Bukefalos 28 år!

Överreagerar jag nu?

Och, nästan värst av allt, hur klarar jag av att dumpa honom när jag vet att han kommer sitta hemma, ledsen och ensam, och jag kan inte trösta honom? Tanken på att han kommer behöva mig, och varken jag eller någon annan (hans familj och någorlunda nära vänner bor 60 mil bort) kommer kunna finnas där för honom, känns så jäkla tungt :( Jag är den enda han har, egentligen. Den enda som är viktig i hans liv, bortsett från han själv. Ni tycker säkert att jag är löjlig - vi har ju bara varit tillsammans ett halvår. Men detta är hur jag känner, och jag vet inte hur jag ska hantera det.
Jaha så hur överlevde han innan han träffade dig för ett halvår sedan?
 
@goody

Den enda fråga du behöver svara på:
VILL DU vara tillsammans med honom som han är IDAG, som ert förhållande är just NU och INTE hur det SKULLE KUNNA VARA om han (och även du, som någon påpekade) förändras tillräckligt mycket?
Om JA: stanna
Om NEJ: gör slut

Jag förstår inte vad hans känslor har med ditt beslut att göra överhuvudtaget, även om det såklart ur ett egoistiskt perspektiv alltid är jobbigt och tråkigt att såra någon. Att hans liv skulle upphöra att existera för att er relation tar slut känns bara som att han lyckats manipulera dig tillräckligt mycket.
 
Och jag tror förresten INTE att han kommer sitta själv och sörja om du dumpar honom.

Den här typen av krävande och klängiga killar med stort bekräftelsebehov är beroende av andra, det har du ju redan sett beviset på när han sökte bekräftelse på dejtingappen för det räckte inte med dig, och som du skrev har han haft flera långa relationer tidigare så du är ingen unik snöflinga i sammanhanget direkt, varken den första eller sista som han lutar sig tungt mot. Ganska snart efter ni gjort slut så har han en annan tjej som dragit nitlotten och tar över ditt (jävligt underbetalda) jobb som uppassare och flickvän som han bryter ner och formar efter tycke och smak.

Tyck inte synd om honom, tyck synd om hans nästa tjej istället.
 
Den enda som är viktig i hans liv, bortsett från han själv.

Och med det sagt blir det ju ännu vansinnigare att stanna. Det du har nu, är det absolut bästa han har att erbjuda dig. Och det är inget annat än hundskit rätt ner i halsen.

OM man uppskattar någon, värdesätter någon och känner att någon är viktig i ens liv ser man till att visa det. Och måna om att få ha kvar personen i sitt liv.

Du motsäger dig själv. Oavsett vilket, kommer han aldrig att kunna erbjuda dig något annat än den han är i dag, och helt ärligt är det en rätt läskig person du målar upp. Alla har sina ljusa sidor, men den här snubben är ju ett stort barn som vill att du ska vara hans morsa så han kan fortsätta tänka på sig själv.

Han tänker inte ett smack på dig, han är inte mån om att du ska stanna kvar. Han är inte beredd att göra särskilt mycket för att du ska stanna och han har redan berättat att om du inte gillar det du ser kan du sticka.

Jag hade stuckit.
 
Nu är det gjort.

Cyklade och mötte honom efter jobbet, sa att jag ville prata så fort vi kom hem till honom. Sa precis som jag kände; jag älskar dig, och vill verkligen vara med dig, men inte så som vi har det nu. Jag vill kunna göra vad jag vill utan att känna skuldkänslor och utan att behöva oroa mig för att du ska bli arg eller vilja göra slut. Så antingen går du med på att vi går och pratar med en terapeut av något slag, eller så gör vi slut.

Han ville inte gå till terapeut. Han tycker att har man så mycket problem att man inte kan lösa dem själva, så ska man göra slut. Och visst, det köper jag. Men det är för hans skull som jag vill gå till terapeut. HAN behöver verkligen det – inte jag. Så jag gjorde slut. Och jag är så STOLT över att jag klarade det! Men är samtidigt så fruktansärt ledsen nu. Grät floder hemma hos honom, och pratade ganska mycket med honom. Han tog det väl, och förstod varför jag gjorde slut. Han älskar mig också, men håller med om att vi inte kommer någon vart med vårt förhållande, tillitsproblemen är desamma som de var från början. Så efter en timmes ältande ungefär kom min mamma och hämtade mig och mina grejer.

