Bukefalos 28 år!

Överreagerar jag nu?

Det känns ändå ganska okej nu. När jag tänker på honom så saknar jag honom väldigt mycket. Igår grät jag när jag vaknade och när jag gick och la mig. Det värsta är när jag tänker på sista gången jag såg honom. När han stod i dörren in till sin lägenhet, försökte le genom tårarna men grät istället, och sa hej då. Jag vill gråta varje gång jag tänker på det. När jag tänker på hur lugn och snäll han var när jag gjorde slut, och hur jag såg att det gjorde så ont i honom, att han förgäves försökte hindra sig från att gråta. Men sa till mig att det är bäst såhär, att jag ska tänka på mig själv och inte på honom, och att det kommer vara jobbigt ett tag men bli bra till slut.

Men alltid efter att jag har gråtit över honom så tänker jag; varför ligger jag och bölar egentligen? Jag gick med på ALLT som "behövdes" för att han skulle ha lättare att lita på mig under vårt förhållande, och för att han inte skulle göra slut. Jag gick med på att aldrig ha på mig högklackade skor, genomskinliga tröjor, urringade tröjor eller kort kjol/klänning. För han kunde inte vara med någon som ville "visa upp sig", och fick mig att känna mig slampig. Och jag, kär och dum, gick med på det "för jag använder ändå inte klackar, urringade tröjor eller klänning/kjol". Som att det skulle göra det okej. Jag gick med på att inte gå ut på nattklubb (eller någon fest öht) med mina vänner. Jag gick med på att inte sova hemma hos min bästa kompis på en fredag eller lördag (blev att jag inte sov hos henne alls) för att då ljuger jag kanske om att vi är hemma hos henne, och går ut istället. Något jag aldrig skulle få för mig, för jag är inte en person som ljuger eller går bakom ryggen på folk. Alla som kände mig utom min pojkvän visste det. Det var verkligen "antingen låter du bli detta eller så gör jag slut".

Och när det till slut var tvärt om, att jag ställde ett (något sundare) krav som var tvunget att uppfyllas för att jag skulle kunna vara med honom - så kan han inte ens överväga det. För enligt honom går man bara till en terapeut om man har varit tillsammans i 5-10 år och har barn ihop. Den lilla principen, eller vad man ska kalla det, som han hade kunde han inte bryta för min skull. Efter att jag har vänt mig själv ut och in för att möta alla hans behov, för att han ska kunna känna sig trygg och lyckligt i vårt förhållande, och har tappat all självrespekt och stake på vägen. Men min trygghet och lycka var tydligen inte värd att gå till en terapeut för. Han gjorde hellre slut. Tror han att jag tyckte det var så jäkla okej att gå med på alla hans krav? Tror han inte att jag gick emot några principer då? Jag har trotsat mer eller mindre alla principer jag har för hans skull. Och han kan inte ens gå och prata med någon. Men trots allt detta saknar jag honom väldigt mycket och känner mig ensam.

Hur som helst, det jag gick in för att fråga om från början innan det spårade ut - hur mycket är det sunt att distrahera sig själv med annat för att slippa tänka på honom och vara ledsen? Jag är rädd att jag ska skjuta bort det ur tankarna och roa mig med annat så mycket att jag egentligen inte kommer över honom. Utan att när jag väl slutar distrahera mig själv kommer det fortfarande kännas som första dagen vi gjorde slut, för att jag inte har bearbetat det tillräckligt. Eller är det ett gott tecken att jag faktiskt KAN distrahera mig så pass mycket redan nu att jag inte går omkring och gråter hela dagarna? Jag vill bara inte ljuga för mig själv och på något sätt intala mig själv att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Jag vill komma över honom på riktigt, och helst ska det gå undan.

Och en annan grej - när är man redo att gå ut och festa igen? Jag känner, med handen på hjärtat, att det inte är för att ragga på andra och få bekräftelse, eller försöka supa bort mina sorger (får inte ens dricka alkohol på ett tag). Jag känner att jag vill gå ut för att det var något jag tyckte var jätteroligt att göra, och jag har inte tillåtit mig själv, eller fått tillåtelse av mitt ex, att göra det sedan vi blev tillsammans. Jag känner att jag har ganska bråttom att känna på all frihet igen, att jag kan göra vad jag vill. Kanske för bråttom? Men jag är så rädd att jag inte ska klara det. Att jag ska gå ut, nykter bland massa fulla människor, och istället för att njuta och ha roligt med min bästa kompis känna mig ensam och sakna honom istället, och så slutar kvällen i katastrof. Så när är man redo?
 
