fialotta40
Trådstartare
VARNING. JÄTTELÅÅÅÅNGT mail.
Sitter här och är förtvivlad med gråten i halsen, vuxna människan. Igår hämtade jag hem min drömhäst. Ska ha henne på foder på prov några månader så får vi se vad som händer sedan. Jag har givetvis provridit henne men nu kan jag tycka att allt har gått lite fort och jag börjar misstro den information jag fått om henne. Enligt ägaren är hästen helt fantastiskt snäll, både från marken och uppsutten. Jättesnäll i hagen, har aldrig varit några problem att släppa ihop henne med andra hästar osv, osv. Och hon verkade oerhört lugn och trevlig när jag var och provred och pysslade lite med henne. En cool häst, helt enkelt. En framtida kompis, precis som jag vill ha det. Det enda som jag eventuellt tyckte talade emot henne var att hon verkade ha ett synnerligen starkt huvud, om ni förstår hur jag menar, men eftersom hon var så snäll och jag är ganska bestämd själv, så gjorde jag inget problem av det.
Igår kom hon hem till vårt stall och jag var full av förväntan. Veckan har varit späckad av förberedelser och nu äntligen hade vi hämtat hem henne. I hagen där hon ska gå står redan dotterns häst (ett sto som är genomsnällt men som vi jobbat mycket på att få förtroende för) tillsammans med en lika snäll vallack. De båda har bara gått ihop tre-fyra veckor (vi har precis flyttat till detta stall) men det har aldrig varit något som helst problem. Och eftersom alla tre inblandade hästar är kända för att vara snälla mot andra hästar så släppte vi ihop de tre ganska så snart under gårdagen, givetvis under uppsikt, men allt gick bra, inga hugg och slag. Däremot motade min nykomling snabbt bort vallacken och tydde sig helt och hållet till det andra stoet.
När vi senare på kvällen skulle täcka hästarna för natten och ge hö inträffar följande: Min dotter hämtar utan större problem ut sitt sto ur hagen. Stänger grinden. Två minuter senare kommer jag för att hämta ut nykomlingen och då är hon väldigt orolig och vill ut till sin nya kompis som hon ser en bit bort på stallbacken. Jag tar ut henne och hon försöker hela tiden kliva rakt på mig. Visar ingen som helst respekt för mig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom vi inte känner varandra, tänker jag. Dottern tar tre kliv in i stallet tillsammans med sin häst för att hämta ut täcket som hänger innanför dörren, vilket gör att de försvinner ur synhåll för min nykomling. Helt plötsligt bara hon sliter grimskaftet ur min näve och kastar sig handlöst bort mot stallet (inte många meter eller så men ändå). Stannar lugnt utanför dörren där hon ser sin kompis och det är inga problem att få tag på henne igen. Tvärt om.
När vi fått på täckena går jag ned på ridbanan med henne (jag är ftjugo meter ifrån dottern och hennes häst men de är ur synhåll från ridbanan) för att helt enkelt se till att jag får sista ordet med några enkla ledarskapsövningar av typen "följa John". Vi hinner göra tre, fyra vändningar och jag tänkte att jag nöjer mig så eftersom det gick bra, när hon helt plötsligt gör om samma procedur igen och kastar sig iväg upp mot dottern och hennes häst. Där stannar hon lugnt och börjar beta. Vi gör om övningen på ridbanan men nu har dottern flyttat sig fem meter så att de är synliga från ridbanan. Jag får igenom mina övningar och sedan ska vi gå ut med dem till hagen. Jag går först med nykomligen. När vi närmar oss hagen tvärvägrar hon att gå ett steg till förrän vi lett upp dotterns häst i bredd så att hon ser att kompisen är med. Vi släpper ut dem och direkt börjar nykomligen slå efter dotterns häst och sedan upprepade gånger efter vallacken som vågat sig fram. Därefter går dotterns häst och min nykomligen mule vid mule och betar. Vallacken är utmobbad. När vi lägger ut hö (tre högar en bit ifrån varandra) motar nykomligen först bort vallacken från den hög han börjat äta ifrån, sedan liksom hon föser dotterns häst mot en annan hög och där betar de tillsammans för att sedan flytta sig till nästa hög.
Sov som en kratta i natt och funderade mycket på detta. Regnet öste ned i morse och vi beslöt låta dem ha täckena på sig. Däremot var vi tvunga att se till ett sår på dotterns häst. Tar normalt sett mindre än fem minuter att ta ut henne ur hagen, se över såret och ställa tillbaka henne igen. Men i morse fick vi inte komma i närheten. Nykomligen vaktade så att det var omöjligt att komma fram till henne. Dotterns häst försökte verkligen själv komma till oss men det var helt omöjligt för både oss och henne att komma fram. Nykomligen kastade sig fram och tillbaka och skickade iväg några rejäla sparkar åt vallacken som också försökte komma fram. Hon sparkade även efter mig när jag försökte gå emellan och helt enkelt hämta dotterns häst. Jag försökte då istället ta nykomligen och prata lite med henne istället så att dottern kunde få ut sin häst men det var stört omöjligt, och jag vill INTE få en hästhov i skallen! Till slut blev vi tvungna att åka därifrån eftersom både skola och jobb väntade. Nu måste vi lösa detta. Rent akut till i eftermiddag och sedan naturligtvis på längre sikt. Just nu vill jag helst lämna tillbaka henne på stört, men det kan jag ju inte. Jag måste ge det en chans.
Hjälp mig, är det någon som har några råd eller tröstens ord?