Jag vill verkligen vara vän med honom, för jag bryr mig mycket om honom. Men givetvis ska vi inte ha någon kontakt nu. Han sa att han kommer att blockera mitt nummer, och jag antar att han tar bort mig från Facebook också. Men jag fick, efter lite övertalning, tillåtelse att höra av mig om ett halvår (om jag fortfarande vill då), och så ser vi hur läget är då. Men jag ska försöka att inte tänka på det.

Just nu känns det skit, fastän jag vet att jag har gjort rätt. Jag saknar honom redan så fruktansvärt mycket. Har tagit bort vår sms-konversation i alla fall, och alla bilder jag hade på honom i mobilen. Men det känns så jäkla tungt. Det kommer vara så oerhört tomt. Kommer bo hemma igen, istället för att bara sova hemma två kvällar i veckan som jag har gjort det senaste halvåret. Kommer vara så tyst i mobilen. Inga sms från honom, inga samtal med honom. Inga god morgon-sms varje morgon. Kommer inte kunna ringa och säga god natt till honom. Kommer inte få sova med honom, sitta och spela tv-spel eller titta på serier med honom. Inte få skratta med honom och krama honom. Just nu spelar det ingen roll att jag vet att jag har gjort rätt, jag saknar honom jättemycket och vill bara vara med honom.

Så hur tar jag mig igenom detta nu då?
 
@goody

Jag är också STOLT över dig. Jag förstår att det känns tufft och kommer att göra det ett tag, men när du tittar i backspegeln utan de starka känslor du har nu så tror jag att du kommer tycka att du gjorde rätt.

Hur tar man sig då igenom ett fruktansvärt uppbrott? Man tillåter sig att vara ledsen, umgås supermycket med sina vänner och ler när man känner sig lite gladare. Det är jobbigt att vara så ledsen som du är just nu. Det viktigaste är att komma ihåg är att det inte är farligt och det blir bättre (mest slitna uttrycket som finns, jag vet, men det är sant!).

Om du vill prata så får du gärna skicka PM. Kram till dig!
 
All heder till dig! Det kommer säkert att vara tomt i början men det går över snabbare än du anar. Det vågar jag lova. Under tiden finns dessutom Buke! Skriv här så mycket du vill, så skriver vi som har gått igenom liknande saker och kommit ut på andra sidan tillbaka. :)
 
Så hur tar jag mig igenom detta nu då?

Jag vet att jag upprepar det andra sagt, men ibland behöver man höra det många gånger.
Du andas. Du tillåter dig själv att vara så ledsen du vill. Du får sörja drömmarna och förhoppningarna som krossats. Tillåt dig själv att bara vara. Var snäll mot dig själv.

Det kommer att kännas bättre, på vägen dit behöver du bara vara. Det är ok att vara ledsen, det är ok att inte veta vad du vill, att ha tappat mål och riktning. Det kommer tillbaka, du hittar dig själv igen en dag.
 
Så hur tar jag mig igenom detta nu då?

Ett andetag i taget. Vi har nog alla varit där. Det gör så ont att man är beredd att göra nästan vad som helst för att få det att sluta.

Men du vet ju att du gjort rätt. Satsa på att läka dig själv, hitta ny kraft. Det tar ett tag - låt det göra det. Som en sårskorpa. Den kommer över såret småningom. Det gör fortfarande ont, men det är i alla fall ett tecken på att det läker. Det kommer du också att göra. Härda ut. Överlev. Andas.
 
Bra gjort, @goody! Du gjorde det som var bäst för dig själv, trots att det var svårt. Jag tror att du kommer att kunna tacka dig själv för det, när det mest akuta har gått över.

Självklart gör det ont. Självklart får det göra ont. Du har ju hoppats och investerat dig själv i det här. Men all tid har inte varit bortkastad. Du har lärt dig mer om dig själv och om hur du inte vill ha det. När det värsta har gått över (vilket det kommer att göra, även om det inte känns så nu) så kommer du ha lärt dig att du överlevde även det här.

Nu, tillåt dig själv att gråta, äta choklad, ta planlösa promenader, träffa vänner och tänka på något spännande, totalt egoistiskt som DU skulle vilja göra. En dag i taget. Som de andra har sagt så lättar det onda med tiden. Jag lovar.
 
