Intressant att flera av er skriver om att eftervården är under all kritik. Det borde den inte vara. En operation är inte gratis. För det första borde de inte direkt "ges bort " utan man måste ju verkligen veta vad man ger sig in i så att resultatet behålls och för det andra är eftervård otroligt viktigt så att operationen inte blir något man slängt i sjön liksom. Man gör ju sådana operationer för att hjälpa människor till ett bättre liv, borde man inte vilja hjälpa dem efter operationerna också så att man slipper att de känner sig misslyckade och dåliga. Vill man inte se bra resultat?
Om jag har förstått det rätt så sker själva det stora arbetet man gör ju efter operationen och det är väl då det är så viktigt att få hjälp så att man är på rätt väg?
Intressant också med alkoholen! Hur kommer det sig att det blir lättare med sådan problematik? Jag har dock svårt att tänka mig att jag hamnar i just det problemet eftersom jag i stort sett är nykterist. Den lilla alkoholen jag dricker per år är så pass lite att den hinner avdunsta i glaset innan jag druckit upp det.... Pappa var alkoholist så jag håller mig väldigt långt från alkohol faktiskt.
Alkoholproblem kan ha flera orsaker. Dels om man har ett matmissbruk och helt enkelt byter till alkohol, men kroppen kommer även reagera annorlunda på alkohol efter operation och det kan strula till det. Kort sagt, på en normal människa så åker spriten ner i magsäcken, en del förbränns innan det portioneras ut ner i tarmen där spriten tas upp i blodet. Hos en gastric bypass-opererad går alltihop raka vägen ner i tarmen. Inget förbränns innan och all alkohol åker rätt ut i blodet, bara PANG. Sen nyktrar man ofta till fort som fan, tar en ny drink, nyktrar till, tar en ny... Och så håller det på sådär. Under tiden blir man alltmer tolerant och får dricka mer och mer. Sleeve lär väl vara snarlikt antar jag.
Därtill så får ju många fd feta sina liv tillbaka på ett vis och går ut och festar mer, även det en riskfaktor.
Har man sen alkoholproblem i släkten så bidrar det såklart till en ökad risk också. Därmed inte sagt att det är ett hinder. Har mycket alkoholism i släkten själv men beviljades operation - det var inte direkt något problem när de såg hur pass lite jag druckit. Fick fylla i alkohol från det senaste året (tror jag det var) på ett papper, jag hade druckit tre cider på två dagars festival bara. Ska mycket till för att bli alkis i det läget även som opererad
Men läkaren var noga med att poängtera att när andra borde dricka varannan vatten så ska vi opererade ta två vatten för varje drink.
Flera av er har svarat ungefär lika. Tack för era svar! Det är övervägande negativa erfarenheter och upplevelser märker jag. Som ni också skriver ska man nog fundera på om det är värt det. Och det är svårt att veta vad som är värt och inte, dock känns det lite som att jag ska fortsätta säga nej ett tag till i alla fall. Jag känner mig inte direkt övertalad här i tråden.
Jag har en syster som har gjort en viktoperation av något slag, har inte koll på vilken, det är 4-5 år sedan nu. Hon har gått ner 100 kg och gått upp tror det är 20 kg efter det. För henne har det nog varit en bra operation trots en massa komplikationer. jag vet inte riktigt om man kan ha henne som exempel då hon även är hypokondrisk så allt är ju värre än vad det egentligen är. Hon säger dock att hon ångrar sig på grund av komplikationerna, men jag som står bredvid kan även se fördelarna det har på henne. Hon har ett betydligt bättre självförtroende nu och orkar betydligt mer nu. Samtidigt verkar hon ju "sjukare" nu än när hon vägde 175. Då hade hon "bara" ont i ryggen och ont i fötterna, tyckte att hon var ful, och orkade inte gå något direkt.
Jag kan dock fortfarande se problemet med mat som fanns från början. Förstås i hennes ögon har hon inget matproblem (förutom allt hon inte kan äta pga operationen osv), men jag ser ju ändå en del av vad och hur hon äter och tänker att matbeteendet har hon inte fått hjälp med, grunden till viktuppgången för hennes del. Och det skrämmer mig för mitt eget sätt att äta kommer inte att fungera med en sådan operation. Jag ogillar skarpt att äta lite och ofta. 1-2 gånger per dag är min grej. Visst blir jag mer sugen på sött när jag äter så, och nästan inte alls när jag äter lite och ofta, men det är så motbjudande att äta som man "ska".
Om fler har samma matbeteende som jag, alltså att man i grunden egentligen inte äter för mycket mat eller för mycket onyttigt utan bara alldeles för sällan, så frstår jag att det är lätt att falla tillbaka i samma vanor. Det är ju därför jag gav upp när jag försökte gå ner i vikt. Jag gjorde verkligen flera ordentliga försök och det gav inte resultat, då tänkte jag att då kan jag lika bra äta som jag trivs med...