Om du vill distrahera dig med annat så gör det. Om du vill gå ut så gör det! Gör det som känns bra helt enkelt och tänk inte så mycket på att det måste vara på ett visst sätt. Sorgen och saknaden kommer komma i perioder hur du än gör så gör något kul när du vill det och gråt när du vill det.

Det finns inget som säger att man måste sörja x antal dagar innan man är redo att gå ut och festa. Känner du för att gå ut i helgen så gör du det. Känner du inte för det så gör du det inte. Ingen annan ska någonsin komma och tala om för dig vad du ska eller inte ska göra. Lita på dig själv och gör det du har lust med.
 
Kan bara hålla med TinyWiny. Har du lust att gå ut och festa så gör det. Du behöver inte gå runt och vara konstant ledsen bara för att ni precis har gjort slut. Livet är aldrig konstant på något plan och även om du går igenom något jobbigt och känner sorg kan du också känna glädje utan att det är något konstigt. Precis som man kan vara ledsen trots att något kul händer i livet. :)
 
Det känns ändå ganska okej nu. När jag tänker på honom så saknar jag honom väldigt mycket. Igår grät jag när jag vaknade och när jag gick och la mig. Det värsta är när jag tänker på sista gången jag såg honom. När han stod i dörren in till sin lägenhet, försökte le genom tårarna men grät istället, och sa hej då. Jag vill gråta varje gång jag tänker på det. När jag tänker på hur lugn och snäll han var när jag gjorde slut, och hur jag såg att det gjorde så ont i honom, att han förgäves försökte hindra sig från att gråta. Men sa till mig att det är bäst såhär, att jag ska tänka på mig själv och inte på honom, och att det kommer vara jobbigt ett tag men bli bra till slut.

Men alltid efter att jag har gråtit över honom så tänker jag; varför ligger jag och bölar egentligen? Jag gick med på ALLT som "behövdes" för att han skulle ha lättare att lita på mig under vårt förhållande, och för att han inte skulle göra slut. Jag gick med på att aldrig ha på mig högklackade skor, genomskinliga tröjor, urringade tröjor eller kort kjol/klänning. För han kunde inte vara med någon som ville "visa upp sig", och fick mig att känna mig slampig. Och jag, kär och dum, gick med på det "för jag använder ändå inte klackar, urringade tröjor eller klänning/kjol". Som att det skulle göra det okej. Jag gick med på att inte gå ut på nattklubb (eller någon fest öht) med mina vänner. Jag gick med på att inte sova hemma hos min bästa kompis på en fredag eller lördag (blev att jag inte sov hos henne alls) för att då ljuger jag kanske om att vi är hemma hos henne, och går ut istället. Något jag aldrig skulle få för mig, för jag är inte en person som ljuger eller går bakom ryggen på folk. Alla som kände mig utom min pojkvän visste det. Det var verkligen "antingen låter du bli detta eller så gör jag slut".

Och när det till slut var tvärt om, att jag ställde ett (något sundare) krav som var tvunget att uppfyllas för att jag skulle kunna vara med honom - så kan han inte ens överväga det. För enligt honom går man bara till en terapeut om man har varit tillsammans i 5-10 år och har barn ihop. Den lilla principen, eller vad man ska kalla det, som han hade kunde han inte bryta för min skull. Efter att jag har vänt mig själv ut och in för att möta alla hans behov, för att han ska kunna känna sig trygg och lyckligt i vårt förhållande, och har tappat all självrespekt och stake på vägen. Men min trygghet och lycka var tydligen inte värd att gå till en terapeut för. Han gjorde hellre slut. Tror han att jag tyckte det var så jäkla okej att gå med på alla hans krav? Tror han inte att jag gick emot några principer då? Jag har trotsat mer eller mindre alla principer jag har för hans skull. Och han kan inte ens gå och prata med någon. Men trots allt detta saknar jag honom väldigt mycket och känner mig ensam.