Fasen vad starkt gjort! Helt rätt beslut. Jag tror du ganska snart kommer märka att det känns lättare att hantera, när du kan leva ditt liv på dina egna premisser och slipper hans skuldbeläggande. Du kommer känna dig lättad!
 
Tack så mycket allihopa, buke är guld :love:

Det konstiga är att det rätt fort gick över till att kännas ganska ok, ändå. Sedan jag kom hem har jag fått två gråtattacker, som har varit ganska korta. Sedan har jag pratat med två vänner i telefon, och höll på att börja gråta när jag pratade med den första. Men sen - ingenting. Just nu känner jag att jag saknar honom, men att jag har mycket annat att se fram emot, och att det känns skönt att vara fri. Är det normalt att känna såhär redan några timmar efter uppbrottet, eller är det något psykiskt fel? O_o Det känns som att den hårdaste smällen kommer att komma ikväll, när jag ska sova och inte kan distrahera mig själv med annat. Men samtidigt känns det inte som att det kommer vara sådär jättehemskt ändå. Typ som att jag kommer få lite gråtattacker då och då hädanefter, men överlag klara mig bra.

För visst - jag saknar honom och är väldigt ledsen över att jag nog aldrig kommer få träffa honom igen - tanken är väldigt jobbig - men nu kan jag ju faktiskt göra vad jag vill. Jag behöver inte vara stressad över att jag konstant måste ha kontakt med honom - har nog gått max 4-3 timmar utan att vi har smsat eller pratat i telefon, när vi inte är med varandra. Nu kan jag åka och hälsa på vänner utan att 40 % av min uppmärksamhet fortfarande är riktad mot honom genom mobilen, utan att behöva vara hemma i tid för att vi ska kunna prata i telefon innan han går och lägger sig. Nu kan jag vara uppe hur länge jag vill utan särskild anledning när jag sover hemma, utan att han blir misstänksam.

Eller som igår - satt i trädgården med min mamma när han ringde på sin lunch. Jag är inte bekväm med att prata i telefon med honom när andra hör, om det inte gäller något särskilt. Att prata bara för att prata (då det ofta låter lite gulligt också) känns konstigt att göra inför andra. Då märkte han såklart att jag lät stel. När vi senare träffades på eftermiddagen sa han att han inte trodde på att det bara var mamma jag var med, utan någon annan också som jag ljuger om. Alltså att jag skulle ha träffat någon bakom hans rygg, bara för att jag lät lite stel på telefon :crazy: Sådana konstigheter har jag fått stå ut med i ett halvår nu. Och vill ni veta varför det inte blev någon utlandsresa? Nu vågar jag äntligen berätta utan att skämmas över att jag fortfarande är tillsammans med honom, haha. När vi satt och väntade på flyget frågade jag honom varför han var irriterad, för jag märke på honom att han var det. Då hade han tydligen fått för sig att jag hade kollat in andra killar på vägen till flygplatsen och på flygplatsen - han hade tydligen jämfört med tjejer, och jag tittade ca 1,5 sekund längre på killar i vår ålder än på andra... Jag har ingen aning vad han pratade om. Men det fick han för sig och trodde stenhårt på, och därför ville han inte åka på vår drömsemester ihop.

Jag kommer säkert bryta ihop senare. I alla fall försöker jag förbereda mig för det, för just nu känns det ganska lugnt. Jobbigt, men lugnt. Och jag kommer säkert behöva fortsätta skriva av mig här! Tack för att ni orkar läsa och ger stöd!
 
Tack så mycket allihopa, buke är guld :love:

Det konstiga är att det rätt fort gick över till att kännas ganska ok, ändå. Sedan jag kom hem har jag fått två gråtattacker, som har varit ganska korta. Sedan har jag pratat med två vänner i telefon, och höll på att börja gråta när jag pratade med den första. Men sen - ingenting. Just nu känner jag att jag saknar honom, men att jag har mycket annat att se fram emot, och att det känns skönt att vara fri. Är det normalt att känna såhär redan några timmar efter uppbrottet, eller är det något psykiskt fel? O_o Det känns som att den hårdaste smällen kommer att komma ikväll, när jag ska sova och inte kan distrahera mig själv med annat. Men samtidigt känns det inte som att det kommer vara sådär jättehemskt ändå. Typ som att jag kommer få lite gråtattacker då och då hädanefter, men överlag klara mig bra.

