är anledningen till varför jag ständigt längtar bort.

Jag önskar jag var fri. Nu är jag bara tyngd och dränkt i ett enormt djup. Inget spelar någon roll längre. Inget har någon mening ens.

 

[Enya]

För att?

Tänkte faktiskt på dig i dag när jag jobbade! En läkare nämnde just Voxra och att den inte påverkar vikten så därför valde han den istället. Kändes lite komiskt med tanke på att vi skrev om just det i går.

 

[Nepenthe]

Inte läst hela tråden men för mig hjälper motion och komma ut i skogen. Det gör mig trött fysiskt så jag lättare sover, gör mig hungrig på mat, bättre fokus mm.
Vet att du har en synnedsättning(?) så de är såklart inte så lätt men pulshöjjare, lyfta tungt och vara ute är iaf det som hjälpt mig mer än allt annat

Har varit sjukskriven för depression/utmattnig och ätit olika antidepp/sömntabletter.

 

[Enya]

Inte läst hela tråden men för mig hjälper motion och komma ut i skogen. Det gör mig trött fysiskt så jag lättare sover, gör mig hungrig på mat, bättre fokus mm.
Vet att du har en synnedsättning(?) så de är såklart inte så lätt men pulshöjjare, lyfta tungt och vara ute är iaf det som hjälpt mig mer än allt annat

Har varit sjukskriven för depression/utmattnig och ätit olika antidepp/sömntabletter.

Tack för svar!

Jag har hundar så jag är mycket ute varje dag. Det brukar vanligen vara det (tillsammans med jobbet) som håller mig över ytan.

 

[TinyWiny]

Biverkning krampanfall bla

Det har alla antidepressiva mediciner.

 

[dobbis]

Det har alla antidepressiva mediciner.

Fast det står i bruksanvisningen att ska inte användas av folk med ep, diabetes och flera andra saker

 

[TinyWiny]

Fast det står i bruksanvisningen att ska inte användas av folk med ep, diabetes och flera andra saker

Det är gemensamt för antidepressiva.

 

[Enya]

I dag fyller dottern 19 år, om drygt två timmar är hon född för 19 år sedan. Känns märkligt att min yngsta är 19 nu. Vi pratade i dag om hennes spermadonator till pappa och att hon aldrig förlåter honom för att han inte ville ha med henne att göra, att han valde bort henne. Vad hon kan smälta ännu mindre är att de få gånger vi träffat honom efter han valt bort henne så har han avvisat henne rent fysiskt när hon tagit kontakt och istället pratat med mig. Hans enda intresse har alltså varit mig vid de här mötena, redan som 3 åring sa hon efter ett sådant möte att hon inte vill träffa den personen (hon visste inte att det var hennes pappa) igen eftersom han inte ville prata med henne alls. Otroligt märkligt beteende från hans sida.

Som 16 åring när vi träffade honom sa hon rakt ut att han är tänd på mig och totalt ointresserad av henne, han var inte där för hennes skull, hon var bara en ursäkt. Detta är en man som är gift, med en man, är alltså homosexuell (inte bisexuell enligt egen utsago dessutom) och har varit tillsammans med honom i 19 år. Varje gång det knakar i fogarna hör han av sig till mig dock. Är det vad jag är, något att ha istället för? Som något uppblåst eller en lösfitta? Ingen riktig människa utan bara något man tar till när inget annat bättre finns tillgängligt. För det är lite så det känns. Det var så det kändes under tiden också egentligen. Sicka märkliga människor det finns, jag upphör inte att förvånas. Än i dag har jag inte fått kläm på honom och hans baktanke med allt, vad han ville egentligen.

Men varje år som går känner jag ett år till där hans makt lossnar från mig och dottern. Och i dag har jag frågat mig själv om det egentligen är sant. Jag tänker på samma sätt i dag som för 19 år sedan. Med oro och rädsla, vill inte uppröra, för tänk om. Det är verkligen något jag får ta och skaka av mig, framför allt nu när tösen är 19 bast liksom, äntligen är hon stor, äntligen är hon vuxen, äntligen står hon på egna ben och hans röst väger nada och han har inget alls att säga till om vad gäller henne. Mitt jobb med att skydda henne är gjort. Det är klart nu. Så märkligt det känns.