Hur som helst, det jag gick in för att fråga om från början innan det spårade ut - hur mycket är det sunt att distrahera sig själv med annat för att slippa tänka på honom och vara ledsen? Jag är rädd att jag ska skjuta bort det ur tankarna och roa mig med annat så mycket att jag egentligen inte kommer över honom. Utan att när jag väl slutar distrahera mig själv kommer det fortfarande kännas som första dagen vi gjorde slut, för att jag inte har bearbetat det tillräckligt. Eller är det ett gott tecken att jag faktiskt KAN distrahera mig så pass mycket redan nu att jag inte går omkring och gråter hela dagarna? Jag vill bara inte ljuga för mig själv och på något sätt intala mig själv att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Jag vill komma över honom på riktigt, och helst ska det gå undan.

Och en annan grej - när är man redo att gå ut och festa igen? Jag känner, med handen på hjärtat, att det inte är för att ragga på andra och få bekräftelse, eller försöka supa bort mina sorger (får inte ens dricka alkohol på ett tag). Jag känner att jag vill gå ut för att det var något jag tyckte var jätteroligt att göra, och jag har inte tillåtit mig själv, eller fått tillåtelse av mitt ex, att göra det sedan vi blev tillsammans. Jag känner att jag har ganska bråttom att känna på all frihet igen, att jag kan göra vad jag vill. Kanske för bråttom? Men jag är så rädd att jag inte ska klara det. Att jag ska gå ut, nykter bland massa fulla människor, och istället för att njuta och ha roligt med min bästa kompis känna mig ensam och sakna honom istället, och så slutar kvällen i katastrof. Så när är man redo?

Jag hoppas du nu, eller om ett tag med lite mer distans, verkligen inser hur vansinnigt det var att han styrde ditt liv på det där sättet, och ringade in dig med misstankar. Inte bara för att det inte "fungerade" att du gav med dig, utan för att det var fel. Så du nästa gång du stöter på ett sådant beteende sätter ner foten direkt.

Vad gäller hur hemskt synd det är om honom, och hur ska han kunna utvecklas och få det bra... För det första, det är verkligen inte ditt ansvar. För det andra, jag är inte så säker på att han inte anser sig ha det precis som han vill. För det tredje, det blir aldrig någon förändring för honom så länge han tillåts lägga ansvaret för hans mående på andra! Så länge du, eller någon annan, försöker fixa saker åt honom så kommer inget att hända. Du kan inte göra något åt andras val, men du kan i alla fall se till att du själv ser klart på det hela.

När det kommer till vad som är rätt och fel, hur mycket du ska sörja, om du ska gå ut, osv... Du behöver bara ta hänsyn till dig själv! Nu är det du och ditt mående som styr, det finns inget rätt och fel. Vill du gå ut, gå ut. Du kan gå på fest, komma fram till att nej det var inte kul och därför gå hem igen. Du måste inte lida igenom en tråkig kväll hemma för att du inte "borde" festa än, och du måste inte lida igenom en miserabel kväll ute bara för att du "borde" stanna när du ändå gått ut... Gör det du vill. Och känn efter längs vägen och justera.
Var så ledsen du är, var så lättad du är. Man får sörja, man får vara glad.

Men med tanke på vad du skrivit allteftersom nu så är i alla fall jag jäkligt glad att du lämnade honom! Herreminje, vilket elände...
 
Vill du gå ut, gå ut. Det finns ingen bestämd sorgetid utan man ska göra som man känner för, vad som funkar för dig. Jag har gått ut typ dagen efter jag gjort slut när jag har känt för det eller utgången varit planerad sen tidigare. Det finns inget rätt eller fel här.

Ju mer du skriver om honom ju mer förvånad blir jag över hur han beter sig. Du kan vara glad att du slipper honom. Hans lycka är inte ditt ansvar även om han har gjort många försök att få dig att se det på det sättet.
 
Det känns ändå ganska okej nu. När jag tänker på honom så saknar jag honom väldigt mycket. Igår grät jag när jag vaknade och när jag gick och la mig. Det värsta är när jag tänker på sista gången jag såg honom. När han stod i dörren in till sin lägenhet, försökte le genom tårarna men grät istället, och sa hej då. Jag vill gråta varje gång jag tänker på det. När jag tänker på hur lugn och snäll han var när jag gjorde slut, och hur jag såg att det gjorde så ont i honom, att han förgäves försökte hindra sig från att gråta. Men sa till mig att det är bäst såhär, att jag ska tänka på mig själv och inte på honom, och att det kommer vara jobbigt ett tag men bli bra till slut.

