Överviktsoperation

[Paddington]

Ang den där köttbullen så vill jag bara, iom att det låter väldigt skuldbeläggande, påpeka att man i en del landsting äter lättmosad mat omgående efter operation. En halv köttbulle behöver således inte vara något fel i sig. Tvärtom, köttbullar är rätt klockrent att äta under mosperioden.

Tack för informationen, det visst jag inte
Men jag vet att denne hade fått instruktionen att äta flytande i 7-10dagar efteråt. Vi stod varandra väldigt nära under perioden före när denne genomgick op och året efter.

 

[gul_zebra]

Tack för informationen, det visst jag inte
Men jag vet att denne hade fått instruktionen att äta flytande i 7-10dagar efteråt. Vi stod varandra väldigt nära under perioden före när denne genomgick op och året efter.

Now you know Jo, de flesta äter nog flytande ett tag efter operationen. Jag reagerade mest för att det lät väldigt skuldbeläggande och dömande. Flytande är skitsvårt för många och många vill mest spy på skiten när man redan levt på flytande i snitt 4 veckor och sen ska fortsätta ytterligare en vecka eller så efter operation. Att testa en halv köttbulle i det läget är liksom inte mer än mänskligt och det är så jäkla enkelt för folk som inte varit i den sitsen att moralisera över det.

 

[Enya]

Jag har en nära vän som genomgick en gastric bypass för ett par år sen. Hon har haft endel komplikationer, bla hade hon problem med dumpning upp till 2 år efter op, hon fick samanväxtningar i buken efter op som hon även har fått operera. Psykiskt mådde hon skit eftersom hon trodde att vikten skulle rasa av sig självt i princip. Hon gick ner rejält i vikt men hon har gått upp allt igen plus typ 20 kg.

Så nej, jag ser inte operation som en lösning.

Just komplikationer känns ju inte så kul att behöva dras med, som det är nu har jag ju inga komplikationer som beror på vikten. Hur framtiden ser ut vet jag inte, men jag talar om just nu. En anledning till till varför jag är så avig är just att man ju inte vet hur framtiden ser ut. Jag vet ju inte ens om jag lever om 10 år så varför oroa sig för viktsjukdomar inför framtiden redan nu när livet kan ta abrupt slut när som utan att man ens vet det? Men man vet ju nästan att många får komplikationer av viktoperationer, i alla fall är det det jag läst och hört och det som får mig att backa också.

Någon lösning är ju inte en sådan operation i sig, det är jag fullt på det klara med och har så alltid varit. Man måste ju givetvis fortfarande arbeta för att gå ner i vikt och bibehålla sin vikt, vilket borde vara något alla som gör en operation borde ha förstått och fått information om innan man gör ett sådant söndertrasande ingrepp i sin kropp. Det är ju endast en hjälp på vägen, tänker jag.

Vad händer med de personer som går upp igen, får de en operation till? Det känns ju lite lönlöst....

 

[Raderad medlem 94602]

Jag har två vänner som gjort op.
Nr är en riktig slarver med mat och motionerar noll, nu ca 7-9 år senare har han gått upp det mesta igen. Han har dock mått bra.

Nr 2 mår fantastiskt. Annammat ny kost, motionerar, har blivit kvitt sin diabetes och höga blodtryck.

Mycket handlar nog om vad man själv vill tillföra.

 

[Enya]

Jag tänker att det handlar om hur stor övervikten är, är det väldigt mycket tycker jag att det kan finnas fördelar ändå. Det bästa är nog att du bokar tid hos en kunnig professionell person som kan redogöra för för och nackdelar i ditt fall.

Jag har träffat två olika läkare som hävdat att det enda som kan få mig att gå ner i vikt är en operation. Jag har PCOS och det är svårt att förlora några kg när man väger som jag så en viktoperation skulle hjälpa att komma ner i vikt och därmed skulle mina ansträngningar för att bibehålla vikten ge resultat. När den ena av dem hade sagt det + att jag säkert kommer få diabetes på grund av min övervikt och dö i förtid från mina barn så blev jag så förbaskad att jag gjorde ett nytt försök att gå ner i vikt, vilket inte gav något resultat. När nummer två sa det tänkte jag bara att vem fan bryr sig, en person färre att ta hand om som gammal för den yngre befolkningen!