Här är en till, jag åt helst 1-2 ggr/dag, det är en del av min grundproblematik. Kan konstatera att det inte är lika motbjudande att äta oftare längre, kroppen har liksom reglerat det där rätt bra, så jag VILL äta oftare än innan. Sen kan jag fortfarande slarva en del dock (därav att jag är positiv till hypoglykemi, som en extra skjuts), men inte hur mycket som helst.
Man brukar ju iaf säga att man ska äta varannan timme efter operation, men ta det med en nypa salt. Man gör det i början, men det tunnas ut i takt med att tarmen lär sig ta emot större portioner. Till slut är väl tanken att man ska hitta det som fungerar för en själv. En del är superstrikta med att man minsann ska äta varannan timme livet ut, även personal som sysslar med viktoperationer, men människor är olika och fungerar på olika sätt. För vissa är det mat strikt varannan timme, för andra är det mat 4-6 ggr/dag, och för andra (mig bland annat) varierar det beroende på aktivitetsnivå, tid på menscykeln osv. Vissa dagar tycker jag mig knappt äta nånting och mår tiptop, andra dagar gör jag fan inget annat än äter, för att jag behöver det. Alla är olika, och dagsform och sjuttioelva andra grejer varierar, och det är liksom helt okej.
Jag känner (till) relativt många som gjort överviktsoperarioner. Och långt mer än hälften av dem har gått upp allt och mer därtill efteråt.
Min bestämda uppfattning är att det allra viktigaste är en livsstilsomläggning, även som opererad, om det ska lyckas i längden. Är man t.ex en sån som småäter hela tiden, så klmmer det funka utmärkt att fortsätta likadant även eftet operationen...
(Själv skulle jag önska en biggest oser-likmande camp utan tävlingsmomentet och tv-kamerorna... och gratis såklart...)
Jag skulle önska att Biggest Loser lades ner och att programmet fick betala feta skadestånd för den skada de gjort. Biggest Loser är inte på något vis ett föredöme, tvärtom är det sjukt ohälsosamt och nästan alla deltagare går upp all vikt igen. Det fungerar helt enkelt inte att hårdbanta bort fetma, det är en kronisk sjukdom som ska behandlas av sjukvården.
Jag gillar ditt inlägg!
Väldigt nyktert och klokt!
Jag ska kolla länken!
Jag håller med dig om att det inte bara sitter i hjärnan det här med fetma. Jag blir så trött på folk som hela tiden hävdar att man inte har rätt inställning, man försöker inte tillräckligt osv. Jag försökte utav bara fasen! Gick ner som mest 7 kg har jag för mig, jag var så glad! Och så fick jag mens.... Bara att börja om från 0 igen. Så har det varit hela tiden. Så är min vikt fortfarande, jag väger mig hos mamma varannan vecka och pendlar mellan 112 och 122 kg. Mens kan ha hänt däremellan. Och ägglossning liksom.Det finns ingen förnuft i det. Kan tänka att "nu har jag ändå rört mig en hel del och satsat på att äta bättre... WHAT?!" Inte enligt vågen! Min kropp samarbetar inte! Jag tycker inte att det är så kul att motionera (jo att promenera) och det är inte kul att äta, så när jag verkligen anstränger mig för att göra rätt då vill jag ju givetvis att det ska ge resultat och inte bli en massa extra kg på vågen efter två ordentliga veckor och lägre vikt efter sämre veckor. Det är liksom inte vettigt någonstans.
Jag tycker att grunden till fetman borde utredas ordentligt innan operation så att man kan få rätt hjälp efter operation för att det ska fortsätta att vara bra. Synd att det inte är så överallt alltså. Vet inte hur det är i Skåne, ska kolla det. Man borde få hjälp efteråt för att hantera hela förändringen, den kan inte vara lätt efter många år av annan vana!
Gör det! Speciellt podd-avsnittet rekommenderar jag verkligen, han tar upp många av de aspekter som dykt upp i tråden, från orsaker till fetma till operationerna och följderna och däremellan förtrycket, sjukvårdens bemötande, genetik, bristande uppföljning, folk som går upp igen, alltihop. Det är så jäkla bra så jag önskar att varenda kotte kunde ta och lyssna på det, både tvivlare och frälsta.
Men precis! Som om man kunde bota ett brutet ben med kostomläggning och motion liksom. Det är så jävla orimligt. Visst kan man ha mentala bitar att jobba på, men fetman i sig är fysisk.
Ja det håller jag med om. Däremot är ju enda "boten" att opereras, men ska man få ett bra resultat så är det ju klart lättare om man kan arbeta på orsaken och då måste man känna till den. Sen är det väl värt att påpeka här att grunden till 80% består av gener, och det är lite svårt att göra nånting åt.
Ja gör det! Det finns grupper på facebook bland annat, finns säkert någon lokal för Skåne också, där du kan få veta vilka erfarenheter andra medlemmar har av just Skånes uppföljning.
Jag googlade lite och hittade att man tydligen bara följer upp i 2 år innan man slussar iväg folk till primärvården iaf (
https://vard.skane.se/lasarettet-i-...-behandlingar/fetmaoperation--gastric-bypass/). 2 år är inte långt alls