Men alltid efter att jag har gråtit över honom så tänker jag; varför ligger jag och bölar egentligen? Jag gick med på ALLT som "behövdes" för att han skulle ha lättare att lita på mig under vårt förhållande, och för att han inte skulle göra slut. Jag gick med på att aldrig ha på mig högklackade skor, genomskinliga tröjor, urringade tröjor eller kort kjol/klänning. För han kunde inte vara med någon som ville "visa upp sig", och fick mig att känna mig slampig. Och jag, kär och dum, gick med på det "för jag använder ändå inte klackar, urringade tröjor eller klänning/kjol". Som att det skulle göra det okej. Jag gick med på att inte gå ut på nattklubb (eller någon fest öht) med mina vänner. Jag gick med på att inte sova hemma hos min bästa kompis på en fredag eller lördag (blev att jag inte sov hos henne alls) för att då ljuger jag kanske om att vi är hemma hos henne, och går ut istället. Något jag aldrig skulle få för mig, för jag är inte en person som ljuger eller går bakom ryggen på folk. Alla som kände mig utom min pojkvän visste det. Det var verkligen "antingen låter du bli detta eller så gör jag slut".

Och när det till slut var tvärt om, att jag ställde ett (något sundare) krav som var tvunget att uppfyllas för att jag skulle kunna vara med honom - så kan han inte ens överväga det. För enligt honom går man bara till en terapeut om man har varit tillsammans i 5-10 år och har barn ihop. Den lilla principen, eller vad man ska kalla det, som han hade kunde han inte bryta för min skull. Efter att jag har vänt mig själv ut och in för att möta alla hans behov, för att han ska kunna känna sig trygg och lyckligt i vårt förhållande, och har tappat all självrespekt och stake på vägen. Men min trygghet och lycka var tydligen inte värd att gå till en terapeut för. Han gjorde hellre slut. Tror han att jag tyckte det var så jäkla okej att gå med på alla hans krav? Tror han inte att jag gick emot några principer då? Jag har trotsat mer eller mindre alla principer jag har för hans skull. Och han kan inte ens gå och prata med någon. Men trots allt detta saknar jag honom väldigt mycket och känner mig ensam.

Hur som helst, det jag gick in för att fråga om från början innan det spårade ut - hur mycket är det sunt att distrahera sig själv med annat för att slippa tänka på honom och vara ledsen? Jag är rädd att jag ska skjuta bort det ur tankarna och roa mig med annat så mycket att jag egentligen inte kommer över honom. Utan att när jag väl slutar distrahera mig själv kommer det fortfarande kännas som första dagen vi gjorde slut, för att jag inte har bearbetat det tillräckligt. Eller är det ett gott tecken att jag faktiskt KAN distrahera mig så pass mycket redan nu att jag inte går omkring och gråter hela dagarna? Jag vill bara inte ljuga för mig själv och på något sätt intala mig själv att jag mår bättre än vad jag egentligen gör. Jag vill komma över honom på riktigt, och helst ska det gå undan.

Och en annan grej - när är man redo att gå ut och festa igen? Jag känner, med handen på hjärtat, att det inte är för att ragga på andra och få bekräftelse, eller försöka supa bort mina sorger (får inte ens dricka alkohol på ett tag). Jag känner att jag vill gå ut för att det var något jag tyckte var jätteroligt att göra, och jag har inte tillåtit mig själv, eller fått tillåtelse av mitt ex, att göra det sedan vi blev tillsammans. Jag känner att jag har ganska bråttom att känna på all frihet igen, att jag kan göra vad jag vill. Kanske för bråttom? Men jag är så rädd att jag inte ska klara det. Att jag ska gå ut, nykter bland massa fulla människor, och istället för att njuta och ha roligt med min bästa kompis känna mig ensam och sakna honom istället, och så slutar kvällen i katastrof. Så när är man redo?

Jag kan bara säga såhär, distrahera sig med annat är bra, fika med vänner, promenader med vänner eller låna hund (om man nu känner någon som har någon?) rita, baka ja vad man nu gillar att göra. Kanske göra en stor gardrobsrensning eller städa förrådet. Hålla sig sysselsatt hjälper!
Sen det där med att festa... det tog mig nog 4-5 månader innan jag gick ut på krogen efter jag bröt med mitt ex. Så man känner väl för det när man är redo. Jag är inte så mycket för det i vilket fall så :)
Låt det ta tid, du får vara ledsen.
Jag grät massor i början! även om jag absolut inte ville ha tillbaka exet. Men man är ju också arg och besviken på sig själv (eller jag var det iaf)
 
@goody Starkt gjort! Det här var rätt beslut och jag är övertygad om att du kommer att klara dig utmärkt utan honom. :) Och det är helt ok att gå ut och ha kul. Det är också ok att gå ut och ligga med andra. Ingen kan bestämma hur du ska hantera det här och dina "skyldigheter" gentemot ditt ex tog slut när ni gjorde slut.