Jag tror att även inom sjukvården är det här med hur man ser på viktoperationer lite egna åsikter. Antingen förespråkar man det och ser mest det goda av det och därmed rekommenderar man det eller så tycker man att man bör undvika det så länge man inte är döende, typ, och ser alla komplikationer av dem. Tror jag.

Jag är 156 cm lång och väger 118 senast jag vägde mig, antar jag ska väga 46 kg egentligen så det blir ju en hel del övervikt....

 

[Enya]

Har du kikat på alternativ, som tex ballong? Så som jag förstått så är det inga kirurgiska ingrepp alls, och många verkar nöjda.

Nej jag vet inget om sådant där utan vet bara att folk pratat om operationer hit och dit med mig. Vad innebär det alternativet?

 

[Enya]

Min mamma gjorde en överviktsoperation för några år sedan, och gick ner 40 kg. Hon har, tyvärr, nu gått upp mer än hälften igen. Efter att ha följt hennes resa kan jag bara konstatera att eftervården i vårt landsting är under all kritik. Det handlar inte enbart om viktnedgång. Det handlar om en livsstilsförändring.

Ja, och det är ju den viktiga biten. Borde inte den biten komma lite grann före operationen också? Att visa att man förstått förändringen och kan hålla den mer än typ en vecka.

 

[Kattennizze]

Fast frågan kvarstår, vill du?

 

[Enya]

En så stor operation ska man inte gå igenom för någon annans skull.

Om du funderar mycket på saken kanske det är en bra idé att göra en allmän hälsokontroll hos läkare och kolla att hjärtat mår bra och att du inte har hög risk för diabetes. Om värdena är fina och du inte upplever att din kropp funkar bra med nuvarande vikt tycker jag inte att du ska operera.

Ugh!
Ditt förslag är helt klart vettigt! Jag tror inte jag har några problem, men vad vet jag, och jag skulle behöva äta vettigare, eller- äta oftare osv. då minskar ju risken ytterligare.

Men jag får nog byta vårdcentral först och försöka tråckla igenom en ny astmautredning på nya stället först. Med tanke på att jag inte är ett dugg bättre trots antibiotikakuren mot lunginflammationen som jag tydligen ska ha haft sedan december så är ju frågan hur frisk en hälsokoll skulle visa att jag är...
Herregud, man är för fasen redo att skjuta sig vid kontakt med den vårdcentralen jag är skriven på! Tror inte de skulle göra hälsokontroll eller ens diskutera viktoperation med mig. Men skicka mig till dietist kan de....

 

[svea]

Ugh!
Ditt förslag är helt klart vettigt! Jag tror inte jag har några problem, men vad vet jag, och jag skulle behöva äta vettigare, eller- äta oftare osv. då minskar ju risken ytterligare.

Men jag får nog byta vårdcentral först och försöka tråckla igenom en ny astmautredning på nya stället först. Med tanke på att jag inte är ett dugg bättre trots antibiotikakuren mot lunginflammationen som jag tydligen ska ha haft sedan december så är ju frågan hur frisk en hälsokoll skulle visa att jag är...
Herregud, man är för fasen redo att skjuta sig vid kontakt med den vårdcentralen jag är skriven på! Tror inte de skulle göra hälsokontroll eller ens diskutera viktoperation med mig. Men skicka mig till dietist kan de....

Det där är ju också en sak att väga in, dina hälsoproblem som inte är viktrelaterade. Kanske dumt att påfresta kroppen med en stor operation som inte är alldeles nödvändig. Dietist, visst. Med målet att äta bättre för bättre hälsa och viktstabilitet. När det funkar kan det vara läge att fundera på långsam viktnedgång om DU vill.

 

[Skjøldur]

Jag känner två som gjort gästrum by pass. Den ena hade varit knubbig redan som barn och som vuxen kunde hon aldrig äta samma som familjen utan att snabbt gå upp i vikt. Då hon fick problem med lederna så fick hon operera sig. Hon är smal nu men det hade hon inte varit om hon inte varit noga med vad hon äter. Värk i lederna har hon nu också . I vilket fall så ångrar hon sig inte. Den andra jag känner var smal då hon var ung. Hon var inte lika överviktig som den förstnämnda och fick betala operationen själv. Hon blev smal och nöjd.... Men då hon fick ett annat jobb så på hon på sig en del. Sen har det varit mycket upp o ned...