 

[Enya]

Så svårt det är med minnet när man mår dåligt. Både nu när jag mår dåligt, men också då, förut, när jag mådde dåligt. Hur kan det ens komma sig att det inte fungerar som det brukar?

Fick en fråga av terapeuten vid förra besöket hur lång terapi jag hade tidigare. 1 år svarade jag, vet att det var 25 gånger, vet att han själv sa att det ju är ett år vid första tillfället vid träffades ("25 gånger, det är ju nästan ett år, det är lång tid!" var nog det han sa till och med), minns det just på grund av hans reaktion (typiskt vårdcentralsterapeut där man har korta terapier att reagera så tänkte jag, PDT är ju ofta 25 gånger har jag förstått) som liksom var så tydlig. Men jag har funderat. När i all sin dar började terapin? Och när slutade den? Det står tyvärr inte på 1177, men jag kollade besöket på min vårdcentral där jag träffade psykologen som gjorde en bedömning och skickade en remiss till psykologen jag sedan gick 25 gånger till. Det var i juli 2022, så efter lite funderande kom jag fram till att jag träffade nya psykologen i augusti 2022. Men jag flyttade hit i slutet av januari 2023. Det är ju inte ett år. Gick jag en gång i veckan? Det känns som om det är enda sättet att hinna med alla besöket, vet att något var per telefon pga flytten, men långt ifrån många-1-2 bara.

Jag fick frågan vad vi pratade om med terapeuten som jag hade före nuvarande på vårdcentralen jag har nu, hon som fick sluta. Ja? Bra fråga? Hur kan jag inte ens minnas? Jag har så bra koll på allt, men det känns som om hjärnan släpper saker bara sådär, av någon anledning. Och det verkar stört.

Varför kan den inte släppa hemska minnen på samma vis? Varför måste jag drömma mardrömmar om dem? Varför måste jag få upp obehagliga bilder och minnen? I dag när jag kände lukten av herrparfym tänkte jag på några saker jag inte ville tänka på, varför kan hjärnan inte ha tappat de minnena lika lätt som en del andra saker? Och när terapeuten rört upp minnen vid besök, varför fortsätter hjärnan att röra upp fler minnen?

Tycker att hjärnan är märklig, den samarbetar inte så bra, med tanke på att den fungerar så här ju. Det är jobbigt att inte minnas saker som det känns att jag borde minnas. Och minnas saker jag inte vill minnas. Och för all del svårt att förklara en del minnen för de hänger inte ihop så att de går att förklara, drömmarna är skrämmande och obehagliga och får mig att gråta och skrika i sömnen och så att jag väcker mig själv i panik, men berätta om det? Hur, när inte allt är berättningsbart, det är som bilder, minnesbilder som hjärnan vet vad betyder klart och tydligt, men svårt att sätta ord på allt för struktur eller vad det nu är saknas.

Hjärnan är konstig. Eller så är det för att jag är konstig. Ska se om jag kan hitta kalender från 2022 och kolla i hur ofta jag gick till psykologen där, skrev ju ner det, gissar jag.

Jag borde sova, som vanligt. Har numera ingen lust eftersom jag bara drömmer när jag sover. Eller så kan jag inte ens somna, antingen eller. Jag tror jag ska sluta sova, slöseri på tid och så slipper jag drömmarna.

 

[TinyWiny]

Jag upplever att det jag inte mindes plågade mig mer än det jag mindes. Det jag inte mindes dök upp i drömmar och jag vaknade panikslagen utan att kunna minnas varför. När minnena började dyka upp var det fruktansvärt jobbigt men att minnas vad som hände är för mig bättre än den där obehagliga känslan av att inte veta.