En bra sak att komma ihåg för framtiden är att det är ett stort jäkla varningstecken om du känner att du inte kan/vill berätta för folk om saker din partner gör eller säger till dig av rädsla för att de kommer att ogilla honom då (eller för att det är "pinsamt" att du "låter dig" behandlas så). Om det händer - överväg hur bra din partner verkligen är för dig.
 
En bra sak att komma ihåg för framtiden är att det är ett stort jäkla varningstecken om du känner att du inte kan/vill berätta för folk om saker din partner gör eller säger till dig av rädsla för att de kommer att ogilla honom då (eller för att det är "pinsamt" att du "låter dig" behandlas så). Om det händer - överväg hur bra din partner verkligen är för dig.

:bow:

Åh kan inte gilla flera gånger så måste verkligen understryka själva gillandet med en kommentar också! Precis och exakt så är det ju! Kommer tanken "detta kan jag inte berätta för x eftersom hen inte har bakgrundsbilden/känner min partner/vet vad jag gjorde/förstår hur jag retar min partner/valfri anledning" är det verkligen dags att fundera över vad som egentligen händer.

Jag är så himla glad för buke just för detta! Det har gett mig så otroligt mycket i förmågan att analysera sundhet i förhållanden och relationer på alla plan. Och framförallt att ge uttryck för hur och varför en kan identifiera problem annat än "det känns inte bra".
 
Så otroligt bra gjort @goody ! :bow:

Allt det du har skrivit om ditt ex(! :up:) är superklassiska varningssignaler för misshandelsförhållanden. Sörj och var ledsen men njut också av känslorna av lättnad och frihet och ta med dig den här erfarenheten i framtiden.

Jag är imponerad över att du fixade att stå på dig och ta det jobbiga men bra beslutet. GRATTIS till ett liv utan den idioten som trycker ner dig!
 
Än en gång, tack så mycket för allt stöd :love: Har lite svårt att prata om detta med familj/vänner då jag skäms.

Just nu känns det lite extra jobbigt. Det är lördag och jag har inte varit hemma en enda helg på ett halvår. Jag har inget att göra ikväll, ingen att umgås med, och har bara suttit hemma framför datorn hela dagen. Jag får ångest av att inte ha någon att umgås med, jag vill vara ute och hitta på grejer :( Och så kan jag inte sluta vara ledsen för mitt exs skull, av någon märklig anledning. Jag tänker bara på hur han sitter ensam i sin lägenhet nu, och kommer vara ensam hela helgen (antar jag. Vi träffades strax efter att han hade flyttat ner hit, och hans liv här nere har hittills bara handlat om jobbet och mig, dvs han har bara några jobbkamrater som han umgås med ibland). Och hur precis allting i hans lägenhet påminner om mig, även om han försökte packa på mig alla "våra" grejer när jag lämnade honom. Jag kan inte släppa känslan av att vilja trösta honom.

Så för att påminna mig själv om all skit han hade för sig, tänkte jag rabbla upp det jag kommer ihåg här, och hoppas på att folk kan hjälpa mig att spy galla över honom;

- Fick mig att säga upp kontakten med en nära vän/gammal kk (förståeligt, men jag ville egentligen inte)
- Fick mig att lova att klä mig på ett visst sätt, annars skulle han dumpa mig
- Fick mig att undvika att träffa kompisar så mycket som jag ville, för att han blev misstänksam och det kändes lättare att skita i det
- Fick mig att tacka nej till utgångar, festivaler osv med mina kompisar för att han inte hade klarat av det och gjort slut med mig
- Halvt förstörde min weekend iväg med en kompis då han skulle smsa/prata i telefon hela tiden och bara skälla på mig för att jag var en så dålig flickvän. Gjorde slut med mig flera gånger, men jag övertalade honom att stanna. Sen var han tydligen inne på en dejtingapp medan jag var iväg
- Kallat mig korkad, pantad, trög, efterbliven, känslokall, dum i huvudet, onormal etc
- Kallat mig slampa för att jag inte tycker att det är något fel med att ha trekant (har själv aldrig haft det). I samband med detta sa han även "Tror du att du är normal? Det är du fan inte. Tror du att andra tjejer är som dig?", "En gång slampa, alltid slampa". Jag har aldrig varit det minsta slampig, hur man nu definierar en slampa :cautious:
- Kallat mig slampa för att jag inte tycker det är fel att folk hånglar på festivaler med folk de inte känt sedan innan (igen - jag har själv inte gjort det, men det spelade ingen roll). Då frågade han mig även om jag hade kunnat vara strippa eller prostituerad om vi inte hade varit tillsammans för att "kan du ha trekant så kan du lika gärna vara strippa eller prostituerad, inte vet jag var dina gränser går"
- Vägrat be om ursäkt i efterhand för att han har kallat mig slampa, då han inte tycker att han gjorde något fel och att be om ursäkt då vore att ljuga
- Antagit att jag skulle ha varit/vilja vara otrogen för att jag hade kondomer hemma, och ville göra slut på grund av det. När jag gav honom ett par dagar att fundera, och själv satt hemma med hjärtat i halsgropen och konstant gråtfärdig, gick han in på dejtingappen igen.