Jag har en kontakt med en gammal kompis på fb och hon har lymfödem. Har du möjligen det? Hon skrev att många läkare inte förstår vad det är utan rekommenderar vanlig bantning men det funkar inte.

Lycka till

 

[Enya]

Fast frågan kvarstår, vill du?

Ja och nej.
Jag är inte rädd för att tex få diabetes. Men tarmvred låter smärtsamt och hemskt. Jag är inte rädd för att dö före andra människor. Men att få gallbesvär är mycket otrevligt, på riktigt. Jag vet det, jag får lite sådana problem ibland och då är jag rätt olycklig.

Men det är rätt trevligt att väga mindre. För att man ska ju göra det. Oavsett vad alla säger är det inte acceptabelt att väga för mycket. Folk säger att det är ok att vara tjock, men folks handlingar visar att deti nte alls är ok. Det är bara ord. Tomma. Man kan inte må bra som tjock. Man lurar bara sig själv. Och jag håller med, jag mår inte bra som tjock. På samma vis som att jag inte mår bra som syn- och hörselskadad. Men det handlar inte om ett fysiskt mående utan om det psykiska. Det är inte ok att vara tjock, man ska vara normal. Det är inte ok att ha en funktionsnedsättning, man ska vara normal. Världen är skapt efter normala personer och man måste passa in. Det handlar inte om att jag inte orkar gå en massa, det gör jag, kanske inte i exakt samma hastighet som den som är i ordentlig kondis, men det handlar om att det är fel på mig. Oavsett om jag är tjock eller om jag har funktionsnedsättningar. Jag passar inte in i det som är det normala. Det är alltså lite av samma känsla så frågan är fortfarande, om jag skulle göra en sådan operation, skulle det vara för min skull eller för att man ska vara på ett visst vis?

Jag lider inte av att jag är tjock.
Jag lider av att andra tycker att det är fel att jag är tjock. Förstår du skillnaden? Det är därför jag tvekar. Gud vad jag svamlar, förlåt!

 

[Enya]

Jag har flera i min närhet som har gjort bypass. En av dom har verkligen förstått sina begränsningar och äter verkligen försiktigt och efter regelboken. Hen har bäst resultat. En annan rasade i vikt och väger idag mycket mer än innan operationen, 10 år senare. En annan har börjat dricka mycket mer alkohol, vilket är en vanlig biverkning.

Håller med om att eftervården är under all kritik. Just alkoholproblematiken borde verkligen följas upp efteråt. Även hjälp med det psykiska kring mat och livsstil.

Intressant att flera av er skriver om att eftervården är under all kritik. Det borde den inte vara. En operation är inte gratis. För det första borde de inte direkt "ges bort " utan man måste ju verkligen veta vad man ger sig in i så att resultatet behålls och för det andra är eftervård otroligt viktigt så att operationen inte blir något man slängt i sjön liksom. Man gör ju sådana operationer för att hjälpa människor till ett bättre liv, borde man inte vilja hjälpa dem efter operationerna också så att man slipper att de känner sig misslyckade och dåliga. Vill man inte se bra resultat?

Om jag har förstått det rätt så sker själva det stora arbetet man gör ju efter operationen och det är väl då det är så viktigt att få hjälp så att man är på rätt väg?

Intressant också med alkoholen! Hur kommer det sig att det blir lättare med sådan problematik? Jag har dock svårt att tänka mig att jag hamnar i just det problemet eftersom jag i stort sett är nykterist. Den lilla alkoholen jag dricker per år är så pass lite att den hinner avdunsta i glaset innan jag druckit upp det.... Pappa var alkoholist så jag håller mig väldigt långt från alkohol faktiskt.

