@trevligtjej86 Tack! Jag bor i Malmö. Men känner mig så patetisk om jag skulle träffa en bukefalist, som att jag inte förtjänar det stödet. Typ "gjorde slut med min pojkvän efter ett halvår och saknar honom som fan fastän han inte var snäll mot mig och nu kan/vill ingen umgås med mig, buhu".
@Mulberry Jag mår väl inte toppenbra. Tillräckligt bra för att kunna hålla fasaden uppe under dagarna här hemma, men det känns jobbigt hela tiden. Känner mig ledsen, tom, ensam, i behov av bekräftelse, har ångest... Och saknar honom väldigt, väldigt mycket. Dels saknar jag bara att ha någon, som
@Rhinos sa, men mest saknar jag just honom för den han är (tja, delar av honom i alla fall). Jag har läst lite om normaliseringsprocessen nu, och känner igen mig i en del. Vissa grejer känner jag inte alls igen mig i. Jag har nog svårt att greppa hur sjukt han egentligen betedde sig. Vilket får mig att tvivla lite. Men jag försöker tänka att oavsett om vårt förhållande passar in på normaliseringsprocessen eller inte, så var det verkligen inte okej att han kallade mig slampa och var inne på en dejtingapp, bland (massa) annat. Oavsett om han är sjuk i huvudet eller en helt "normal" kille som bara betedde sig illa ibland, så bör jag hålla mig långt borta från honom. Men det är så svårt. Hela tiden har jag lust att ringa honom eller åka hem till honom. Men jag har lovat mig själv att inte göra det. Om jag kontaktar honom kanske det slutar med att vi blir tillsammans på nytt, och då sitter jag i samma jävliga båt igen. Och kommer behöver gå igenom detta en gång till tids nog, fast antagligen ännu jobbigare.
Innan helgen kunde jag ändå känna mig fri, och såg fram emot ett liv utan att behöva anstränga mig så mycket för någon annans skull. Såg fram emot att kunna umgås med kompisar, gå ut, åka och hälsa på kompisar som bor långt borta, bara vara hemma och ta det lugnt, men inget av det har hänt direkt. Visst, det har bara gått 6 dagar. Men endast en av de dagar har jag träffat en kompis, resten har jag varit ensam. Och det här med att vara hemma och ta det lugnt är inte så lätt när man inte längre trivs ensam utan är desperat efter att umgås med någon.
Men ikväll ska jag i alla fall hem till en vän och äta middag, så jag försöker känna mig lite lugnare och tänka att jag faktiskt har någon som bryr sig om mig och tycker om mig precis lika mycket nu som innan, fastän jag inte riktigt tycker om mig själv.
Sen har jag svårt att ta emot era kommentarer om att jag är stark som tog mig ur detta. Jag känner snarare att jag är en svag person som lät mig bli behandlad såhär öht. Som bara satt tyst i soffan och tog emot all skit som han slängde på mig. Att jag kunde vara så korkad och naiv och tänka med hjärtat istället för hjärnan och lät mig falla så pass fort för en kille som visade sig vara något helt annat än det han verkade vara. Jag skäms verkligen över det.
Hur som helst känns det jätteskönt att kunna ventilera för er. Vore det inte för er tror jag att jag fortfarande skulle vara fast med honom. Den enda jag berättade för om (nästan) allt var min bästa kompis. Men jag tror att jag ger ett intryck av att ha mer kontroll och koll på läget än vad jag egentligen har, vilket jag tror gör att hon inte reagerade så starkt som man "borde" göra på det jag berättade. Jag reagerade ju inte ens själv så mycket som jag borde. Jag behövde verkligen prata med er och få höra hur sjukt detta var för att bestämma mig för att göra slut.
) än att vara kvar i ett destruktivt förhållande. Du har varit så himla stark hittills och det kommer bli så mycket bättre om du bara tillåter dig att känna så som du känner nu.