osv osv... Finns massa "smågrejer" också, men detta är det som har varit jobbigast. Ni kanske förstår varför jag skäms. Det sjuka är ju att jag fortfarande älskar honom och saknar honom :crazy:
 
Men herregud. Den snubben är inte normal. Inte någonstans. Inte ens fungerande.

Läs det här igen och igen under kvällen. Eller gå ut och ta ett glas öl. Eller en kopp kaffe med en vän. Ring din gamla KK och säg att du blivit frisk från ovanstående snubbe och är redo att gå på bio/kolla film/äta middag/utnyttja KK-relationen.

Och var övertygad om att du är stark som gått.
 
Jag är också glad att det "bara" varade ett halvår. Och försöker att tänka att jag har varit med om något nyttigt, istället för att ångra. Nu vet jag vilka varningssignaler jag ska vara uppmärksam på, och får jag en dålig magkänsla ska jag dra direkt. Oavsett hur kär jag är.

Jag hade gärna tagit en öl eller fika ikväll, men både mina vänner och nämnd vän/kk är upptagna på annat håll ikväll. Så jag får roa mig med någonting hemma. Är väl lika bra att jag lär mig att vara ensam igen :down:
 
Men jösses vilken dårpippi! Alltså verkligen, inget av det du skriver skulle någonsin gå att klassa som "lite speciell" eller "normala neuroser", det är ju helt sjuka grejer allihop!

Och jag säger som resten; var glad och stolt över att du tog dig ifrån honom! Det är riktigt starkt jobbat :up: Att ta sig från en sån mental parasit är inte lätt.
 
- Fick mig att säga upp kontakten med en nära vän/gammal kk (förståeligt, men jag ville egentligen inte)
- Fick mig att lova att klä mig på ett visst sätt, annars skulle han dumpa mig
- Fick mig att undvika att träffa kompisar så mycket som jag ville, för att han blev misstänksam och det kändes lättare att skita i det
- Fick mig att tacka nej till utgångar, festivaler osv med mina kompisar för att han inte hade klarat av det och gjort slut med mig
- Halvt förstörde min weekend iväg med en kompis då han skulle smsa/prata i telefon hela tiden och bara skälla på mig för att jag var en så dålig flickvän. Gjorde slut med mig flera gånger, men jag övertalade honom att stanna. Sen var han tydligen inne på en dejtingapp medan jag var iväg
- Kallat mig korkad, pantad, trög, efterbliven, känslokall, dum i huvudet, onormal etc
- Kallat mig slampa för att jag inte tycker att det är något fel med att ha trekant (har själv aldrig haft det). I samband med detta sa han även "Tror du att du är normal? Det är du fan inte. Tror du att andra tjejer är som dig?", "En gång slampa, alltid slampa". Jag har aldrig varit det minsta slampig, hur man nu definierar en slampa :cautious:
- Kallat mig slampa för att jag inte tycker det är fel att folk hånglar på festivaler med folk de inte känt sedan innan (igen - jag har själv inte gjort det, men det spelade ingen roll). Då frågade han mig även om jag hade kunnat vara strippa eller prostituerad om vi inte hade varit tillsammans för att "kan du ha trekant så kan du lika gärna vara strippa eller prostituerad, inte vet jag var dina gränser går"
- Vägrat be om ursäkt i efterhand för att han har kallat mig slampa, då han inte tycker att han gjorde något fel och att be om ursäkt då vore att ljuga
- Antagit att jag skulle ha varit/vilja vara otrogen för att jag hade kondomer hemma, och ville göra slut på grund av det. När jag gav honom ett par dagar att fundera, och själv satt hemma med hjärtat i halsgropen och konstant gråtfärdig, gick han in på dejtingappen igen.