 

[Enya]

Flera av er har svarat ungefär lika. Tack för era svar! Det är övervägande negativa erfarenheter och upplevelser märker jag. Som ni också skriver ska man nog fundera på om det är värt det. Och det är svårt att veta vad som är värt och inte, dock känns det lite som att jag ska fortsätta säga nej ett tag till i alla fall. Jag känner mig inte direkt övertalad här i tråden.

Jag har en syster som har gjort en viktoperation av något slag, har inte koll på vilken, det är 4-5 år sedan nu. Hon har gått ner 100 kg och gått upp tror det är 20 kg efter det. För henne har det nog varit en bra operation trots en massa komplikationer. jag vet inte riktigt om man kan ha henne som exempel då hon även är hypokondrisk så allt är ju värre än vad det egentligen är. Hon säger dock att hon ångrar sig på grund av komplikationerna, men jag som står bredvid kan även se fördelarna det har på henne. Hon har ett betydligt bättre självförtroende nu och orkar betydligt mer nu. Samtidigt verkar hon ju "sjukare" nu än när hon vägde 175. Då hade hon "bara" ont i ryggen och ont i fötterna, tyckte att hon var ful, och orkade inte gå något direkt.
Jag kan dock fortfarande se problemet med mat som fanns från början. Förstås i hennes ögon har hon inget matproblem (förutom allt hon inte kan äta pga operationen osv), men jag ser ju ändå en del av vad och hur hon äter och tänker att matbeteendet har hon inte fått hjälp med, grunden till viktuppgången för hennes del. Och det skrämmer mig för mitt eget sätt att äta kommer inte att fungera med en sådan operation. Jag ogillar skarpt att äta lite och ofta. 1-2 gånger per dag är min grej. Visst blir jag mer sugen på sött när jag äter så, och nästan inte alls när jag äter lite och ofta, men det är så motbjudande att äta som man "ska".

Om fler har samma matbeteende som jag, alltså att man i grunden egentligen inte äter för mycket mat eller för mycket onyttigt utan bara alldeles för sällan, så frstår jag att det är lätt att falla tillbaka i samma vanor. Det är ju därför jag gav upp när jag försökte gå ner i vikt. Jag gjorde verkligen flera ordentliga försök och det gav inte resultat, då tänkte jag att då kan jag lika bra äta som jag trivs med...

 

[ameo]

Jag känner (till) relativt många som gjort överviktsoperarioner. Och långt mer än hälften av dem har gått upp allt och mer därtill efteråt.
Min bestämda uppfattning är att det allra viktigaste är en livsstilsomläggning, även som opererad, om det ska lyckas i längden. Är man t.ex en sån som småäter hela tiden, så klmmer det funka utmärkt att fortsätta likadant även eftet operationen...

(Själv skulle jag önska en biggest oser-likmande camp utan tävlingsmomentet och tv-kamerorna... och gratis såklart...)

 

[Enya]

Alltså rent krasst är operation en behandling mot sjukdomen fetma. Det är allt det är. Tycker du dig inte behöva behandling så är det väl bra onödigt att behandla också, medan om du vill behandlas så får du söka och se om du kan få behandling. Låt inte andra övertala dig iaf utan gör det du känner är bäst för dig. Det är du som ska leva med följderna, inte omgivningen.

Det jag kan konstatera är som vanligt att man får ta anhöriga med en nypa salt iom att dessa sällan har någon som helst förståelse varken för varför man opereras, hur det är efter operation eller hur det ens kan vara värt riskerna och följderna. Jag minns så väl en tidigare diskussion där en bukefalist tog upp hur hemskt det var för henoms anhörige som åkt på än det ena och än det andra efteråt, seriösa följder, men även la till att hen inte kunde dricka kolsyra längre, som om det vore en hemsk komplikation. Det gjorde den där oförståelsen så tydlig. För att inte tala om dumpingen som alltid ses som så negativ - det är ju en del av det man vill åt! Jag har ytterst lite dumping själv, hade hoppats på mer av den varan iom att det är ett bra redskap för att lära sig äta bra. Dumping är jobbigt, så när jag dumpar på en 1 cm hög trave Pringles blir det ett sätt för mig att ge fan i Pringles eller bara äta ½ cm. Exempelvis. Vet inte hur många gånger jag ställt tillbaka Pringles-röret i butikshyllan nu, jag vill köpa så råttorna får röret men jag vill inte ha Pringles längre