En person som drogade och våldtog mig berättade senare vad han hade gjort. Han gjorde det med triumferande min och röst och han gjorde det för att skada mig än mer. Tyvärr för honom blev det tvärtom. Att få veta vad som hade hänt, hur det hade hänt, till och med hur han hade lurat i mig drogerna gjorde att mardrömmarna blev möjliga att greppa. Istället för fragment som var omöjliga att förstå visste jag istället. Visserligen ur hans synvinkel men korkad som han var, allt i förhoppning att skada, berättade han detaljerat. Våldtäkten och dess konsekvenser var lika illa ändå men att veta gjorde skillnad. Samma med många övergrepp i barndomen. Jag mindes känslan men inte vad som hänt. När jag mindes var det fruktansvärt men att minnas gjorde att jag kunde skydda det/dem som behövde skyddas....

Behöver du berätta allt? Är det traumabehandling ännu? Tänker att allt inte behöver berättas för berättandets skull utan det viktiga är att traumabehandlingen får börja så att du kan börja dra i trådarna och få hjälp med trauman istället för någon konstgjord andning. För mig känns terapin du beskriver som en utdragen smärtsam grej som inte hjälper dig utan bara ger dig mer dåligt mående? Jag hoppas jag har fel!
Ta hand om dig

 

[Enya]

Jag upplever att det jag inte mindes plågade mig mer än det jag mindes. Det jag inte mindes dök upp i drömmar och jag vaknade panikslagen utan att kunna minnas varför. När minnena började dyka upp var det fruktansvärt jobbigt men att minnas vad som hände är för mig bättre än den där obehagliga känslan av att inte veta.

En person som drogade och våldtog mig berättade senare vad han hade gjort. Han gjorde det med triumferande min och röst och han gjorde det för att skada mig än mer. Tyvärr för honom blev det tvärtom. Att få veta vad som hade hänt, hur det hade hänt, till och med hur han hade lurat i mig drogerna gjorde att mardrömmarna blev möjliga att greppa. Istället för fragment som var omöjliga att förstå visste jag istället. Visserligen ur hans synvinkel men korkad som han var, allt i förhoppning att skada, berättade han detaljerat. Våldtäkten och dess konsekvenser var lika illa ändå men att veta gjorde skillnad. Samma med många övergrepp i barndomen. Jag mindes känslan men inte vad som hänt. När jag mindes var det fruktansvärt men att minnas gjorde att jag kunde skydda det/dem som behövde skyddas....

Behöver du berätta allt? Är det traumabehandling ännu? Tänker att allt inte behöver berättas för berättandets skull utan det viktiga är att traumabehandlingen får börja så att du kan börja dra i trådarna och få hjälp med trauman istället för någon konstgjord andning. För mig känns terapin du beskriver som en utdragen smärtsam grej som inte hjälper dig utan bara ger dig mer dåligt mående? Jag hoppas jag har fel!
Ta hand om dig

Sånna drömmar där jag vaknat i panik utan att veta varför har jag också haft många gånger, de var vanligare när jag var yngre så tänker att barndomen spelar roll där. Det ja drömmer om nu har jag minnen av men det är inte alltid så klara minnen när jag vaknar, skitjobbigt är det.

Vad bra att du fick veta vad som hänt även om det inte var på "rätt sätt", eller om det nu finns något rätt sätt ens. Hoppas det gav lite läkning och att han förlorade kraften över dig.

Nej, att berätta allt ska jag ju inte göra i terapin, det kommer i så fall ta hela livet och det är inte rimligt. Vi har inte börjat på traumaterapin ännu, väntat på att hans kollega ska ha tid, och istället pratat om min man och sorgen och vad som hände. Det i sin tur har väckt en hel del andra minnen som liksom "står i vägen", och mycket skapar mardrömmar och allt sånt skit. Sedan är det mardrömmar från barndomen som dyker upp. Som domino. Rotar man i något minne påverkas flera andra. Han föreslog förra besöket att han kunde hålla i traumaterapin, en av de former han är utbildad i, i väntan på kollegan. Jag hurrade inte precis, men fattar ju att det är ett måste egentligen.

Mitt dåliga mående har pågått ett tag och är nog inte resultat av besöken, nog mer tvärtom, att de hållit mig över ytan så att säga.

