T
Tiffanys
Jag var ett sånt där underbarn i grundskolan. Pluggade knappt men klarade allt felfritt ändå (har dock alltid haft lite kämpigt med matten). Lärde mig läsa och skriva väldigt tidigt, alltid varit mycket intresserad av att lära mig ALLT som barn. Alla trodde ju att jag skulle bli något speciellt men tji fick de.
Varit mobbad hela skoltiden, aldrig haft många eller speciellt bra vänner. Andra året på gymnasiet klappade jag ihop helt och bara gav upp. Tittar man på mitt slutbetyg är det så sorgligt för det är liksom så uppenbart när det gick utför, raka MVG genom allt så helt plötsligt sjunker allt till G/IG. Jag läste media och kommunikation (en samhällslinje) och måste säga att mina lärare var fenomenala men jag orkade helt enkelt inte.
Direkt efter gymnasiet gick jag till komvux för att läsa upp mina betyg men orkade ju såklart fortfarande inte så det enda jag fick ut av det var att jag i framtiden var tvungen att läsa utan studiebidrag om jag ville försöka igen. Något år senare städade jag ett litet tag på deltid, var sedan arbetslös ett par år innan jag fick jobb på stället min mamma jobbade. Jobbade inom kundtjänst och mätaravläsning där på timtid i nästan sex år. De sista två åren hade min mamma slutat och jag var själv kvar. Var ganska utstött på arbetsplatsen och var mest för mig själv men det var okej. Hade dock oförskämt låg lön och hade ju aldrig någon riktig semester. Jag fick bara vara kvar så länge som jag faktiskt var för att det fanns arbetsområden bara jag kunde sköta så de blev inte av med mig innan dessa fasats ut.
Var arbetslös nästan ett år till innan jag fick ett vikariat på kommunen ett par veckor för min mamma då hon var sjukskriven. Jag trivdes enormt bra där och de behövde folk! men blev aldrig erbjuden tjänst då chefen visserligen erkände att jag var så otroligt mycket bättre än vad han vågat hoppats på och jag vore perfekt för jobbet MEN han ville inte anställa mig då jag var släkt med en av kollegorna (mamma) och han var rädd för att det skulle skapa problem på något sätt.
Blev istället headhuntad till ett annat jobb på soptippen där jag fortfarande jobbar som administratör. Det var jobbigt i början men jag trivs lite bättre här nu, var lite utstött ett tag men det verkar ha blivit bättre så nu känns det helt okej.
Jag hatar egentligen att jobba i kundtjänst men är glad att jag har ett jobb. Har kämpat med depression sedan jag var tonåring och har sedan jag var ca 20 utvecklat ett social fobi som blir lite värre hela tiden. Kan må dåligt i veckor om jag vet att vi t.ex måste på kurs eller liknande. Som tur är är det en liten arbetsplats och jag behöver aldrig åka härifrån utan kan dra mig ur det mesta så det känns bra.
Vantrivs ändå med mitt jobb och har sån extrem ångest på söndagar. Vill inte jobba med det här resten av livet men ser inte så många alternativ just nu. Hade stora drömmar när jag var yngre om veterinär, läkare, marinbiolog, advokat ja you name it.. Nu vet jag fortfarande inte vad jag egentligen vill och känner att jag är så begränsad mentalt att jag egentligen inte klarar av något jobb alls. Jag VILL inte jobba och kan inte komma på något jag skulle tycka vara roligt att kasta bort nästan hela min vecka på.
Om jag fick spola tillbaka tiden hade jag skärpt till mig i skolan så mina betyg blivit bättre. Men framförallt hade jag gjort andra val i livet och kanske kunnat växa upp till en mindre trasig person än vad jag är idag. Grämer mig mycket, mycket ofta om att jag hade sådan potential och bara kastade bort allt. Vet inte om jag någonsin kommer över det.
Ursäkta för en mindre novell här!
Varit mobbad hela skoltiden, aldrig haft många eller speciellt bra vänner. Andra året på gymnasiet klappade jag ihop helt och bara gav upp. Tittar man på mitt slutbetyg är det så sorgligt för det är liksom så uppenbart när det gick utför, raka MVG genom allt så helt plötsligt sjunker allt till G/IG. Jag läste media och kommunikation (en samhällslinje) och måste säga att mina lärare var fenomenala men jag orkade helt enkelt inte.
Direkt efter gymnasiet gick jag till komvux för att läsa upp mina betyg men orkade ju såklart fortfarande inte så det enda jag fick ut av det var att jag i framtiden var tvungen att läsa utan studiebidrag om jag ville försöka igen. Något år senare städade jag ett litet tag på deltid, var sedan arbetslös ett par år innan jag fick jobb på stället min mamma jobbade. Jobbade inom kundtjänst och mätaravläsning där på timtid i nästan sex år. De sista två åren hade min mamma slutat och jag var själv kvar. Var ganska utstött på arbetsplatsen och var mest för mig själv men det var okej. Hade dock oförskämt låg lön och hade ju aldrig någon riktig semester. Jag fick bara vara kvar så länge som jag faktiskt var för att det fanns arbetsområden bara jag kunde sköta så de blev inte av med mig innan dessa fasats ut.
Var arbetslös nästan ett år till innan jag fick ett vikariat på kommunen ett par veckor för min mamma då hon var sjukskriven. Jag trivdes enormt bra där och de behövde folk! men blev aldrig erbjuden tjänst då chefen visserligen erkände att jag var så otroligt mycket bättre än vad han vågat hoppats på och jag vore perfekt för jobbet MEN han ville inte anställa mig då jag var släkt med en av kollegorna (mamma) och han var rädd för att det skulle skapa problem på något sätt.
Blev istället headhuntad till ett annat jobb på soptippen där jag fortfarande jobbar som administratör. Det var jobbigt i början men jag trivs lite bättre här nu, var lite utstött ett tag men det verkar ha blivit bättre så nu känns det helt okej.
Jag hatar egentligen att jobba i kundtjänst men är glad att jag har ett jobb. Har kämpat med depression sedan jag var tonåring och har sedan jag var ca 20 utvecklat ett social fobi som blir lite värre hela tiden. Kan må dåligt i veckor om jag vet att vi t.ex måste på kurs eller liknande. Som tur är är det en liten arbetsplats och jag behöver aldrig åka härifrån utan kan dra mig ur det mesta så det känns bra.
Vantrivs ändå med mitt jobb och har sån extrem ångest på söndagar. Vill inte jobba med det här resten av livet men ser inte så många alternativ just nu. Hade stora drömmar när jag var yngre om veterinär, läkare, marinbiolog, advokat ja you name it.. Nu vet jag fortfarande inte vad jag egentligen vill och känner att jag är så begränsad mentalt att jag egentligen inte klarar av något jobb alls. Jag VILL inte jobba och kan inte komma på något jag skulle tycka vara roligt att kasta bort nästan hela min vecka på.
Om jag fick spola tillbaka tiden hade jag skärpt till mig i skolan så mina betyg blivit bättre. Men framförallt hade jag gjort andra val i livet och kanske kunnat växa upp till en mindre trasig person än vad jag är idag. Grämer mig mycket, mycket ofta om att jag hade sådan potential och bara kastade bort allt. Vet inte om jag någonsin kommer över det.
Ursäkta för en mindre novell här!