Ska vi snacka komplikationer så är det 3% som åker på svåra komplikationer. Tarmvred inkluderat vilket man även kan få efter vanlig viktminskning. Numera syr man fast för att minska risken. Gallstensanfall är också något många vill föra fram som en jättevanlig komplikation men det kommer av viktminskningen i sig, alltså även om man skulle banta utan operation. Hör ofta sjukvårdspersonal sitta och påpeka att det är jättevanligt med en massa svåra komplikationer, de ser det hela tiden i jobbet - men de friska söker ju inte vård, utan problem så syns man inte hos samma vårdpersonal.
Hypoglykemi är däremot vanligt efteråt. Typ hälften åker på det enligt min dietist. Kan såklart vara besvärligt, själv ser jag det mest som en hjälp för att äta ordentligt - jag har för lätt för att hoppa över måltider trots operation. Men det blir såklart ett liv med att konstant ha något ätbart i väskan. Small price to pay för mig, desto större pris för någon annan.

Jag håller inte med de som säger att det sitter i hjärnan. Delvis så gör det det, men fetma är inte psykiskt, det är en fysisk sjukdom som inte går att göra nånting åt annat än med operation. Operationen fixar med ökad mättnad, ändrar på hormoner (syns tydligt hos tex diabetiker som oberoende av viktminskning kan sätta ut sin medicin efter operation. Exakt hur hormoner påverkas vet man inte idag), minskar upptaget och påverkar såklart med ev dumping osv, och inte minst gör den att kroppen slutar kämpa emot och försöka gå upp i vikt när man går ner så att det blir möjligt att få varaktiga resultat (max 2-5% som går ner utan operation behåller vikten i 5 år. Tyvärr, har man fetma så är det i stort sett omöjligt att gå ner utan operation, det enda man åstadkommer är än mer uppfuckad ämnesomsättning). Det är inte psykiskt, det är fysiskt. Sen påverkar såklart psyket också. En operation botar tex inte en ätstörning. Men att påstå att det sitter i huvudet är en stor förenkling och blir lätt ett skuldbeläggande som inte är rimligt. Det är mer komplext än så.

Eftervården är som nämnt viktig, många behöver stöttning på olika vis. Dalarna är tydligen en föregångare så sett, här följs vi upp i 5 år efter operation och personalen på bariatrin är verkligen lätta att få tag på och riktiga guldklimpar att ha att göra med. Nu finns dock förslag på omstrukturering som försämrar det så jag hoppas att det inte går igenom. I en del landsting är eftervården under all kritik och folk saknar stöttning kring tex koständringar eller den mentala biten med en självbild som inte hänger med, komplex över löst skinn eller rädslor för att äta efter ett tarmvred. Det säger sig självt att resultaten blir därefter. Kan vara värt att kolla hur ditt landsting är innan ett beslut.
Likaså regler för skinnreduktion, olika landsting tar olika mycket och även kvalitén är olika. Här brister tex Dalarna som bara tar buk och då gör ett hafsigt jobb med kvarvarande häng och hundöron. Spelar ingen roll om man får köttiga skavsår på låren, det anses vara en skönhetsoperation och bekostas inte av landstinget. Man kan såklart ha tur med hud som drar ihop sig självt, men man kan även ha otur och få mycket häng med svamp och skavsår som resultat. SÅ kul är det inte när man får självsprickor i naveln kan jag konstatera, det gör ont. Kroppspuder håller det för det mesta borta men jag ser fram emot när det blir dags att ta bort hud. Har man tur så sett så bor man i ett mer tillåtande landsting, en del bekostar tom bröstlyft. Det är väl värt att kolla innan ett beslut, om än med medvetenhet om att regler kan ändras, för hudreducering privat blir skitdyrt.

Viss viktuppgång får man dock räkna med och majoriteten kommer inte ner på normalvikt, det är inte en rimlig förväntan. Att man gått upp betyder inte heller att man misslyckats. Det jag fått höra från dietisten är att viktuppgång väldigt ofta är kemiskt orsakad i det läget - kan röra sig om alkoholproblem eller medicinering av något slag tex. Generellt, säger hon, så fungerar man mer normalt, man får utdelning för det man gör. Äter man skit så går man upp, äter man bra så går man ner, istället för som innan när man möjligtvis kunde stå still av att leva på luft typ.