/FiaLotta
Sitter här och är förtvivlad med gråten i halsen, vuxna människan. Igår hämtade jag hem min drömhäst. Ska ha henne på foder på prov några månader så får vi se vad som händer sedan. Jag har givetvis provridit henne men nu kan jag tycka att allt har gått lite fort och jag börjar misstro den information jag fått om henne. Enligt ägaren är hästen helt fantastiskt snäll, både från marken och uppsutten. Jättesnäll i hagen, har aldrig varit några problem att släppa ihop henne med andra hästar osv, osv. Och hon verkade oerhört lugn och trevlig när jag var och provred och pysslade lite med henne. En cool häst, helt enkelt. En framtida kompis, precis som jag vill ha det. Det enda som jag eventuellt tyckte talade emot henne var att hon verkade ha ett synnerligen starkt huvud, om ni förstår hur jag menar, men eftersom hon var så snäll och jag är ganska bestämd själv, så gjorde jag inget problem av det.
Igår kom hon hem till vårt stall och jag var full av förväntan. Veckan har varit späckad av förberedelser och nu äntligen hade vi hämtat hem henne. I hagen där hon ska gå står redan dotterns häst (ett sto som är genomsnällt men som vi jobbat mycket på att få förtroende för) tillsammans med en lika snäll vallack. De båda har bara gått ihop tre-fyra veckor (vi har precis flyttat till detta stall) men det har aldrig varit något som helst problem. Och eftersom alla tre inblandade hästar är kända för att vara snälla mot andra hästar så släppte vi ihop de tre ganska så snart under gårdagen, givetvis under uppsikt, men allt gick bra, inga hugg och slag. Däremot motade min nykomling snabbt bort vallacken och tydde sig helt och hållet till det andra stoet.
När vi senare på kvällen skulle täcka hästarna för natten och ge hö inträffar följande: Min dotter hämtar utan större problem ut sitt sto ur hagen. Stänger grinden. Två minuter senare kommer jag för att hämta ut nykomlingen och då är hon väldigt orolig och vill ut till sin nya kompis som hon ser en bit bort på stallbacken. Jag tar ut henne och hon försöker hela tiden kliva rakt på mig. Visar ingen som helst respekt för mig, vilket kanske inte är så konstigt eftersom vi inte känner varandra, tänker jag. Dottern tar tre kliv in i stallet tillsammans med sin häst för att hämta ut täcket som hänger innanför dörren, vilket gör att de försvinner ur synhåll för min nykomling. Helt plötsligt bara hon sliter grimskaftet ur min näve och kastar sig handlöst bort mot stallet (inte många meter eller så men ändå). Stannar lugnt utanför dörren där hon ser sin kompis och det är inga problem att få tag på henne igen. Tvärt om.
När vi fått på täckena går jag ned på ridbanan med henne (jag är ftjugo meter ifrån dottern och hennes häst men de är ur synhåll från ridbanan) för att helt enkelt se till att jag får sista ordet med några enkla ledarskapsövningar av typen "följa John". Vi hinner göra tre, fyra vändningar och jag tänkte att jag nöjer mig så eftersom det gick bra, när hon helt plötsligt gör om samma procedur igen och kastar sig iväg upp mot dottern och hennes häst. Där stannar hon lugnt och börjar beta. Vi gör om övningen på ridbanan men nu har dottern flyttat sig fem meter så att de är synliga från ridbanan. Jag får igenom mina övningar och sedan ska vi gå ut med dem till hagen. Jag går först med nykomligen. När vi närmar oss hagen tvärvägrar hon att gå ett steg till förrän vi lett upp dotterns häst i bredd så att hon ser att kompisen är med. Vi släpper ut dem och direkt börjar nykomligen slå efter dotterns häst och sedan upprepade gånger efter vallacken som vågat sig fram. Därefter går dotterns häst och min nykomligen mule vid mule och betar. Vallacken är utmobbad. När vi lägger ut hö (tre högar en bit ifrån varandra) motar nykomligen först bort vallacken från den hög han börjat äta ifrån, sedan liksom hon föser dotterns häst mot en annan hög och där betar de tillsammans för att sedan flytta sig till nästa hög.
Sov som en kratta i natt och funderade mycket på detta. Regnet öste ned i morse och vi beslöt låta dem ha täckena på sig. Däremot var vi tvunga att se till ett sår på dotterns häst. Tar normalt sett mindre än fem minuter att ta ut henne ur hagen, se över såret och ställa tillbaka henne igen. Men i morse fick vi inte komma i närheten. Nykomligen vaktade så att det var omöjligt att komma fram till henne. Dotterns häst försökte verkligen själv komma till oss men det var helt omöjligt för både oss och henne att komma fram. Nykomligen kastade sig fram och tillbaka och skickade iväg några rejäla sparkar åt vallacken som också försökte komma fram. Hon sparkade även efter mig när jag försökte gå emellan och helt enkelt hämta dotterns häst. Jag försökte då istället ta nykomligen och prata lite med henne istället så att dottern kunde få ut sin häst men det var stört omöjligt, och jag vill INTE få en hästhov i skallen! Till slut blev vi tvungna att åka därifrån eftersom både skola och jobb väntade. Nu måste vi lösa detta. Rent akut till i eftermiddag och sedan naturligtvis på längre sikt. Just nu vill jag helst lämna tillbaka henne på stört, men det kan jag ju inte. Jag måste ge det en chans.
Hjälp mig, är det någon som har några råd eller tröstens ord?
/FiaLotta
Jag förstår att du blev nervös, det är alltid tråkigt när det inte blir som man tänkt sig :smirk: 