Jag hittade min kalender för 2022 och 2023, hade 9 telefonsamtal i 2023 och ett uppföljningstelefonsamtal med psykologen i Skåne, började terapin i slutet av augusti 2022. Det var visst fler än jag trodde, definitivt! Där ser man hur dåligt minnet är! Jag har dock inte särskilt bra koll på vad vi pratade om. En del om barndomen, vet jag. Men det var en jobbig period och jag var deprimerad. Nu tar jag dessutom tre epilepsimediciner som påverkar minnet och är fortfarande deprimerad. Så kanske beror det på det också.

 

[TinyWiny]

Sånna drömmar där jag vaknat i panik utan att veta varför har jag också haft många gånger, de var vanligare när jag var yngre så tänker att barndomen spelar roll där. Det ja drömmer om nu har jag minnen av men det är inte alltid så klara minnen när jag vaknar, skitjobbigt är det.

Vad bra att du fick veta vad som hänt även om det inte var på "rätt sätt", eller om det nu finns något rätt sätt ens. Hoppas det gav lite läkning och att han förlorade kraften över dig.

Nej, att berätta allt ska jag ju inte göra i terapin, det kommer i så fall ta hela livet och det är inte rimligt. Vi har inte börjat på traumaterapin ännu, väntat på att hans kollega ska ha tid, och istället pratat om min man och sorgen och vad som hände. Det i sin tur har väckt en hel del andra minnen som liksom "står i vägen", och mycket skapar mardrömmar och allt sånt skit. Sedan är det mardrömmar från barndomen som dyker upp. Som domino. Rotar man i något minne påverkas flera andra. Han föreslog förra besöket att han kunde hålla i traumaterapin, en av de former han är utbildad i, i väntan på kollegan. Jag hurrade inte precis, men fattar ju att det är ett måste egentligen.

Mitt dåliga mående har pågått ett tag och är nog inte resultat av besöken, nog mer tvärtom, att de hållit mig över ytan så att säga.

Jag hittade min kalender för 2022 och 2023, hade 9 telefonsamtal i 2023 och ett uppföljningstelefonsamtal med psykologen i Skåne, började terapin i slutet av augusti 2022. Det var visst fler än jag trodde, definitivt! Där ser man hur dåligt minnet är! Jag har dock inte särskilt bra koll på vad vi pratade om. En del om barndomen, vet jag. Men det var en jobbig period och jag var deprimerad. Nu tar jag dessutom tre epilepsimediciner som påverkar minnet och är fortfarande deprimerad. Så kanske beror det på det också.

Någon kraft över mig hade han inte pga det. Däremot var han någon jag hade förlitat mig på. Trott att han ville mig väl. Att han brydde sig. Jag trodde att jag hade en tillflyktsort hos honom. Jag var nog 15 tror jag. Kanske 14. Åren som hemlös är inte helt klara kronologiskt i minnet. Jag såg honom som en vän trots att han var så mycket äldre. Över 20. Jag visste inte att något hade hänt mer än dessa fragment som dök upp och att det kändes att något var fel. Han berättade det när jag verkligen behövde en vän pga annat som hade hänt. Han måste varit helt sjuk. Psykopat eller nåt. Som om han njöt av att ställa upp på mig, lyssna på mig, ge mig någonstans att ta vägen, en säng att sova i, mat osv. och veta vad han hade gjort. Så gör ingen normal människa. På frågan varför sa han att han ville ha sex med mig men han frågade inte, antydde inte. Aldrig några inviter eller liknande. Enbart en vän. Trodde jag....

Jo det är ju så. Det ena drar med sig det andra. Det var därför jag frågade om traumaterapin. Jag vet inte men har en känsla av att det inte är helt bra att inte få bearbetat det som behövs.