Statistik: https://www.ucr.uu.se/soreg/
Poddavsnitt med Torsten Olbers, kirurg:

https://soundcloud.com/sahlgrenskaakademin%2Ffetma-och-kirurgi-med-torsten-olbers-live-fran-vetenskapsfestivalen-2017

Jag gillar ditt inlägg! Väldigt nyktert och klokt! Jag ska kolla länken!
Jag håller med dig om att det inte bara sitter i hjärnan det här med fetma. Jag blir så trött på folk som hela tiden hävdar att man inte har rätt inställning, man försöker inte tillräckligt osv. Jag försökte utav bara fasen! Gick ner som mest 7 kg har jag för mig, jag var så glad! Och så fick jag mens.... Bara att börja om från 0 igen. Så har det varit hela tiden. Så är min vikt fortfarande, jag väger mig hos mamma varannan vecka och pendlar mellan 112 och 122 kg. Mens kan ha hänt däremellan. Och ägglossning liksom.Det finns ingen förnuft i det. Kan tänka att "nu har jag ändå rört mig en hel del och satsat på att äta bättre... WHAT?!" Inte enligt vågen! Min kropp samarbetar inte! Jag tycker inte att det är så kul att motionera (jo att promenera) och det är inte kul att äta, så när jag verkligen anstränger mig för att göra rätt då vill jag ju givetvis att det ska ge resultat och inte bli en massa extra kg på vågen efter två ordentliga veckor och lägre vikt efter sämre veckor. Det är liksom inte vettigt någonstans.

Jag tycker att grunden till fetman borde utredas ordentligt innan operation så att man kan få rätt hjälp efter operation för att det ska fortsätta att vara bra. Synd att det inte är så överallt alltså. Vet inte hur det är i Skåne, ska kolla det. Man borde få hjälp efteråt för att hantera hela förändringen, den kan inte vara lätt efter många år av annan vana!

 

[Enya]

Jag har åtminstone 3 bekanta som har opererat sig, har lite dålig insyn i vilken av de olika alternativen de valde.


Kompis 1 tjatade till sig en operation av läkaren pga sin stora övervikt, 2 dagar efter operationen testade denne att äta en halv köttbulle....... Gick aldrig ner helt till målvikten, typ 20kg kvar till den när denne vägde som minst och väger nu mer än innan operationen. Detta var för kanske 10år sedan, men redan efter 3-4år var denne tillbaka på ursprungsvikten

Kompis 2 har följt instruktionerna slaviskt och 10år senare behållt all vikt denne gick ner. Mår jättebra, men har haft problem med dumpningar i början innan denne lärde sig var gränsen gick.

Kompis 3 gjorde en gastric bypass för snart ett år sedan och har rasat i vikt, tar hand om sig själv och tränar mycket. Har skrivit ett långt inlägg på sin blogg om sin resa efter Op som jag kan pm:a om du vill. jag vet inte om det är ok att länka till bloggen här i inlägget.

Ja tack, vill gärna läsa bloggen.

 

[Enya]

Det där är ju också en sak att väga in, dina hälsoproblem som inte är viktrelaterade. Kanske dumt att påfresta kroppen med en stor operation som inte är alldeles nödvändig. Dietist, visst. Med målet att äta bättre för bättre hälsa och viktstabilitet. När det funkar kan det vara läge att fundera på långsam viktnedgång om DU vill.

Dietister är bra! Jag har gått till en sådan och lärde mig mycket nyttigt! Just därför vet jag hur ma egentligen skulle behöva äta medan det är så mycket svårare att äta just så eftersom det går emot hur jag är som person. Enligt dietisten jag var hos var mitt största problem inte heller att jag åt sådär jätteonyttigt utan att jag åt alldeles för sällan. Man kan inte gå ner i vikt när man äter för sällan. Så med hennes hjälp och stöd kämpade jag med att äta oftare och då rätt mat. Men det gav ju ingen resultat. En läkare jag träffade hävdade envist att det är för att jag har PCOS och kroppen och dess hormoner motarbetar mig. Lösningen är en viktoperation så jag kommer ner i vikt och hormonerna börjar samarbetar så att viktnedgångsarbetet ger resultat, enkelt förklarat. Det var då jag surnade till och ville bevisa för henne att hon hade fel. Jag misslyckades. Jag kan inte gå ner i vikt. Kroppen är inställd på "den som spar hon har" typ.