osv osv... Finns massa "smågrejer" också, men detta är det som har varit jobbigast. Ni kanske förstår varför jag skäms. Det sjuka är ju att jag fortfarande älskar honom och saknar honom :crazy:[/QUOTE]


Bråkat bort en hel weekendresa... finns ingen anledning att sakna och eller tycka synd om honom. Han har bäddat sin egen säng. bra jobbat att göra slut!

Njut av frihet och lugn och ta ett glas vin se en bra film surfa på nätet och spela meningslösa spel!
 
Så för att påminna mig själv om all skit han hade för sig, tänkte jag rabbla upp det jag kommer ihåg här, och hoppas på att folk kan hjälpa mig att spy galla över honom;

- Fick mig att säga upp kontakten med en nära vän/gammal kk (förståeligt, men jag ville egentligen inte)
- Fick mig att lova att klä mig på ett visst sätt, annars skulle han dumpa mig
- Fick mig att undvika att träffa kompisar så mycket som jag ville, för att han blev misstänksam och det kändes lättare att skita i det
- Fick mig att tacka nej till utgångar, festivaler osv med mina kompisar för att han inte hade klarat av det och gjort slut med mig
- Halvt förstörde min weekend iväg med en kompis då han skulle smsa/prata i telefon hela tiden och bara skälla på mig för att jag var en så dålig flickvän. Gjorde slut med mig flera gånger, men jag övertalade honom att stanna. Sen var han tydligen inne på en dejtingapp medan jag var iväg
- Kallat mig korkad, pantad, trög, efterbliven, känslokall, dum i huvudet, onormal etc
- Kallat mig slampa för att jag inte tycker att det är något fel med att ha trekant (har själv aldrig haft det). I samband med detta sa han även "Tror du att du är normal? Det är du fan inte. Tror du att andra tjejer är som dig?", "En gång slampa, alltid slampa". Jag har aldrig varit det minsta slampig, hur man nu definierar en slampa :cautious:
- Kallat mig slampa för att jag inte tycker det är fel att folk hånglar på festivaler med folk de inte känt sedan innan (igen - jag har själv inte gjort det, men det spelade ingen roll). Då frågade han mig även om jag hade kunnat vara strippa eller prostituerad om vi inte hade varit tillsammans för att "kan du ha trekant så kan du lika gärna vara strippa eller prostituerad, inte vet jag var dina gränser går"
- Vägrat be om ursäkt i efterhand för att han har kallat mig slampa, då han inte tycker att han gjorde något fel och att be om ursäkt då vore att ljuga
- Antagit att jag skulle ha varit/vilja vara otrogen för att jag hade kondomer hemma, och ville göra slut på grund av det. När jag gav honom ett par dagar att fundera, och själv satt hemma med hjärtat i halsgropen och konstant gråtfärdig, gick han in på dejtingappen igen.

osv osv... Finns massa "smågrejer" också, men detta är det som har varit jobbigast. Ni kanske förstår varför jag skäms. Det sjuka är ju att jag fortfarande älskar honom och saknar honom :crazy:
Alltså....

:eek: :eek: :eek: :eek:

Så otroligt bra att du tog dig ur det där!

Sådär beter man sig bara inte!

Och det är faktiskt INTE förståeligt att tvinga sin partner säga upp kontakten med nära vänner, eller någon alls, även om det handlar om en gammal kk, det är osund och farligt kontrollerande svartsjuka så det stänker om det!
 
Och så kan jag inte sluta vara ledsen för mitt exs skull, av någon märklig anledning. Jag tänker bara på hur han sitter ensam i sin lägenhet nu, och kommer vara ensam hela helgen (antar jag. Vi träffades strax efter att han hade flyttat ner hit, och hans liv här nere har hittills bara handlat om jobbet och mig, dvs han har bara några jobbkamrater som han umgås med ibland). Och hur precis allting i hans lägenhet påminner om mig, även om han försökte packa på mig alla "våra" grejer när jag lämnade honom. Jag kan inte släppa känslan av att vilja trösta honom.