 

[Enya]

Någon kraft över mig hade han inte pga det. Däremot var han någon jag hade förlitat mig på. Trott att han ville mig väl. Att han brydde sig. Jag trodde att jag hade en tillflyktsort hos honom. Jag var nog 15 tror jag. Kanske 14. Åren som hemlös är inte helt klara kronologiskt i minnet. Jag såg honom som en vän trots att han var så mycket äldre. Över 20. Jag visste inte att något hade hänt mer än dessa fragment som dök upp och att det kändes att något var fel. Han berättade det när jag verkligen behövde en vän pga annat som hade hänt. Han måste varit helt sjuk. Psykopat eller nåt. Som om han njöt av att ställa upp på mig, lyssna på mig, ge mig någonstans att ta vägen, en säng att sova i, mat osv. och veta vad han hade gjort. Så gör ingen normal människa. På frågan varför sa han att han ville ha sex med mig men han frågade inte, antydde inte. Aldrig några inviter eller liknande. Enbart en vän. Trodde jag....

Jo det är ju så. Det ena drar med sig det andra. Det var därför jag frågade om traumaterapin. Jag vet inte men har en känsla av att det inte är helt bra att inte få bearbetat det som behövs.

Finns många obehagliga människor! Känns obehagligt när man tänker på dem och hur de påverkar en och har påverkat en i livet. Vilket svek han utsatte dig för!

Nej det känns som att det kanske är läge nu när det har blivit mer intensivt med drömmar och minnen och bilder och sånt nu. Det sliter rejält, jag vill inte sova för drömmarna. Jag har inte riktigt ork att jobba, lusten att jobba har försvunnit. Matlusten är borta sedan länge. Jag går ut med hundarna och jag ligger gärna under en filt i soffan och lyssnar på musik i timmar. Vill inte göra något annat, tillbringade hela jul- och nyårshelgen så. Min hårda uppfostran om att duscha är det som får mig in i duschen ännu, och hundarna sköts, men resten känns som om det håller på att glida mig ur händerna.

 

[TinyWiny]

Finns många obehagliga människor! Känns obehagligt när man tänker på dem och hur de påverkar en och har påverkat en i livet. Vilket svek han utsatte dig för!

Nej det känns som att det kanske är läge nu när det har blivit mer intensivt med drömmar och minnen och bilder och sånt nu. Det sliter rejält, jag vill inte sova för drömmarna. Jag har inte riktigt ork att jobba, lusten att jobba har försvunnit. Matlusten är borta sedan länge. Jag går ut med hundarna och jag ligger gärna under en filt i soffan och lyssnar på musik i timmar. Vill inte göra något annat, tillbringade hela jul- och nyårshelgen så. Min hårda uppfostran om att duscha är det som får mig in i duschen ännu, och hundarna sköts, men resten känns som om det håller på att glida mig ur händerna.

Ja. Jag hade behövt en vän.

Ja jag måste erkänna att jag är orolig för dig. Känns det okej att han håller i det så kanske det inte finns något som hindrar utan att ni kan börja?

 

[Enya]

Ja. Jag hade behövt en vän.

Ja jag måste erkänna att jag är orolig för dig. Känns det okej att han håller i det så kanske det inte finns något som hindrar utan att ni kan börja?

Nej, tror inte det finns något hinder. Jag skulle tänka på det till nästa gång, vilket är i morgon.
Kanske är bättre han håller i det rentav, annars ska jag lära känna en ny person och det lär inte gå i en handvändning när det är jag, orkar inte riktigt med hur jag är alltså. Fattar inte varför jag är så trög!

 

[TinyWiny]

Nej, tror inte det finns något hinder. Jag skulle tänka på det till nästa gång, vilket är i morgon.
Kanske är bättre han håller i det rentav, annars ska jag lära känna en ny person och det lär inte gå i en handvändning när det är jag, orkar inte riktigt med hur jag är alltså. Fattar inte varför jag är så trög!

Du är inte alls trög! Slå inte på dig själv! Det har livet gjort tillräckligt! Du är otrolig och fantastisk som har överlevt det du har varit med om! Du, din kropp, ditt jag, är enbart och bara bra! Inget annat! Fatta hur mycket som krävs för att orka resa sig igen och igen efter de smällarna livet har gett dig. Hur fantastisk kroppen är som om och om igen läker sig själv. Jag det ger konsekvenser att ha farit så illa. Ja det skapar ärr, sjukdomar och en massa elände att fara så illa men du är här eller hur! Det är fantastiskt! Att du är här betyder att du är en kämpe av sällan skådat slag! Så slå inte på dig själv. Inse hur fantastisk du är som fortsätter sätta ena foten framför den andra och hedra dig själv istället Jo jag vet. Det är inte alls så att man gör det för sin egen skull alla dagar och då är det ju en oändlig tur att det finns någon att hänga upp det på. Att fortsätta för!