Jag har totalt gjort 4 försök. 2 av dem har varit riktigt ordentliga försök, inget halvhjärtat alltså, 1 har varit ett halvhjärtat försök och 1 var att tänka på att försöka äta bättre och samtidigt röra mig lite mer, men INTE tänka på viktnedgång. Jag fastnade i vikten ändå, blev besviken och gav upp.

 

[Petruska]

Ja och nej.
Jag är inte rädd för att tex få diabetes. Men tarmvred låter smärtsamt och hemskt. Jag är inte rädd för att dö före andra människor. Men att få gallbesvär är mycket otrevligt, på riktigt. Jag vet det, jag får lite sådana problem ibland och då är jag rätt olycklig.

Men det är rätt trevligt att väga mindre. För att man ska ju göra det. Oavsett vad alla säger är det inte acceptabelt att väga för mycket. Folk säger att det är ok att vara tjock, men folks handlingar visar att deti nte alls är ok. Det är bara ord. Tomma. Man kan inte må bra som tjock. Man lurar bara sig själv. Och jag håller med, jag mår inte bra som tjock. På samma vis som att jag inte mår bra som syn- och hörselskadad. Men det handlar inte om ett fysiskt mående utan om det psykiska. Det är inte ok att vara tjock, man ska vara normal. Det är inte ok att ha en funktionsnedsättning, man ska vara normal. Världen är skapt efter normala personer och man måste passa in. Det handlar inte om att jag inte orkar gå en massa, det gör jag, kanske inte i exakt samma hastighet som den som är i ordentlig kondis, men det handlar om att det är fel på mig. Oavsett om jag är tjock eller om jag har funktionsnedsättningar. Jag passar inte in i det som är det normala. Det är alltså lite av samma känsla så frågan är fortfarande, om jag skulle göra en sådan operation, skulle det vara för min skull eller för att man ska vara på ett visst vis?

Jag lider inte av att jag är tjock.
Jag lider av att andra tycker att det är fel att jag är tjock. Förstår du skillnaden? Det är därför jag tvekar. Gud vad jag svamlar, förlåt!

Jag har inget att tillägga, egentligen. Jag vill bara säga att jag inte tycker att du svamlar utan tvärtom tänker djupt och klart här.

 

[Enya]

Jag känner två som gjort gästrum by pass. Den ena hade varit knubbig redan som barn och som vuxen kunde hon aldrig äta samma som familjen utan att snabbt gå upp i vikt. Då hon fick problem med lederna så fick hon operera sig. Hon är smal nu men det hade hon inte varit om hon inte varit noga med vad hon äter. Värk i lederna har hon nu också . I vilket fall så ångrar hon sig inte. Den andra jag känner var smal då hon var ung. Hon var inte lika överviktig som den förstnämnda och fick betala operationen själv. Hon blev smal och nöjd.... Men då hon fick ett annat jobb så på hon på sig en del. Sen har det varit mycket upp o ned...

Jag har en kontakt med en gammal kompis på fb och hon har lymfödem. Har du möjligen det? Hon skrev att många läkare inte förstår vad det är utan rekommenderar vanlig bantning men det funkar inte.

Lycka till

Det måste vara jobbigt att ha lagt ut en massa pengar på en sådan operation och sedan gå upp all vikt igen! De kan ju inte vara billiga?

Jag tror inte jag har lymfödem, tror det är vanlig fetma "tyvärr". Hade ju inte varit fel att behandla bort det.... men så lätt är det förstås inte. Men en läkare borde väl kunna se skillnad på någon som har lymfödem och någon som lider av fetma? Måste ju se olika ut, tänker jag! Tyvärr har läkare väldigt lätt för att rekommendera bantning "och så är problemet ur världen".