För visst - jag saknar honom och är väldigt ledsen över att jag nog aldrig kommer få träffa honom igen - tanken är väldigt jobbig - men nu kan jag ju faktiskt göra vad jag vill. Jag behöver inte vara stressad över att jag konstant måste ha kontakt med honom - har nog gått max 4-3 timmar utan att vi har smsat eller pratat i telefon, när vi inte är med varandra. Nu kan jag åka och hälsa på vänner utan att 40 % av min uppmärksamhet fortfarande är riktad mot honom genom mobilen, utan att behöva vara hemma i tid för att vi ska kunna prata i telefon innan han går och lägger sig. Nu kan jag vara uppe hur länge jag vill utan särskild anledning när jag sover hemma, utan att han blir misstänksam.

Eller som igår - satt i trädgården med min mamma när han ringde på sin lunch. Jag är inte bekväm med att prata i telefon med honom när andra hör, om det inte gäller något särskilt. Att prata bara för att prata (då det ofta låter lite gulligt också) känns konstigt att göra inför andra. Då märkte han såklart att jag lät stel. När vi senare träffades på eftermiddagen sa han att han inte trodde på att det bara var mamma jag var med, utan någon annan också som jag ljuger om. Alltså att jag skulle ha träffat någon bakom hans rygg, bara för att jag lät lite stel på telefon :crazy: Sådana konstigheter har jag fått stå ut med i ett halvår nu. Och vill ni veta varför det inte blev någon utlandsresa? Nu vågar jag äntligen berätta utan att skämmas över att jag fortfarande är tillsammans med honom, haha. När vi satt och väntade på flyget frågade jag honom varför han var irriterad, för jag märke på honom att han var det. Då hade han tydligen fått för sig att jag hade kollat in andra killar på vägen till flygplatsen och på flygplatsen - han hade tydligen jämfört med tjejer, och jag tittade ca 1,5 sekund längre på killar i vår ålder än på andra... Jag har ingen aning vad han pratade om. Men det fick han för sig och trodde stenhårt på, och därför ville han inte åka på vår drömsemester ihop.

Jag kommer säkert bryta ihop senare. I alla fall försöker jag förbereda mig för det, för just nu känns det ganska lugnt. Jobbigt, men lugnt. Och jag kommer säkert behöva fortsätta skriva av mig här! Tack för att ni orkar läsa och ger stöd!

Såklart kan det hända att det känns jobbigare igen - ikväll, imorgon eller om en vecka. Det är nog helt normalt att känslorna svajar så, när man kommer ifrån en sådan relation som eran. Vilken lättnad - du märker ju hur du redan börjat se de knäppa grejerna som just knäppa, och det är toppen!
Försök tänka på det nästa gång du är ledsen över separationen!

Och som sagt: man får vara ledsen, det är helt ok och inget farligt alls - "bara" jävligt jobbigt. Det blir bättre. En dag svider det inte alls så mycket, och det verkar ju redan som om du delvis kan se på det hela utan att bara känna hysterisk saknad och vilja tillbaka. Toppen!!
 
Nej, det är inte psykiskt fel ;) Jag känner igen den där känslan i att vara ledsen men samtidigt lättad. Jag vet att jag kände så för att jag var ledsen för att jag hade hoppats, men att jag ändå någonstans insåg hur det låg till och att det inte skulle fungera.

Njut av din frihet! Tänk, när/om du hittar någon som är värd att vara med kommer du få känna dig lika fri som nu, fast med ett förhållande i bakgrunden :)
 
Tack så mycket allihopa, buke är guld :love:

Det konstiga är att det rätt fort gick över till att kännas ganska ok, ändå. Sedan jag kom hem har jag fått två gråtattacker, som har varit ganska korta. Sedan har jag pratat med två vänner i telefon, och höll på att börja gråta när jag pratade med den första. Men sen - ingenting. Just nu känner jag att jag saknar honom, men att jag har mycket annat att se fram emot, och att det känns skönt att vara fri. Är det normalt att känna såhär redan några timmar efter uppbrottet, eller är det något psykiskt fel? O_o Det känns som att den hårdaste smällen kommer att komma ikväll, när jag ska sova och inte kan distrahera mig själv med annat. Men samtidigt känns det inte som att det kommer vara sådär jättehemskt ändå. Typ som att jag kommer få lite gråtattacker då och då hädanefter, men överlag klara mig bra.

