Jag vill gärna ha ett positivt sammanhang att höra hemma i, men för mig har inte "familj" känts som lösningen på det. Min bild av "familj" är att det är något väldigt kravfyllt.
) av min ursprungsfamilj och det är klart att jag har funderat lite då och då, ffa vid storhelger o dyl och vid tankar på ålderdom, om jag inte saknar barn men nä, jag är lycklig i det liv jag har.Det är inte ett mått som alla föräldrar måste leva upp till, men om du skaffar biologiska barn är risken att ditt barn får stora funktionshinder inte alls så låg som många tror. Många som ångrar att de skaffat barn sitter i den sitsen, och jag förstår ångern, men gjort är gjort och barnen och deras behov finns kvar hela livet. Att tänka på vad en skulle känna, göra, och tänka när resten av ens eget liv förändras totalt och permanent, det tycker jag att alla som väljer att skaffa biologiska barn ska göra. För sin egen skull och barnens.
Risken förändras om man inte räknar med graviditet och förlossning men vilket barn som helst kan drabbas av sjukdom eller olycka som ger stora funktionshinder även om man genom exempelvis adoption noga sorterar bort dem som redan är sjuka eller handikappade. Så jag tänker att du kan stryka ordet "biologiska".
Att få ett funktionshinder ja, men att att bli svårt handikappad med multifunktionsnedsättningar som du beskrev är inte alls lika vanligt. Jag vet inte om du har någon grund för att många ångrar att de skaffat barn när deras barn visat sig ha multifunktionshandikapp? De jag har i min omgivning och som jag träffar i olika sammanhang har ju yngre syskon vilket tyder på att man inte ångrat att man skaffat barn (eftersom man sedan skaffat fler).
Det är sant, håller med.
Det är väldigt många som ångrar sitt beslut att skaffa barn för att barnen inte blev som de tänkt sig (och livet därmed inte blev som de tänkt sig, också). Reddit/regretfulparents ger en snabb överblick, men även statistik kring föräldrar som mördar sina funktionshidrade barn, kastar ut sina barn som är HBTQ etc etc.
Så himla skönt att du fått till det med distansjobb! Det är mitt livsmål, att kunna jobba helt på distans. Gör det delvis just nu, men räcker inte med två dagar hemma i veckan. Och jag hör också till kategorin som trivdes oerhört bra under covid och mådde inte sämre trots att jag pluggade på distans, bodde ensam i ny stad och knappt pratade med en människa på flera veckor ibland. Hör till gruppen Högkänslig personlighet och har aldrig förstått hur andra t.ex. klarar av att vara på jobbet en hel dag för att sedan planera något socialt på kvällen. Varje gång jag gör det så vaknar jag med ångestkänslor över att inte få egentid på hela dagen, för den där kursen eller middagen som planerades in under kvällen....
Väldigt många är inte ett helt entydigt begrepp och kan syfta på absoluta tal eller andel, men jag tillåter mig tvivla på att andelen föräldrar som ångrar sig är stor. Inte ens inom gruppen föräldrar till barn med funktionshinder uppfattar jag att en stor andel ångrar sig.
Sådär fungerar det ju inte. Livet är inte bara logik. Om det vore det så skulle det inte födas ett enda barn pga det du beskriver.
Om man ångrar sitt beslut att skaffa barn för att barnen inte blev som de tänkt sig, så är det redan från start en märklig inställning till att skaffa barn tycker jag, och då bör man nog ångra sig innan beslutet.
Flera studier har gjorts på ämnet, tex https://pmc.ncbi.nlm.nih.gov/articles/PMC10124270/
Ja, jag håller med er, det är inte så att jag menar att så länge det finns en risk för funktionshinder ska vi inte skaffa barn, men att vi som gör det endå måste vara beredda på att ge upp våra liv för att ta hand om barnet om så är fallet. Inte bara rycka på axlarna och säga "det händer inte mig" eller "risken är så liten" eller bara drömma om allt roligt och hur ens barn ska bli. Jag upplever att väldigt många föräldrar trots allt skaffar barn för att de vill ha barn, dvs det handlar om vad föräldrarna vill ha ut av barnet, inte vad föräldrarna vill ge till ett barn som är sin alldeles egen person. Att tänka på hur det blir när ens barn inte blir som en tänkt, på några av de allra svåraste sätten, är en bra tankeövning. Barn blir ju som de blir, vi kan inte forma dem precis enligt önskning. Som föräldrar måste vi älska dem ändå (i gärning alltid, även om känslan kan komma och gå, såklart).
Jag har en i min närhet som har ett multihandikappat barn och det livet dom lever får mig ännu mer att avstå tanken på barn.
Jag kan garantera dig att det inte finns någon som planerar barn som inte förstår risken med att få ett funktionshindrat barn. Det låter nedlåtande att de skulle rycka på axlarna och bara drömma om allt roligt. Det är nedlåtande att föreslå "tankeövningar" som om riskerna skulle vara nåt nytt.
Fast just den studien känns inte som ett riktigt relevant stöd för det du hävdade. Författarna lyfter dessutom uttryckligen att det saknas belägg för att barn med autism löper högre risk att mördas än barn överlag.
Det håller jag verkligen med om. Jag har inga barn, och är nöjd med det. Precis som jag förmodligen varit nöjd även om jag haft barn, jag tycker jättemycket om barn. Men livet blev som det blev. Det är dock irriterande att det ofta verkar förutsättas att man går omkring med en Stor Sorg för att man inte har barn. Jag har självt inte varit märkbart utsatt, inte så många har väl vågat fråga.Vänder man på det går det ju att måla upp skräckexempel kring ett liv utan barn också… oerhört respektlöst överlag med den retoriken tycker jag
Livet tenderar att bli som det blir, och många av oss lär oss uppskatta det bästa med våra liv, tampas med utmaningarna vi får. Ångra något val man gjort, vara glad att man gjorde andra. Det är det fina med att leva tycker jag
Men man hör ju jätteofta om hur kvinnor i "rätt" fertil ålder bombarderas med frågor om det inte är dags för barn nu.