Det är inte ett dugg konstigt, du är väldresserad helt enkelt. Ett halvårs träning sätter sina spår, även sedan du tack och lov börjat vakna upp...

Jag tror 100% på att du verkligen känner som du beskriver och att det är något du inte kan kontrollera, men jag hoppas du kan försöka ta lite distans till det och samtidigt som du upplever de här känslorna också klarsynt se att det är inte riktigt rimligt. Han ligger inte övergiven i öknen, liksom. Han är ensam hemma.

Den beskrivningen låter säkert futtig när du ställer den mot allt du känner för hans situation, men det är så: han är ensam hemma. Det är inte mer dramatiskt än så. Han har mat, vatten, skydd för väder och vind, och vill han inte vara ensam hemma längre kan han ändra på det också. Jo, det kan han.

Det är omöjligt att genast släppa alla reflexer som präntats in i dig, om att kretsa kring hans mående, men du kan göra dig medveten om vad det är som driver de här känslorna och tankarna hos dig själv och jobba för att ta kontrollen över dem.

Enormt bra att du lämnade honom relativt snabbt ändå! Det du beskrivit innan var verkligen inte ett sunt förhållande, men det du orkat dela med dig av sedan är etter värre... Bra att du försöker ge dig själv verktyg att se honom för vad han faktiskt är med din lista.
Jag vet att den togs upp tidigare i tråden, men jag minns inte om du skrivit något om du själv läst om den så jag tar upp det igen: känner du till normaliseringsprocessen? Läs om den annars (tex här). Det kan kanske hjälpa med att du skäms för vad du varit med om också, det är nämligen inget alls att skämmas för och du är långt ifrån ensam om den här upplevelsen (tyvärr).

Vare sig han "bara" inte börjat misshandla dig fysiskt än eller om han aldrig skulle ha börjat så beskriver du det typiska kontrollerandet, förminskandet och "mig-mig-mig" som är själva grunden i misshandelsförhållanden. Det avgörande är inte om han slår eller inte, det avgörande är om det är ett sjukt, destruktivt förhållande. Du beskriver ett sjukt, destruktivt förhållande. starkt att du gick efter ett halvår, var stolt och glad för det.
 
Nu känns det skit.

Jag förstår att vårt förhållande var helt galet. Att det var destruktivt och sjukt, och att man inte kan ha det så. Jag förstår verkligen det. Men jag kan inte sluta sakna honom, sluta älska honom.

Jag gjorde misstaget att titta in på den där dejtingappen och sökte fram honom. Givetvis var han online. Då blev jag både arg och ledsen, då jag har tänkt att jag vill vänta med sånt där för att det inte känns bra. Det kändes som ett svek att gå in där redan efter tre dagar, och det kändes som att jag bara skulle bli ledsen av det. Men så såg jag att han var online, och loggade själv in - kände väl lite impulsivt att "kan han, så kan jag". Men det kunde jag inte. Nu har scenen när jag säger hej då till honom en sista gång fått ge plats åt bilden av att han träffar andra, och att någon annan tjej kommer ta min plats i lägenheten, ligga bredvid honom i soffan, ligga på min kudde i sängen, som jag fortfarande ser som "vår" säng. Hennes kläder kommer ligga på min stol, hennes tandborste kommer ligga där min har legat och hon kommer sitta på min plats i köket. Och det blev inte heller bättre av att se andra killar på den är appen. För varje kille jag såg tänkte jag bara på honom, och att han är den enda jag vill vara med.

Dessutom svarar ingen av mina vänner när jag skriver till dem. Jag är inte den som brukar söka tröst hos mina vänner och kan inte bara ringa upp dem och störtböla. Så känner mig lagom ensam nu.

Just nu saknar jag honom så mycket att jag har lust att skita i allt det dåliga och bara vara med honom.
 

Liknande trådar

L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 181
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Lååångt om min krångliga mor-dotter relation. Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att...
Svar
13
· Visningar
2 660
Senast: tanten
·
  • Artikel
Dagbok Sensommaren har inte riktigt varit som jag hoppats. Ingenting har blivit riktigt bra, men var väl inte så många grejer som hänt än...
Svar
2
· Visningar
850
Senast: Bison
·
  • Artikel
Dagbok På något sätt känns det som ett skifte har skett den senaste veckan. Som att jag mentalt har gått igenom en portal. Det känns som att...
Svar
4
· Visningar
2 160
Senast: Pratsch
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Hämta eller sälja? Toyota Auris
Tillbaka
Upp