För visst - jag saknar honom och är väldigt ledsen över att jag nog aldrig kommer få träffa honom igen - tanken är väldigt jobbig - men nu kan jag ju faktiskt göra vad jag vill. Jag behöver inte vara stressad över att jag konstant måste ha kontakt med honom - har nog gått max 4-3 timmar utan att vi har smsat eller pratat i telefon, när vi inte är med varandra. Nu kan jag åka och hälsa på vänner utan att 40 % av min uppmärksamhet fortfarande är riktad mot honom genom mobilen, utan att behöva vara hemma i tid för att vi ska kunna prata i telefon innan han går och lägger sig. Nu kan jag vara uppe hur länge jag vill utan särskild anledning när jag sover hemma, utan att han blir misstänksam.

Eller som igår - satt i trädgården med min mamma när han ringde på sin lunch. Jag är inte bekväm med att prata i telefon med honom när andra hör, om det inte gäller något särskilt. Att prata bara för att prata (då det ofta låter lite gulligt också) känns konstigt att göra inför andra. Då märkte han såklart att jag lät stel. När vi senare träffades på eftermiddagen sa han att han inte trodde på att det bara var mamma jag var med, utan någon annan också som jag ljuger om. Alltså att jag skulle ha träffat någon bakom hans rygg, bara för att jag lät lite stel på telefon :crazy: Sådana konstigheter har jag fått stå ut med i ett halvår nu. Och vill ni veta varför det inte blev någon utlandsresa? Nu vågar jag äntligen berätta utan att skämmas över att jag fortfarande är tillsammans med honom, haha. När vi satt och väntade på flyget frågade jag honom varför han var irriterad, för jag märke på honom att han var det. Då hade han tydligen fått för sig att jag hade kollat in andra killar på vägen till flygplatsen och på flygplatsen - han hade tydligen jämfört med tjejer, och jag tittade ca 1,5 sekund längre på killar i vår ålder än på andra... Jag har ingen aning vad han pratade om. Men det fick han för sig och trodde stenhårt på, och därför ville han inte åka på vår drömsemester ihop.

Jag kommer säkert bryta ihop senare. I alla fall försöker jag förbereda mig för det, för just nu känns det ganska lugnt. Jobbigt, men lugnt. Och jag kommer säkert behöva fortsätta skriva av mig här! Tack för att ni orkar läsa och ger stöd!
Han är sjuk i huvudet och du är NORMAL som känner mer lättnad än saknad!
 
För visst - jag saknar honom och är väldigt ledsen över att jag nog aldrig kommer få träffa honom igen - tanken är väldigt jobbig - men nu kan jag ju faktiskt göra vad jag vill. Jag behöver inte vara stressad över att jag konstant måste ha kontakt med honom - har nog gått max 4-3 timmar utan att vi har smsat eller pratat i telefon, när vi inte är med varandra. Nu kan jag åka och hälsa på vänner utan att 40 % av min uppmärksamhet fortfarande är riktad mot honom genom mobilen, utan att behöva vara hemma i tid för att vi ska kunna prata i telefon innan han går och lägger sig. Nu kan jag vara uppe hur länge jag vill utan särskild anledning när jag sover hemma, utan att han blir misstänksam.

Eller som igår - satt i trädgården med min mamma när han ringde på sin lunch. Jag är inte bekväm med att prata i telefon med honom när andra hör, om det inte gäller något särskilt. Att prata bara för att prata (då det ofta låter lite gulligt också) känns konstigt att göra inför andra. Då märkte han såklart att jag lät stel. När vi senare träffades på eftermiddagen sa han att han inte trodde på att det bara var mamma jag var med, utan någon annan också som jag ljuger om. Alltså att jag skulle ha träffat någon bakom hans rygg, bara för att jag lät lite stel på telefon :crazy: Sådana konstigheter har jag fått stå ut med i ett halvår nu. Och vill ni veta varför det inte blev någon utlandsresa? Nu vågar jag äntligen berätta utan att skämmas över att jag fortfarande är tillsammans med honom, haha. När vi satt och väntade på flyget frågade jag honom varför han var irriterad, för jag märke på honom att han var det. Då hade han tydligen fått för sig att jag hade kollat in andra killar på vägen till flygplatsen och på flygplatsen - han hade tydligen jämfört med tjejer, och jag tittade ca 1,5 sekund längre på killar i vår ålder än på andra... Jag har ingen aning vad han pratade om. Men det fick han för sig och trodde stenhårt på, och därför ville han inte åka på vår drömsemester ihop.