Det finns ingen som har drabbats av något som har skapat trauman som utan problem kan berätta allt för vem som helst. Tvärtom. Den som kan berätta för vem som helst direkt har inte varit utsatt för något som har skapat trauman hos hen. Traumatisk händelse kan man blivit utsatt för men inte något som har skapat ett trauma hos en. Det är liksom det som är själva kärnan i traumat att man har skadats så illa av händelser att det har blivit ett trauma.
Det kan absolut verka som att det är så enkelt för vissa men det man då får höra är den tillrättalagda historien. Du vet den där man kan berätta utan att det berör en på ett plan så djupt att det gör ont att ens tänka på det. Det man säger som nästan har blivit som endel av ens mur för att få vara ifred. Slippa bli sårad och utsatt igen. För det man inte säger är så extremt att "ingen" skulle klara av att ta emot det... För att kunna säga det krävs tillit och hur lång tid det tar att bygga upp den beror lika mycket på terapeuten som på en själv.

 

[Enya]

Du är inte alls trög! Slå inte på dig själv! Det har livet gjort tillräckligt! Du är otrolig och fantastisk som har överlevt det du har varit med om! Du, din kropp, ditt jag, är enbart och bara bra! Inget annat! Fatta hur mycket som krävs för att orka resa sig igen och igen efter de smällarna livet har gett dig. Hur fantastisk kroppen är som om och om igen läker sig själv. Jag det ger konsekvenser att ha farit så illa. Ja det skapar ärr, sjukdomar och en massa elände att fara så illa men du är här eller hur! Det är fantastiskt! Att du är här betyder att du är en kämpe av sällan skådat slag! Så slå inte på dig själv. Inse hur fantastisk du är som fortsätter sätta ena foten framför den andra och hedra dig själv istället Jo jag vet. Det är inte alls så att man gör det för sin egen skull alla dagar och då är det ju en oändlig tur att det finns någon att hänga upp det på. Att fortsätta för!

Det finns ingen som har drabbats av något som har skapat trauman som utan problem kan berätta allt för vem som helst. Tvärtom. Den som kan berätta för vem som helst direkt har inte varit utsatt för något som har skapat trauman hos hen. Traumatisk händelse kan man blivit utsatt för men inte något som har skapat ett trauma hos en. Det är liksom det som är själva kärnan i traumat att man har skadats så illa av händelser att det har blivit ett trauma.
Det kan absolut verka som att det är så enkelt för vissa men det man då får höra är den tillrättalagda historien. Du vet den där man kan berätta utan att det berör en på ett plan så djupt att det gör ont att ens tänka på det. Det man säger som nästan har blivit som endel av ens mur för att få vara ifred. Slippa bli sårad och utsatt igen. För det man inte säger är så extremt att "ingen" skulle klara av att ta emot det... För att kunna säga det krävs tillit och hur lång tid det tar att bygga upp den beror lika mycket på terapeuten som på en själv.

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen!
Jag håller inte med din syn på mig, men det förstår du nog. Jag ser inte så på mig. Snarare att jag förtjänar allt, det är rätt åt mig, jag borde varit bättre, gjort bättre val och helt enkelt varit en bättre människa. Allt skit är mer som ett straff jag gjort mig förtjänt av. Ibland tittar jag på människor som är bättre än mig, och är lite avis, för jag vet inte hur man kan vara så bra hela tiden. Alltid göra rätt, aldrig fel, alltid vara en bra, bättre människa. Om jag inte ens förstår det är jag en rätt elak människa i grunden, och förtjänar det liv jag fått. Jag är trött på mig själv som inte kan göra rätt, vara rätt.

Nej, jag tycker inte det gäller för andra, men det gäller för mig. Det gäller inte för dig eller för någon annan som kämpar och har det svårt.

Jag vet vad du menar att det inte är lätt att prata, tänkte mer att det är stressigt att jag inte kan, att jag fortfarande inte kan. Som i dag, att jag inte kunde, att det bara låste sig. I dag var ingen bra dag. Och då handlade det "bara" om att prata om mardrömmar, men det kunde jag inte och sedan om min man och det blev för svårt det med. I dag är ingen bra dag. Hoppas morgondagen blir bättre. Ska dit på måndag nästa gång. Hoppas jag kan öppna munnen då. Men hur fan gör man ens.

 

[TinyWiny]

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva egentligen!
Jag håller inte med din syn på mig, men det förstår du nog. Jag ser inte så på mig. Snarare att jag förtjänar allt, det är rätt åt mig, jag borde varit bättre, gjort bättre val och helt enkelt varit en bättre människa. Allt skit är mer som ett straff jag gjort mig förtjänt av. Ibland tittar jag på människor som är bättre än mig, och är lite avis, för jag vet inte hur man kan vara så bra hela tiden. Alltid göra rätt, aldrig fel, alltid vara en bra, bättre människa. Om jag inte ens förstår det är jag en rätt elak människa i grunden, och förtjänar det liv jag fått. Jag är trött på mig själv som inte kan göra rätt, vara rätt.

Nej, jag tycker inte det gäller för andra, men det gäller för mig. Det gäller inte för dig eller för någon annan som kämpar och har det svårt.

Jag vet vad du menar att det inte är lätt att prata, tänkte mer att det är stressigt att jag inte kan, att jag fortfarande inte kan. Som i dag, att jag inte kunde, att det bara låste sig. I dag var ingen bra dag. Och då handlade det "bara" om att prata om mardrömmar, men det kunde jag inte och sedan om min man och det blev för svårt det med. I dag är ingen bra dag. Hoppas morgondagen blir bättre. Ska dit på måndag nästa gång. Hoppas jag kan öppna munnen då. Men hur fan gör man ens.

Vill du veta en hemlis? Det finns ingen människa som alltid gör rätt i alla lägen hela livet. Det är inte mänskligt att vara perfekt. Varför du skulle vara elak för att du inte kan förstå hur någon kan vara perfekt hela tiden förstår jag inte?

Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt när det låser sig så men det ligger också i sakens natur. Det är svårt att prata om.
Jag håller för allt vad tygen håller att det går bättre på måndag

 

[Enya]

Vill du veta en hemlis? Det finns ingen människa som alltid gör rätt i alla lägen hela livet. Det är inte mänskligt att vara perfekt. Varför du skulle vara elak för att du inte kan förstå hur någon kan vara perfekt hela tiden förstår jag inte?

Jag förstår att det är fruktansvärt jobbigt när det låser sig så men det ligger också i sakens natur. Det är svårt att prata om.
Jag håller för allt vad tygen håller att det går bättre på måndag

Jo jag förstår det, jag tänker mer på människor som är nästan perfekta och mycket bättre än mig. Undrar hur de gör för att vara så bara. När jag inte kan alls. Det är ju inte för att jag inte vill, men det verkar som om jag inte alls är en särskilt bra människa.

Jag vet inte hur man pratar när det låser sig. Vill prata, men vet inte vad jag ska säga. Värre blir det när han försöker vänta ut det. Och på samma gång tappar jag bort mig när han pratar så har det väl låst sig verkar inget funka. Jag gör inte det med flit alltså. Men det känns så.

Jag ser inte fram emot måndag. Han frågade hur det gick att jobba efter jag varit hos honom. Vissa gånger har det gått bra, men på senare tiden går det inte alls riktigt bra, inte ens de andra dagarna heller. Orkar inte riktigt med mig själv alltså.

Tack!

 

[TinyWiny]

Jo jag förstår det, jag tänker mer på människor som är nästan perfekta och mycket bättre än mig. Undrar hur de gör för att vara så bara. När jag inte kan alls. Det är ju inte för att jag inte vill, men det verkar som om jag inte alls är en särskilt bra människa.