Det där är inte normalt beteende, tack och lov att du tog dig ur det så pass snabbt! Du ska inte behöva kompromissa med din egen person för att dansa efter hans pipa, någon jävla måtta får det faktiskt vara. Starkt gjort, det kanske kommer kännas jobbigt nu precis i uppbrottet, men det här var det bästa beslut du kunde ta! Sträck på dig och var stolt, du har gjort något väldigt bra för dig själv.
 
Starkt gjort och jag tror att du gjort helt rätt. Och det är inte ett dugg konstigt att känna lättnad. Mitt ex och jag var kompisar drygt ett år efter att vi separerade tills han betedde sig underligt (som han även gjort under vårt förhållande), jag blev ledsen, bad honom dra åt helvete (lagom moget :P), blockade allt och har efter den kvällen bara känt mig lättad och glad att jag slipper honom i mitt liv (önskar egentligen bara att jag hade gjort det 5 år tidigare) - inte en tår har jag fällt över honom efter det. Det är helt okej att vara ledsen, men det är oxå helt okej att inte vara det.
 
Det som känns jobbigast just nu är faktiskt det att han har allvarliga problem. Jag känner att jag kommer klara mig, det gör jag alltid. Jag är en toppentjej med världens bästa vän som alltid ställer upp, så det kommer lösa sig till slut. Honom däremot... Oavsett hur jävlig han har varit emellanåt, så älskar jag honom och bryr mig verkligen om honom. Jag vill att han ska vara lycklig och trygg i sig själv och sina relationer. Men det kommer han aldrig bli så länge han lever i förnekelse. Och om inte ens jag, tjejen han har haft starkast känslor för någonsin (enligt han själv), kan få honom att vilja gå i terapi ens för min skull - när ska han inse att han behöver det? Hur många tjejer ska det krävas? Kommer han någonsin få sitt drömliv med fru och barn? Jag tror inte det, så som han är nu. Och det gör mig väldigt ledsen faktiskt. Jag vet att jag ska skita i honom, vara glad att jag slipper honom och fokusera på mig själv. Men jag kan inte sluta bry mig om honom bara sådär. Känns lite som Stockholmssyndom, det här :p Jag hoppas innerligt att han skaffar hjälp snart, för sin egen skull.

För egen del tror jag att det är dags att krypa ner i sängen och titta på serier och äta godis - och gråta en skvätt, eller hundra, efteråt. Imorgon är första dagen på mitt nya liv där jag står i centrum och ingen annan. Försöker se det positivt :)
 
Hurra @goody! Starkt gjort.

Att du redan nu känner lättnad och börjar se distansierat på ert förhållande är sunt och bra - det bekräftar ju bara att du gjort helt rätt. När jag bröt upp med mitt ex (som också kunde starta bråk genom att anklaga mig för att ha spanat in andra killar och sen skylla bråket på mig, som också ställde krav på hur länge och när vi skulle prata i telefon) var jag nära att ta tillbaka honom under några dagar efter, men jag kände samtidigt en sån lättnad att slippa pressen från honom.

Du har helt rätt i att det är upp till honom om han jobba på sin självkänsla eller inte. Du kan inte hjälpa honom för han vill uppenbarligen inte ha någon hjälp.

Som många säger - tillåt dig att gråta och vara ledsen, den jobbiga period som sker direkt efter ett uppbrott som detta är lätt värt det när sorgen lagt sig!
 

Liknande trådar

L
Relationer Jag har en fråga som jag väldigt gärna skulle vilja veta hur andra tänker! Men jag ska försöka att förklara utan att av slöja förmycket...
2 3
Svar
48
· Visningar
4 225
Senast: LiviaFilippa
·
Relationer Lååångt om min krångliga mor-dotter relation. Har i över ett halvår nu haft paus från min mor. Efter ännu ett storbråk så kände jag att...
Svar
13
· Visningar
2 699
Senast: tanten
·
  • Artikel
Dagbok Sensommaren har inte riktigt varit som jag hoppats. Ingenting har blivit riktigt bra, men var väl inte så många grejer som hänt än...
Svar
2
· Visningar
865
Senast: Bison
·
  • Artikel
Dagbok På något sätt känns det som ett skifte har skett den senaste veckan. Som att jag mentalt har gått igenom en portal. Det känns som att...
Svar
4
· Visningar
2 193
Senast: Pratsch
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Stänger du toalettlocket?
Tillbaka
Upp