Jag vet inte hur man pratar när det låser sig. Vill prata, men vet inte vad jag ska säga. Värre blir det när han försöker vänta ut det. Och på samma gång tappar jag bort mig när han pratar så har det väl låst sig verkar inget funka. Jag gör inte det med flit alltså. Men det känns så.

Jag ser inte fram emot måndag. Han frågade hur det gick att jobba efter jag varit hos honom. Vissa gånger har det gått bra, men på senare tiden går det inte alls riktigt bra, inte ens de andra dagarna heller. Orkar inte riktigt med mig själv alltså.

Tack!

Jag vet inte vilka människor du syftar på? Jag har aldrig träffat någon sådan. Människor gör bra saker, dåliga saker, dumma saker och smarta saker. Endel är rövigare än andra och lägger sin energi på det medans andra lägger sin energi på att växa som människor men ingen är felfri. Nu känner jag dig inte IRL men tycker att du verkar vara som de flesta förutom att du har drabbats ohemult hårt i livet.

Kan du babbla väder och vind? Ibland kan menlöst prat få spärrar att släppa medans det för andra är svinjobbigt med kallprat.
Kan ni kanske har ett tecken du gör när hans prat gör att du tappar bort dig? Så du kan säga det du tänker i rätt kontext?

Att du jobbar överhuvudtaget just nu förvånar mig! Du mår ju verkligen inte bra!

Ta hand om dig

 

[tuaphua]

Jo jag förstår det, jag tänker mer på människor som är nästan perfekta och mycket bättre än mig. Undrar hur de gör för att vara så bara. När jag inte kan alls. Det är ju inte för att jag inte vill, men det verkar som om jag inte alls är en särskilt bra människa.

Jag vet inte hur man pratar när det låser sig. Vill prata, men vet inte vad jag ska säga. Värre blir det när han försöker vänta ut det. Och på samma gång tappar jag bort mig när han pratar så har det väl låst sig verkar inget funka. Jag gör inte det med flit alltså. Men det känns så.

Jag ser inte fram emot måndag. Han frågade hur det gick att jobba efter jag varit hos honom. Vissa gånger har det gått bra, men på senare tiden går det inte alls riktigt bra, inte ens de andra dagarna heller. Orkar inte riktigt med mig själv alltså.

Tack!

Vi är väl olika allihop och har olika förutsättningar. I min familj pratade man inte direkt känslor. Jag är också väldigt olik båda föräldrar till sättet och kan väl därför också stängt ner ännu mer känslomässigt iom att jag inte kände mig förstådd och det var mkt turbulent hemma öht. Sen ett gäng trauman på det under tonåren så låste det sig totalt med att prata känslor.
Jag fick lära mig under terapin. Och jag träffade fler där som inte kunde sätta ord på saker, inte kunde identifiera alla känslor etc. Det är inget konstigt eller fel! Visst fanns det de som hade jättelätt för att prata om sitt med. Men det fanns också de som pratade för mycket om sitt och körde över andra. Det finns hela skalan och allt går att få hjälp med. Men det kan ta tid om man har svårt för det och har stängt av länge.
Upplever man trauman som är för svåra så orkar man ju varken tänka på det, känna det etc. Att då lära sig prata om det när det är färskt kan vara övermäktigt. Man kan stänga ner. Det är en normal trauma-reaktion för att orka överleva. Kroppen gör det automatiskt.
Vissa behöver få tid och andra behöver hjälp av att någon annan utifrån hjälper till att gräva sig igenom ens tjocka murar. För man kan själv inte slå igenom dem ensam inifrån. Sån var jag förut. Jag hade nog inte rett ut mina trauman om jag inte fått den hjälpen. Numer har jag dels fått bearbeta de sakerna och är "klar" med dem. Men jag har också fått verktyg att bättre hantera trauman efter det.
Det har absolut inget med ens människovärde att göra! Vi har lätt och svårt för olika saker och vi har olika ryggsäckar att bära.

Kan du säga till din terapeut att när det låser sig kan du behöva hjälp från honom att komma vidare när det låser sig? Att du kan säga till att "nu låste det sig igen" och så får ni fundera ut hur ni kan komma runt det.